Skattebefria kulturen

Jag röstar för att den svenska kulturen skattebefrias. Författare, skådespelare och musiker borde inte betala någon skatt alls på inkomst. Tänk dig själv. Vi har oregelbundna arbetstider in absurdum, våra ...

Av: Stefan Whilde | 02 januari, 2011
Stefan Whilde

Köttets konst

Lucian Freud har gått ur tiden.I hans minne publicerar vi  en artikel skriven av Jonas Elvander  publicerad 2010. Efter en osedvanligt tråkig debatt angående den figurativa konstens vara eller icke vara ...

Av: Jonas Elvander | 03 augusti, 2011
Kulturreportage

Kalle på Spången

För några dagar sedan under en promenad i byn vid havet på ön Korčula, cruisade en bil med svenska registreringsplåtar och nedvevade rutor förbi oss långsamt. Jag sa instinktivt ”hejsan ...

Av: Merima Dizdarevic | 16 augusti, 2013
Gästkrönikör

Wallace Stevens. Till en gammal filosof i Rom

Den spanskamerikanske, katolske filosofen George Santayana (1863-1952) undervisade under några år i Harvard och påverkade då blivande författare som T.S.Eliot och Gertrude Stein.  Wallace Stevens (1879-1955), poet och försäkringsdirektör, studerade i ...

Av: Wallace Stevens | 16 april, 2014
Kulturreportage

30. Kjell



Lund har allt utom vattenKjell sjönk så djupt ner i sätet som bilbältet tillät. Vad var det som hände? Han såg på sin klocka utan att förstå vad tiden ville visa. Han blev plötsligt osäker på om solen var på väg upp eller ner. Vad gjorde han i en polisbil? Han var ingen bov. Vad skulle hans kollegor tro? Hela Lund vimlade av människor som var anställda på lasarettet. Nu kommer folk tro att han är en brottsling. Tänk om Ramona fick höra att han blivit gripen. Hon skulle förakta honom. Poliserna hade varit väldigt bryska. Förstod de inte skillnaden mellan hederliga medborgare och skurkar. Han hade minsann aldrig gjort något olovligt. Inte ens slängt skräp på gatorna eller cyklat utan lyse. Och arbetstiden var han alltid noga med. Nej, det var så klart ett misstag, de kommer nog att be om ursäkt och förklara sig, nu när bilen är framme.

Kjell klev ur bilen och sträckte på sig. Rättade till halsduken och såg upp mot solen. Där var den, precis där den skulle vara, och vinden blåste i träden, som vindar brukar göra. Och nu kände han också doften från en tidig syren som nyss slagit ut där strax intill polishuset. De skulle be honom om ursäkt. Han log och sa till polismannen som stod bredvid honom:

”Skall vi gå in?”

Han hade passerat förbi men aldrig varit inne i denna myndighets residens. Det satt några polismän bakom skrivborden med datorerna påslagna. Blått sken dansade på deras ansikten och då och då tryckte de ner några tangenter. Kjell anvisades en stol och polismannen gick runt skrivbordet och slog sig ner.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Kjell satt tyst och väntade. Polismannen frågade efter namn och adress och skrev ner uppgifterna oändligt långsamt. Så såg han in i Kjells ögon. Stadigt, men inte ovänligt.

”Vad gjorde du där i syrenbuskaget?”

”Ja, jag såg på flickorna när de lekte på filten.”

”Jaha, brukar du göra det, titta på flickor?”

”Ja, flickor och pojkar, det kvittar, jag tycker om att se när de leker och busar runt. Men mest tycker jag om att höra deras röster. Det är som musik för mig. Ibland skrattar de och låter som piccolaflöjter, ibland kan jag höra hur en basfiol brummar, då är det någon förälder som förmanar. Men varför är jag här?”

Polisen svarade inte utan fortsatte med sitt förhör. Hade han kanske haft lust att gå fram och ta på barnen.

Jo, visst, det hände att något barn började gråta. Då kände han stor lust att trösta den som grät och undrade om inte mamman eller pappan hörde sitt barn.

Och jodå, han hade verkligen velat gå fram och knuffa fart på gungan, när en liten flicka satt och vippade med benen fram och tillbaka utan att gungan rörde sig det minsta. Då hade han rest sig från parksoffan och visat hur man måste luta sig bakåt och framåt, bakåt och framåt för att få fart. Men det är ju fysikens lagar och samverkande krafter och det var hon nog för liten att förstå.

Nu stod alla tjänstgörande polismän runt skrivbordet och lyssnade på Kjell.

En del log, andra såg allvarliga ut. Nu skulle de nog be om ursäkt allihop.

”Så du var där i syrenbuskaget för att titta på flickor?” sa polisen på andra sidan skrivbordet.

Kjell såg från den ene polisen till den andre och började ana att allt fortfarande var ett missförstånd.

”Nej mitt ärende var att hitta släktingar, men nu förstår jag att jag skulle gått hit till er och bett om hjälp att hitta min familj.”

Kjell stack in handen innanför trenchcoaten för att dra fram mors brev. Det gick en stöt genom gruppen av män som stod lutade kring bordet. Alla rätade upp sig och såg allvarliga ut.

Kjell drog långsamt fram det gula brevet, lade det framför konstapeln och slätade ut det med handens sida.

”Jag fann det bland mors saker när jag städade undan nyligen. Stengård, professor Stengård. Hans son John Stengård, var min far. Det är han som skrivit brevet. De som bor i det där huset på Östra Torn heter också Stengård, fast jag vet ju inte om det är släkt. Det var det jag var på väg att ta reda på, fast ni hindrade mig. Jag ville bara samla mig lite och betrakta människorna som kanske är mina släktingar, innan jag knackade på.”

Polismannen läste noggrant och långsamt, han harklade sig och läste en gång till. I straffregistret fanns ingen Kjell Svansjö, det hade han redan kollat. Eniro upplyste honom om att det verkligen bodde en Stengård på den aktuella adressen. Var han då inte den gäckande blottaren? Polisen sträckte armarna långt ovanför huvudet, lutade sig bakåt och stretchade ut ryggraden så det knakade högt. Var Kjell Svansjö bara en försynt, lite underlig kuf? Det var ju inte förbjudet att stå i ett buskage. Och de hade ju inte kommit på honom med byxorna uppknäppta. Kanske bäst ändå att hålla ögonen på honom under förespegling att han skulle få hjälp med sin släktsökning. Kommissarien drog händerna över ansiktet som om han ville sudda bort något. Såg en stund på Kjell, sen reste han sig upp, gick runt bordet och la sin hand på hans axel.

”Vi kanske kan hjälpa dig Kjell, vill du ha en kopp kaffe?”

”Ja tack, grädde och socker.”

När Kjell gick från polishuset, hade solen försvunnit ner bakom hustaken. Vinden som tog tag i hans halsduk, hade nyss anlänt från Norrland, där den så sent som igår nästan slet pälsen av en fjällräv som inte snabbt nog tog skydd. Välte några granar som stod på för lös grund. Växte i styrka när fronten från Norge anslöt sig över Vänern. Nu fick den förnyad fart vid passagen genom järnvägsviadukten, där den tvingades välta en papperskorg för att kunna passera. Den släppte halsduken och svingade sig upp i de höga träden och virvlade runt bland råkolonins bon. Splittrades till tusentals små vindilar och blev vilsen och kraftlös bland dungens alla grenar och spirande blad. Singlade ner med några fjolårslöv och var borta.

Med plastpåsen i handen skyndade Kjell genom den vindlande kulverten under lasarettet. Här och där grenade sig kulvertsystemet i nya tunnlar med blinkande lysrörsarmaturer och tunga vagnar halvfulla med kartongsopor eller fulla av trasig handikapputrustning som skulle till verkstaden för lagning. Men det där var utanför Kjells verksamhetsområde.

Där mitt i knutpunkten av alla gångar, precis under Blocket, fanns mängder av förrådsutrymmen och Kjells lager och verkstad. Här hade han hållit till i nästan fyrtio år. Väggarna var klädda med lagerhyllor och facken proppfulla med olika apparater och utrustning av medicinsk karaktär. Här hamnade allt uttjänt material som Kjell skulle gå igenom, reparera, renovera och få funktionsdugligt. Han hade tyckt om uppgiften. I stället för sopstationsdeponi, fick apparaterna en ny chans och en viktig roll i de forna sovjetiska lydstaternas demokratiska uppbyggnad. Kjell kände sig betydelsefull och viktig. Det var på den tiden då de baltiska länderna verkligen behövde all hjälp. Varje månad gick en lastbil med medicinsk utrustning ner till Litauen och Estland. Men snart nog ville de länderna inget ha. Allt gick så fort numera. De köpte nytt och modernt. Men Kjell fortsatte som innan och hyllorna bågnade av alla apparater. Till slut var bara hans arbetsbord och stol fria. Utanför dörren drog vagnar och truckar förbi i ett aldrig sinande bullerstråk.

En dag hade Kjell ett ärende till de mer avlägsna delarna av lasarettet. Precis där gången tog av mot gamla kvinnokliniken fann han en anonym dörr med beteckningen ”203f” längst upp på karmen. Rummet stod tomt och olåst. På ena väggen fanns en vask och en vattenkran.

När gamla laboratorieskåp röjdes ut och kastades i containrar, tog han hand om ett av dem och placerade i rummet. Han monterade också av alla låsen på samtliga skåp, eftersom också nycklarna slängts. Utmärkta Assalås. Ett av dem monterade han fast på dörren till 203f.

Han körde in en sjukhussäng, med madrass. Den hade stått i flera veckor i ett prång vid infektionskliniken, förmodligen bortglömd. Han hittade ett kasserat bord, en radio, två galgar, ett medicinskt lexikon, en sänglampa, en fåtölj med galonklädsel, en papperskorg, en elplatta och en kaffekokare. Allt låg slängt i återvinningsvagnarna. Och allt gjorde han funktionsdugligt igen.

Hit till 203f fick han för vana att gå och vila middag. Här var det lugnt och stilla.

Här satte han kassen med garner. Ramonas garner. Kanske måste han först sortera dem lite och riva upp det som var virkat.

Efter mötet med ordningsmakten hade Kjell varit i kontakt med polismannen Lennart flera gånger. Lennart hade hjälpt honom i efterforskningarna och berättat att Johan Stengård, även han en aktad läkare, dött barnlös för många år sedan. Familjen på Östra Torn som han studerat från syrenbuskaget, var nerflyttade från Årjäng och inte alls släkt med läkaren Stengård. Och om han ville göra anspråk på sin arvsrätt fick han vända sig till en advokat. Allmänna arvsfonden hade fått allt.

Kjell hade betraktat Lennart och känt en plötslig nedstämdhet. Kanske gick det bara några sekunder, men för honom gick solen upp och ner, vår blev höst och människans tillkortakommande blev med ens tydlig.

”Det var inte pengar jag var intresserad av det var ...” Hans tankar vandrade tillbaka till det där köket och ljuset som fyllde hela rummet ”... annat.”

Frisören runt hörnet hade klippt Kjell. Medan håret på kavajen borstades bort, fick han höra att den nya och fräscha looken låg helt rätt i tiden. De långa stråna som täckt flinten var nu borta. Det såg mycket tomt ut, olikt, men han fick vänja sig. På måndag var sista dagen på arbetet och dagen då allt skulle hända. Avtackas och pensioneras. Sedan återstod bara det svåra men också meningsfulla. Han skulle tala med Ramona. Alla garnerna var sorterade i färg, uppnystade och trevliga att se på.

Solen värmer och torget myllrar av folk. Det doftar frukt och blommor så avgaserna knappt märks. Kjell vill ha en ny skjorta och slips inför den stora dagen på måndag. Han genar över torget och stannar till framför ett stånd med doftande röda äpplen i en låda. Bland mångfalden av frukt och grönt, är dessa ovanligt blanka och frestande, han tar upp ett av äpplena och luktar på det. Han får tvunget köpa sig ett. Fingrarna söker efter ett mynt i fickan, när han tvärs genom ståndet får se henne, Ramona. Kjell lämnar myntet till handlaren. Fingrarna med slanten rör sig skilt från hans medvetande. Frukthandlaren mumlar något som Kjell är oförmögen att höra.

Ramona står där med ett lika blankt rött äpple i sin hand. Hon skrattar sitt underbara skratt och sträcker äpplet mot ... mot en man som står bredvid.

Kjell förstår inte. Mannen biter i äpplet och skrattar tillbaka. Men löftet? Där i kyrkan. Hon sa ja då. Visst gjorde hon. Mor sa alltid att han hade fantasi som en skenande häst.

Han biter i äpplet. Den saftspända frukten ger ifrån sig ett kraschande läte och vätskan börjar rinna utmed skalet. Kjell slickar i sig saften utan att släppa Ramona med blicken. Hennes läppar sluter sig om frukten och hon biter av en bit, upptäcker vätskan som rinner utmed handen, slickar liksom han, upp de rymmande dropparna. Hon biter en ny bit och stönar högt, mmmm ... Mannen böjer sig fram och biter i hennes äpple ... kysser henne ...

Ramona vänder sig mot Kjell, men ser honom inte. Det är som om han inte fanns. Hennes ögon glittrar och glänser av något. Solen kanske, som reflekterar ljuset, eller är det lycka? Hon ler åter mot mannen bredvid sig.

Så passerar de honom och doften av henne sveper förbi alldeles strax, blandas så med all övrig doft kring torget och lämnar honom ensam kvar.

Äpplet rullar ur hans hand och landar vid en spann med rosor. Han vet inte längre vad hans ärende var. Han vänder och går de korta stegen upp mot lägenheten.

Förlamningen vill inte släppa. Kjell går runt i lägenheten, drar ut de tomma lådorna i mors gamla byrå och stänger dem igen. Armar och ben rör sig av sig själv, men varför? Var han alls levande egentligen? Det känns så underligt i hela kroppen. Det gör ont. Kjell lägger sig på sängen. Han måste tänka.

Kjell tänker hela söndagen. Och han gråter. Han gråter för att Ramona aldrig någonsin skulle flytta in till honom och lägga sina saker i mors byrå. Han gråter för att mor är död. Han gråter för att han aldrig fick komma till morbror Ivar när han var liten. Han gråter för att ingen ville ha hans reparerade maskiner. Han gråter och han somnar och vaknar i god tid måndagsmorgon, känner sig som pånyttfödd och beslutar sig för att stiga upp, trots allt.

Han skulle raka sig, klä sig och gå till Lasarettet för att bli avtackad.

Ur arkivet

view_module reorder

När en minister blir konstnär

Vad händer då? Jo, en makalös förvandling sker som jag upptäcker på Hosokawas första retrospektiva utställning, Längst med floden, i Paris. Morihiro Hosokawa - Japans före detta premiärminister - företräder ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 20 april, 2010

Efter ankomsten till Jakobstad, Selma, stående med yngre systern Hilma

En alldeles särskild plats

Det finns en dröm som levt länge inom mig, en dröm som inte släppt taget. Min dröm handlar om att förstå min mormor, Selma Karlström. Varifrån kom hennes lugn ...

Av: Thomas Wihlman | Kulturreportage | 14 januari, 2016

Det regnar och det regnar, himlen är grå(Lasse Stefanz)

Det regnar, jag sitter och lyssnar på regnet, sover på kökssoffan en timme, ser ut genom fönstret, det regnar, ingen rör sig på gatan, inte ens lögnaren, fifflaren och bedragaren ...

Av: Bo Bjelvehammar | Gästkrönikör | 21 oktober, 2014

Om det avsides gemenskapslivet

Vantrivsel Vi var alltså inte nöjda med den vanliga tébjudningen. Vi får magknip av small talk och mobilsamtalen i bussen och på tåget om adiafora. Hans Granlid berättade om hur ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om samhället | 05 mars, 2009

Kim Larsson - SS/opiat/ambientia

Kim Larsson bor i Stockholm och är redaktör på nättidskriften Eremonaut, sjösatt 2010. Hans har tidigare studerat teatervetenskap, litteraturvetenskap och filmvetenskap, och är fil. mag. med filmvetenskap som huvudämne. De motvilligt ...

Av: Kim Larsson | Utopiska geografier | 18 juni, 2012

Hon drar pennan över världens kropp

Redan i sin boks huvudtitel har hon gjort oss till fåglar för att vi skall bli poetiska. llustration: Kristina T helin Att läsa dig - Helene Cixous Så många ord ...

Av: Eleonora Bru | Essäer om litteratur & böcker | 12 augusti, 2010

Konst och sport

När en svensk skidåkare spurtar på upploppet ramlar han/hon och bli fyra, om en norsk skidåkare spurtar, vinner han/hon och om en finsk åkare sprintar i mål blir han/hon tvåa ...

Av: Niklas Anderberg | Essäer om konst | 18 augusti, 2010

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.