Illustration av Hebriana Alainentalo

Glömda poeter

Arne Melberg om tre poeters udda öde: Bengt Berg, Sam Carlquist och Lars Järlestad.

Av: Arne Melberg | 16 september, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | 28 september, 2015
Utopiska geografier

August Strindberg vid Rådmansgatans t-tunnelbanestation i Stockholm. Foto Wiki

Strindberg och Frankrike

August Strindberg är Sveriges mest franskinriktade skönlitteräre författare. Han bodde långa perioder i Frankrike, skrev själv vissa av sina verk på franska, de flesta av hans skrifter finns översatta till ...

Av: Elisabeth Tegelberg | 07 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | 26 juni, 2012
Gästkrönikör

13. Erik



Lund har allt utom vatten”Jaha. Har du någon tjej då?”

Frågan ställdes i en så överdrivet nonchalant ton att Erik måste svälja för att inte börja skratta. Dessutom var det andra gången hon ställde den, första gången dränktes den i en snapsvisa och han hann inte svara. När sången var över låtsades han att han hade glömt eller inte hört hennes fråga. Men nu måste han svara.

”Nej”, sa han. ”Nej, jag är singel.”

Lovisa log.

”Jag också.”

Han visste inte vad han skulle svara på det. Det var skrämmande intimt.

Han log tillbaka mot henne, men känslan i leendet var osäker och han såg på henne att hon märkte det.

De befann sig på den årliga doktorandfesten. AF-borgens stora sal var fylld med långbord, tal och snapsvisor avhandlades i så snabb takt att Erik inte alls hade behövt oroa sig över att inte ha något att säga sin bordsdam. Förresten pratade hon på ganska bra själv, Lovisa. Det passade honom bra. Festen hade faktiskt varit rolig så här långt, all ängslan innan var helt obefogad. Han tyckte om att se alla i frack och långklänning, det kändes högtidligt. Det gjorde att de hörde ihop också, att han blev en del av det här jättelika sällskapet, av sorlet och dofterna. Att han äntligen hörde till Lund, så kändes det.

Det hade tagit lång tid. Redan när han var liten hade han stått i Lundagård med handen i pappas och pekat på de högtidsklädda studenterna som strömmade in i AF-borgen.

”Du kommer att bli en av dem”, hade pappa sagt. ”Men du får vänta tills du blir student.”

Erik hade tänkt på detta under hela sin uppväxt, alla dessa år han hade känt sig bortkommen och utanför. Vänta bara tills jag blir student, hade han tänkt. Vänta bara. Och så kom den då äntligen, studenttiden. Erik såg fortfarande studenter skynda till sina baler och nationsfester, han var fortfarande inte en av dem. Ständigt väntande. Han läste sin masterkurs, tog sin examen, och sedan var den där studenttiden plötsligt över utan att han hade varit på fest i AF-borgen en enda gång. Han förstod det inte. Hur kunde det verka så enkelt för alla andra att bli inbjudna, när det tycktes helt omöjligt för honom?

Men nu var han alltså äntligen här. Sångerna kunde han ju redan, dem hade han övat på vid föräldrarnas middagsbjudningar ända sedan han var liten. Allt var precis som han hade föreställt sig, men ändå var det någonting som han aldrig hade kunnat frammana när han satt hemma och fantiserade om festerna. Kanske något med doften, blandningen av parfym och veckogammal öl. Eller den ofattbara röran av högt och lågt: kvinnor med skimrande klänningar och stora, främmande lockar som skrattade högt och stjälpte i sig vodka-apelsinjuice ur plastglas. Att det skulle vara så här enkelt att umgås hade han inte heller kunnat tänka sig. Han hade suttit hemma och ängslats i veckor, funderat ut samtalsämnen och saker han kunde fråga sin bordsdam. Han hade alltid haft svårt att tala med jämngamla kvinnor. Men nu, när han väl var här, var det inte alls svårt.

”Lovisa”, hade hon sagt och sträckt fram handen innan de ens hunnit sätta sig ner.

Nu satt hon och berättade om sig själv. Hon doktorerade i reglerteknik på LTH, var inne på andra året.

”Vad forskar du på, mer precist?” frågade han för att bryta in i hennes ordflöde.

Hon skrattade.

”Erik! Det kommer du aldrig att förstå, det är ingen idé att förklara. I det här tillståndet, med två glas vin och en snaps i kroppen, tror jag inte själv att jag förstår vad jag gör.”

Det hade kunnat låta överlägset, men hon sa det på ett så varmt och leende sätt att det bara lät vänligt. Och det faktum att hon sa hans namn och samtidigt lutade sig framåt mot honom fick hela repliken att likna ett närmande. Var hon intresserad av honom? Aldrig hade en kvinna varit så här öppen och vänlig mot honom, hon rörde vid hans axel, frågade honom saker, log när han sa något, kommenterade viskande talen in i hans öra. Jo, hon var kanske det. Han fylldes av en lätt värme när hon för andra gången ställde frågan om han var singel, det kändes som bekräftelsen han hade väntat på. Men samtidigt blev han nervös. Vad förväntades han göra nu? Han måste ju verka lika inbjudande som hon om hennes intresse skulle upprätthållas, väl?

När borden dukades av och orkestern började lyfta upp stolar och instrument på den provisoriska scenen mitt i salen lämnade han Lovisa och försvann snabbt in på handikapptoaletten på nedervåningen. En ölburk stod på handfatskanten och blöta papper låg och löste upp sig på golvet, men ändå kändes det skönt att vara helt ensam en stund. Han var berusad, när han vände på huvudet hängde världen liksom inte riktigt med och det pirrade ut i fingertopparna. Lovisa? Ja, varför inte. Han tittade på sitt ansikte i spegeln. Så dum såg han kanske inte ut ändå. Han drack vatten ur kranen och lät händerna bli ordentligt torra under fläkten innan han återigen gick ut i sorlet.

Det gick inte. Han och Lovisa hade dansat två danser i rad medan storbandet spelade. Det var hon som hade bjudit upp honom, såklart, och han hade inte kunnat säga nej även om han var usel på att dansa. Han trodde att den avsevärda mängden alkohol han hade i kroppen skulle hjälpa mot det, men inte alls. Alla de drag med sin personlighet som han förtvivlat försökte mota bort kom tillbaka: fumligheten, klumpigheten, det nervösa skrattet efter varje mening han sa. Att Lovisa var en öppen och varm person, nästan motsatsen till honom själv, hjälpte inte alls. Att hon var ganska uppenbart berusad spelade inte heller någon roll. Han kände sig inte trygg i det här, med henne. Han kunde inte. Hans händer låg på en blank, grön sidenyta och det luktade blommig parfym tätt inpå. Den levande musiken var än nära, än avlägsen, beroende på var i den stora salen de befann sig. Det borde vara perfekt. Det var det här han hade inbillat sig skulle vara perfekt när han fantiserade om balen. Istället var han bara nervös. Lovisa pratade hela tiden men han visste inte vad han skulle svara. De gick inte ihop. Deras hjärnor tänkte på olika sätt. Märkte inte hon det? Hon skulle snart upptäcka, det visste han. Då skulle hon hitta någon annan.

”Vi ska kanske sitta ner och ta en drink?” sa hon. ”Jag börjar bli trött av allt det här snurrandet.”

Han köpte en drink åt henne i alla fall. Hon tackade men han var inte säker på att det här heller var rätt. Befäste han någon slags könsroll nu som hon egentligen föraktade? Som han hatade den här osäkerheten jämt. Hon kände någon som de hamnade bredvid i baren, Johan hette han visst. De inneslöts genast i ett samtal om hur teknologkåren förhöll sig till kårobligatoriet. Erik stod bredvid tills han hade druckit upp sin gin och tonic. Han kastade en blick mot Johan och Lovisa. När de inte tittade åt hans håll smet han iväg, försvann fort in bland grupperna av människor.

Erik satte sig ner på det översta trappsteget. Han tittade sig omkring. Han hade hamnat i någon slags återvändsgränd, högt upp i borgen, i änden av en labyrint av långa korridorer och trappor. Han hörde inte musiken eller sorlet från människorna här. På väggarna satt affischer från Studentaftnar på 70-talet. Stadsministrar, skådespelare och kungligheter stirrade ner på honom. Stentrappans kyla gick igenom kläderna, hans andetag lät högre än de brukade. Det kändes som om något hade jagat honom hit. Som att han precis, med nöd och näppe, hade undkommit en fara. Vad var det för fel på honom egentligen? Varför hade han sprungit iväg som en barnunge från den enda kvinna som faktiskt hade visat något intresse för honom? Vad var han så rädd för? Tänk om det här var mötet som hade kunnat föra hans liv vidare, och så hade han förstört allt. De hade kunnat hämta ut sina jackor tillsammans ur garderoben, och han hade kunnat säga att de skulle gå hem till honom för han bodde ju så nära, och de hade kunnat dricka en gin och tonic till vid hans köksbord och sedan skulle det kunna vara de två. Jämt. Han hade kunnat ta med henne till sina föräldrar och presentera henne. De hade tyckt bra om henne. Om han bara hade kunnat spela med lite. Varför kunde han inte bara släppa allt, någon enda gång?

Berusningen snurrade i huvudet och det kändes som att han skulle kunna börja gråta när som helst. Han kramade om mobilen i handen. Han behövde prata med någon. Han behövde prata med Ingrid.

Ingrid hade inte tagit B-kursen, så han hade inte sett henne sedan i mitten av januari när han delade ut uppsatserna. Hon hade fått sin sist av alla, det var sen eftermiddag och hade redan hunnit bli mörkt utanför fönstren på hans tjänsterum. Länge hade hon stått i dörren och pratat med honom efter att hon sagt att hon skulle gå, som att hon inte kunde slita sig. Han saknade henne så att det gjorde ont. Usch, nu grät han också, men han försökte göra det så tyst som möjligt. Det lät pinsamt högt i den tomma trappan. Fan också. Han hade aldrig känt sig så nära en person som Ingrid. Samtalen hade aldrig flutit på så bra, aldrig hade han sagt så intressanta saker som han gjorde till Ingrid, aldrig hade nervositeten försvunnit så totalt. Och nu var hon borta ur hans liv, fullständigt. Han hade inte ens hennes nummer på mobilen. Även om han kunde leta fram det i klasslistan kunde han ju omöjligt ringa. Vad skulle han säga till henne?

Han tog upp sin mobil och bläddrade fram till Adams nummer. De var vänner igen nu. Adam hade sagt förlåt, den där vinterkvällen när han väntade utanför Eriks dörr. Något hade hänt som gjorde att Adam hade tänkt om. Han sa en massa saker den kvällen, Erik lyssnade medan allting forsade ur honom. Om hur barnslig Adam hade varit, det var ju inte Eriks fel att han hade fått doktorandplatsen. Han berättade andra saker också, saker som Erik hade anat men inte vetat. Om hur stämningen på institutionen hade varit efter att Erik fick platsen. Om hur ryktena hade börjat cirkulera att han inte alls hade fått tjänsten på grund av en bra masteruppsats utan för att hans pappa var vän med institutionschefen. Erik ville inte höra mer till slut, han ville inte veta vad de sa bakom hans rygg. Men Adam fortsatte, han var i ett konstigt tillstånd, alldeles uppskakad. Erik frågade vad som hade hänt, men Adam skakade på huvudet.

”Jag kan inte berätta nu”, sa han. ”Men det har fått mig att inse att man inte kan svika sina vänner för struntsaker på det sättet som jag har svikit dig.”

Efter det gick Erik och Adam tillbaka till sin vanliga vänskap även om det var något främmande mellan dem som inte riktigt gick att sudda ut. Adam lyckades inte få något jobb, så han började läsa en kurs i projektledning. På eftermiddagarna tog de en kaffe på institutionen, ibland en öl efter jobbet. Det var skönt, som om Eriks liv hade gått tillbaka till sitt stillsamma normaltillstånd igen. Han hade fortfarande inte vågat ta upp den där kvällen, frågat om Adams upprördhet. Han hade tänkt på det så många gånger, men inget hade blivit. Någon gång skulle han fråga, när det blev rätt tillfälle.

Han vägde sin telefon i handen, Adams nummer var uppe så det var bara att trycka på telefonluren. Erik tänkte på festen som pågick under honom: klänningarna, frackarna, de guldskimrande instrumenten i storbandet. Han tänkte på Lovisa, men kunde knappt komma ihåg hur hon såg ut. Hon betydde ingenting för honom. Ingen där nere betydde någonting för honom. I jämförelse med Ingrid kändes alla konstlade och fel. Han tryckte på ringknappen men satte inte luren till örat. Efter ett par signaler hörde han Adams röst från telefonen i sitt knä:

”Hallå!”

Den lät avlägsen.

”Hallå? Är det du Erik?”

Långsamt förde Erik luren till sitt öra.

”Jag tror att jag är kär i Ingrid”, sa han till slut.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Essäer om religionen | 24 december, 2017

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

Umberto Saba, geten och döden

En regnig dag i oktober 2012 besökte jag Umberto Sabas antikvariat i Trieste. Jag köpte en bok på italienska om antikvariatet och dess historia sedan 1919 då Saba blev dess ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 mars, 2013

Domenico Morelli. Iconoklasti. 1864. Museo di Napoli

Ikonoklaster, Fahrenheit 451 och kulturella folkmord

Varför ogillar vissa människor bilder som föreställer gudar och människor? Varför har det under vissa tider i en del kulturer funnits människor som bestämt sig för att systematiskt radera ut ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 30 augusti, 2015

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Robert Halvarsson - Kooperativet Mediagruppen Karlstad - foto -  Robin Malmqvist

Känner du vid mitt namn?

En ny text av Robert Halvarsson.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 11 januari, 2016

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.