Paracelsus, en legend i folkmun

En knapp timmes promenad utanför Einsiedeln ligger ett typiskt schweiziskt hus med snedtak, det ligger i utkanten av en liten by, eller snarare är det bara en klunga med några få ...

Av: Crister Enander | 30 mars, 2009
Litteraturens porträtt

Speldjävulen eller underklassens Las Vegas

Enligt Statens Folkhälsoinstituts siffror spelade sjuttio procent av Sveriges befolkning om pengar under år 2008. Crister Enander om spelfeber, bingo, nätpoker och lotter. Nu har det hunnit gå rätt många år ...

Av: Crister Enander | 28 september, 2012
Essäer om samhället

Författarens vardag och litteraturens överlevnad

”Nej, för all del, käre unge man, tänk ej på att ge ut från trycket Edra dikter. Ni skulle endast bli utskrattad, så omogna äro de i alla afseenden – ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2015
Stefan Whilde

Jag lever hellre med tre kvinnor

Jag har mött en och annan kvinna i mitt liv. Mor svepte in mig i flera lager nankin och födde upp mig på bröstmjölk och sagostunder. Hon var den första ...

Av: Stefan Whilde | 02 juni, 2013
Stefan Whilde

15. Nils-August



Lund har allt utom vattenLina gäspade gapigt. Enstaka strålkastare från mötande trafik dök upp i mörkret. Hon vände på huvudet och tittade på Ramirez. Han var i alla fall vaken. Tur det. Hans stadiga grepp om ratten och lika stadiga blick på körbanan gjorde att hon kunde känna sig trygg. E22:an från Malmö var relativt fri så här mitt i natten, men det var risk för halt väglag.

Jäklars. Det var lite körigt nu. Projektarbetet skulle in om en vecka och de hade mycket kvar. Hon trivdes så himmelens bra med studiekompisarna. De hade bestämt sent på kvällen att jobba individuellt hemma nästa dag och sedan träffas igen på Orkanen i Malmö. Hon tittade på klockan, fan, kvart i ett! Så här sent var hon definitivt inte effektiv, nä, hon blev allt mer utpräglad morgonmänniska för varje år. Tänk bara att gå ut i stallet vid sextiden på morgonen, sadla Svartöga och ge sig av innan någon annan vaknat. Det förstås. I skogen var det full fart då, särskilt under vårmånaderna fram till midsommar då alla flygande, skuttande, springande, klivande, klättrande, krypande, slingrande, kuttrande, väsande invånare ägnade sig åt amorösa aktiviteter, hitta sin partner, sin mate, ja mating hette det ju, att para sig, att locka …

”Va sa du?”

Ramirez såg snabbt på Lina från sidan. Hennes huvud hade fallit ner och hon muttrade något om parning … ? Hans ansikte klövs i ett leende.

”Sa du att du vill du para dig?”

Lina ryckte till och satte sig upp.

”Äsch, jag somnade visst. Hehe, du vet, jag är mer av en morgonmänniska … men det var en fin dröm … fast fan, jag kan inte riktigt komma ihåg den nu …”

”Synd.”

Ramirez såg ännu nöjd ut då han saktade in och tog av vid Dalbykrysset. Blinkade vänster.

”Du behöver inte köra hem mig Ramirez, jag kan gå härifrån. Så kommer du hem till Nina och bebisen. Du, Linero ligger åt andra hållet.”

”Snacka, klart jag kör dig hem! Skulle aldrig släppa av dig här mitt i natten. Läser du inte tidningarna? Och, man är väl gentleman …”

På vägbron in mot centrum stod en figur. Ramirez kröp fram. Lina tyckte det var något bekant med kvinnan, för så mycket såg hon att det var. Hon hade inget på huvudet.

”Stanna! Jag känner henne.”

Mias mamma stod vid vägkanten i smällkalla natten och stirrade ner på motorvägen. Konstigt, sa magkänslan.

Ramirez stannade bilen och Lina klev ur.

”Hej Ingrid!”

Ingen reaktion.

”Ingrid!”

Fortfarande ingen reaktion.

”Hallå, Ingrid, det är jag! Lina.”

Ingrid vände långsamt huvudet mot Lina. Sa inget. Lina försökte igen:

”Allt väl? Ute och går så här dags?”

Ingrid fokuserade, eller försökte fokusera. Det tog några ögonblick. Så syntes ett igenkännande spira i ögonen.

”Ja, jag …”

Mer blev det inte. Lina undrade om det röda i Ingrids ansikte kom från kylan, eller något annat. Hade hon gråtit? Ingrids kappa var öppen. Inte hade hon vantar på sig heller.

”Vill du ha skjuts? Min kompis ska köra hem mig. Vi kan lätt ta vägen förbi ert hus.”

”Njaee, jag vet inte…”

Det var nånting som inte riktigt stämde.

”Joo! Det är kallt och mörkt, häng med vetja. Det är ju ändå åt samma håll. Jag bor på Råbygatan nu.”

Ingrid började gå långsamt mot bilen. Lina fällde bak stolsryggen på passagerarsätet, hoppade in och lät Ingrid sätta sig fram. Hon verkade piggna till en smula.

”Jag tog bara en nypa luft, innan jag skulle lägga mig. Kan hända att man sover bra då.”

Det lät inte så övertygande.

”Mmm. Det är sant.”

Lina trodde henne inte. Fick en känsla att de kommit förbi bron just då i det ögonblicket av en karmisk anledning. Typ.

”Vi har varit inne i Malmö och jobbat. Har inlämning på ett stort projektarbete nästa vecka, så det är lite stressigt nu. Vi är fyra som pluggar ihop, jättekul!”

”Oh, pluggar du? Vad då?”

”Kultur- och medieproduktion på Malmö högskola. Det här min studiekamrat Ramirez. Det här är min gamla barndomskompis Mias mamma, Ingrid.”

De båda presenterade tittade på varandra. Ramirez nickade.

”Du ska in till höger här, Ramme och sen till vänster första eller andra.”

Lina dirigerade och de var snart framme där Ingrid bodde. Lina undrade hur det egentligen var med henne.

”Så där ja. Framme!”

”Vet du, jag pluggade faktiskt också i höstas. Konstvetenskap.”

”Wouw! Vad kul!”

”Ja. Det var verkligen roligt.”

Ingrid öppnade bildörren.

”Du! Är allt okej med dig?”

”Ja.”

”Är det nån mer hemma? Göran?”

Båda tittade uppåt huset. Det lyste i ett par fönster på bottenplanet och ett på ovanvåningen.

”Ja. Göran är hemma. Tack för skjutsen.”

Lina hoppade fram igen. De såg Ingrid försvinna uppför trädgårdsgången och körde vidare.

”Undrar vad det var med henne?”

”Hon kanske hade varit ute och träffat sin älskare?”

”Mäh, Ramirez Rafael Carilles Micheletti! Ditt latino megamanstryne sticker upp nosen igen?”

”Vaddå! Hon kanske har det! Vad vet vi?”

De lade samtidigt upp ett asflabb. Fan, de var rejält trötta, men de trivdes så jäkla bra ihop. Och Lina gillade verkligen hans Nina och deras lille bebis. Hon skulle dra med dem ut till Bällstorp igen när det blev lite varmare.

”Men hon borde ha sett lite mer uppåt om hon just kom från älskaren.”

”Kanske fnurra på tråden.”

Nä, det klart. Vad visste dom? Egentligen.

”Ähh. Tror i alla fall att jag ska ringa Mia i morgon.”

De var framme vid Linas hus och tog farväl. Ramirez for iväg och Lina slängde som vanligt ett getöga i Ugglebodens fönster. Det var rutin. En turkos glasskål fångade hennes intresse. Men hon var för trött för att stanna och låste upp ytterdörren istället, tog de två trapporna i sju steg, gick in i lägenheten, borstade tänderna och kraschade bredvid Tobbe som snarkade nöjt och vände sig om. Lina konstaterade att hans rygg var oförskämt vacker. Som alltid. Tobbe. Läckerbiten.

Nästa dag var det segt att ta sig upp. Tobbe började vid åtta och gick ut genom dörren innan hon riktigt vaknat. Te, gröt och snabbt bläddra genom tidningen. Sedan var det bara att ta tag i böckerna och börja fundera på hur hon skulle knyta ihop tre olika teorier och deras egna praktiska erfarenhet av boendefrågor i tjugoförsta århundradet. Hon blev bara så trött ibland, när den akademiska retoriken var alltför förutsägbar. Och liksom lite förlegad just när den kommit ikapp på vissa områden. Tjugoförsta århundradet. Så passé. Jaha. Den akademiska världen var en alltför stor och trög organism för att följa med världen flyhänt. Äsch, organism kanske inte var den bästa beteckningen. Ligger kanske i sakens natur att forskning tog tid innan en konklusion kunde göras. Och vips, när forskningen var framme vid konklusionen, då var verkligheten en helt annan.

Nä! Koncentration. Till datorn! Det var bara att stånga sig igenom det här nu. Sedan på förmiddagen tänkte hon hälsa på Nils-August. Ryggoperationens sviter i form av en elak blodförgiftning hade gjort honom ganska matt. Det hade varit en ’prövningens tid för en oskyldig man’, som han brukade säga. Men samtidigt var han en så pass social människa att han tyckte om att bli ompysslad, komma i slang med medpatienterna och träffa nya människor, så mitt i all misär höll han humöret uppe på ett helt nytt sätt, än vad Lina sett honom göra tidigare. Förra gången hon hälsade på honom hade han börjat bli riktigt pigg igen. Han visslade! Undrens tid var inte förbi.

Just det. Hon skulle ringa Mia. För säkerhets skull. Linas magkänsla inför Ingrid kvällen innan kändes kanske lite överdriven i dagsljus, men man kunde ju aldrig veta. Förhoppningsvis bara inbillning. Hon slog Mias nummer. Inget svar. Röstbrevlåda. ”Hejdeärlinavarlängesendukanvälringauppmejdeärengrejjavillpratameddejom”.

Lina kände tröttheten krypa i musklerna. Hon hade behov av sina åtta timmars sömn per natt, annars funkade hon inte riktigt. Kanske en löprunda skulle hjälpa en dag som denna. Det skulle ändå inte bli så mycket vettigt gjort. Hon drog på sig träningskläderna och gick ut. Joggade förbi Vårfruskolan, där skolgården var full av mellanstadieelever (som stojade ovanligt högt), tog höger in på Skolgatan, vänster uppför Östra Vallgatan, förbi Spyken som spydde ut horder av gymnasister (med antingen byxlinningen nere vid knäna eller kjolen kortare än tröjan, vi snackar tydlig rumpfixering), tvärsade över till Östra Kyrkogården (som alltid fick henne att tänka på Berlin), och så äntligen framme i Botan, hennes stadsoas, som hon nästan inte kunde få nog av.

Men istället för den energikick Lina väntat sig att rundan i Botan skulle bli, aktiverade den ett antal besvärliga stresshormoner. Hon hade nämligen en egenskap, som hon inte var särskilt stolt över. Sin svartsjuka. Scheiße för den! Den var dum, onödig, ful och … helt enkelt idiotisk. Men väldigt svår att kontrollera. Det blev hon varse i samma ögonblick hon svängde upp bland de vintertäckta odlingssängarna och rakt in i Tobbe, Mia och en tjej hon inte kände. Tobbe såg skyldig ut, Mia frågande och tjejen tittade ner på sina skor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Gilda Melodia

Håll ut!

Att hålla ut; ett begrepp, ett uttryck, som många som vill ge intryck av att de är hårda använder, för att skapa en illusion av en sorts självklar ensam heroism.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 17 februari, 2017

Helgon och källkult i Sverige: Sankta Helena eller Elin av Skövde

Den första lördagen efter pingst firades traditionellt Trefaldighetsafton. Söndagen som följer, trefaldighetssöndagen, är inledningen till den långa trefaldighetstiden. För inte så länge sedan var trefaldighetsafton en av årets stora dagar ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 10 juli, 2012

Minnets deformationer och transformationer

Bonniers konsthall utgör navet för utställningen ”Minneskonst” som för närvarande presenteras på flera institutioner och platser runt om i Stockholm. Ambitionen att överskrida gränser mellan kulturella uttryck, utställningsformer och aktuell ...

Av: Henrik Örnlind | Essäer om konst | 15 september, 2013

En litteraturkrönika

Nils Holgerssons underbara resa kan läsas inte bara som den geografibok den var tänkt som, utan också som Selma Lagerlöfs åkallan av barndomen; av barnets magiska blick – eller som ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 23 augusti, 2014

Västerbottenskarta

Vad är det för kartbild av ett landskap som litteraturen tillhandahåller? Om litteraturen kan sägas vara en modell av världen, vilken modell av Västerbotten är det som har kommit att ...

Av: Anders Öhman | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2011

De jämlika

Han var mer fallen för det praktiska än det eteriska; sjukvård, tandvård, en soffa att sitta i. Det var behov han hade sett hos de som varit omhändertagna som barn ...

Av: Per-Henrik Bartholdsson | Gästkrönikör | 10 maj, 2013

Oslo från Ekebergsrestaurangen. Foto: Björn Gustavsson

Oslo som kulturstad

Det finns många goda anledningar att besöka Oslo; en allt viktigare anledning är att stans konstliv på senare år blivit allt mer spännande. Och den norska huvudstadens satsningar på konstområdet ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 juli, 2015

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | Lund har allt utom vatten | 31 december, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.