Den sjunkande Petrus, 1947. Källa: Västerbottens museum

Victoria Nygren och barnatron i måleriet

Det finns målare som inte har någonting gemensamt med dagens eller gårdagens konst, de skapar sina verk utan att bekymra sig om andras uppfattning eller vilka populära stilideal som råder ...

Av: Lena Månsson | 12 oktober, 2015
Konstens porträtt

Veckan från hyllan, Veckan 42 2012

Veckan har inte saknat komiska och dramatiska poänger. Ibland var det svårt att veta vilket var vilket. Som en Saudiarabien genomförde en kampanj mot bröstcancer – utan kvinnor. Istället med ...

Av: Gregor Flakierski | 13 oktober, 2012
Veckans titt i hyllan

En hållbar barnlitteratur?

Att vara dogmatisk och skriva tydliga världsförbättrarbudskap i skönlitterär text är den åttonde dödssynden i dag. Är det därför det kommer ut så få skönlitterära barnböcker om klimatet och miljön? ...

Av: Marja Beckman | 11 april, 2014
Gästkrönikör

Efter ankomsten till Jakobstad, Selma, stående med yngre systern Hilma

En alldeles särskild plats

Det finns en dröm som levt länge inom mig, en dröm som inte släppt taget. Min dröm handlar om att förstå min mormor, Selma Karlström. Varifrån kom hennes lugn ...

Av: Thomas Wihlman | 14 januari, 2016
Kulturreportage

15. Nils-August



Lund har allt utom vattenLina gäspade gapigt. Enstaka strålkastare från mötande trafik dök upp i mörkret. Hon vände på huvudet och tittade på Ramirez. Han var i alla fall vaken. Tur det. Hans stadiga grepp om ratten och lika stadiga blick på körbanan gjorde att hon kunde känna sig trygg. E22:an från Malmö var relativt fri så här mitt i natten, men det var risk för halt väglag.

Jäklars. Det var lite körigt nu. Projektarbetet skulle in om en vecka och de hade mycket kvar. Hon trivdes så himmelens bra med studiekompisarna. De hade bestämt sent på kvällen att jobba individuellt hemma nästa dag och sedan träffas igen på Orkanen i Malmö. Hon tittade på klockan, fan, kvart i ett! Så här sent var hon definitivt inte effektiv, nä, hon blev allt mer utpräglad morgonmänniska för varje år. Tänk bara att gå ut i stallet vid sextiden på morgonen, sadla Svartöga och ge sig av innan någon annan vaknat. Det förstås. I skogen var det full fart då, särskilt under vårmånaderna fram till midsommar då alla flygande, skuttande, springande, klivande, klättrande, krypande, slingrande, kuttrande, väsande invånare ägnade sig åt amorösa aktiviteter, hitta sin partner, sin mate, ja mating hette det ju, att para sig, att locka …

”Va sa du?”

Ramirez såg snabbt på Lina från sidan. Hennes huvud hade fallit ner och hon muttrade något om parning … ? Hans ansikte klövs i ett leende.

”Sa du att du vill du para dig?”

Lina ryckte till och satte sig upp.

”Äsch, jag somnade visst. Hehe, du vet, jag är mer av en morgonmänniska … men det var en fin dröm … fast fan, jag kan inte riktigt komma ihåg den nu …”

”Synd.”

Ramirez såg ännu nöjd ut då han saktade in och tog av vid Dalbykrysset. Blinkade vänster.

”Du behöver inte köra hem mig Ramirez, jag kan gå härifrån. Så kommer du hem till Nina och bebisen. Du, Linero ligger åt andra hållet.”

”Snacka, klart jag kör dig hem! Skulle aldrig släppa av dig här mitt i natten. Läser du inte tidningarna? Och, man är väl gentleman …”

På vägbron in mot centrum stod en figur. Ramirez kröp fram. Lina tyckte det var något bekant med kvinnan, för så mycket såg hon att det var. Hon hade inget på huvudet.

”Stanna! Jag känner henne.”

Mias mamma stod vid vägkanten i smällkalla natten och stirrade ner på motorvägen. Konstigt, sa magkänslan.

Ramirez stannade bilen och Lina klev ur.

”Hej Ingrid!”

Ingen reaktion.

”Ingrid!”

Fortfarande ingen reaktion.

”Hallå, Ingrid, det är jag! Lina.”

Ingrid vände långsamt huvudet mot Lina. Sa inget. Lina försökte igen:

”Allt väl? Ute och går så här dags?”

Ingrid fokuserade, eller försökte fokusera. Det tog några ögonblick. Så syntes ett igenkännande spira i ögonen.

”Ja, jag …”

Mer blev det inte. Lina undrade om det röda i Ingrids ansikte kom från kylan, eller något annat. Hade hon gråtit? Ingrids kappa var öppen. Inte hade hon vantar på sig heller.

”Vill du ha skjuts? Min kompis ska köra hem mig. Vi kan lätt ta vägen förbi ert hus.”

”Njaee, jag vet inte…”

Det var nånting som inte riktigt stämde.

”Joo! Det är kallt och mörkt, häng med vetja. Det är ju ändå åt samma håll. Jag bor på Råbygatan nu.”

Ingrid började gå långsamt mot bilen. Lina fällde bak stolsryggen på passagerarsätet, hoppade in och lät Ingrid sätta sig fram. Hon verkade piggna till en smula.

”Jag tog bara en nypa luft, innan jag skulle lägga mig. Kan hända att man sover bra då.”

Det lät inte så övertygande.

”Mmm. Det är sant.”

Lina trodde henne inte. Fick en känsla att de kommit förbi bron just då i det ögonblicket av en karmisk anledning. Typ.

”Vi har varit inne i Malmö och jobbat. Har inlämning på ett stort projektarbete nästa vecka, så det är lite stressigt nu. Vi är fyra som pluggar ihop, jättekul!”

”Oh, pluggar du? Vad då?”

”Kultur- och medieproduktion på Malmö högskola. Det här min studiekamrat Ramirez. Det här är min gamla barndomskompis Mias mamma, Ingrid.”

De båda presenterade tittade på varandra. Ramirez nickade.

”Du ska in till höger här, Ramme och sen till vänster första eller andra.”

Lina dirigerade och de var snart framme där Ingrid bodde. Lina undrade hur det egentligen var med henne.

”Så där ja. Framme!”

”Vet du, jag pluggade faktiskt också i höstas. Konstvetenskap.”

”Wouw! Vad kul!”

”Ja. Det var verkligen roligt.”

Ingrid öppnade bildörren.

”Du! Är allt okej med dig?”

”Ja.”

”Är det nån mer hemma? Göran?”

Båda tittade uppåt huset. Det lyste i ett par fönster på bottenplanet och ett på ovanvåningen.

”Ja. Göran är hemma. Tack för skjutsen.”

Lina hoppade fram igen. De såg Ingrid försvinna uppför trädgårdsgången och körde vidare.

”Undrar vad det var med henne?”

”Hon kanske hade varit ute och träffat sin älskare?”

”Mäh, Ramirez Rafael Carilles Micheletti! Ditt latino megamanstryne sticker upp nosen igen?”

”Vaddå! Hon kanske har det! Vad vet vi?”

De lade samtidigt upp ett asflabb. Fan, de var rejält trötta, men de trivdes så jäkla bra ihop. Och Lina gillade verkligen hans Nina och deras lille bebis. Hon skulle dra med dem ut till Bällstorp igen när det blev lite varmare.

”Men hon borde ha sett lite mer uppåt om hon just kom från älskaren.”

”Kanske fnurra på tråden.”

Nä, det klart. Vad visste dom? Egentligen.

”Ähh. Tror i alla fall att jag ska ringa Mia i morgon.”

De var framme vid Linas hus och tog farväl. Ramirez for iväg och Lina slängde som vanligt ett getöga i Ugglebodens fönster. Det var rutin. En turkos glasskål fångade hennes intresse. Men hon var för trött för att stanna och låste upp ytterdörren istället, tog de två trapporna i sju steg, gick in i lägenheten, borstade tänderna och kraschade bredvid Tobbe som snarkade nöjt och vände sig om. Lina konstaterade att hans rygg var oförskämt vacker. Som alltid. Tobbe. Läckerbiten.

Nästa dag var det segt att ta sig upp. Tobbe började vid åtta och gick ut genom dörren innan hon riktigt vaknat. Te, gröt och snabbt bläddra genom tidningen. Sedan var det bara att ta tag i böckerna och börja fundera på hur hon skulle knyta ihop tre olika teorier och deras egna praktiska erfarenhet av boendefrågor i tjugoförsta århundradet. Hon blev bara så trött ibland, när den akademiska retoriken var alltför förutsägbar. Och liksom lite förlegad just när den kommit ikapp på vissa områden. Tjugoförsta århundradet. Så passé. Jaha. Den akademiska världen var en alltför stor och trög organism för att följa med världen flyhänt. Äsch, organism kanske inte var den bästa beteckningen. Ligger kanske i sakens natur att forskning tog tid innan en konklusion kunde göras. Och vips, när forskningen var framme vid konklusionen, då var verkligheten en helt annan.

Nä! Koncentration. Till datorn! Det var bara att stånga sig igenom det här nu. Sedan på förmiddagen tänkte hon hälsa på Nils-August. Ryggoperationens sviter i form av en elak blodförgiftning hade gjort honom ganska matt. Det hade varit en ’prövningens tid för en oskyldig man’, som han brukade säga. Men samtidigt var han en så pass social människa att han tyckte om att bli ompysslad, komma i slang med medpatienterna och träffa nya människor, så mitt i all misär höll han humöret uppe på ett helt nytt sätt, än vad Lina sett honom göra tidigare. Förra gången hon hälsade på honom hade han börjat bli riktigt pigg igen. Han visslade! Undrens tid var inte förbi.

Just det. Hon skulle ringa Mia. För säkerhets skull. Linas magkänsla inför Ingrid kvällen innan kändes kanske lite överdriven i dagsljus, men man kunde ju aldrig veta. Förhoppningsvis bara inbillning. Hon slog Mias nummer. Inget svar. Röstbrevlåda. ”Hejdeärlinavarlängesendukanvälringauppmejdeärengrejjavillpratameddejom”.

Lina kände tröttheten krypa i musklerna. Hon hade behov av sina åtta timmars sömn per natt, annars funkade hon inte riktigt. Kanske en löprunda skulle hjälpa en dag som denna. Det skulle ändå inte bli så mycket vettigt gjort. Hon drog på sig träningskläderna och gick ut. Joggade förbi Vårfruskolan, där skolgården var full av mellanstadieelever (som stojade ovanligt högt), tog höger in på Skolgatan, vänster uppför Östra Vallgatan, förbi Spyken som spydde ut horder av gymnasister (med antingen byxlinningen nere vid knäna eller kjolen kortare än tröjan, vi snackar tydlig rumpfixering), tvärsade över till Östra Kyrkogården (som alltid fick henne att tänka på Berlin), och så äntligen framme i Botan, hennes stadsoas, som hon nästan inte kunde få nog av.

Men istället för den energikick Lina väntat sig att rundan i Botan skulle bli, aktiverade den ett antal besvärliga stresshormoner. Hon hade nämligen en egenskap, som hon inte var särskilt stolt över. Sin svartsjuka. Scheiße för den! Den var dum, onödig, ful och … helt enkelt idiotisk. Men väldigt svår att kontrollera. Det blev hon varse i samma ögonblick hon svängde upp bland de vintertäckta odlingssängarna och rakt in i Tobbe, Mia och en tjej hon inte kände. Tobbe såg skyldig ut, Mia frågande och tjejen tittade ner på sina skor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Skammen

Innledning Gitt at vi forstår hva som menes med ‘atferd’, så er menneskelig atferd verdi – og normstyrt. En verdi er om hva som virkelig teller for oss mennesker, som at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 december, 2014

Turistens samvetskval. Ett reportage från Tunisien

Om man hatar sand och skyr solen är Tunisien antagligen inte det första resmålet på listan. När min mamma ringt upp mig några månader tidigare och frågat vad jag visste ...

Av: Linda Bönström | Resereportage | 24 juli, 2010

Köttet tänker

Det finns i köttet en inspirerad fruktan som överflödar till andra sidan av tingen en smak av synd, av teologalisk synd. Kroppen darrar, och det är i dessa konvulsioner som ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 24 maj, 2017

August Strindberg och Nils Andersson – en hållbar vänskap

Att skaffa vänner och att behålla dem var inte Strindbergs bästa gren. Exempel på detta saknas inte: Heidenstam, Carl Larsson, af Geijerstam, Ola Hansson och Laura Marholm är några som ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 19 september, 2011

Fornuft og liv

Innledning Å være menneske er så mangt, skjønt uskyldige er vi ikke. Vi har moral og språk, og dermed har vi tilstrekkelig med ressurser og stor nok kapasitet til å teoretisere ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 maj, 2014

Locus meditationis

En diktares svårighet …

Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 01 september, 2017

En dansk möbelklassiker: Hans J Wegner

Alldeles nyss råkade jag komma över en trevlig kompakt bok i en serie om designklassiker. Den här handlar om hundra stolar från 1900-talet, med ett uppslag åt varje: de slitstarka ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 26 september, 2014

Tegelbacken, centrala Stockholm, september 1930

Det sprakar blått kring ledningarna ovanför en spårvagn som passerar en växel. Vagnen kränger – och två medelålders herrar stående där inne kolliderar. Båda lyfter beklagande sina hattar. Sammanstötningen resulterar ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 02 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.