Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Den sjuka pojken. Fastlåst i en syn med tungan styv som ett horn.

Kan dikten, som är ett verbalt medium, fånga det väsentliga i en målning, en teckning eller ett fotografi, och därigenom transformera det till text så att läsaren i läsningen upplever ...

Av: Emma Tornborg | 08 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | 23 mars, 2015
Utopiska geografier

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | 29 maj, 2012
Konstens porträtt

14. Kjell



Lund har allt utom vattenKjell öppnade locket på brödburken. Därinne låg ett allt för stort mörkt bröd som borde ätits upp för länge sedan. Det var hårt och fullt med gryn och skal som fastnade mellan tänderna. I hörnorna låg smulor som börjat mögla. Han tog ut brödet och började skära upp det i små kuber. ”Fåglarna får ha sin beskärda del”, sa han högt för sig själv och fyllde papperspåsen med bitarna. I dag var det lördag och dags för promenad i parken. En vana sedan han var liten. Mor gick alltid på promenad i Stadsparken på lördagen och ibland drack de också kaffe där om vädret tillät.

Kjell såg att det skulle bli en fin dag. Himlen började ljusna och det var molnfritt. En blick på termometern utanför fönstret fick honom att hämta ut sin skinnmössa med öronlappar ur garderoben. Den varma gula halsduken med de bruna ränderna fick följa med. Den hade en gång ägts av Carl von Linné. Ja, inte av honom personligen men av statyn vid biblioteket.

En dag i maj hade han och mor passerat statyn och eftersom det var en ovanligt varm dag, tyckte mor att det passade illa med en så varm halsduk. Hon hade helt enkelt gått fram till Linnéstatyn och plockat av honom halsduken. Sen hamnade den på hyllan i garderoben.

Ramklints konditori hade öppnat för dagen och Kjell tog en tygkasse i handen och börsen i den andra. Deras nybakade limpa var oemotståndlig. Han var van vid limpsmörgås, det där moderna brödet som skulle vara så nyttigt fick vara.

Det doftade nybakat bröd i hela kvarteret. Månglarna hade redan kommit igång med sin torghandel och de färgrika tulpanerna trängdes i spannar. Kylan fick andedräkterna att bilda små moln då priset och färgen diskuterades allt medan blombuketterna åkte upp och ner ur spannarna.

Kjell skyndade sig upp med brödet och lagade till frukosten. Under uppväxten hade han trott att det var mor som åstadkom den underbara doften av nybakat bröd. Hon stod ju allt som oftast och bakade då han kom från skolan. Då fick han alltid nybakade bullar till ett glas mjölk. Fast den gången mor drabbades av influensa och var sängliggande i en vecka doftade det också nybakat.

Undrar om Ramona bakar. Om hon inte gör det kan hon säkert lära sig.

Sedan mor hamnade på hemmet drack Kjell alltid sitt morgonkaffet om lördagarna vid fönsterkarmen i rummet. Då kunde han följa kommersen på torget och resonera lite med folk, fast de inget hörde; ”Nej, köp inte äpplena där, han skörtar upp priset. Ja, köp tomater av henne, de är goda. Nej, nu köper du för många bananer, de håller sig inte. Ska du verkligen köpa de där auber ... auber ... konstiga frukterna? Går de att äta? De ser ju giftiga ut.” Kjell svalde ner den sista klunken kaffe och tog med sig brickan ut i köket och såg sig förvånat omkring. Var kom allt dammet ifrån? Solen sken in genom fönstret för första gången på en hel månad. Hela januari hade det varit regnigt, fuktigt och mörkt och inte plockar man fram dammsugaren om dammet inte syns. Han såg också högarna med tidningar som stod staplade längs med väggen. Och tvätten som svämmade över i tvättkorgen. Nu måste han gå ner i tvättstugan och boka en tid. Det gick inte i längden att dra fram ett par kalsonger och en skjorta ur tvättkorgen och stå och gno på de värsta ställena under kranen i badrummet. Kvällen innan. Och lägga dem på tork på elementet över natten. Och stryka kragen på morgonen. Det andra skrynklet syntes ju inte under läkarrocken. Ja det hade ju blivit läkarrock de senaste åren. Tidigare hade han blivit tilldelad en grå verkstadsrock men en gång var de slut i tvätteriet och då fick han läkarrockar istället. Då märkte han att många av de andra som arbetade på sjukhuset började nicka åt honom när de passerade. Så han hade inte varit angelägen att få tillbaka den grå.

Vinden bet ordentligt i ansiktet när Kjell promenerade mot Stadsparken. Han fällde ner öronlapparna och svepte halsduken ytterligare ett varv runt halsen. I portföljen hade han brödbitarna och han tänkte att fåglarna skulle må bra av lite bröd i kylan. Vinden fick tårarna och näsan att börja rinna och Kjell fick ideligen stoppa flödet med näsduken som han hade i fickan. Det vackra vädret hade lockat ut människor hit till parken. Några flickor i femårsåldern sprang runt och härjade med en hund som hela tiden försökte sno åt sig barnens vantar. De såg så näpna ut att han måste stanna och titta på dem. Han log och vinkade åt dem när de tittade på honom, men deras mamma verkade plötsligt väldigt arg och glodde ilsket och utan uppehåll på honom. Han fann det bäst att gå vidare till den öppna gräsmattan där änderna brukade hålla till. Kjell tittade sig omkring. Inga änder. De hade väl flugit till havs när kylan satte in. I det öppna havet var det alltid varmare än här med all snö och is. Nu låg de nog och guppade i vattnet utanför Lomma.

Han mindes hur hans morbror Ivar från Lomma, hade suttit och samtalat med mor då han var i tolvårsåldern. En av sina sällsynta visiter, ett besök på lasarettet var väl den egentliga anledningen till Lundabesöket. Från sitt rum hörde han deras samtal:

”Inga, pojken behöver komma ut på landet och få frisk luft. Han kan vaa´ med mina pågar och klappa kattungar och kalvar. Det skulle göra honom gott.”

”Han har allt han behöver här i Lund.”

”Ja, men ni har inget vatten! Han kan bada i havet hos oss.”

Nu hade Kjell gått ut i köket. Han ville gärna åka till kusinerna på landet, så han ställde sig vid morbror Ivars sida och nickade.

”Nej det blir inget av med det.”

Mors ansikte var sig inte likt. Hon såg hård ut. Sen hade morbror Ivar gått.

Kjell hade för en gångs skull invänt mot mors beslut. Men hon hade låtit honom förstå att morbrorn bara ville ha gratis arbetskraft i ladugården.

Kjell öppnade portföljen, inga änder, men han kunde ju inte bära hem alla brödbitarna igen.

Uppe i de höga trädkronorna såg han en jätteflock med råkor.

”Kom och hämta lite bröd. Det är så nyttigt, så nyttigt!”

Kjell tömde ut hela påsen med bröd på marken och när han gick därifrån störtade svartfåglar ner och fyllde hela gräsmattan under klonkljud och skrän i alla tonlägen.

Råkornas sociala rangordning i kampen om brödet var det ingen av parkens besökare som förstod sig på. Men desto bättre stod det helt klart för råkorna själva.

Mellan lasarettets många byggnader fanns det förbindelsegångar under jord. Det var där Kjell skyndade fram när han skulle hämta någon funktionsoduglig apparat. Kulvertsystemet grenade sig åt alla håll. Vindlade ut och in mellan byggnadernas källarplan. Hade hiss som gick ända ner, förrådsutrymmen och omklädningsrum, soprum och tvättrum, verkstäder och gym för de anställda. Kemikalieförråd, cykelförråd, sängrum, vilorum och tomrum.

Kjell visste en smitväg som gick från cykelförrådet för de anställda på kvinnokliniken. Via en oansenlig trappsmyg kom han rakt in på avdelning 94 där Ramona arbetade och alla kuvöserna med de små barnen fanns. Helst klockan tio, då var det morgonfika och den säkraste stunden att kunna se henne. Alla log så vänligt, ja en del skrattade också när han kom i ärende. Det var då han såg att Ramona stickade små mössor till barnen. Det var då han hörde att Ramona spelade klassisk musik för dem under kaffepausen. Det var då han förstod att hon var den rätta.

Han hade planerat allt mycket noga. När alla började dricka kaffe, själv tackade han nej; ett arbete väntade, smet han ut på expeditionen. Där la han kuvertet med biljetten. Ramona hade han skrivit utanpå.

Lunds Domkyrka skulle ha konsert i påsk och framföra Matteuspassionen av Bach. Han hade köpt en biljett till henne och en till sig själv också. Men det var bäst att hon inget fick veta. Vem som köpt biljetten. Platserna var ju onumrerade.

Tidningshögarna var bortstädade, dammet uppsuget, tvättkorgen tömd. Kjell såg sig om och kände sig nöjd. Han hade kontrollerat att det fanns sockerbitar i den fina Rosenthalsockerskålen, ifall … Egentligen visste han inte vad det där ifall innebar, han vågade liksom inte tänka färdigt, men det kunde aldrig vara fel att ha socker i sockerskålen.

Skjortan hade han strykt runtom. Skorna var nyputsade. Han hade rakat sig extra noggrant och råkat skära sig lite, men en bit tidningspapper satt nu ovanför läppen och stoppade blodflödet.

Solen stod lågt och skulle snart gå ner, när Kjell promenerade bort till Domkyrkan. En del handlare höll på att plocka in sina kärl och spannar med fjäderklädda ris. Det var stängningsdags. Mycket folk var i rörelse, mest studenter. De samlades utanför barer och restauranger. Stod och hängde över sina cyklar, skrattade och pratade. Det såg så lättsamt och enkelt ut.

Kjell drog bort tidningsbiten från ansiktet, knäppte upp sin ulster, han kände sig med ens väldigt varm.

Utanför Domkyrkan hade mycket folk samlats, det var faktiskt trängsel. Kjell såg sig om. Han kunde inte se Ramona. Hon kom kanske inte.

Kyrkans bastanta väggar stängde ute världen. Att det kommit så mycket folk redan. Ett lågt sorl hördes men annars var det förvånansvärt tyst. En vaktmästare föste honom åt höger där fullt av stolar stod uppställda och han fann en ledig. Kjell kastade en blick längs med bänkraden … men nej.

Han blundade och inväntade att oratoriet skulle börja.

Tonerna växte i styrka och sjönk. Kören fyllde sina lungor och tonerna steg åter. Så tilltog musiken i intensitet och det var så bedövande vackert att Kjell slog upp sina ögon och höjde blicken upp mot taket som om han väntade att himlens änglar skulle stiga ner därifrån. Den stora runda ljuskronan av järn lyste av alla ljusen som människor hade placerat där, till minne av de sina. Det var så vackert, ja magiskt och musikens storslagna kraft fyllde hela hans inre.

Då, när han såg genom kransen av ljus, såg han henne. Ramona. Hon såg rakt på honom, ja rakt in i hans själ och utan att tveka formade han orden; Vill du bli min, med sina läppar. Och hennes läppar formade sig till ett; Ja. Visst var det ett ja? Kjell genomfors av en salighet han aldrig tidigare upplevt. Musiken hade nått ett crescendo som snart övergick till en lugnare passage, men Kjell kunde inte fånga Ramonas blick mer.

Efter att musiken och kören tystnat, trängdes folk för att komma ut. Hon var borta, uppslukad. Nå, nu var de förenade på det himmelska planet. Det var stort och det var riktigt.

Kjell hade precis hängt av sig ulstern i hallen hemma när det ringde i telefonen. Kunde det vara … Han sprang fram till telefonen och hans steg var spänstiga.

”Ja, vad? Nu? Mor, är mor död? Precis, för en timme sedan? Ja, ja … jag kommer.”

Kjell förstod inte. Hur kunde hon gå och dö precis då, när han hade känt sig lyckligare än någonsin.

Var det för att han inte besökte henne som han brukade? Bara denna enda gång av alla. Bara för att han måste få det fint hemma … ifall.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Björn Gustavsson

Litauen - en integrerad del av västvärlden

Björn Gustavsson om Litauen, ett nytt, lite exotiskt resmål för många.

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 maj, 2016

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Konkretpoesi til Tidningen Kulturen fra Uwe Max Jensen

  ŠŠŠŠŠŠŠ./Z¯/)                          ŠŠŠŠŠŠ..,/¯../ ŠŠŠŠŠŠ./Š./                        ŠŠŠŠ./Z¯/'Š'/Z¯¯`·z ŠŠŠ./'/Š/Š./ŠŠ./s¯\                          ŠŠ..('(ŠZŠZŠ. ¯~/'Š') ŠŠŠ\ŠŠŠŠŠ..'Š../                          ŠŠŠ."Š\ŠŠŠ. _.·Z ŠŠŠŠ\ŠŠŠŠ..(                          ŠŠŠŠ..\ŠŠŠŠ.\Š    

Av: Uwe Max Jensen | Utopiska geografier | 04 oktober, 2008

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | Utopiska geografier | 17 juni, 2013

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts