Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2017
Kulturreportage

Litteraturen är språket, litteraturen är människan

Om Gayatri Chakrovorty Spivak Gayatri Chakrovorty Spivak, den produktiva nutida feministisk-marxistisk-dekonstruktivistiska litteraturkritikern, ofta kritiserad för sin svårtillgänglighet genom ett språk som endast talar till de invigda, men trots det populär som ...

Av: Anna Nyman | 28 april, 2008
Essäer om politiken

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 23 november, 2012
Filmens porträtt

GIBCA – Fernando Sanchez Castillo gräver där han står – och minns

Lund 2010 En gång fick jag i uppdrag skriva om en konstutställning i min hemstads studenttidning, Lundagård. Utställningen skulle invigas med att ett stort huvud av brons rullades genom universitetets centrala ...

Av: Frida Sandström | 23 oktober, 2013
Essäer om konst

24. Jenny



Lund har allt utom vattenJenny ser ut över de fyra banorna på Högevallsbadet. Längst in mot de stora fönstren, där man kan se taken på de lila pågatågen susa förbi på spåret utanför, är det bara en kvinna som i långsamt tempo bröstsimmar runt i enlighet med den föreskrivna rutten. Först på höger sida sen på vänster tillbaka. Kvinnan har en blå badmössa och Jenny ser den guppa som ett flöte när hon med långa, långsamma tag simmar bakom henne. Det glittrar i vattnet av solen som lyser in genom de stora fönstren, Jenny känner värmen i ansiktet, blundar och låtsas att det är sommar, att hon är på en grekisk ö. Lägger sig på rygg och låter omgivningens ljud drunkna i vattenbrus. Simmar stilla, följer kakelväggen på ena sidan och bandet med plastringar som avgränsar banorna från varandra på den andra. I taket hänger flaggspel med vita, blå och röda flaggor var tionde meter, Jenny räknar flaggor, plattor, flaggor, ser stegen i ögonvrån till vänster och vänder, sen flaggor, plattor, flaggor och vända igen.

På väg till badet hade hon hört på radio om en man som i Oslo tingsrätt tagit av sig sin sko och kastat den mot Anders Behring Breivik. Reporten på radion hade beskrivit mannen som en tryckkokare som till sist kokat över. Det behärskade, värdiga lugnet, Jenny hade följt det på teve. Sett föräldrarna, syskonen, ungdomarna som förlorat barn och vänner. Sett deras släta varma ansikten, mjuka, trötta, milda. Stått framför spegeln och letat efter detsamma hos sig själv. Men bara funnit det frusna, paralyserade.

Hon sparkar med benen. Den andra kvinnan stiger upp ur poolen och beger sig mot omklädningsrummen och Jenny får hela banan för sig själv. Hon tar i. Sparkar hårdare. Det bränner i låren. Hon ser det lilla röda armbandet, med låschippet till skåpen, svischa förbi i periferin varje gång hennes högra arm svingas bakåt över hennes huvud. Det var länge sen hon kände sin kropp på det här sättet. Levande. Pulsen i öronen, den snabba andhämtningen, värmen.

En tryckkokare. Ja. Hon känner det nu. Hur hela kroppen brinner och trycks mot sina gränser. Hur hon bågnar. Känner ilskan. Röd och brusande. Där är den. Hon har undrat vart den fanns. Under alla dessa dagar som gått sedan Maja dog hade hon inte hittat den, bara känt hur den gäckat henne, lurat i bakgrunden, bakom gråten och förlamningen. Magman.

Hon är så fruktansvärt arg: på mördaren som sköt hennes barn, som dödade hennes Maja, på polisen som inte hittat honom, på utredningen som gått i stå, på Majas pappa som bara svek igen, som inte fanns där, det var ju för fan också hans barn som dött, på vännerna som inte förstod, på alla jävlar som inte förstod, på handläggaren på Försäkringskassan som påstod sig veta att hon skulle må bäst av att jobba, att hon sörjt färdigt nu, hur fan sörjde man färdigt, på den där jävla grannen som träffat henne och Asad i tvättstugan, vars blick sagt svartskalle, hur han promenerade utanför hennes fönster och sökte med blicken in, hur den fortplantade sig till pojken, skälvde, på Migrationsverket och polisen igen, på det här jävla samhället.

Hon missar stegen och dundrar rakt in i kaklet med huvudet före. Det svartnar för ögonen en sekund och hon andas in klorvatten. En badvakt med hästsvans och vita, blanka adidasshorts kommer springande.

”Hur gick det?”

”Jag … Oj! Det gick bra.” Jenny spottar och fräser, det skaver av klor i näsa och svalg och huvudet värker.

”Är du säker? Det var en rejäl smäll”, säger badvaken och ser på Jenny med oroliga ögon som får Jenny att vilja gråta, vilja lägga huvudet i knäet på den där snälla, unga tjejen och bara gråta ut alla ilska och sorg.

”Säkert. Men det är nog färdigbadat för mig idag.”

”Ja, kom upp och sätt dig en stund”, säger badvakten och Jenny tar sig försiktigt upp ur poolen. Benen skakar, knäna är ostyriga, skinnet knottrar sig. Hon hämtar sin handduk, sveper in sig och sätter sig tillsammans med badvakten på några vita plaststolar vid sidan av poolen. Badvakten tar upp en metrotidning och de sitter tysta bredvid varandra. En bit bort ser Jenny en pappa som gång på gång fångar sin lilla dotter i famnen när hon hoppar från poolkanten. Flickan skrattar så det glittrar i hela badhuset, de små, runda benen skakar när hon står där på kanten och tar sats, så ler hon och blottar gluggen mellan framtänderna och kastar sig tjutande mot pappan. Jenny känner att hon stirrar, hon känner det där grumliga vattnet som rör sig i henne, men hon dras inte ner. Hon ser på sina tånaglar, de behöver klippas, hon funderar över middagen, lasagne eller pasta med räkor, skulle Asad gilla det, vitlök, gräddsås och kanske brulépudding till efterrätt, det var länge sen hon gjorde det. Ett glas vin.

Hon måste prata med honom. Det börjar bli för farligt för honom att bo kvar, de måste hitta en annan lösning. Hon ska hjälpa honom. Hon ska se till att de får hjälp, de förtjänar bättre båda två.

Magman har stelnat till lava. Varm och stark. Hon har en mening. Hon lever än.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Fotokomposition  Hebriana Alainentalo

Poetisk form eller formens poesi

Käre läsare, tanken på förståelse blir inte av följdintresse - allt kan ändras, kastas om. Det är enbart skilda känslodjup som texten vill frammana. Detta genom det mest förbjudna – ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 11 december, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Augustinus och Sanningen

Filosofen och kyrkofadern Augustinus skriver i Bekännelser från 300-talet om ett begär efter smärta, som han får utlopp för på teatern. Men det är en smärta som bara får finnas ...

Av: Hedvig Ljungar | Gästkrönikör | 10 april, 2014

August och lasterna

Den pietistiska tron, en from riktning inom kristen religion, präglade August Strindbergs uppväxt. Modern Nora, som dog i lungsot när August var tretton, bad till Gud och sökte tröst hos ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2011

Eleonora Bru · Dikter

Bild: Hebriana AlainentaloOm det inte var för ditt ansikte som vänder sig om hela tiden blir denna rörelse en gåta som smugit sig igenom två hundra år, för att passera ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 16 oktober, 2008

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale som poet inför det nya året

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 11 januari, 2017

Tidiga Petrarcaspår i nordisk litteratur

The importance of Petrarch’s (1304-74) poetry has been immense. Lars Burman 1993 Icke sedan 600-året för Francesco Petrarcas födelse har den italienske poeten, filosofen og lärofadern fått så mycken uppmärksamhet i Norden ...

Av: Søren Sørensen | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts