Sofi Lerström Foto Sören Vilks

Björn Gustavsson intervjuar Sofi Lerström

Drottningholmsteatern upplevde under Gustav III:s regering sin verkliga storhetstid. När Gustav III år 1777 fått överta slottet efter sin mor såg han till att det spelades massor av teater och ...

Av: Tidningen Kulturen | 03 september, 2016
Musikens porträtt

Från diskurs till vägledande sanning

Bakgrund  Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder: My argument is that there cannot be ...

Av: Kristian Pella | 16 april, 2012
Essäer om religionen

Füssli, Riefenstahl och nubafolket

Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas Mann. Utanför kantonernas under århundraden försvarade riksgränser är det mindre känt ...

Av: Bo I. Cavefors | 06 september, 2013
Essäer om konst

Roger Scruton som uppfostrare

Denna text anländer året sent och består i en mer essäistisk anmälan av den svenska översättningen av den konservative filosofen Roger Scrutons Culture Counts från 2007 (sv. Atlantis & Axess ...

Av: Claes-Magnus Bernson | 15 november, 2010
Agora - filosofiska essäer

16. Jenny



Lund har allt utom vattenHan sover inne i Majas växasäng som de dragit ut till max. Ändå får han ändå inte riktigt plats, fötterna hade hängt ut över sängkanten och de hade skrattat tillsammans åt det igår kväll. Jenny minns känslan av skrattet, ovant och bristande, något som släppte.

”It’s gonna be alright, everything is gonna be alright.”

”You to”, hade han sagt och det var nästan så att hon börjat gråta.

Nu hör hon morgonljud inne ifrån rummet, hur Asad sträcker på sig i den lilla sängen och hon skyndar sig att ställa fram det sista. Smör, ost, bröd, juice, ägg, fil, flingor, ett litet glas med snödroppar på bordet, vårsolen som hjälper till. Han kommer ut i köket, rufsig och mörk under ögonen. Det syns att kläderna inte är hans egna, ärmarna på tröjan är för korta och byxorna hänger löst på ett omedvetet sätt.

”I made you some breakfast”, säger hon och prövade leendet igen. Han ler tillbaka och sätter sig ner vid bordet.

”Coffee?”

”No thank you”

”Tea?”

”No I’m fine.”

Hennes händer stillnar. Hon sätter sig ner, fingrar på sin kopp, reser sig och hämtar mer och sätter sig igen, ser på honom som smetar tjockt med marmelad på en brödskiva, hans nacke som sticker upp ur den gubbiga tröjan ser lika spröd ut som en av snödropparna i glaset. Hur gammal kan han vara? Inte mer än 16-17 år.

Det var Erika som ringt och bett henne ta emot honom.

”Han behöver någonstans att bo och du har ju ett rum som står tomt.”

Hon hade sagt det så självklart. Det där som ingen annan vidrörde.

”Jag tänker att det skulle kunna vara bra för dig också. Att få lite sällskap och något annat att tänka på.”

”Ja”, hade Jenny sagt. Ja, som i en enda lång utandning.

Och nu är han här.

”Erika is coming over later. Other than that I haven't made any plans for today. I was thinking we could practise some Swedish perhaps.”

Han tittar upp mot henne, svarar med munnen full.

”You don’t have to work?”

”No, I’m not working right now”, hon tystnar ser på sina händer, på teckningarna på kylskåpet, känner stelnaden svepa över henne.

”I’m sorry.”

”It’s OK, I ... we were in an accident. My daughter Maja, was shot, I, it’s her room you’re ... ”, hon nickar mot rummet. Vill vända på huvudet. Vill inte gråta, inte nu, inte här, inte med honom och allt som han bär.

”I know, Erika told me”, Asad letar upp hennes blick och håller den kvar. Plötsligt är han den vuxna. Bara pojken ju, hon andas lugnt och bestämt, det är hon som tog hand om.

”I’m glad you’re here.”

Hon diskar, han torkar och de småpratar om vädret och glasens placering i skåpet. Testar de svenska orden. Skåp. Disk. Glas. Sked, nej scchhed, scchhed. Hans skratt är som hennes: munskratt, ljudskratt, till ögonen har de inte kommit, men ändå. Efter disken går han tillbaka till sitt rum med en hög sydsvenskan som han plockat ur hennes pappersåtervinning.

”Tell me if you need anything”, ropar hon och sätter sig sen i soffan med en filt över benen. Slår på tv:n och somnar framför damernas Super-G i Åre. Vaknar av dörrklockan och tätt efter den Asads viskande röst,

”Jenny, there’s someone at the door.”

Känslan från förvirring till mulen oro, rädslan som kommer strålande från honom, omedelbart klarvaken, musklerna i ryggen som spänns åt.

”Go to your room.”

Han skyndar och hon tittar mot dörren. Kan bara se en brokig kontur genom det frostade fönstret i ytterdörren. Öppnar försiktigt.

”Är Maja hemma?”

”Nej, Emil, du vet ju det ju, vi har ju pratat om det. Maja kommer inte tillbaka gubben”, Erikas blick är ursäktande, stressad och den kalla vårluften får Jennys ögon att vattnas.

”Men, mamma, hennes gummistövlar står ju där ...”

”Jag vet vännen, men, men nu hälsar vi på Jenny!”

Erikas kappa luktar utomhus och Jenny lutar sig in i kramen, böjer sig sen ner och kramar Emil, han är snorig och lämnar ett märke på hennes svarta tröja, som hon saknat snoriga ungar och deras snoriga kramar. Hon vill svara på alla hans frågor, ser hur de bubblar upp, men kan inte, armarna känns märkligt slappa. Så hör hon någon andas bakom henne, tänker Maja men vet Asad. Asad!

”It’s OK”, ropar hon, ”it’s only Erika and Emil!”

Han kommer ut i hallen och hon ser hans lättnad sprida sig genom hans kropp, den nästan doftar.

”Erika!”

Emil håller Jenny i handen, en liten, stilla fuktig handflata. Hon kramar den, låter tummen vila över hans små fingrar. Ytterkläder tas av och hängs upp. Asad och Erika fyller köket med prat och skrammel och kaffedoft. Så mycket liv i huset att hon nästan vill skrika, det snurrar, så känner hon handen igen, den lilla.

”Får jag leka på Majas rum?”

”Såklart får du det.”

Och han släpper och en stund svävar hon fritt där i hallen och tänker att snart finns det inga dofter kvar, inga Majadofter, han får inte krama på Guidobilen, den är hennes, den är Majas, den är hennes, men hon motar bort känslan. Bort bort. Det är bra. Det är bra. Det kommer att bli bra igen.

”Vart är Emil?” undrar Erika när hon sätter sig vid köksbordet, ser att Erika tagit med sig napoleonbakelser från Ramklints.

”Han leker på Majas rum.”

”Är det ok?”

”Ja.”

”Säkert?”

”Ja.” Ett ja är som en enda lång utandning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Per aspera ad astra

Författaren Cordwainer Smith (1913-1966) sa en gång att det inte finns någon litterär genre som har skapat så många forskare som science fiction-genren. Och det stämmer. Många astronauter, ingenjörer och ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 12 juni, 2014

Napoleon den III, skaparen av det moderna Frankrike?

Napoleon den tredjeNapoleon den III, den kanske mest missförstådde kejsaren, föddes för tvåhundra år sedan, den 20 april 1808.  I sina memoarer skriver Hortens, Hollands drottning om sin nyfödde son ...

Av: Anne Edelstam | Essäer om samhället | 15 oktober, 2008

Psykotexten. Del 1. Man blir inte älskad när man är extrem

"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge sedan ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 25 juli, 2013

Les Murray

Rabulisten och sanningssägaren Les Murray

Australiens enfant terrible, Les Murray, har nyligen åter hamnat i hetluften efter en litteraturpolitisk dispyt med landets premiärminister, Tony Abbott. Vem är denne poet, ofta nämnd som en möjlig nobelpristagare ...

Av: Michael Economou | Litteraturens porträtt | 23 januari, 2015

Tänk om du vore ditt första steg - och ut i rymden?!

Om Hanna Hallgrens diktande Fredag ger mig en bukett blommor som jag inte vet namnet på, ingen vet vad de heter. Jag har frågat på torget där de står men ...

Av: Eleonora Bru | Litteraturens porträtt | 05 juli, 2008

Musik skapad av låtsasspråk

Sångaren i [ingenting], Christopher Sander, är aktuell med soloskivan "Hej hå!" och en spelning på festivalen Where The Action Is. Över en tallrik indiskt bakfyllekäk berättar han om Astrid Lindgren ...

Av: Rasmus Thedin | Musikens porträtt | 25 juni, 2009

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Väntan som finns

Det som finns finns i väntan rör oss och blir till. Väntan på vad? På vem? Du är ett ensamt korn som faller och faller. .. Träden i oktober flammar och fäller sina ...

Av: Bo Gustavsson | Utopiska geografier | 27 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.