Folkbildaren Bo Johansson ger ut en ny diktsamling

Det knippe tankar och känslor som du kallar ditt ”jag” är format av traditioner och konventioner i det samhälle du lever i. Att känna sig själv är att känna den ...

Av: Lilian O. Montmar | 08 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

De farligaste är dem som inget har att dölja

Min vän tittar på mig och rynkar bekymrat ögonbrynen. Hon tar en djup klunk ur sin kaffemugg och säger sedan långsamt de ord som jag hört från så många de ...

Av: Jessica Johansson | 26 Maj, 2011
Jessica Johansson

Roberto Bolaños svarta karneval

Roberto Bolaño (1953-2003) är en av de senaste årens största internationella författarsuccéer. På svenska finns sedan i fjol inte bara de båda stora romaner som grundlagt hans berömmelse, De vilda ...

Av: Ulf Lindberg | 10 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

 Sara Bergmark Elfgren - Tillbaka med en ny bok, Norra Latin, och bättre än någonsin. Foto B Graham

Shakespeare, spöken, drömmar, hets och tonårsangst i lysande skolskildring

Sara Bergmark Elfgrens nya bok Norra Latin är överjordiskt bra och skapar sin egen typ av magi. En magi som man inte kan sätta i något fack. Sara Bergmark Elfgren har gått förbi fantasy ...

Av: Belinda Graham | 07 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

30. Kjell



Lund har allt utom vattenKjell sjönk så djupt ner i sätet som bilbältet tillät. Vad var det som hände? Han såg på sin klocka utan att förstå vad tiden ville visa. Han blev plötsligt osäker på om solen var på väg upp eller ner. Vad gjorde han i en polisbil? Han var ingen bov. Vad skulle hans kollegor tro? Hela Lund vimlade av människor som var anställda på lasarettet. Nu kommer folk tro att han är en brottsling. Tänk om Ramona fick höra att han blivit gripen. Hon skulle förakta honom. Poliserna hade varit väldigt bryska. Förstod de inte skillnaden mellan hederliga medborgare och skurkar. Han hade minsann aldrig gjort något olovligt. Inte ens slängt skräp på gatorna eller cyklat utan lyse. Och arbetstiden var han alltid noga med. Nej, det var så klart ett misstag, de kommer nog att be om ursäkt och förklara sig, nu när bilen är framme.

Kjell klev ur bilen och sträckte på sig. Rättade till halsduken och såg upp mot solen. Där var den, precis där den skulle vara, och vinden blåste i träden, som vindar brukar göra. Och nu kände han också doften från en tidig syren som nyss slagit ut där strax intill polishuset. De skulle be honom om ursäkt. Han log och sa till polismannen som stod bredvid honom:

”Skall vi gå in?”

Han hade passerat förbi men aldrig varit inne i denna myndighets residens. Det satt några polismän bakom skrivborden med datorerna påslagna. Blått sken dansade på deras ansikten och då och då tryckte de ner några tangenter. Kjell anvisades en stol och polismannen gick runt skrivbordet och slog sig ner.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kjell satt tyst och väntade. Polismannen frågade efter namn och adress och skrev ner uppgifterna oändligt långsamt. Så såg han in i Kjells ögon. Stadigt, men inte ovänligt.

”Vad gjorde du där i syrenbuskaget?”

”Ja, jag såg på flickorna när de lekte på filten.”

”Jaha, brukar du göra det, titta på flickor?”

”Ja, flickor och pojkar, det kvittar, jag tycker om att se när de leker och busar runt. Men mest tycker jag om att höra deras röster. Det är som musik för mig. Ibland skrattar de och låter som piccolaflöjter, ibland kan jag höra hur en basfiol brummar, då är det någon förälder som förmanar. Men varför är jag här?”

Polisen svarade inte utan fortsatte med sitt förhör. Hade han kanske haft lust att gå fram och ta på barnen.

Jo, visst, det hände att något barn började gråta. Då kände han stor lust att trösta den som grät och undrade om inte mamman eller pappan hörde sitt barn.

Och jodå, han hade verkligen velat gå fram och knuffa fart på gungan, när en liten flicka satt och vippade med benen fram och tillbaka utan att gungan rörde sig det minsta. Då hade han rest sig från parksoffan och visat hur man måste luta sig bakåt och framåt, bakåt och framåt för att få fart. Men det är ju fysikens lagar och samverkande krafter och det var hon nog för liten att förstå.

Nu stod alla tjänstgörande polismän runt skrivbordet och lyssnade på Kjell.

En del log, andra såg allvarliga ut. Nu skulle de nog be om ursäkt allihop.

”Så du var där i syrenbuskaget för att titta på flickor?” sa polisen på andra sidan skrivbordet.

Kjell såg från den ene polisen till den andre och började ana att allt fortfarande var ett missförstånd.

”Nej mitt ärende var att hitta släktingar, men nu förstår jag att jag skulle gått hit till er och bett om hjälp att hitta min familj.”

Kjell stack in handen innanför trenchcoaten för att dra fram mors brev. Det gick en stöt genom gruppen av män som stod lutade kring bordet. Alla rätade upp sig och såg allvarliga ut.

Kjell drog långsamt fram det gula brevet, lade det framför konstapeln och slätade ut det med handens sida.

”Jag fann det bland mors saker när jag städade undan nyligen. Stengård, professor Stengård. Hans son John Stengård, var min far. Det är han som skrivit brevet. De som bor i det där huset på Östra Torn heter också Stengård, fast jag vet ju inte om det är släkt. Det var det jag var på väg att ta reda på, fast ni hindrade mig. Jag ville bara samla mig lite och betrakta människorna som kanske är mina släktingar, innan jag knackade på.”

Polismannen läste noggrant och långsamt, han harklade sig och läste en gång till. I straffregistret fanns ingen Kjell Svansjö, det hade han redan kollat. Eniro upplyste honom om att det verkligen bodde en Stengård på den aktuella adressen. Var han då inte den gäckande blottaren? Polisen sträckte armarna långt ovanför huvudet, lutade sig bakåt och stretchade ut ryggraden så det knakade högt. Var Kjell Svansjö bara en försynt, lite underlig kuf? Det var ju inte förbjudet att stå i ett buskage. Och de hade ju inte kommit på honom med byxorna uppknäppta. Kanske bäst ändå att hålla ögonen på honom under förespegling att han skulle få hjälp med sin släktsökning. Kommissarien drog händerna över ansiktet som om han ville sudda bort något. Såg en stund på Kjell, sen reste han sig upp, gick runt bordet och la sin hand på hans axel.

”Vi kanske kan hjälpa dig Kjell, vill du ha en kopp kaffe?”

”Ja tack, grädde och socker.”

När Kjell gick från polishuset, hade solen försvunnit ner bakom hustaken. Vinden som tog tag i hans halsduk, hade nyss anlänt från Norrland, där den så sent som igår nästan slet pälsen av en fjällräv som inte snabbt nog tog skydd. Välte några granar som stod på för lös grund. Växte i styrka när fronten från Norge anslöt sig över Vänern. Nu fick den förnyad fart vid passagen genom järnvägsviadukten, där den tvingades välta en papperskorg för att kunna passera. Den släppte halsduken och svingade sig upp i de höga träden och virvlade runt bland råkolonins bon. Splittrades till tusentals små vindilar och blev vilsen och kraftlös bland dungens alla grenar och spirande blad. Singlade ner med några fjolårslöv och var borta.

Med plastpåsen i handen skyndade Kjell genom den vindlande kulverten under lasarettet. Här och där grenade sig kulvertsystemet i nya tunnlar med blinkande lysrörsarmaturer och tunga vagnar halvfulla med kartongsopor eller fulla av trasig handikapputrustning som skulle till verkstaden för lagning. Men det där var utanför Kjells verksamhetsområde.

Där mitt i knutpunkten av alla gångar, precis under Blocket, fanns mängder av förrådsutrymmen och Kjells lager och verkstad. Här hade han hållit till i nästan fyrtio år. Väggarna var klädda med lagerhyllor och facken proppfulla med olika apparater och utrustning av medicinsk karaktär. Här hamnade allt uttjänt material som Kjell skulle gå igenom, reparera, renovera och få funktionsdugligt. Han hade tyckt om uppgiften. I stället för sopstationsdeponi, fick apparaterna en ny chans och en viktig roll i de forna sovjetiska lydstaternas demokratiska uppbyggnad. Kjell kände sig betydelsefull och viktig. Det var på den tiden då de baltiska länderna verkligen behövde all hjälp. Varje månad gick en lastbil med medicinsk utrustning ner till Litauen och Estland. Men snart nog ville de länderna inget ha. Allt gick så fort numera. De köpte nytt och modernt. Men Kjell fortsatte som innan och hyllorna bågnade av alla apparater. Till slut var bara hans arbetsbord och stol fria. Utanför dörren drog vagnar och truckar förbi i ett aldrig sinande bullerstråk.

En dag hade Kjell ett ärende till de mer avlägsna delarna av lasarettet. Precis där gången tog av mot gamla kvinnokliniken fann han en anonym dörr med beteckningen ”203f” längst upp på karmen. Rummet stod tomt och olåst. På ena väggen fanns en vask och en vattenkran.

När gamla laboratorieskåp röjdes ut och kastades i containrar, tog han hand om ett av dem och placerade i rummet. Han monterade också av alla låsen på samtliga skåp, eftersom också nycklarna slängts. Utmärkta Assalås. Ett av dem monterade han fast på dörren till 203f.

Han körde in en sjukhussäng, med madrass. Den hade stått i flera veckor i ett prång vid infektionskliniken, förmodligen bortglömd. Han hittade ett kasserat bord, en radio, två galgar, ett medicinskt lexikon, en sänglampa, en fåtölj med galonklädsel, en papperskorg, en elplatta och en kaffekokare. Allt låg slängt i återvinningsvagnarna. Och allt gjorde han funktionsdugligt igen.

Hit till 203f fick han för vana att gå och vila middag. Här var det lugnt och stilla.

Här satte han kassen med garner. Ramonas garner. Kanske måste han först sortera dem lite och riva upp det som var virkat.

Efter mötet med ordningsmakten hade Kjell varit i kontakt med polismannen Lennart flera gånger. Lennart hade hjälpt honom i efterforskningarna och berättat att Johan Stengård, även han en aktad läkare, dött barnlös för många år sedan. Familjen på Östra Torn som han studerat från syrenbuskaget, var nerflyttade från Årjäng och inte alls släkt med läkaren Stengård. Och om han ville göra anspråk på sin arvsrätt fick han vända sig till en advokat. Allmänna arvsfonden hade fått allt.

Kjell hade betraktat Lennart och känt en plötslig nedstämdhet. Kanske gick det bara några sekunder, men för honom gick solen upp och ner, vår blev höst och människans tillkortakommande blev med ens tydlig.

”Det var inte pengar jag var intresserad av det var ...” Hans tankar vandrade tillbaka till det där köket och ljuset som fyllde hela rummet ”... annat.”

Frisören runt hörnet hade klippt Kjell. Medan håret på kavajen borstades bort, fick han höra att den nya och fräscha looken låg helt rätt i tiden. De långa stråna som täckt flinten var nu borta. Det såg mycket tomt ut, olikt, men han fick vänja sig. På måndag var sista dagen på arbetet och dagen då allt skulle hända. Avtackas och pensioneras. Sedan återstod bara det svåra men också meningsfulla. Han skulle tala med Ramona. Alla garnerna var sorterade i färg, uppnystade och trevliga att se på.

Solen värmer och torget myllrar av folk. Det doftar frukt och blommor så avgaserna knappt märks. Kjell vill ha en ny skjorta och slips inför den stora dagen på måndag. Han genar över torget och stannar till framför ett stånd med doftande röda äpplen i en låda. Bland mångfalden av frukt och grönt, är dessa ovanligt blanka och frestande, han tar upp ett av äpplena och luktar på det. Han får tvunget köpa sig ett. Fingrarna söker efter ett mynt i fickan, när han tvärs genom ståndet får se henne, Ramona. Kjell lämnar myntet till handlaren. Fingrarna med slanten rör sig skilt från hans medvetande. Frukthandlaren mumlar något som Kjell är oförmögen att höra.

Ramona står där med ett lika blankt rött äpple i sin hand. Hon skrattar sitt underbara skratt och sträcker äpplet mot ... mot en man som står bredvid.

Kjell förstår inte. Mannen biter i äpplet och skrattar tillbaka. Men löftet? Där i kyrkan. Hon sa ja då. Visst gjorde hon. Mor sa alltid att han hade fantasi som en skenande häst.

Han biter i äpplet. Den saftspända frukten ger ifrån sig ett kraschande läte och vätskan börjar rinna utmed skalet. Kjell slickar i sig saften utan att släppa Ramona med blicken. Hennes läppar sluter sig om frukten och hon biter av en bit, upptäcker vätskan som rinner utmed handen, slickar liksom han, upp de rymmande dropparna. Hon biter en ny bit och stönar högt, mmmm ... Mannen böjer sig fram och biter i hennes äpple ... kysser henne ...

Ramona vänder sig mot Kjell, men ser honom inte. Det är som om han inte fanns. Hennes ögon glittrar och glänser av något. Solen kanske, som reflekterar ljuset, eller är det lycka? Hon ler åter mot mannen bredvid sig.

Så passerar de honom och doften av henne sveper förbi alldeles strax, blandas så med all övrig doft kring torget och lämnar honom ensam kvar.

Äpplet rullar ur hans hand och landar vid en spann med rosor. Han vet inte längre vad hans ärende var. Han vänder och går de korta stegen upp mot lägenheten.

Förlamningen vill inte släppa. Kjell går runt i lägenheten, drar ut de tomma lådorna i mors gamla byrå och stänger dem igen. Armar och ben rör sig av sig själv, men varför? Var han alls levande egentligen? Det känns så underligt i hela kroppen. Det gör ont. Kjell lägger sig på sängen. Han måste tänka.

Kjell tänker hela söndagen. Och han gråter. Han gråter för att Ramona aldrig någonsin skulle flytta in till honom och lägga sina saker i mors byrå. Han gråter för att mor är död. Han gråter för att han aldrig fick komma till morbror Ivar när han var liten. Han gråter för att ingen ville ha hans reparerade maskiner. Han gråter och han somnar och vaknar i god tid måndagsmorgon, känner sig som pånyttfödd och beslutar sig för att stiga upp, trots allt.

Han skulle raka sig, klä sig och gå till Lasarettet för att bli avtackad.

Ur arkivet

view_module reorder

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | Kulturreportage | 28 september, 2006

Den gamla hyttan, ett bedagat kulturslott svept i minnets digitaliserade klichéer. Det sceniska…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Benny Holmberg | Reportage om scenkonst | 08 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Tidens heliga fullbordan

Oavsett i vilken grad vi är medvetna om det så är vår egen person i sin djupaste identitet formad av det mysterium som utgör "det historiska". Historien låter sig inte ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 15 mars, 2010

Veckan från hyllan. Vecka 16-2013

Margret Thatcher har gått bort. Tillräckligt mycket har redan sagts om henne från olika håll, beroende på de egna ideologiska preferenserna, jag har just ingenting att tillägga. Men kan inte ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 13 april, 2013

Schamanen, författaren och poeten Ailo Gaup är död

När människor dör försvinner kontakten med dem på ett världsligt plan. Sorg och en stor känsla av förlust tar över. Alla bär minnen som de inte riktigt vet hur de ...

Av: Katrin Nordgren | Övriga porträtt | 30 september, 2014

Tjugotalets New York: smuggelsprit på speak-easies

”Kräftor kräva dessa drycker” stod det med en fyndig allitteration på en affisch där en barsk Albert Engström gav sig in i kampanjen kring ett rusdrycksförbud i Sverige 1922. Som ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 27 april, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.