Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra…

  Speculum veritatis Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett ...

Av: Erland Lagerroth | 23 april, 2009
Essäer om litteratur & böcker

“Tim 2006-2008. Art Farm, Yang Zhen (Beijing)”  av Wim Delvoye, Courtesy the Artist

Hudnära konst

På ryggen har han en stor tatuering av en känd konstnär. När han dör kommer skinnet att skäras bort och ramas in som ett konstverk. Nej, det är inte en ...

Av: Mathias Jansson | 16 februari, 2017
Essäer om konst

Mathias Jansson. Onkalo-sviten

Mathias Jansson (född 1972) är konstkritiker och poet. Han har tidigare blivit publicerad i tidskrifter som flum, Populär Poesi, Eremonaut och Presens. Nyligen publicerade han print-on-demand diktsamlingen ”Super Marios psyk-OS ...

Av: Mathias Jansson | 03 juni, 2013
Utopiska geografier

Ikeas försäljningsställe på Kungsgatan 1950-tal

”Det lågmält kultiverade, vekhet, poesi, sensuell charm…”

”Allting gammalt är så nytt/ för en stackars fattig glytt/ som kom i jåns till världen” skaldade Harriet Löwenhjelm i sin vackra dikt Vaggvisa. Det är en evig och djup ...

Av: Ivo Holmqvist | 30 mars, 2016
Essäer om samhället

Del. 40 Jenny



Lund har allt utom vattenJenny satt i baksätet och såg ut över de brunande, skånska fälten. I horisonten låg mörka, dystra moln och hotade. Några kajor svepte i svarta bågar bakom en plöjande, grön traktor och stilla började det dugga mot bilrutan.

”Och där kom regnet”, sa Malin från förarplatsen. Hon hade Ines bredvid sig i framsätet. I baksätet satt förutom Jenny även Ingrid och Mia. Deras varma andedräkter skapade imma på rutan och Ines vevade fram en näsduk ur handväskan och med små snabba cirklar försökte hon skapa ett titthål framåt för Malin.

”Den här jävla fläkten som aldrig funkar!” Malin vred reglaget upp till max med den enda effekten att kupén fylldes av ett samtalsslukande brus och att en smal rand av utsikt uppenbarande sig på framrutan.

”Du måste rikta den uppåt!” ropade Mia från baksätet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Va?”

”Uppåt, rikta den uppåt!” Hon lutade sig fram och gestikulerade mellan sätena. I backspegeln såg Jenny hur Malin mulnade.

”Jag vet!”

Ines la en hand över Mias ena framstickande arm samtidigt som hon vred ner rutan en bit på sin högra sida. Kalluft och vägbrus strömmade in men genast blev sikten bättre. Mia lutade sig bakåt. Jenny fällde upp kragen på jackan. Det var halsduksdags.

Det var Ines som hade övertygat henne att följa med ut till Bällstorp. Sagt att hon självklart var välkommen trots att hon aldrig träffat vare sig Lina, Tobbe eller Nils-August. Då hade det känts som en bra idé. Hon behövde sällskapet. Hon behövde något att tänka på, något att göra. Visserligen hade hon börjat jobba igen. Bara på timmar, några få i veckan som en första prövoperiod men hon kände sig inte hemma på jobbet längre. Hade svårt att koncentrera sig och kände sig klibbig av kollegornas medkännande sorgsna blickar. De gjorde sorgen närvarande i varje ögonblick, fast hon visste att de bara menade väl. Det var bara tillsammans med de andra i asylgruppen som hon kände sig levande. Meningsfull. Riktad. Tillsammans med dem var hon inte bara Jenny som förlorat Maja. Tillsammans med dem var hon del av just ett ”samman”, ett vi med ett gemensamt mål och syfte.

Men nu började hon ångra sig. Oron kom krypande och hon kände hur obekvämt hon satt, ville sträcka på benen. Hon drog i bilbältet som skar in mot halsen och försökte lirka in det i höger armhåla. Vickade på tårna i skorna.

Med nya sammanhang kom de vanliga frågorna: vem är du, vad jobbar du med, har du barn. Så följde de där blickarna. Som om de dog lite i ögonen när de talade med henne. Vissa helt och hållet; de såg inte tillbaka, undvek, vek undan. Andra som tappert försökte men trasslade in sig. Hon förstod, vad tusan svarar man när en främling berättar att hennes dotter mördats? Hon ville göra det lättare för dem, men visste inte hur, radade upp egna frågor att ställa på sin inre konversationslista men kom sig aldrig för att ställa dem och till sist var ändå tystnaden den mest bekväma, ett hem på fester och middagar där hon kunde vila tills hon kom hem till sitt eget.

Bilen svängde in på en grusväg och regnet tilltog. Jenny lyssnade till Ingrid och Mia som småpratade över bilbruset.

”Fick du med dig vinflaskan?”

”Ja.”

”Jag skulle packat en varm tröja, men inte ska vi sitta ute väl?”

”Kan jag inte tänka mig, inte som det regnar nu.”

Alldeles intill vägen kurade de låga husfasaderna. Jenny tänkte sig byn i sommarljus. Med blommor i blomlådor och katter under syrenbuskarna. Stockrosor mot fasaderna, nu stod de som vajande antenner, bara och buckliga och i trädgårdarna dunsade äpplen ner från de dignande träden. Även blåsten verkade tillta.

Mia stack fram armen mellan framsätena igen.

”Det är där framme du ska svänga!”

Och så rullade de in framför huset, tog sig ur bilen i skiftande takt. Mia och Malin raska som vanligt, deras röster som hördes från bakluckan innan Jenny ens hunnit spänna av sig bilbältet och Ingrid som öppnade dörren för Ines och höll henne under armen medan hon steg ur.

Jenny tvekade. Kramade den inslagna chokladasken från Ahlgrens konfektyr med båda händerna, men här kunde hon ju inte sitta och några steg bakom de andra lommade hon fram till huset.

Dörren öppnades innan de nådde den och de strömmade in i en trång men trevlig hall. Hälsningsfraser och kramar. Skor och immiga glasögon. Ljudet av galgar som klingade mot varandra. Hon räckte över asken till kvinnan som presenterat sig som Lina, fick ett vinglas tillbaka som svar. Rött och fylligt. Betryggande.

”Kom in! Det blir inga kräftor! Jag har gjort en gryta istället. Passade bättre med vädret. Och så har jag plockat massor av kantareller så det blir kantarelltoast till förrätt.”

Det var varmt i köket och det doftade underbart. Över köksbordet hängde en lampa som såg ut att vara från 60-talet, bjärt orange i glas, och den spred ett rödskimmer över såväl ansikten som möblemang. Jenny hälsade på Tobias och Nils-August. I köket väntade även Erik. Tre väldigt olika män; den första så tydligt introvert, men inte på ett otrevligt sätt, snarare ett privat drag som hon kunde känna igen sig i. Den äldre mannen var diskussionslysten och tog genast till orda och snart var de alla långt inne i en diskussion om kalkbrott och miljöpolitik, om skogar och grundvatten, om vart allt var på väg. Erik hade hon träffat förut hemma hos Ingrid. Hon hade aldrig riktigt lyckats fånga honom men han intresserade henne. Och det verkade gry något nytt hos honom, något som förstärktes för varje gång de träffats. En beslutsamhet kanske.

Samtalet flöt strömmande. Livligt. Tallrikar skickades fram till spisen för andra påfyllningen. Glasen fylldes också på. Mia la en arm om Malins stolsrygg, plockade med håret i hennes nacke, det blommade närhet mellan dem men den stack inte i Jenny. Hon var också en del.

Efter maten satte de sig framför den öppna spisen i vardagsrummet. Chokladasken skickades runt och Jenny var glad att hon valt den stora. Hon värmde händerna runt en tekopp och tänkte på hur lätt det gått. Ett sammanhang. Så självklart.

Under middagen hade de inte talat om Asad. Som om de alla behövde en paus. Men så drog Ines efter andan och sa:

”Vi måste bestämma hur vi ska göra med Asad, det är inte mycket tid kvar.”

De tystnade som en enhet. Tänkte som en.

Så sa Erik:

”Jag tror jag vet ett sätt.”

Ur arkivet

view_module reorder
Vladimir Oravsky

Reklam kan utgöra ett allvarligt hot mot demokratin

Följande är ett exempel från Jönköping, Sveriges 10:e största tätort tillika en kommun med cirka 130-tusen invånare. Jag antar dock att det som jag nedan beskriver, skulle kunna utspela sig ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 november, 2015

Stereotyperna i ”Äkta Människor”

När tv-serien ”Äkta Människor” nu närmar sig sitt sista avsnitt så är jag en aning besviken. Min besvikelse gäller främst alla stereotyper och de lama replikerna i serien. Vi har ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 19 mars, 2012

Meta – filosofiske refleksjoner om erfaring

Innledning Artikkelen min er om hva for funksjonelle roller erfaring spiller i menneskelivet. Hovedsynspunktet mitt er at erfaring står for mye annet enn de begrep om erfaring som en opererer med ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 14 november, 2013

Skryt lagom - varför Dylan Thomas aldrig blev hundra år gammal

Jag råkar lyssna på BBC just innan solen går upp och känner igen den mäktiga stämman som läser upp en dikt som jag också kan placera långt innan jag får ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2014

Möte med Antonio Tabucchi

Antonio Tabucchi är framförallt en trevlig person. Den raffinerade och engagerade författaren till Påstår Pereira: Ett vittnesmål och till Det är snart för sent: Roman i brevform, är öppen och ...

Av: Iacopo Vannicelli | Litteraturens porträtt | 20 september, 2010

Världsontologin – en analysmodell för kulturförståelse

Vad som konstituerar och definierar en civilisations kultur och kulturliv, liksom frågan om det finns något som kan kallas nationell kultur, är föremål för ständig debatt. Inte sällan hör man ...

Av: Leif V Erixell | Agora - filosofiska essäer | 14 mars, 2013

Péter Nádas, 2012.

Péter Nádas – tankar kring sex böcker, eller tre romaner

Det var efter min text om Carl Henning Wijkmark som idén, till att skriva en essä om Péter Nádas, föddes – främst genom Wijkmarks bok "Stundande natten" där jag ser ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 03 januari, 2016

Ethan Ham self-portrait (2006)

Selfies – att jaga jaget i konsten

Vår nya mediabild har givit upphov åt manga nya bildbegrepp. Inte minst ”selfien”, som fått en genre på den samtida konstscenen. Men konceptet har faktiskt följt med konsten en bra ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 24 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.