Under ordens skuggor. En natt med Gunnar Ekelöf

Det är stilla och stjärnklart, snön nypackad och gnistrande därute, klockan är tre i den mörka vinternatten när jag sakta läser mig in under Gunnar Ekelöfs djupa ordskuggor. Här talar ...

Av: Benny Holmberg | 01 januari, 2013
Litteraturens porträtt

Ett finskt trauma

”Kvinnogardisterna står i stadshusets fönster och skjuter mot de överlägsna vita styrkorna. Männen vill ge upp, men kvinnorna vägrar. Likhögarna på gatorna växer och Tammerfors står i brand. Det är ...

Av: Rolf Karlman | 02 februari, 2017
Essäer om politiken

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Detalj ur Begravningen av greve Orgaz (1586–1588), El Greco

Greken från Kreta

I skuggan av de välvda gångarna nere vid Heraklions hamn på Kreta stötte jag på ett par skyltar som berättade att den gamla hamnen från den venetianska tiden hade varit ...

Av: Mathias Jansson | 30 juli, 2016
Konstens porträtt

33. Asad



Lund har allt utom vattenVarje gång jag passerar igenom en dörr frågar jag mig själv:

”Drömmer du eller är du vaken Asad?”

Varje gång svarar jag:

”Jag är vaken.”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Khalil säger att det tar tid. Att man måste gå igenom många dörrar innan det verkligen funkar. Jag passerar många dörrar trots att jag är inlåst på flyktingförvaret. En dörr till cellen, en till toaletten och en till rastgården där vi får vara tre timmar per dag. Promenad kallas det. Vart ska vi promenera? Det tar trettio sekunder att gå från det ena stängslet till det andra.

Khalil heter mannen som jag delar rum med. Han har väntat i två månader på att de ska skicka tillbaka honom till Irak. Jag har frågat när de tänker skicka tillbaka mig men de säger bara att jag får vänta. De svarar inte på några frågor. Khalil säger att han har lärt sig ett sätt att vara helt fri. Fri från allt ont i världen. Ända sen han låstes in har han frågat sig själv om han drömmer eller om han är vaken varje gång han går igenom en dörr. Varje toalettbesök, varje gång han går in eller ut ur cellen. En natt hände det slutligen. I en dröm gick Khalil igenom en dörr och då ställde han samma fråga.

”Khalil, är du vaken eller drömmer du?”

Han svarade:

”Jag drömmer.”

Och då hände det. Khalil blev fri. Från den stunden har han kunnat styra sina drömmar. Så nu spenderar han nätterna med att flyga som en fågel högt över jorden. Han sätter straffar i krysset inför hundratusen jublande Barcelonafans. Han dricker champagne på Mount Everests topp. Ofta är han hemma i Bagdad med sin fru och sina barn. I drömmen är hans bror vid liv och det är fred.

”Ibland gör jag mörka saker”, sa han till mig. ”Jag söker upp dom som mördade min bror. Jag tar tag i deras skallar och krossar dom med en hand. Som om det vore papper. För när jag sover är jag fri och stark. Då är ingenting omöjligt.”

Han log mot mig och jag lyssnande. Jag ville också bli fri. Även om jag bara fick vara det i mina drömmar.

I Italien kallar de i alla fall saker för deras rätta namn. Fängelse. Jag kommer att bli deporterad till Italien. Landet som först tog mina fingeravtryck. Landet som hatar oss över allt annat. Men italienarna är ärliga i sitt hat. De hatar oss öppet. Där försöker inte myndigheterna dölja vad de tycker om oss. Vi är pack. Avskum. Brottslingar. Vårt brott är att vi föddes.

Förvar. Mjukt och fint. Här förvaras jag tills jag skickas tillbaka. Sverige hatar oss lika mycket som Italien trots mjuka ord och leenden.

Men det finns även fina människor i det här landet. Det första jag tänkte på när jag låstes in var att ringa Jenny eller Erika. De var säkert oroliga. De kanske kunde hjälpa mig. Men jag vågade inte för jag ville inte utsätta dem för fara. Tänk om personalen här tog reda på vart jag ringde. Då skulle polisen kanske gripa Jenny och Erika för att de har hjälpt mig. Igår berättade jag för Khalil hur det gick till när polisen tog mig och att jag inte vågade ringa mina vänner.

”Ring”, sa han.”Det är inte olagligt att gömma människor utan papper. Det är inte straffbart.”

Först förstod jag inte vad han menade. Jag hade suttit inlåst i veckor och längtat efter att höra mina vänners röster. Jag kunde ha ringt dem när som helst. Jag fick skuldkänslor och sprang ut i korridoren.

Drömmer du eller är du vaken Asad?

Jag är vaken.

Inne i besöksrummet där telefonen finns.

Drömmer du eller är du vaken Asad?

Jag är vaken.

Jag kunde Jennys mobilnummer utantill.

”Hej Jenny!”

”Asad!”

Jenny hade svårt att hålla gråten tillbaka och jag kände mig skyldig. Jamal. Jenny. Skadar jag alla som kommer mig nära.

”Where are you?”

“The police took me. I’m in custody in Årstorp. I'm sorry that I did not call you before, I thought it would give you trouble.”

“No, no. It´s okay.”

Jenny grät tyst och jag svor för mig själv. Hon hade varit med om så mycket, för mycket, och nu gav jag henne ännu mer smärta. Jag kände hur ilskan bubblade upp i mig. Vilade det en förbannelse över mig? Var jag dömd att skada alla som kom mig nära?

”Are you okej? Are they treating you good?” frågade Jenny när hon hade samlat sig och återigen kunde prata.

”Yes I´m okej. They treat me okej”, ljög jag.

Jag berättade inte hur de såg på oss. Att de vägrade att svara på frågor och att de hotade med isolering och häkte om vi inte skötte oss. Jag undrade ofta varför vi inte gjorde något. Vi som satt inlåsta var många fler än de som jobbade på förvaret. Vi hade inget att förlora. Khalils bödlar väntade på honom i Irak och jag väntade på att bli förnedrad och misshandlad i Italien innan de slutligen skickade tillbaka mig till Somalia. Men det här ställets kala väggar sög kraften ur mig och jag såg samma kraftlöshet i Khalil och de andra som satt inlåsta.

“When are they going to send you back?”

”I don´t know”, sa jag. “Don´t think about that.”

Vi hade inget mer att säga varandra. Orden tog slut. Jenny lovade att komma och hälsa på och jag orkade inte protestera. Jag ville att Jenny skulle glömma mig men samtidigt blev jag varm av tanken på att se henne igen. Att träffa någon som verkligen brydde sig om mig.

Vi la på och jag blev sittande en lång stund bredvid telefonen. Det kändes som om hela min mage var full med sten. En fruktansvärd trötthet spred sig i min kropp.

Khalil sov när jag kom tillbaka till cellen. Jag undrade var han var någonstans. Kanske flög han bland molnen. Kanske körde han en öppen bil genom ett grönt landskap. Kanske höll han om sin fru. Lekte med sina barn. Jag klättrade upp i våningssängen över Khalil och kröp ner under täcket.

Drömmer du eller är du vaken Asad?

Jag drömmer.

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.