Tomten är vaken. Foto Belinda Graham.

Öppet brev till Regeringskansliet om "Free Fall"

I samband med Finlands 100-årsjubileum överräckte statsminister Stefan Löfven en gåva, skulpturen Free Fall, till Finland. I sitt tal framhöll Stefan Löfven:

Av: Språkförsvarets styrelse | 25 november, 2017
Gästkrönikör

Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Un coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening ...

Av: Pernilla Andersson | 12 juli, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Dr Krabba 9

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | 02 december, 2011
Kulturen strippar

En tysk MED humor och massor av god karma

”Dagen då jag dog var inte speciellt kul. Det berodde inte enbart på min död. Närmare bestämt lyckades den episoden bara med nöd och näppe klämma sig in som nummer ...

Av: Belinda Graham | 14 november, 2013
Övriga porträtt

24. Jenny



Lund har allt utom vattenJenny ser ut över de fyra banorna på Högevallsbadet. Längst in mot de stora fönstren, där man kan se taken på de lila pågatågen susa förbi på spåret utanför, är det bara en kvinna som i långsamt tempo bröstsimmar runt i enlighet med den föreskrivna rutten. Först på höger sida sen på vänster tillbaka. Kvinnan har en blå badmössa och Jenny ser den guppa som ett flöte när hon med långa, långsamma tag simmar bakom henne. Det glittrar i vattnet av solen som lyser in genom de stora fönstren, Jenny känner värmen i ansiktet, blundar och låtsas att det är sommar, att hon är på en grekisk ö. Lägger sig på rygg och låter omgivningens ljud drunkna i vattenbrus. Simmar stilla, följer kakelväggen på ena sidan och bandet med plastringar som avgränsar banorna från varandra på den andra. I taket hänger flaggspel med vita, blå och röda flaggor var tionde meter, Jenny räknar flaggor, plattor, flaggor, ser stegen i ögonvrån till vänster och vänder, sen flaggor, plattor, flaggor och vända igen.

På väg till badet hade hon hört på radio om en man som i Oslo tingsrätt tagit av sig sin sko och kastat den mot Anders Behring Breivik. Reporten på radion hade beskrivit mannen som en tryckkokare som till sist kokat över. Det behärskade, värdiga lugnet, Jenny hade följt det på teve. Sett föräldrarna, syskonen, ungdomarna som förlorat barn och vänner. Sett deras släta varma ansikten, mjuka, trötta, milda. Stått framför spegeln och letat efter detsamma hos sig själv. Men bara funnit det frusna, paralyserade.

Hon sparkar med benen. Den andra kvinnan stiger upp ur poolen och beger sig mot omklädningsrummen och Jenny får hela banan för sig själv. Hon tar i. Sparkar hårdare. Det bränner i låren. Hon ser det lilla röda armbandet, med låschippet till skåpen, svischa förbi i periferin varje gång hennes högra arm svingas bakåt över hennes huvud. Det var länge sen hon kände sin kropp på det här sättet. Levande. Pulsen i öronen, den snabba andhämtningen, värmen.

En tryckkokare. Ja. Hon känner det nu. Hur hela kroppen brinner och trycks mot sina gränser. Hur hon bågnar. Känner ilskan. Röd och brusande. Där är den. Hon har undrat vart den fanns. Under alla dessa dagar som gått sedan Maja dog hade hon inte hittat den, bara känt hur den gäckat henne, lurat i bakgrunden, bakom gråten och förlamningen. Magman.

Hon är så fruktansvärt arg: på mördaren som sköt hennes barn, som dödade hennes Maja, på polisen som inte hittat honom, på utredningen som gått i stå, på Majas pappa som bara svek igen, som inte fanns där, det var ju för fan också hans barn som dött, på vännerna som inte förstod, på alla jävlar som inte förstod, på handläggaren på Försäkringskassan som påstod sig veta att hon skulle må bäst av att jobba, att hon sörjt färdigt nu, hur fan sörjde man färdigt, på den där jävla grannen som träffat henne och Asad i tvättstugan, vars blick sagt svartskalle, hur han promenerade utanför hennes fönster och sökte med blicken in, hur den fortplantade sig till pojken, skälvde, på Migrationsverket och polisen igen, på det här jävla samhället.

Hon missar stegen och dundrar rakt in i kaklet med huvudet före. Det svartnar för ögonen en sekund och hon andas in klorvatten. En badvakt med hästsvans och vita, blanka adidasshorts kommer springande.

”Hur gick det?”

”Jag … Oj! Det gick bra.” Jenny spottar och fräser, det skaver av klor i näsa och svalg och huvudet värker.

”Är du säker? Det var en rejäl smäll”, säger badvaken och ser på Jenny med oroliga ögon som får Jenny att vilja gråta, vilja lägga huvudet i knäet på den där snälla, unga tjejen och bara gråta ut alla ilska och sorg.

”Säkert. Men det är nog färdigbadat för mig idag.”

”Ja, kom upp och sätt dig en stund”, säger badvakten och Jenny tar sig försiktigt upp ur poolen. Benen skakar, knäna är ostyriga, skinnet knottrar sig. Hon hämtar sin handduk, sveper in sig och sätter sig tillsammans med badvakten på några vita plaststolar vid sidan av poolen. Badvakten tar upp en metrotidning och de sitter tysta bredvid varandra. En bit bort ser Jenny en pappa som gång på gång fångar sin lilla dotter i famnen när hon hoppar från poolkanten. Flickan skrattar så det glittrar i hela badhuset, de små, runda benen skakar när hon står där på kanten och tar sats, så ler hon och blottar gluggen mellan framtänderna och kastar sig tjutande mot pappan. Jenny känner att hon stirrar, hon känner det där grumliga vattnet som rör sig i henne, men hon dras inte ner. Hon ser på sina tånaglar, de behöver klippas, hon funderar över middagen, lasagne eller pasta med räkor, skulle Asad gilla det, vitlök, gräddsås och kanske brulépudding till efterrätt, det var länge sen hon gjorde det. Ett glas vin.

Hon måste prata med honom. Det börjar bli för farligt för honom att bo kvar, de måste hitta en annan lösning. Hon ska hjälpa honom. Hon ska se till att de får hjälp, de förtjänar bättre båda två.

Magman har stelnat till lava. Varm och stark. Hon har en mening. Hon lever än.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Emmakrönika IX Nu måste han ändå vara respektfullt tyst och stilfullare

Illustration: Guido ZeccolaLyxpoeten har (äntligent) slutat skriva underdåniga allehanda dekorerade lyxkärleksbrev yttringars till Emma, enär hon senast var rasande som en spindel och slängde luren i örat på honom lyx ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 06 januari, 2009

Möten med diktare

Moa Martinson skrev en gång en bok som hon kallade Jag möter en diktare vars titel förleder en att tro att det rör sig om en redogörelse för alla kolleger ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 17 maj, 2012

Keepalive (2015), skulptur av Aram Bartholl

Den trådlösa konsten

I fotografiets barndom, när tekniken ännu inte var fulländad, uppstod ibland tekniska fel på kameror och film som gjorde att när filmen framkallades i mörkrummen så upptäckte fotografen att det ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 september, 2016

Frågor som för evigt kommer att slå följe med mig genom livet

Alla dessa kvällar som jag låg där på mage under täcket i den bruna manchestersoffan, mina vader och fötter vilande i hans knä. Pappa i sin svarta träningsoverall med gula ...

Av: Jenny Markström | Gästkrönikör | 16 december, 2013

Giotto di Bondone. Jesus död

Johannes evangelium 19:17-37

Den svarta färgen är tydlig. Det finns ingen återvändo.

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 03 april, 2015

Filmkrönika: Från ”Twilight” till ”The Host” – numera vill vi bli vän med…

I tidiga vampyrfilmer spetsas vampyrer på pålar av rättrådiga människor, eller bränns av solljuset, i sci-fi filmer klubbas utomjordingar ner, eller skjuts, eller förgås när de kommer i kontakt med ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 09 september, 2013

Tre sorters ondska

Bakom all skönhet ligger något omänskligt: kullarna, den ljuva himlen, trädens konturer, allt förlorar den illusoriska mening som vi tilldelade den. Hädanefter är de oss mer fjärran än ett förlorat ...

Av: Hugo Kuhlin | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2017

Ska gatumusikanterna utvisas från Göteborg?

Ur Sveriges framsida hörs nu en bräcklig klagosång. Den ljuder från Gator och torg med en styrka som få tycks förstå. Tvåtusennio är det år då De folkvalda politikerna i ...

Av: Fredrik Rubin | Gästkrönikör | 05 juli, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.