Elvis Graceland - i Danmark

Danmark har fått sitt eget Graceland. På en åker vid södra infarten till staden Randers på Jylland, knappt 15 mil söder om Fredrikshavn, har en kopia av Elvis Presleys legendariska ...

Av: Johan Werkmäster | 19 maj, 2011
Kulturreportage

Dr Krabba 2

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | 13 oktober, 2011
Kulturen strippar

Ljusets skugga. Del 1. Kroppens avsked

Den grekiske mästaren Parmenides påstår att alla former av tillblivelse och mångfald är illusion, och säger att Varats verklighet är oföränderlig, ofödd, sluten, evig, orubblig. Samma sak finner vi i ...

Av: Gilda Melodia | 07 december, 2014
Utopiska geografier

Collografi gör gott för själen

Kärt barn har många namn. Jag får en känsla av att det ter sig så för konstnärerna som uttrycker sig genom collografi – eller collagrafi, alternativt limtryck, som denna tryck- ...

Av: Marit Jonsson, Formom | 16 februari, 2012
Essäer om konst

Del. 40 Jenny



Lund har allt utom vattenJenny satt i baksätet och såg ut över de brunande, skånska fälten. I horisonten låg mörka, dystra moln och hotade. Några kajor svepte i svarta bågar bakom en plöjande, grön traktor och stilla började det dugga mot bilrutan.

”Och där kom regnet”, sa Malin från förarplatsen. Hon hade Ines bredvid sig i framsätet. I baksätet satt förutom Jenny även Ingrid och Mia. Deras varma andedräkter skapade imma på rutan och Ines vevade fram en näsduk ur handväskan och med små snabba cirklar försökte hon skapa ett titthål framåt för Malin.

”Den här jävla fläkten som aldrig funkar!” Malin vred reglaget upp till max med den enda effekten att kupén fylldes av ett samtalsslukande brus och att en smal rand av utsikt uppenbarande sig på framrutan.

”Du måste rikta den uppåt!” ropade Mia från baksätet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Va?”

”Uppåt, rikta den uppåt!” Hon lutade sig fram och gestikulerade mellan sätena. I backspegeln såg Jenny hur Malin mulnade.

”Jag vet!”

Ines la en hand över Mias ena framstickande arm samtidigt som hon vred ner rutan en bit på sin högra sida. Kalluft och vägbrus strömmade in men genast blev sikten bättre. Mia lutade sig bakåt. Jenny fällde upp kragen på jackan. Det var halsduksdags.

Det var Ines som hade övertygat henne att följa med ut till Bällstorp. Sagt att hon självklart var välkommen trots att hon aldrig träffat vare sig Lina, Tobbe eller Nils-August. Då hade det känts som en bra idé. Hon behövde sällskapet. Hon behövde något att tänka på, något att göra. Visserligen hade hon börjat jobba igen. Bara på timmar, några få i veckan som en första prövoperiod men hon kände sig inte hemma på jobbet längre. Hade svårt att koncentrera sig och kände sig klibbig av kollegornas medkännande sorgsna blickar. De gjorde sorgen närvarande i varje ögonblick, fast hon visste att de bara menade väl. Det var bara tillsammans med de andra i asylgruppen som hon kände sig levande. Meningsfull. Riktad. Tillsammans med dem var hon inte bara Jenny som förlorat Maja. Tillsammans med dem var hon del av just ett ”samman”, ett vi med ett gemensamt mål och syfte.

Men nu började hon ångra sig. Oron kom krypande och hon kände hur obekvämt hon satt, ville sträcka på benen. Hon drog i bilbältet som skar in mot halsen och försökte lirka in det i höger armhåla. Vickade på tårna i skorna.

Med nya sammanhang kom de vanliga frågorna: vem är du, vad jobbar du med, har du barn. Så följde de där blickarna. Som om de dog lite i ögonen när de talade med henne. Vissa helt och hållet; de såg inte tillbaka, undvek, vek undan. Andra som tappert försökte men trasslade in sig. Hon förstod, vad tusan svarar man när en främling berättar att hennes dotter mördats? Hon ville göra det lättare för dem, men visste inte hur, radade upp egna frågor att ställa på sin inre konversationslista men kom sig aldrig för att ställa dem och till sist var ändå tystnaden den mest bekväma, ett hem på fester och middagar där hon kunde vila tills hon kom hem till sitt eget.

Bilen svängde in på en grusväg och regnet tilltog. Jenny lyssnade till Ingrid och Mia som småpratade över bilbruset.

”Fick du med dig vinflaskan?”

”Ja.”

”Jag skulle packat en varm tröja, men inte ska vi sitta ute väl?”

”Kan jag inte tänka mig, inte som det regnar nu.”

Alldeles intill vägen kurade de låga husfasaderna. Jenny tänkte sig byn i sommarljus. Med blommor i blomlådor och katter under syrenbuskarna. Stockrosor mot fasaderna, nu stod de som vajande antenner, bara och buckliga och i trädgårdarna dunsade äpplen ner från de dignande träden. Även blåsten verkade tillta.

Mia stack fram armen mellan framsätena igen.

”Det är där framme du ska svänga!”

Och så rullade de in framför huset, tog sig ur bilen i skiftande takt. Mia och Malin raska som vanligt, deras röster som hördes från bakluckan innan Jenny ens hunnit spänna av sig bilbältet och Ingrid som öppnade dörren för Ines och höll henne under armen medan hon steg ur.

Jenny tvekade. Kramade den inslagna chokladasken från Ahlgrens konfektyr med båda händerna, men här kunde hon ju inte sitta och några steg bakom de andra lommade hon fram till huset.

Dörren öppnades innan de nådde den och de strömmade in i en trång men trevlig hall. Hälsningsfraser och kramar. Skor och immiga glasögon. Ljudet av galgar som klingade mot varandra. Hon räckte över asken till kvinnan som presenterat sig som Lina, fick ett vinglas tillbaka som svar. Rött och fylligt. Betryggande.

”Kom in! Det blir inga kräftor! Jag har gjort en gryta istället. Passade bättre med vädret. Och så har jag plockat massor av kantareller så det blir kantarelltoast till förrätt.”

Det var varmt i köket och det doftade underbart. Över köksbordet hängde en lampa som såg ut att vara från 60-talet, bjärt orange i glas, och den spred ett rödskimmer över såväl ansikten som möblemang. Jenny hälsade på Tobias och Nils-August. I köket väntade även Erik. Tre väldigt olika män; den första så tydligt introvert, men inte på ett otrevligt sätt, snarare ett privat drag som hon kunde känna igen sig i. Den äldre mannen var diskussionslysten och tog genast till orda och snart var de alla långt inne i en diskussion om kalkbrott och miljöpolitik, om skogar och grundvatten, om vart allt var på väg. Erik hade hon träffat förut hemma hos Ingrid. Hon hade aldrig riktigt lyckats fånga honom men han intresserade henne. Och det verkade gry något nytt hos honom, något som förstärktes för varje gång de träffats. En beslutsamhet kanske.

Samtalet flöt strömmande. Livligt. Tallrikar skickades fram till spisen för andra påfyllningen. Glasen fylldes också på. Mia la en arm om Malins stolsrygg, plockade med håret i hennes nacke, det blommade närhet mellan dem men den stack inte i Jenny. Hon var också en del.

Efter maten satte de sig framför den öppna spisen i vardagsrummet. Chokladasken skickades runt och Jenny var glad att hon valt den stora. Hon värmde händerna runt en tekopp och tänkte på hur lätt det gått. Ett sammanhang. Så självklart.

Under middagen hade de inte talat om Asad. Som om de alla behövde en paus. Men så drog Ines efter andan och sa:

”Vi måste bestämma hur vi ska göra med Asad, det är inte mycket tid kvar.”

De tystnade som en enhet. Tänkte som en.

Så sa Erik:

”Jag tror jag vet ett sätt.”

Ur arkivet

view_module reorder

Emmakrönika XIV

herregud vilka åsnor sa myran. Kan hon vara oberörd som en stridsvagn vars larvfötter en pissmyra satt sin syra på, myran som tömd klev upp vidare in i röret och ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 26 mars, 2009

Farväl arbetsförmedlingen!

Jag har sagt upp mig från arbetsförmedlingen. Jag känner mig befriad. Jag känner mig lättad och plötsligt kom det en massa kraft till mig, och lust som jag inte känt ...

Av: Stina Tobiasson | Gästkrönikör | 22 februari, 2013

Omslaget  Universal records

Doug Sahm: The Last Great Texas Roller

Från briljans till katastrof och tillbaka nästan hela vägen igen. Peter Sjöblom minns en kluven musikhjälte.

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 24 mars, 2015

13. Erik

”Jaha. Har du någon tjej då?” Frågan ställdes i en så överdrivet nonchalant ton att Erik måste svälja för att inte börja skratta. Dessutom var det andra gången hon ställde den ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 09 mars, 2012

Det Finlandssvenska dilemmat

I relationen mellan Finland och Sverige har en uttunning skett till följd av skeenden som idag är både okända och förnekade av båda parter. I medvetande dröjer en känsla av ...

Av: Oliver Parland | Kulturreportage | 24 september, 2013

Tidens heliga fullbordan

Oavsett i vilken grad vi är medvetna om det så är vår egen person i sin djupaste identitet formad av det mysterium som utgör "det historiska". Historien låter sig inte ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 15 mars, 2010

Nils Byrén

Nils Byrén. Dikter

Jag skriver både prosa och lyrik men har under den senaste tiden främst fokuserat på noveller och friare dikter. Vid sidan av skriver jag för tidskriften Tydningen och är viceordförande ...

Av: Nils Byrén | Utopiska geografier | 03 augusti, 2015

Ett hjärtslag för konsten i Riga

Hjärtslag. Den tunga pulsen från basen får rummet att vibrera. Glödlampans taktfasta sken kastar ett fyrsken genom mörkret och avslöjar tomma ytterrockar som hänger från taket och väggar fyllda av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 29 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.