Del, relation, helhet, process, system, funktion. Upptäckt och utformning av ett sätt att…

Vetenskap-världsbild-sätt att tänka, det är, tror jag, den treenighet som bestämmer vårt sätt att vara och verka i världen. Och av dessa är det sättet att tänka som formar de ...

Av: Erland Lagerroth | 21 januari, 2013
Agora - filosofiska essäer

En essä om ingenting

”Tystnad”, svarade Murke. ”Jag samlar tystnad.” I Heinrich Bölls novell ”Doktor Murkes samlade tystnad” möter vi Murke som arbetar på en radiostation. En av hans egenheter är att han samlar på ...

Av: Mathias Jansson | 20 september, 2012
Essäer om konst

En liten text som e-krönika

några därför sprang sedan år erfaret med äldre hunna suput och redan lägesagent kollegan Jorden Grön redobogen sedermerae blott avantgardeavreagerande kraftigt på vårt närmsta avståndets mer än ständigt öppna bordellslinga bortom ...

Av: Stefan Hammarèn | 26 september, 2012
Stefan Hammarén

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Del. 40 Jenny



Lund har allt utom vattenJenny satt i baksätet och såg ut över de brunande, skånska fälten. I horisonten låg mörka, dystra moln och hotade. Några kajor svepte i svarta bågar bakom en plöjande, grön traktor och stilla började det dugga mot bilrutan.

”Och där kom regnet”, sa Malin från förarplatsen. Hon hade Ines bredvid sig i framsätet. I baksätet satt förutom Jenny även Ingrid och Mia. Deras varma andedräkter skapade imma på rutan och Ines vevade fram en näsduk ur handväskan och med små snabba cirklar försökte hon skapa ett titthål framåt för Malin.

”Den här jävla fläkten som aldrig funkar!” Malin vred reglaget upp till max med den enda effekten att kupén fylldes av ett samtalsslukande brus och att en smal rand av utsikt uppenbarande sig på framrutan.

”Du måste rikta den uppåt!” ropade Mia från baksätet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Va?”

”Uppåt, rikta den uppåt!” Hon lutade sig fram och gestikulerade mellan sätena. I backspegeln såg Jenny hur Malin mulnade.

”Jag vet!”

Ines la en hand över Mias ena framstickande arm samtidigt som hon vred ner rutan en bit på sin högra sida. Kalluft och vägbrus strömmade in men genast blev sikten bättre. Mia lutade sig bakåt. Jenny fällde upp kragen på jackan. Det var halsduksdags.

Det var Ines som hade övertygat henne att följa med ut till Bällstorp. Sagt att hon självklart var välkommen trots att hon aldrig träffat vare sig Lina, Tobbe eller Nils-August. Då hade det känts som en bra idé. Hon behövde sällskapet. Hon behövde något att tänka på, något att göra. Visserligen hade hon börjat jobba igen. Bara på timmar, några få i veckan som en första prövoperiod men hon kände sig inte hemma på jobbet längre. Hade svårt att koncentrera sig och kände sig klibbig av kollegornas medkännande sorgsna blickar. De gjorde sorgen närvarande i varje ögonblick, fast hon visste att de bara menade väl. Det var bara tillsammans med de andra i asylgruppen som hon kände sig levande. Meningsfull. Riktad. Tillsammans med dem var hon inte bara Jenny som förlorat Maja. Tillsammans med dem var hon del av just ett ”samman”, ett vi med ett gemensamt mål och syfte.

Men nu började hon ångra sig. Oron kom krypande och hon kände hur obekvämt hon satt, ville sträcka på benen. Hon drog i bilbältet som skar in mot halsen och försökte lirka in det i höger armhåla. Vickade på tårna i skorna.

Med nya sammanhang kom de vanliga frågorna: vem är du, vad jobbar du med, har du barn. Så följde de där blickarna. Som om de dog lite i ögonen när de talade med henne. Vissa helt och hållet; de såg inte tillbaka, undvek, vek undan. Andra som tappert försökte men trasslade in sig. Hon förstod, vad tusan svarar man när en främling berättar att hennes dotter mördats? Hon ville göra det lättare för dem, men visste inte hur, radade upp egna frågor att ställa på sin inre konversationslista men kom sig aldrig för att ställa dem och till sist var ändå tystnaden den mest bekväma, ett hem på fester och middagar där hon kunde vila tills hon kom hem till sitt eget.

Bilen svängde in på en grusväg och regnet tilltog. Jenny lyssnade till Ingrid och Mia som småpratade över bilbruset.

”Fick du med dig vinflaskan?”

”Ja.”

”Jag skulle packat en varm tröja, men inte ska vi sitta ute väl?”

”Kan jag inte tänka mig, inte som det regnar nu.”

Alldeles intill vägen kurade de låga husfasaderna. Jenny tänkte sig byn i sommarljus. Med blommor i blomlådor och katter under syrenbuskarna. Stockrosor mot fasaderna, nu stod de som vajande antenner, bara och buckliga och i trädgårdarna dunsade äpplen ner från de dignande träden. Även blåsten verkade tillta.

Mia stack fram armen mellan framsätena igen.

”Det är där framme du ska svänga!”

Och så rullade de in framför huset, tog sig ur bilen i skiftande takt. Mia och Malin raska som vanligt, deras röster som hördes från bakluckan innan Jenny ens hunnit spänna av sig bilbältet och Ingrid som öppnade dörren för Ines och höll henne under armen medan hon steg ur.

Jenny tvekade. Kramade den inslagna chokladasken från Ahlgrens konfektyr med båda händerna, men här kunde hon ju inte sitta och några steg bakom de andra lommade hon fram till huset.

Dörren öppnades innan de nådde den och de strömmade in i en trång men trevlig hall. Hälsningsfraser och kramar. Skor och immiga glasögon. Ljudet av galgar som klingade mot varandra. Hon räckte över asken till kvinnan som presenterat sig som Lina, fick ett vinglas tillbaka som svar. Rött och fylligt. Betryggande.

”Kom in! Det blir inga kräftor! Jag har gjort en gryta istället. Passade bättre med vädret. Och så har jag plockat massor av kantareller så det blir kantarelltoast till förrätt.”

Det var varmt i köket och det doftade underbart. Över köksbordet hängde en lampa som såg ut att vara från 60-talet, bjärt orange i glas, och den spred ett rödskimmer över såväl ansikten som möblemang. Jenny hälsade på Tobias och Nils-August. I köket väntade även Erik. Tre väldigt olika män; den första så tydligt introvert, men inte på ett otrevligt sätt, snarare ett privat drag som hon kunde känna igen sig i. Den äldre mannen var diskussionslysten och tog genast till orda och snart var de alla långt inne i en diskussion om kalkbrott och miljöpolitik, om skogar och grundvatten, om vart allt var på väg. Erik hade hon träffat förut hemma hos Ingrid. Hon hade aldrig riktigt lyckats fånga honom men han intresserade henne. Och det verkade gry något nytt hos honom, något som förstärktes för varje gång de träffats. En beslutsamhet kanske.

Samtalet flöt strömmande. Livligt. Tallrikar skickades fram till spisen för andra påfyllningen. Glasen fylldes också på. Mia la en arm om Malins stolsrygg, plockade med håret i hennes nacke, det blommade närhet mellan dem men den stack inte i Jenny. Hon var också en del.

Efter maten satte de sig framför den öppna spisen i vardagsrummet. Chokladasken skickades runt och Jenny var glad att hon valt den stora. Hon värmde händerna runt en tekopp och tänkte på hur lätt det gått. Ett sammanhang. Så självklart.

Under middagen hade de inte talat om Asad. Som om de alla behövde en paus. Men så drog Ines efter andan och sa:

”Vi måste bestämma hur vi ska göra med Asad, det är inte mycket tid kvar.”

De tystnade som en enhet. Tänkte som en.

Så sa Erik:

”Jag tror jag vet ett sätt.”

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

När farfar blev blåsippa Om döden i barnboken

Hur handskas barnbokslitteraturen med döden? Vad är relevant att säga till de minsta barnen om döden när en anhörig går bort? Finns det något bra sätt att ta upp denna ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 mars, 2012

Malin Lagerlöf Foto Ulrica Zwenger

Malin Lagerlöf och Tom Malmquist - drabbade av det ofattbara

Elisabeth Tegelberg är tillbaka med en litterär essä.

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 09 oktober, 2016

PÅ VÄG MOT MUSIKEN – Del 1: Musiken och ordet

Denna text vill vara den första delen av en artikelserie om musiken. Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 05 november, 2012

John Berger

John Berger 1926-2017

I ”Picassos äventyr”, HasseåTages film som spelades in 1978, får vi följa honom om inte från vaggan till graven så näst intill. Där finns både barndomen i Spanien, hundåren i ...

Av: Ivo Holmqvist | Konstens porträtt | 10 januari, 2017

Arkiv som aktör för förändring – nya medier och gräsrotsverksamhet i Egypten

Hur kan man dokumentera och arkivera en revolution? Och hur gör man det i ett land som saknar en tradition av öppenhet, där de nationella arkiven behandlas som statshemligheter och ...

Av: Madeleine Engström Broberg | Kulturreportage | 24 juni, 2013

Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

Den subversive Thomas Bernhard

Den österrikiska litteraturen är sällsynt rik och mångskiftande. Det finns diktare för alla temperament och preferensdispositioner; också den mest kräsmagade torde här få sitt lystmäte. Vi möter här alltifrån Grillparzer ...

Av: Simon O. Pettersson | Essäer om litteratur & böcker | 23 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.