Retoriken, musiken & åhöraren

Den 20 januari 1970 spelade en radiostation, hemmahörande i Los Angeles, det retoriskt becksvarta fredseposet What’sGoing On för allra första gången. Ungefär sju månader hade då passerat sedan Marvin Gaye ...

Av: Niklas Eriksson | 20 september, 2011
Musikens porträtt

Livsytringer

Innledning For mennesker er det ha et liv å leve det hardeste av alt som er hardt, der hardhet springer ut av at det er livet selv som yter motstand mot ...

Av: Thor Olav Olsen | 06 december, 2013
Agora - filosofiska essäer

 från Nörrebro i Köpenhamn

Urbanismer eller på den andra sidan av staden

I Paris finns en standardmeter i extra beständigt metall som utgjorde referens till snart sagt allt som skulle mätas i den naturvetenskapliga begynnelsen på 1700-talet.

Av: Jesper Nordström | 17 juni, 2016
Essäer om konst

Den gudomliga komedin Del 2

Den gudomliga komedin och bibeln Komedin består av 100 sånger. En inledningssång, samt 33 sånger om Inferno, Helvetet, 33 sånger om Purgatorio, Skärselden, och 33 om Paradiso, Paradiset. Sångerna är skrivna ...

Av: Hans-Evert Renérius | 17 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

41. Asad



 Lund har allt utom vatten”Så dom tog dig till slut min bror.” Nadifa stod i dörröppningen.”Du får inte tappa hoppet nu. Tänk på mig, på oss.”

Jag reste mig upp ur sängen och såg på min syster. Där var hon. Där var hennes ansikte. Ett ansikte jag trodde jag hade glömt. Den smala näsan, de stora ögonen.

”Är jag vaken eller drömmer jag?”

Hon sträckte ut sin hand mot mig och jag tog den. Hon såg allvarligt på mig, sen pekade hon mot min säng.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Du drömmer min bror, du drömmer.”

Det var jag som låg där på rygg i sängen. Min bröstkorg rörde sig upp och ner i lugna andetag. Det var natt och jag sov i flyktingförvaret. I sängen över mig sov Khalil men han var inte heller där. Bara hans kropp. Han var i Bagdad, hos sin familj.

Jag studerade min systers ansikte och förundrades över henne. Hon var inte längre den späda lilla flicka jag lämnat för länge sen. Men flickan fanns kvar där i hennes ansikte. Allvarligare. Tystare.

”Du lever.”

”Ja, jag lever. Jag dör inte förrän du dör. Vi sitter ihop. Vi är ett. Inget kan skilja oss. Ingen stat. Inga gränser.” Hon tystnade och såg på min sovande kropp. ”Du har blivit så smal. Du måste äta. Om du inte äter går du sönder. Det är det dom vill. Dom vill att du ska knäckas. Att du ska bli ett paket. Så att dom kan göra vad dom vill med dig. Skicka dig var dom vill.”

Hon tryckte min hand och såg sorgset på min kropp. Jag hade inte kunnat äta på länge. Här i flyktingfängelset serverades maten i färdigportioner. Den smakade inte något och mitt bröst var för oroligt för att min mage skulle få ro. Jag petade i maten och kände hur jag blev svagare för varje dag. Människor försvann från avdelningen där jag satt. Alla visste att de utvisades men ingen pratade om det och personalen svarade som vanligt inte på frågor. Människor försvann och andra tillkom i tystnad. Men Yasir försvann inte i tysthet. Han försvann skrikande och gråtande, som om poliserna som höll i honom var demoner som släpade honom mot döden.

Vi stod i rökrutan och pratade då två män från personalen kom ut till oss.

”Kom Yasir vi måste prata med dig” sa den ena mannen.

Yasir visste vad som höll på att hända. Han backade mot väggen och skakade på huvudet då männen närmade sig. Han skrek till dem på ett språk som jag inte förstod. Männen ropade mot dörren och fem poliser stormade in. Nu är det dags, tänkte jag. Nu tar de oss alla. Men poliserna brydde sig bara om Yasir. De brottade ner honom. Han grät och skrek när de bar honom mot dörren. Jag mötte hans blick. Hans ögon var uppspärrade. Det var blicken hos ett skrämt djur.

Dörren stängdes och kvar fanns min skräck. Den hängde tyst och torr i luften och den viskade:

”Snart är det din tur. Snart är det din tur.”

Jag såg på min syster och önskade att jag kunde få stanna här, utanför min kropp. Att för evigt leva i drömmen fri från allt som band oss till våra kroppar. Våra fängelser. Men även mina drömmar har ett slut trots att jag har lärt mig att styra dem.

”Kom, jag ska visa dig en sak” sa Nadifa.

Vi lyfte och flög ut genom taket. Min kropp låg sovande kvar i sängen men min själ var fri och min systers hand var varm. Månen lyste upp åkrarna som bredde ut sig under oss. Det blåste men jag frös inte. Vi ökade farten och flög över en stad för att sedan sänka oss ner över vatten. Vi rusade fram över vattenytan i ofattbar fart. Ett lastfartyg dök upp och vi nästan rörde vid det när vi passerade. Jag tittade på min syster och hon log mot mig.

”Var ska vi?” skrek jag för att överösta vinden.

”Vänta, du ska få se. Vi är snart där.”

Vi kom återigen in över land. Vi susade in över bebyggelse och sänkte oss snabbt.

Plötsligt befann vi oss i ett sovrum. Framför oss stod en stor säng. Två blonda huvuden stack upp under duntäcket och fyra fötter syntes vid fotändan.

”Var är vi?” frågade jag Nadifa.

”Vänta, du ska få se.”

Dörren till sovrummet öppnades och en liten flicka kom in i rummet. Hon talade ett sjungande språk och en man satte sig upp i sängen. Han tände lampan. Flickan grät och mannen pratade mjukt till henne. Han sträckte fram sina armar och barnet skuttade upp i hans famn. Kvinnan som låg på andra sidan vaknade och satte sig upp.

”Vad säger de, varför gråter flickan?”

”Dom pratar danska. Flickan säger att hon drömde att huset brann upp och att hon dog. Hennes föräldrar säger att det bara var en dröm.”

Vi tittade på dem medan de vuxna fortsatte att tala lugnande till flickan.

”Mannen heter Mikael Jenssen. Kvinnan bredvid honom är hans fru, Hanna Jenssen. Den lilla flickan är deras dotter och hon heter Camilla. I rummet bredvid ligger deras son och sover. Han är i din ålder och heter Casper.” Min syster såg allvarligt på mig. ”Det är väldigt viktigt att du kommer ihåg deras namn.”

”Vilka är dom, varför ska jag komma ihåg deras namn?”

”Det är viktigt. Du kommer att förstå. Du vet hur flyktingfängelserna är i Italien. Du kommer inte att klara dig där.”

Hon hade rätt. Trånga celler, sparkar och slag. Jag minns det tydligt fast det var många år sen. Då hade jag haft tur och lyckats rymma. Den chansen får man bara en gång, kanske. Min syster hade rätt. Om jag hamnade i Italien skulle jag gå under.

Ljuset släcktes i rummet och flickan slutade att gråta. Min syster tog åter min hand och vi försvann ut igenom väggen. Det hade börjat regna och månen sken inte längre.

Nadifa släppte inte min hand förrän vi var tillbaka i min cell. Jag tittade på min kropp som låg kvar i sängen som om inget hade hänt. Jag såg på min syster, min vackra fina syster, och jag visste att det var dags att skiljas.

”Glöm inte namnen. Låt dom inte föra dig tillbaka till Italien. Om dom gör det betyder det slutet och vi kommer aldrig ses igen.”

Hon kysste min panna och sen var hon försvunnen. Mitt kött förenades med min ande och jag var tillbaka i min kropp. I mitt fängelse.

Ur arkivet

view_module reorder

Det våras i Berlin

De senaste åren har Berlin blivit ett allt mer hett resmål och antalet besökare växer snabbt. Staden närmar sig London och Paris som topp-ett-destination i Europa. Kulturlivet i den tyska huvudstaden ...

Av: Björn Gustavsson | Kulturreportage | 23 april, 2013

Foto Ivo Holmqvist

Stigmatisering är ett historiskt begrepp när det gäller samhällets syn på psykisk…

Begreppet stigmatsering används ofta i samhällsdebatten. Ordet stigmatisering kan härledas från grekiskans stigma som betyder (bränn) märke, fläck. Ordet kan härledas till en medeltida (ligatur) av bokstäverna sigma och tau.

Av: Gunilla Dored | Essäer om samhället | 22 juni, 2017

Dr Krabba 4

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 28 oktober, 2011

Magasin 3 – Fem verk. En berättelse

Fem konstverk som alla bestrider omedelbara och intuitiva tolkningar. Den nyöppnade utställningen ”Otherworldly” på Magasin 3 i Stockholm består av fem verk som plockats ur konsthallens egen samling och placerats ...

Av: Henrik Örnlind | Essäer om konst | 12 oktober, 2013

Även en kniv kan vara konst

Bo Helgesson i ateljénBland damasker, skedsjölpar och ostronknivar hos Bo Helgesson. Kniven är människans eviga följeslagare. Av trä, ben, sten. Av brons och klumpigt tillplattat järn. Långt senare gjord av rostfritt ...

Av: Gunder Andersson | Konstens porträtt | 28 augusti, 2008

Om å humanisere livet

Vi publicerar en essä av Thor Olav Olsen. Texten är på norska därför att vi gärna vill öppna vår tidning för bidragen från skribenter från andra nordiska länder. Livet i det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 februari, 2009

Den gylne regel

For å prøve om det en gjør er etisk/moralsk akseptabelt, gis det ulike prosedyrer det vil si at det tilfredsstiller fordringer som ‘logisk forenlighet’, ‘koherens’, ‘konsensus’, ‘konsistens’, og en av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2013

Way Out West 2014. Att träffas verkar viktigare än spelningarna

Musik och mode har i alla tider hört samman, varje musikstil har tillsynes också en oundviklig klädkod och 2010- talet är inget undantag för denna förening. Snarare tvärtom. Men kan ...

Av: Linda Bönström | Kulturreportage | 16 augusti, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.