Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | 08 november, 2011
Resereportage

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | 06 november, 2013
Essäer

Mikael Enchell. Foto Cata Portin

Filosemiten Mikael Enckell

”Vad du icke vill att din nästa skall göra dig, det skall du icke göra honom. Det är hela Toran, allt annat är tillämpningar. Gack och studera!” ”Om icke ...

Av: Gunnar Lundin | 02 oktober, 2016
Agora - filosofiska essäer

Kulturförbittring II

Eftersom de värden som vi har haft hittills alltså drar sina slutliga följden, eftersom nihilism utgör den yttersta logiska slutsatsen av våra stora värden och ideal - eftersom vi måste ...

Av: Freke Räihä | 30 december, 2010
Essäer om litteratur & böcker

22. Kjell



Lund har allt förutom vattenKjell sjunker ner på stolen i hallen. Mor är död, inget kan ändra på det. Han börjar snöra på skorna som han nyss klivit ur. Döden kommer aldrig vid en lämplig tidpunkt. Tänk om Ramona är på väg och förväntar sig kaffe. Han måste skriva en lapp.

Den bruna ulstern sätter han på sig igen. På måndag måste allt ordnas. Svarta kläder får det bli, begravningsbyrån, skattemyndigheten, banken och morbror Ivar; han måste underrättas. Kjell klottrar ner några ord på en lapp som han fäster i brevinkastet, tar nyckelknippan och låser dörren. Sen går han iväg till vårdhemmet som inte ligger så långt bort, nära Clemenstorget.

Lyktorna har tänts och kvällen är mild. Marken under buskarna, som kantar Laurentiusgatan, är blå som havet av all blommande scilla. I de höga akacieträden, som doftar så ljuvligt i maj, håller koltrastarna sin nocturne i vemodiga melodislingor. Kjell känner att sången nog är riktad till honom, som tröst.

Personalen låser upp dörren till rummet och lämnar honom ensam med mor.

Signe skyndar uppför trappan till lägenheten ovanför Ramklints konditori. Hon får syn på den vita lappen som sitter i Svansjös brevinkast. Hon tar fram sina läsglasögon och lutar sig nyfiket fram för att läsa; ”Mor har dött”.

Hon öppnar locket och kikar in, men ser inget. ”Hallå, Kjell är du där?” När ingen svarar släpper hon sakta klaffen, reser sig, öppnar sin egen dörr och går in.

Kjell står bredvid bädden och betraktar det välbekanta ansiktet där anletsdragen nu slätats ut.

Mor ser så fridfullt ut. Hon verkar nöjd där i döden. Nöjd över att slippa alla bekymmer.

Slippa honom.

”Farväl mor, du har varit god mot mig. Men jag klarar mig bra och det är mycket på gång, som jag försökt berätta för dig. Och så skall jag gå i pension. Nu måste jag hem och jag måste rota bland dina saker, det förstår du nog?”

Kjell tar den dödas hand, men mor är lika död som innan och han rycker till av handens kyla. Han reser sig och hämtar en sjal som han lägger över hennes händer.

”Så mor, nu fryser du inte. Jag går nu och sen ses vi i kyrkan. Ja.”

När Kjell går hem genom de folktomma gatorna, känner han sig underlig till mods. Borde han inte gråta? Mor är ju död. Han stannar till när en ensam koltrast på nytt börjar sjunga, som om svaret skulle komma ur fågelns strupe. Och på sitt eget vis, tolkar han den melankoliska sången och finner att sorgen är gammal. Den han tagit farväl av nu, var bara halva mor. Den andra delen har lämnat henne för länge sedan.

Lappen är borta från dörren. Hade Ramona ändå varit där?

Det var inte många dagar Kjell sjukskrivit sig under sitt yrkesverksamma liv. Men alltför mycket måste nu ordnas inför begravningen. Någon dags ledighet är av nöden.

Den svarta kostymen sitter som en smäck. Kjell vänder och vrider sig framför spegeln. Han tycker om det han ser och väger upp och ner ett par gånger på tårna. Försäljaren intygar att ”doktorn” inte kan finna någon bättre och så här inför promoveringsfester och vårbaler måste det vara lite stil. Kjell gillar förväxlingen.

”Ja och så skall jag ha en vit slips.”

”Vit har man endast till begravningar”, säger försäljaren.

”Mor har dött”, säger Kjell.

”Åh, förlåt, givetvis jag hämtar en genast.”

Kjell skyndar uppför trappan med en påse wienerbröd i handen. Utanför dörren ligger en stor bukett tulpaner. Han tar buketten och går in i köket för att leta fram en vas. Ett litet kort sitter

instucket i buketten. Hur han än vänder och vrider på det, står det bara; ”Beklagar sorgen”. Inget namn.

Ramona, det måste vara Ramona. Hon såg meddelandet i brevinkastet och nu skickar hon blommor. Glad över tanken kokar han sitt kaffe och slår sig ner vid fönstret. Torgkommersen är i full gång.

Det tar emot, men han måste. Några dagar efter begravningen fattar han beslutet. Mors kläder får lämnas till Erikshjälpen. Han öppnar garderoben och plockar ner plagg efter plagg. Viker klänningar, blusar, sjalar och lägger dem i ICA-kassen. Inga långbyxor, bara klänningar, kjolar och dräkter. Han såg aldrig mor i långbyxor. ”Det är okvinnligt”, sa hon alltid.

Snart är garderoben tömd och han nuddar vid tanken att nu kan Ramona få plats med sina kläder. Han fortsätter med byrån. När den är tom ser han sig om i rummet. Puffen.

Mor brukade vila benen på puffen och nere i den förvarade hon alla sina garner och stickor.

Han hämtar en konsumkasse i plast och börjar fylla den med de olikfärgade nystanen, virknålar och halvfärdiga grytlappar.

Tanken slår honom plötsligt; så bra, nu måste han fråga efter Ramona på neonatalavdelningen. Nu har han ett ärende. Garn till alla mössor som hon sitter och stickar. Han känner sig nöjd. Riktigt belåten. Tiden är inne. De har ju dock en himmelsk överenskommelse. Ramona har inte varit i kafferummet den sista tiden, omorganisationen med nya arbetsrutiner är väl orsaken till det. Kanske är hon lite omtumlad. Med alla andra omkring sig. Hon har behövt tid att vänja sig. I morgon skall han gå dit.

Längst ner i puffen stöter hans fingrar mot något hårt som ligger intrasslat i garn och stickor. Strax visar sig ett skrin i garnhärvan. Han har aldrig sett det tidigare. Locket är fullt av snäckor som klistrats på ett rött sidentyg. Försiktigt lösgör han asken från alla garnändar och sätter det framför sig på bordet. Skall han öppna det? Det känns väldigt privat. Mor hade gömt något för att han inte skulle se det. Fast, han sa ju det, att det var tvunget att rota i hennes saker. Med viss bävan öppnar han locket och ett brevpapper blir synligt.

Det var inte lätt att säga om det var den ursprungliga färgen, eller om tiden fått pappret att gulna. Kjell vecklar upp brevet och läser:

Bästa Inga,

Då du beslutat, mot vår inrådan, att fullfölja ditt havandeskap, vill jag nu med hjälp från min far, ersätta dig ekonomiskt. Beloppet är att betrakta som ett engångsbelopp, och måste anses som generöst, varvid jag fortsättningsvis frånsäger mig allt framtida underhåll och ansvar för barnet ifråga. Jag vill ej heller framledes bli kontaktad. Situationen är synnerligen prekär för min familj, så jag ber, förutom en begäran om förlåtelse, full diskretion från din sida.
John.

Kjell sjunker ner på golvet bredvid puffen. Rummet gungar till och färgerna försvinner. Han hör ett avlägset irriterande slagverk, men förstår strax att det är hans egen puls som under högt tryck bultar mot skallväggen.

John, det var det mor hade kallat honom för, där på hemmet. Det måste vara hans egen far som hette John. John vad? Det måste väl finnas ett efternamn.

Han lyfter upp brevpappret och granskar de bläckpräntade raderna.

Så ser han en vattenstämpel uppe i vänstra hörnet. Egon Stengård.

Professor Stengård, han måste vara död, men hans egen far då, John, lever han, och om, var finns han? Bor han kvar i professorsstaden i den stora villan som mor pratade om. Ja hon hade också pekat ut den för honom en gång när de tog en promenad i kvarteren och såg på alla de vackra husen.

Kjell samlar sig. Färgerna har återvänt i rummet och slagverket låter mer avlägset. Han kravlar upp och sätter sig i soffan med brevet i handen. Detta kan ju innebära att han har släkt, kanske syskon. Han kan ju inte prata med Ramona förrän han vet sin egen härkomst. Tänk om de kunde gå på visit tillsammans till professorns magnifika villa. Det skulle hon säkert uppskatta. 

Lördagen bjuder på ett strålande väder och Kjell byter ulstern mot sin bruna sommartrenchcoat. Den brunrutiga kepsen i ylle, med invikt men nedfällbar kant, ersätter pälsmössan. Halsduken får hänga med ett tag till. I bröstfickan ligger brevet.

I professorsstaden märks våren påtagligt. Narcisser och tulpaner blommar och björkens blad har slagit ut. Fåglarna slåss om de bästa holkarna och försöker överrösta varandra med sin skönsång. Kjell njuter av promenaden och svänger in på Gerdagatan. Han stannar ute på trottoaren och betraktar det gula huset med sina grönmålade fönster och trädetaljer. Det ser ut precis som han mindes det. Hans släktingar har inte förstört huset med moderniteter som trädäck och plastmöbler. Så rofyllt. Trädgården liknar mer en park än ett tävlingsobjekt för trädgårdstidningar.

Finns hans släkt därinne. Han kan inte se någon namnskylt. Precis vid ingången till trädgården står två stora träd. Det ena har skrovlig bark och han är osäker på trädslaget, men det andra är otvetydigt en bok. Han lutar sig över häcken för att studera träden. De växer så tätt tillsammans att deras bark växt ihop. Som en symbol för ett långt gemensamt liv. Då ser han initialerna. J + I inristade i barken.

”Vem söker ni?”

Kjell stupar in i häcken, men återfinner balansen.

Kvinnan granskar honom med skarp blick

”Jag söker anhöriga till professor Stengård, som har bott här. Är ni kanske en av dem”

”Nej, de bor inte här. Och var lite försiktig med häcken.” Så vänder hon sig bort och går in mot huset.

Vid fallet in i häcken, har Kjells trenchcoat åkt upp, så skärpet sitter under armarna och kepsen har kommit på sniskan. Han rättar till kläderna och vandrar hemåt igen. Nå, den gamle är säkert död, det är ju mor också, så på sätt och vis vore det rättvist. Kanske halvsyskon till honom sålt villan och flyttat till något modernare. Det är enkelt att få reda på. Det finns ju telefonkataloger.

Påföljande lördag vandrar så Kjell ut mot Östra Torns villaområde. Härute bor en Stengård. Majvädret är lynnigt och Kjell slår upp kragen. Han går bron över E22:an ut mot Östra Torn och finner slutligen den aktuella gatan. Tanken på det snopna mötet med den snorkiga damen förra lördagen, får Kjell att undra hur han skall göra. Utanför villan löper ett grönstråk med tätt buskage av syren och spirea. Han gömmer sig i buskaget. Därifrån har han fin sikt in mot villan.

En kvinna sitter innanför fönstret, kanske vid ett bord och dricker ur en mugg. Någon därinne har öppnat en dörr och solljuset fyller rummet. En man böjer sig över kvinnan och kysser henne. Eller viskar något i hennes öra. En bild av lycka. Ja, det här måste vara släkten. Tänk om han får ta del av detta. Komma på besök och sitta där vid fönstret med en kopp kaffe. Lyssna till deras vardagsbekymmer.

Två flickor i 9 eller 10-årsåldern kommer ut med en filt som de brer ut på gräset. De kastar en boll mellan sig, skrattar och börjar stå på händer på filten. En pojke som kommer vinglande på en skateboard, stannar till framför flickorna och gör konster med brädan, sen försvinner han iväg. Kjell väntar på att någon av flickornas föräldrar skall visa sig. Det är bra att se hur släkten ser ut innan han tar kontakt. Han samlar sig. Dags att ta första steget

”Och vad håller du på med?” En barsk mansstämma ryter till bakom Kjell. Gäller det honom?

Han kliver fram ur snåret och ser en polis stå bredbent framför sig.

”Dig har vi jagat länge! Följ med här.” Polismannen griper tag i Kjells arm och drar honom med sig mot en polisbil som håller vid trottoaren. Bredvid bilen står killen med skateboarden under armen. Han flinar.

”Kliv in.”

”Jag förstår verkligen inte, detta måste vara ett missförstånd.”

”Jaja, det säger alla. In!”

Han blir inknuffad i bilen och polisen kör iväg.

Kjell är tacksam att de avstår från sirener och blåljus.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | Stefan Hammarén | 25 mars, 2013

Louise Brooks, varken ängel eller hora

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om film | 10 februari, 2012

Vanitas och andra existentiella dataspel

Döden är alltid närvarande i dataspel. En energimätare som hastigt faller, en symbol som blinkar till i övre hörnet och försvinner. Du kan bli skjuten, knivhuggen, bränd, sprängd eller överkörd ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 25 september, 2010

Wittgensteins förhållningssätt mellan poesi, filosofi och musik

Han betraktar henne och ser hennes ansikte, som om vore det täckt av en tunn ljus slöja, knappast verklig. Han är böjd över sig själv, det intet som väntar, han ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 12 mars, 2017

Tomas Tranströmer. Foto: Andrei Romanenko Wikipedia

”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång”

Tomas Tranströmer har gått ur tiden. Mitt hjärta sörjer en av världens mest betydande poeter. När en poet dör blir världen fattigare. Hur många verkliga poeter kan mänskligheten visa under ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 27 mars, 2015

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | Konstens porträtt | 19 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.