Syrebrist och galenskap är genialitetens livsluft. Om Odysseus - James Joyce´s verbala…

Klockan är 8,00 den 6 juni 1904. Buck Mulligan stiger upp på bröstvärnet och ser ut över den vackra Dublinbukten. Hans ljust ekfärgade hår rörs en smula av vinden. "Herregud ...

Av: Benny Holmberg | 05 juli, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sista brevet, och intermezzot i gipsparadiset

detta är nu mitt ett absolut sista brev och text till dig, så sant, det är avsked nu för gott, eller ofrånkomligt. Så måste det nog bli tyvärr säkert, eftersom ...

Av: Stefan Hammarén | 15 juli, 2010
Stefan Hammarén

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 5

Drömfilter 1: Den svarta vågen - pessimism Vi valde att lämna storstaden, liksom många före oss. Kvar fanns inget av det som en gång gjort barndomsstaden till en magisk plats av ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Siegfried Lenz 1926-2014

Jämte Heinrich Böll från Köln och Günter Grass från Danzig var Siegfried Lenz den kanske mest betydande tyska efterkrigsförfattaren. Han var född i Lyck i dåvarande Ostpreussen. Fadern som dog ...

Av: Ivo Holmqvist | 11 oktober, 2014
Litteraturens porträtt

33. Asad



Lund har allt utom vattenVarje gång jag passerar igenom en dörr frågar jag mig själv:

”Drömmer du eller är du vaken Asad?”

Varje gång svarar jag:

”Jag är vaken.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Khalil säger att det tar tid. Att man måste gå igenom många dörrar innan det verkligen funkar. Jag passerar många dörrar trots att jag är inlåst på flyktingförvaret. En dörr till cellen, en till toaletten och en till rastgården där vi får vara tre timmar per dag. Promenad kallas det. Vart ska vi promenera? Det tar trettio sekunder att gå från det ena stängslet till det andra.

Khalil heter mannen som jag delar rum med. Han har väntat i två månader på att de ska skicka tillbaka honom till Irak. Jag har frågat när de tänker skicka tillbaka mig men de säger bara att jag får vänta. De svarar inte på några frågor. Khalil säger att han har lärt sig ett sätt att vara helt fri. Fri från allt ont i världen. Ända sen han låstes in har han frågat sig själv om han drömmer eller om han är vaken varje gång han går igenom en dörr. Varje toalettbesök, varje gång han går in eller ut ur cellen. En natt hände det slutligen. I en dröm gick Khalil igenom en dörr och då ställde han samma fråga.

”Khalil, är du vaken eller drömmer du?”

Han svarade:

”Jag drömmer.”

Och då hände det. Khalil blev fri. Från den stunden har han kunnat styra sina drömmar. Så nu spenderar han nätterna med att flyga som en fågel högt över jorden. Han sätter straffar i krysset inför hundratusen jublande Barcelonafans. Han dricker champagne på Mount Everests topp. Ofta är han hemma i Bagdad med sin fru och sina barn. I drömmen är hans bror vid liv och det är fred.

”Ibland gör jag mörka saker”, sa han till mig. ”Jag söker upp dom som mördade min bror. Jag tar tag i deras skallar och krossar dom med en hand. Som om det vore papper. För när jag sover är jag fri och stark. Då är ingenting omöjligt.”

Han log mot mig och jag lyssnande. Jag ville också bli fri. Även om jag bara fick vara det i mina drömmar.

I Italien kallar de i alla fall saker för deras rätta namn. Fängelse. Jag kommer att bli deporterad till Italien. Landet som först tog mina fingeravtryck. Landet som hatar oss över allt annat. Men italienarna är ärliga i sitt hat. De hatar oss öppet. Där försöker inte myndigheterna dölja vad de tycker om oss. Vi är pack. Avskum. Brottslingar. Vårt brott är att vi föddes.

Förvar. Mjukt och fint. Här förvaras jag tills jag skickas tillbaka. Sverige hatar oss lika mycket som Italien trots mjuka ord och leenden.

Men det finns även fina människor i det här landet. Det första jag tänkte på när jag låstes in var att ringa Jenny eller Erika. De var säkert oroliga. De kanske kunde hjälpa mig. Men jag vågade inte för jag ville inte utsätta dem för fara. Tänk om personalen här tog reda på vart jag ringde. Då skulle polisen kanske gripa Jenny och Erika för att de har hjälpt mig. Igår berättade jag för Khalil hur det gick till när polisen tog mig och att jag inte vågade ringa mina vänner.

”Ring”, sa han.”Det är inte olagligt att gömma människor utan papper. Det är inte straffbart.”

Först förstod jag inte vad han menade. Jag hade suttit inlåst i veckor och längtat efter att höra mina vänners röster. Jag kunde ha ringt dem när som helst. Jag fick skuldkänslor och sprang ut i korridoren.

Drömmer du eller är du vaken Asad?

Jag är vaken.

Inne i besöksrummet där telefonen finns.

Drömmer du eller är du vaken Asad?

Jag är vaken.

Jag kunde Jennys mobilnummer utantill.

”Hej Jenny!”

”Asad!”

Jenny hade svårt att hålla gråten tillbaka och jag kände mig skyldig. Jamal. Jenny. Skadar jag alla som kommer mig nära.

”Where are you?”

“The police took me. I’m in custody in Årstorp. I'm sorry that I did not call you before, I thought it would give you trouble.”

“No, no. It´s okay.”

Jenny grät tyst och jag svor för mig själv. Hon hade varit med om så mycket, för mycket, och nu gav jag henne ännu mer smärta. Jag kände hur ilskan bubblade upp i mig. Vilade det en förbannelse över mig? Var jag dömd att skada alla som kom mig nära?

”Are you okej? Are they treating you good?” frågade Jenny när hon hade samlat sig och återigen kunde prata.

”Yes I´m okej. They treat me okej”, ljög jag.

Jag berättade inte hur de såg på oss. Att de vägrade att svara på frågor och att de hotade med isolering och häkte om vi inte skötte oss. Jag undrade ofta varför vi inte gjorde något. Vi som satt inlåsta var många fler än de som jobbade på förvaret. Vi hade inget att förlora. Khalils bödlar väntade på honom i Irak och jag väntade på att bli förnedrad och misshandlad i Italien innan de slutligen skickade tillbaka mig till Somalia. Men det här ställets kala väggar sög kraften ur mig och jag såg samma kraftlöshet i Khalil och de andra som satt inlåsta.

“When are they going to send you back?”

”I don´t know”, sa jag. “Don´t think about that.”

Vi hade inget mer att säga varandra. Orden tog slut. Jenny lovade att komma och hälsa på och jag orkade inte protestera. Jag ville att Jenny skulle glömma mig men samtidigt blev jag varm av tanken på att se henne igen. Att träffa någon som verkligen brydde sig om mig.

Vi la på och jag blev sittande en lång stund bredvid telefonen. Det kändes som om hela min mage var full med sten. En fruktansvärd trötthet spred sig i min kropp.

Khalil sov när jag kom tillbaka till cellen. Jag undrade var han var någonstans. Kanske flög han bland molnen. Kanske körde han en öppen bil genom ett grönt landskap. Kanske höll han om sin fru. Lekte med sina barn. Jag klättrade upp i våningssängen över Khalil och kröp ner under täcket.

Drömmer du eller är du vaken Asad?

Jag drömmer.

Ur arkivet

view_module reorder

Är detta en människa? - en reflektion om ondska

Är detta en människa?, frågar sig Primo Levi i hans text med samma namn. Hans litterära beskrivning av de fasor som han genomlevt i förintelselägret Buna i Monowitz nära Auschwitz ...

Av: Marie Hållander | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2009

Cavefors om Cavefors

Bo Cavefors var under decennier Sveriges överlägset mest aktive alternative bokförläggare. Som förläggare präglades han av nyfikenhet, radikalitet och oräddhet, vilket blev tydligt i utgivningen där Mao, Nietzsche, Jünger, Dali ...

Av: Johannes Flink | Litteraturens porträtt | 28 september, 2009

Arbeta älska tro

Äta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en ...

Av: Axel Andersson | Essäer om film | 28 april, 2013

Double Standards – En uppgörelse med den tvådimensionella ytan

Under hösten har Göteborgs konsthall varit en del av Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA). Konsthallen blev en skådeplats för den alternativa karnevalen, ett slags antiarkiv för dem som inte riktigt fick ...

Av: Fredrika Almqvist | Konstens porträtt | 15 januari, 2014

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Sorg och korruption. En text om den onämnbara boken

” Fyra spår har Gud lämnat kvar av Paradiset. Stjärnorna, djuren, blommorna och barnen.”(Dante Alighieri) I många år har jag undrat varför Bagatelles pour un massacre av Louis Ferdinand Céline var ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2012

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka

Jante och hans vänner utanför Istedgades kyrka Det är ungefär ett år sedan som jag i en krönika åt Tidningen Kulturen beskrev den medelåldersmannen Jante och hans vänner, som på en ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.