George Bernard Shaw

George Bernard Shaw - den excentriske avvikaren som alltid gick sin egen väg Han åt inte kött. Men han tuggade mer än gärna i sig sina motståndare med glupande aptit. Få ...

Av: Crister Enander | 26 oktober, 2006
Essäer om litteratur & böcker

Varför denna människoindelning?

Något det talas mycket om den senaste tiden är införandet av ordet ”hen”. Detta ska ersätta orden han och henne så att vi tilltalar alla på samma sätt. Jag är nog ...

Av: Emma Holmén | 19 april, 2012
Gästkrönikör

Roskildefestivalen 2008

Spridda noteringar om läderbögar, barnafödande, danska politiker och Nick Caves femtioårskris. Mattias from Örebro! Where are you? Remember last year at Rosklide? I never got your last name. THIS IS YOUR SON: (En bild på en ...

Av: Adam Vilgot Persson | 16 juli, 2008
Essäer om musik

Den nya musikens åldrande, isolering och estetiska kortslutning

I år är det fyrtio år sedan den tyske filosofen, sociologen och musikestetikern Theodor W. Adorno dog. Det är i det närmaste oundvikligt att kringgå denne mångsidige tänkare när man ...

Av: Stefan Thorsson | 13 juli, 2009
Essäer om musik

41. Asad



 Lund har allt utom vatten”Så dom tog dig till slut min bror.” Nadifa stod i dörröppningen.”Du får inte tappa hoppet nu. Tänk på mig, på oss.”

Jag reste mig upp ur sängen och såg på min syster. Där var hon. Där var hennes ansikte. Ett ansikte jag trodde jag hade glömt. Den smala näsan, de stora ögonen.

”Är jag vaken eller drömmer jag?”

Hon sträckte ut sin hand mot mig och jag tog den. Hon såg allvarligt på mig, sen pekade hon mot min säng.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Du drömmer min bror, du drömmer.”

Det var jag som låg där på rygg i sängen. Min bröstkorg rörde sig upp och ner i lugna andetag. Det var natt och jag sov i flyktingförvaret. I sängen över mig sov Khalil men han var inte heller där. Bara hans kropp. Han var i Bagdad, hos sin familj.

Jag studerade min systers ansikte och förundrades över henne. Hon var inte längre den späda lilla flicka jag lämnat för länge sen. Men flickan fanns kvar där i hennes ansikte. Allvarligare. Tystare.

”Du lever.”

”Ja, jag lever. Jag dör inte förrän du dör. Vi sitter ihop. Vi är ett. Inget kan skilja oss. Ingen stat. Inga gränser.” Hon tystnade och såg på min sovande kropp. ”Du har blivit så smal. Du måste äta. Om du inte äter går du sönder. Det är det dom vill. Dom vill att du ska knäckas. Att du ska bli ett paket. Så att dom kan göra vad dom vill med dig. Skicka dig var dom vill.”

Hon tryckte min hand och såg sorgset på min kropp. Jag hade inte kunnat äta på länge. Här i flyktingfängelset serverades maten i färdigportioner. Den smakade inte något och mitt bröst var för oroligt för att min mage skulle få ro. Jag petade i maten och kände hur jag blev svagare för varje dag. Människor försvann från avdelningen där jag satt. Alla visste att de utvisades men ingen pratade om det och personalen svarade som vanligt inte på frågor. Människor försvann och andra tillkom i tystnad. Men Yasir försvann inte i tysthet. Han försvann skrikande och gråtande, som om poliserna som höll i honom var demoner som släpade honom mot döden.

Vi stod i rökrutan och pratade då två män från personalen kom ut till oss.

”Kom Yasir vi måste prata med dig” sa den ena mannen.

Yasir visste vad som höll på att hända. Han backade mot väggen och skakade på huvudet då männen närmade sig. Han skrek till dem på ett språk som jag inte förstod. Männen ropade mot dörren och fem poliser stormade in. Nu är det dags, tänkte jag. Nu tar de oss alla. Men poliserna brydde sig bara om Yasir. De brottade ner honom. Han grät och skrek när de bar honom mot dörren. Jag mötte hans blick. Hans ögon var uppspärrade. Det var blicken hos ett skrämt djur.

Dörren stängdes och kvar fanns min skräck. Den hängde tyst och torr i luften och den viskade:

”Snart är det din tur. Snart är det din tur.”

Jag såg på min syster och önskade att jag kunde få stanna här, utanför min kropp. Att för evigt leva i drömmen fri från allt som band oss till våra kroppar. Våra fängelser. Men även mina drömmar har ett slut trots att jag har lärt mig att styra dem.

”Kom, jag ska visa dig en sak” sa Nadifa.

Vi lyfte och flög ut genom taket. Min kropp låg sovande kvar i sängen men min själ var fri och min systers hand var varm. Månen lyste upp åkrarna som bredde ut sig under oss. Det blåste men jag frös inte. Vi ökade farten och flög över en stad för att sedan sänka oss ner över vatten. Vi rusade fram över vattenytan i ofattbar fart. Ett lastfartyg dök upp och vi nästan rörde vid det när vi passerade. Jag tittade på min syster och hon log mot mig.

”Var ska vi?” skrek jag för att överösta vinden.

”Vänta, du ska få se. Vi är snart där.”

Vi kom återigen in över land. Vi susade in över bebyggelse och sänkte oss snabbt.

Plötsligt befann vi oss i ett sovrum. Framför oss stod en stor säng. Två blonda huvuden stack upp under duntäcket och fyra fötter syntes vid fotändan.

”Var är vi?” frågade jag Nadifa.

”Vänta, du ska få se.”

Dörren till sovrummet öppnades och en liten flicka kom in i rummet. Hon talade ett sjungande språk och en man satte sig upp i sängen. Han tände lampan. Flickan grät och mannen pratade mjukt till henne. Han sträckte fram sina armar och barnet skuttade upp i hans famn. Kvinnan som låg på andra sidan vaknade och satte sig upp.

”Vad säger de, varför gråter flickan?”

”Dom pratar danska. Flickan säger att hon drömde att huset brann upp och att hon dog. Hennes föräldrar säger att det bara var en dröm.”

Vi tittade på dem medan de vuxna fortsatte att tala lugnande till flickan.

”Mannen heter Mikael Jenssen. Kvinnan bredvid honom är hans fru, Hanna Jenssen. Den lilla flickan är deras dotter och hon heter Camilla. I rummet bredvid ligger deras son och sover. Han är i din ålder och heter Casper.” Min syster såg allvarligt på mig. ”Det är väldigt viktigt att du kommer ihåg deras namn.”

”Vilka är dom, varför ska jag komma ihåg deras namn?”

”Det är viktigt. Du kommer att förstå. Du vet hur flyktingfängelserna är i Italien. Du kommer inte att klara dig där.”

Hon hade rätt. Trånga celler, sparkar och slag. Jag minns det tydligt fast det var många år sen. Då hade jag haft tur och lyckats rymma. Den chansen får man bara en gång, kanske. Min syster hade rätt. Om jag hamnade i Italien skulle jag gå under.

Ljuset släcktes i rummet och flickan slutade att gråta. Min syster tog åter min hand och vi försvann ut igenom väggen. Det hade börjat regna och månen sken inte längre.

Nadifa släppte inte min hand förrän vi var tillbaka i min cell. Jag tittade på min kropp som låg kvar i sängen som om inget hade hänt. Jag såg på min syster, min vackra fina syster, och jag visste att det var dags att skiljas.

”Glöm inte namnen. Låt dom inte föra dig tillbaka till Italien. Om dom gör det betyder det slutet och vi kommer aldrig ses igen.”

Hon kysste min panna och sen var hon försvunnen. Mitt kött förenades med min ande och jag var tillbaka i min kropp. I mitt fängelse.

Ur arkivet

view_module reorder
Bebådelse av Hebriana Alainentalo

Om allt det vi ännu inte kan språka och se

Förlaget Celanders har nyligen gett ut en ny bok av poeten och författaren Bo Gustavsson. "Det nya nuet" är den andra delen i en trilogi, den första heter "Det stora ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 04 mars, 2015

Handling och handlingsgrund ur ett primärt ekosofiskt perspektiv

  En handling måste förstås i relation till sin kontext, eller - sitt språkspel. Man ser mönster, men vilket mönster man ser beror på vilka begrepp som ingår i ens varseblivning ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 30 september, 2011

En höstpromenad för 50 år sedan. 1967

Träden står på kullarna i parken. Vita björkstammar med avlövade kronors mörka filigran mot himlen. Ett och annat gult löv hänger ännu kvar i de spensliga grenverken. Så långt har ...

Av: Annakarin Svedberg | Utopiska geografier | 20 februari, 2017

Maria Glimhester Ett självporträtt och fyra dikter

Vem är jag? Jag är Maria En människa precis som alla andra - unik. Med personlig historik på en gammal inkognito-flik. Utbildad till tänderna, men gick papperslös näst  - en ...

Av: Maria Glimhester | Utopiska geografier | 24 november, 2014

När vetenskap blir till religion

Jag är för vetenskap. Så länge den inte blir till religion. När den blir till religion händer det att bokstavstrogna vetenskapsfundamentalister kryper fram ur gömmorna och etablerar sig som nät-terrorister. Till ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 Maj, 2013

När man talar om trollen- Intervju med Johan Egerkrans

Att oknytten har en renässans har nog inte undgått någon, både svenska författare och filmskapare har funnit nya intressanta vinklar att skapa nya historier om dessa oknytt. Ett trevligt initiativ ...

Av: Jessika Ahlström, Alexander Sanchez | Övriga porträtt | 21 oktober, 2013

I demoners umgänge

Foto: Jimmy Oh I demoners umgänge De flesta gör sitt yttersta för att hålla ondskan på avstånd, men Mia Mäkilä i Norrköping vet bättre. Det vi ser är en modern stad ...

Av: Elin Schaffer | Konstens porträtt | 09 oktober, 2007

Captain Beefheart 1941-2010

Don Van Vliet är död och världen har berövats ytterligare ett unikt kreativt och oersättligt sinne.Don Van Vliet var mer känd som Captain Beefheart, och med skivor som "Safe As ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 19 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.