Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

27. Norr



Lund har allt utom vattenBörjar kameran rulla väldigt långt ut finns det en pöl där ett svanpar glider omkring. Sträckta halsar, maklighet. Tills en lössläppt hund intar skällposition, med tungan utanför mun och bred benställning. Då paddlar de iväg, makarna. Störda, men värdiga.

Vindkraft – flöjlar – hur viga de är när vinden mojnat, när de går långsamt. De ser ut som spagathjulningar, om det nu finns något som heter så. Och om vinden har något med deras fart att göra, det råder ju olika meningar om det. Somliga säger att de drivs av en motor, andra att de enbart dras runt av vindarna.

Allt det där med naturens krafter. Det är så mycket det råder delade meningar om. Det är så mycket vi använder naturen till, och så mycket vi inte gör med den. Koka te på tallbarr, äta myror, gå barfota på en fuktig stig, sova under trädkronornas sus, samla kåda, plocka örter, spela en skränig ton på grässtrån, fånga grodyngel. Barnen går där, i alla fall. Lär sig om snigeln och dess hus, tittar på myrstackar i förhållande till solen, går en tipspromenad och funderar på vad som väger mest av ett kilo bly och ett kilo bomull. Det är knepiga frågor, men de går tre och tre så de kan hjälpa varandra lite. Men här, på norr, är det ont om skog.

Pekka är ute på sin trettonde runda med barfotaskorna och vaderna är brännande nu, såhär långt bort. Han har sprungit ut ifrån sitt bostadsområde via en omfattande nybyggnation, spänstigt och lätt joggat längs grusvägen och nyss svängt vänster, för att ta mittfåran av åkrarna tillbaka. T-shirten klistrar mot ryggen, glansiga hårtestar flyger upp och ned, de gula elastanfälten längs benen gör att han ser snabb ut. I den unkna lägenheten hemma gör Pekka armhävningar och sit-ups innan han skakar en flaska proteindryck, klunkar den och kliver in bakom draperiet. Dubbeldusch, den gröna. Han använder den överallt. När han är klar är hela badrummet blött och spegeln igenimmad. Han gnider med handduken över den, får fram sitt röda ansikte. Sju finnar, och två av dem börjar blöda när han rakar sig. ”Seamless” heter täckstiftet som han duttar på som avslutning – därefter beger han sig iväg. Pekka har vit tröja, en uppknäppt skjorta över, fyra parfymsprut runt halsen, ett armband i läder, boxershorts från Björn Borg, vita tubsockar, jeans och sneakers. Kvar i lägenheten är läxorna, soporna, en vissnad blomma, disken från de senaste två dagarna och den blöta handduken på golvet mellan klädskåpet och sängen. Den gamla cykeln är medfaren och den gnisslar sig fram, ned mot stan. Han ska träffa Caroline på Stortorget, för sju minuter sen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En skata står bredbent på en lyktstolpe. Den dansar, tänker jag. Så går jag sträckan mellan hundratals lägenheter, tätt, tätt står de, och tronar över en sandlåda, en grillplats, ett päronträd, en parkering, en förskola med språk i fokus. Jag svänger tygkassen i handen, har sopsorterat och går nu i riktning mot Willy:s. På glasdörren in till det massiva varuhuset sitter en lapp fasttejpad och jag blir blödig, det darrar i mig. Med en mycket fin handstil är det någon som skrivit:

Tack, du ängel, som följde mig hem i fredags när jag inte klarade det själv. Tack för hjälpen på bussen, och tack för att du varit så omtänksam och ställt dit ett vattenglas och radat upp mina tillhörigheter invid sängen. Jag vet inte vem du är, och kan inte gengälda din vänlighet på något sätt, men jag hoppas att du ser detta. Stort tack!

I Pekkas klass går Aron som fortfarande bor hemma. Arons granne har fjorton katter, men bara tre får vistas utomhus så ingen vet om det. Arons granne är en ensam typ. Det gör inte Aron någonting, han är också en ensam typ. Han är i skolan på dagarna, går hem och programmerar efter det, eller pluggar om det behövs, och efter ett par timmar brukar hans mamma ha kommit hem och lagat mat. Då äter de framför nyheterna och sen går Aron in på sitt rum igen, programmerar eller pluggar. Ibland spelar han spel också. World of Warcraft oftast. Det är klyschigt, men sant. Vissa områden i Lund lever kvar i tiden då klyschorna uppstod. Av den anledningen har Aron också något för korta byxor och han äter snor.

Efter studietiden får han jobb på ett litet ställe, och där trivs han bra. Han får en lön som han skiter i, han får en egen dator i ett litet mörkt rum och han kommunicerar med andra smarthuvuden. Via internet såklart. Han går fortfarande att nå i verkliga livet, för den som skulle minnas att han finns – han sover och äter fortfarande hos sin mamma.

Pekkas farbror har träffat en kvinna med ett torp i Östergötland och befinner sig väldigt ofta där, men har även kvar sin lägenhet här i norra Lund, ungefär trettonhundra meter från Pekkas studentlägenhet. Pekkas farbror kallar sig för Lasse, men han har kvar både brytningen och sitt finska efternamn: Rutanen. Lasse har haft en nära relation till Junilistan, men frågan är om det behöver redogöras … orkar någon höra om det? Det är ju inga sprudlande nyheter direkt: ”I enlighet med tidigare beslut har Junilistan fortsatt att ´övervintra` under 2011. Utan kansliresurser och med starkt reducerad budget har våra aktiviteter blivit mycket begränsade.” skriver de på sin officiella hemsida. Men Lasse sörjer inte, han har så sköna dagar i Östergötland nuförtiden. Klipper gräs och åker båt, fiskar och solar och äter frukost. Ibland gör han en jättegod fiskgratäng, med dill och färska räkor som dekoration. Lasse är arbetslös, men han ser det mer som en välbehövlig semester på oviss tid. Och eftersom kvinnan har stålar är det ingen idé att stressa upp sig. Så kan det gå.

Tawno och Dragana är tvillingar. De går i femman och har vinterjackor trots att det är sommar. Deras persienner är ständigt neddragna men tvillingarna ser ut ändå, eftersom det är fullt av mellanrum och luckor i dem. En gång sov Dragana i buskarna utanför fönstren, men oftast lyder hon sina föräldrar och får ligga på en av madrasserna i sovrummet. Hon brukar lägga sig tidigt, och bläddra i någon av läxböckerna.

”Om man går i femman ska man lägga sig klockan fem”, säger hon till Cilla.

”Klockan fem, är du knäpp eller! Man kan inte gå och lägga sig klockan fem.”

”Jo. Och när man går i sexan ska man lägga sig klockan sex.”

”Ska man inte alls. Jag brukar äta middag klockan sex, för då kommer min mamma hem från jobbet.”

”Men min mamma är alltid hemma.”

”Jobbar hon inte eller?”

Dragana börjar gå därifrån.

”Va? Har hon inget jobb?”, ropar Cilla.

Dragana sätter sig på betonggolvet utanför tvättstugan. Varför blir det fel varje gång? Hon vill så gärna hitta en kompis, men det blir spänt hela tiden. Alla andra har ju kompisar! Kanske kom hon försent. Alla andra hade redan hittat sina kompisar när hon flyttade hit. Den enda hon umgicks med var Tawno, när de var ute och plockade frukt och bär, och enda anledningen till att han stannade i hennes närhet var att de bara hade en hink. De var tvungna att gå tillsammans. Då kunde de vara borta i ett par timmar, strosande längs buskar och snår, där de hittade svarta hallonbär och röda, syrliga kulor. Ibland klättrade de på avbrutna grenar och lutade sig mot klykor för att nå äpplen eller päron. Ett par veckor om året kunde de kliva på en gren som stack ut ifrån ett buskage, och balanserande på den sträcka sig efter mjuka, lila frukter med gult kött. Kärnorna spottade de på varandra och skrattade. Ingen av dem visste riktigt vilka frukter man fick plocka och vilka folk blev arga när de tog. Därför smög de, gick ut tidigt på helgerna eller plockade på sig och sprang snabbt därifrån.

Dressyr i paddocken. Hoppning. Judodräkternas spatserande mellan lokalen och parkeringen. Max. Lophtet, där alkoholöverskottet viker ungdomarna dubbla. Porslinsguden och det där, ogräset som växer. Ett nytt bostadsområde, en busslinje, en fotograf. En designer bor där, säljer barnkläder över hela Norden och syr nätterna igenom. Tradigt med samma modeller, samma tyg, trådigt. Men med pengarna kan den nya verksamheten startas – håll ut.

Det finns en låtskrivare där, ett dussin vårdarbetare och en handfull målare. De betalar skatt, och de längtar efter kräftskiva eller semester eller bröllop. På bussen som pyser utanför Victoriastadion sitter Solveig. Solveig har varit hos ett par bekanta, hon bär saknad och sorg efter sin älskade Fred som dog i en hjärtattack 1995. Solveig ser sig omkring. Tänker på asfalt, på män som jobbar med den. Träskor och ånga, tjäran. Svart kladd som bränner mot huden, vita streck och den gråa asfalten som bilats bort, hur torr och dammig den ser ut. Stenhård. Solveig ser busschaufförens belåtna ansikte genom backspegeln, hör musiken ända hit. Hon räknar människorna i bussen, de är nio. Nio människor som varenda en håller i en mobiltelefon, till och med de som sitter i par. Hon undrar om de slutat prata med varann, om de kommunicerar via sina apparater, vad det har för påverkan på kroppsspråket. Solveig är en varm och gemytlig person, en kramgo vän. Dag och Elsie, som hon just har lämnat, tittar på rester och disk. De lutar sina huvuden mot varandras axlar, och gråter.

Friida fyller nio år i augusti, men nu är det ju juni. Bland glasspapper och pollendrivor går hon med klassen till Norra Fäladens bibliotek. Solen strålar och inomhus är det dunkelt, men de blir väl mottagna. På led tågar klassen in i ungdomsrummet, sätter sig ned i ring, jag vill sitta där, nej, här vill jag sitta, får jag sitta bredvid dig, fröken, jag vill sitta bredvid dig, så, sätt er någonstans nu, det spelar ingen roll var ni sitter för nu ska vi lyssna. Och när stimmet och stojet har lagt sig presenterar sig bibliotekarien. Hennes mage ligger i tre olika avdelningar under den svarta tröjan. Som en gallivant, den där litterära kusinen till myrorna. Men snart försvinner magen, rummet, platsen i ringen på golvet. Skogen djupnar, Peer Gynt traskar, rusar, hoppar fram. Bakom ett träd spanar en hare, fåglar kvittrar, och så kommer en grotta. Mörkret, spänningen, benet somnar och sträcks rakt ut. Läraren lyssnar med ett halvt öra, ser barnens huvuden på sned, ser koncentrationen, djupet, ser snoret rinna på Rasmus, ser hålen i Minnas strumpa, ser att Rezna och Fille har likadana tröjor, pusslar ihop en formulering om denna sagostund till veckobladet. Friida är långt därifrån. Hon känner bergväggen, trevar som en mimare med händerna, tittar bak, springer till andra sidan, känner väggen, trevar som en mimare med händerna, rusar till nästa sida, det finns ingen utgång, var är vägen ut, det finns ingen utgång! Spänningen drivs upp till stress som drivs upp till panik för var finns vägen ut?! Och Friidas ögon blinkar till i rycket när Peer Gynt krockar …

Friida lyssnar på klassisk musik, spelar, komponerar, övar och repar och uppträder, notblad och notställ i källaren och den sura storasystern som döljs i sina säckiga hiphopkläder sjunker argt ned i salong efter salong, medan pappas ögon tåras. Vad duktig du var, Friida! Solot klarade du ju galant! Och Friida åker på läger och får spela förstastämman och tittar upp på dirigentens knyck och miner som man ska. Men ödets ironi tränger in under hennes skinn. Som en larv som kryper innanför huden och borrar in sig i köttet breder inflammationen i fingerleden ut sig, gör fingret ömt, svullet, stelt. Friida tappar i virtuositet, dalar till Alis nivå och de konkurrerar nu. Vem är första, vem är andra. Friidas lyster lämnar ögonen, och hon har för länge sen lämnat sina vänner för musiken, hennes pappa hejar på, uppmuntrar, stöttar, men snart övertar Ali förstastämman på heltid. Friida söker inte vidare inom musikens område, pluggar till socionom istället.

Med alla schakt och skikt, alla skick och schack, all hicka och alla hack blir norr en plats som inte går att fånga. En värld inuti världen. En punkt på kartan, ett sandkorn i öknen. Tredimensionellt och på diagonalen, tvärt och omspännande. Om man skulle ta alla ljusstakar och lägga i en lång rad skulle den räcka till en annan punkt på vår jord. Också den punkten skulle då kunna säga något om Lunds norra del, eftersom ljusstakarna räckt ända dit. De koopererar, möts i samförstånd i någon veke eller som en droppe stearin. Droppen landar på handen som sitter på armen där tjacket nyss sprungit upp, rusat in, susat iväg med raketfart i blodet.

Vem sköt Maja?

Med mitt mått mätt, sa jag igår, och sedan började jag skratta. Det lät så kul! Och mitt i skrattet vek sig mungiporna nedåt, blev till tårar.

”Vad var det som hände nu, vad tänker du på?” sa en öm röst och mitt svar var dreglande, uppbrutet.

”Jag vet inte”, ylade jag, för tankarna gick så snabbt att det inte gick att fånga dem. Jag tänkte på Pekka och Dragana, på fattigdom och mobbning, på döda älskare och förhoppningar, på drömmar som brister, på aktivister och släkthemligheter, på missnöjda arbetare och missnöjda arbetslösa, deras barn, på fina blommor och lojala svanar, på friskvård och hundar. Våra bästa vänner. På snickare som får barn och hur världen fortgår, hur vi snurrar i universum, och hur älskad jag är, hur jag älskar. Sen började jag skratta igen.

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.