Japansk, expressiv seriekultur i Sverige

Manga är ett intressant fenomen. Det handlar om en import från Japan, som hos oss i första hand tilltalar barn och ungdom. I Japan lär manga vara långt mycket mer ...

Av: Bertil Falk | 20 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Kim Larsson - SS/opiat/ambientia

Kim Larsson bor i Stockholm och är redaktör på nättidskriften Eremonaut, sjösatt 2010. Hans har tidigare studerat teatervetenskap, litteraturvetenskap och filmvetenskap, och är fil. mag. med filmvetenskap som huvudämne. De motvilligt ...

Av: Kim Larsson | 18 juni, 2012
Utopiska geografier

Ernst Rydén. Dikter

Jag heter Ernst Rydén, 21 år gammal. Jag flyttade nyss från Stockholm till Lund. Mitt skrivande uppstod i skolbänken på tråkiga lektioner, det såg bättre ut att stirra in i ...

Av: Ernst Rydén | 07 april, 2014
Utopiska geografier

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | 24 september, 2014
Musikens porträtt

12. Ingrid



Lund har allt förutom vattenTack gode gud för Mia. Ingrid tänkte tanken om och om igen där hon satt i fåtöljen framför den öppna spisen. Fina, rara, söta, duktiga Mia som visste precis vad hon skulle göra och gjorde allting rätt.

Efter tre snabba tryck på ringklockan och fortfarande ingen Ines hade Mia anat oråd. Hon fiskade snabbt upp extranyckeln tillsammans med mobilen ur väskan. Gudrun satt mitt i hallen och jamade. Mia brydde sig inte ens om att ropa efter Ines, hon visste att något var fel och när hon såg den tunna kroppen ligga på vardagsrumsgolvet hade hon redan hunnit slå 112. Det kändes som en evighet innan hon kom fram till larmcentralen och när hon väl fick kontakt hade hon redan hunnit konstatera att Ines andades, att den lilla blodpölen vid huvudet kom från näsblod, antagligen hade hon inte lyckats skydda sig i fallet. Personen som tog emot samtalet var lugn och saklig, Mia höll sig också lugn. Först när Ingrid mötte upp på akuten började hon gråta.

Ines skulle bli tvungen att stanna kvar på sjukhuset, en liten blodpropp hade läkaren meddelat. Hur länge hon skulle stanna visste de inte. När de hade gått därifrån var Ines vid medvetande, men förvirrad och utmattad. Kanske hade det varit fel att låta henne bo kvar i lägenheten själv? Skulle hon ha insisterat? Ingrid orkade inte tänka på vad som skulle hända nu. Hon orkade inte tänka alls. Det var för mycket alltihop. För mycket och för lite, på samma gång. Elden sprakade i den öppna spisen. Den brukade ge en känsla av trygghet, trevnad och den värmde. Hon böjde sig fram och kastade in ännu en hopknycklad pappersnäsduk, såg den dra ihop sig, fatta eld och försvinna. Huset var tomt, hon tyckte att det växte för var dag. Här satt hon i en allt större och tyngre kropp som rymde mer och mer tomhet. Hon höll sig till fåtöljen om dagarna, ibland även om nätterna. Eller så satt hon vid köksbordet, där i köket kände hon sig också trygg. På måndagar och tisdagar gick hon till jobbet. Undervisade sina klasser, pratade några ord med någon kollega. Sen satt hon här. Fortfarande gick hon på halvtid. Inte bara tjänstledig, hon hade begärt att få gå ner i tid. Hon hade tänkt sig att hon skulle fortsätta läsa på egen hand, ville inte ta någon studieplats från de unga som hade framtiden. Erik hade hjälpt henne att plocka ut intressant litteratur. Högen av böcker låg fortfarande orörd vid skrivbordet i arbetsrummet. Att göra det själv var svårare än hon trott.

Häromdagen när hon gick hem från skolan hade hon tagit en omväg och gått förbi Biskopsgatan, sneddat genom trädgården framför det stora röda huset där hon spenderat hösten. Klockan var över sex men det verkade som Erik var kvar på sitt arbetsrum, det lyste i alla fall från fönstret på andra våningen i det grå huset bakom huvudbyggnaden. Hon hade lyckats bra med kursen och fått VG på uppsatsen. Erik hade skrivit en lång reflektion kring hennes analys av Siri Derkerts porträtt av sina barn. Hon hade kallat sin uppsats ”Om att betrakta och betraktas som konstnär och moder – Siri Derkert.” Men nu var det slut. Det var snart mars och än så länge hade hon inte kommit sig för att göra något av det nya året.

När Mia sagt att hon kunde gå tillbaka till Ines lägenhet och se till att Gudrun hade mat och kanske plocka ihop lite kläder, hade Ingrid inte erbjudit sig att följa med. Istället gick hon hem och satte sig här. Göran skulle komma hem snart, klockan närmade sig tolv. Han var på fest med några vänner från Rotary. Hon hade inte ens ringt och berättat vad som hänt. De pratade inte mycket med varandra längre. Märkte han någon skillnad? Hon undrade. Han brukade komma hem och berättade om sin dag. Hon lyssnade, men hade slutat ställa frågor. Han hade aldrig frågat om hennes dagar och hon började misstänka att han aldrig heller lyssnat när hon berättat. Nuförtiden fanns inte heller något att berätta. Telefonen ringde. Hon önskade att det var Göran. Vid det här laget borde hon ha slutat hoppas. Om hon fortfarande hoppades fanns det i alla fall något kvar. Hoppet. Hon höll hårt i det och kramade den lilla våta pappersnäsduken i handen innan hon i en rund stilla båge lät den landa i elden. Telefonen låg på bordet, Ingrid behövde bara vrida lite på huvudet så såg hon att det var Mia. Hon borde svara, ändå gjorde hon det inte.

 

Det gick fram flera signaler. Kanske hade hon redan hunnit gå och lägga sig. Mia provade en gång till. Fortfarande inget svar. Oron knöt sig i magen. Hennes mamma var sig inte lik, hon hade försökt prata med henne, men bara fått undvikande svar eller som nu inget svar alls. Det hade börjat redan i somras, men så kom hösten och Mia tycktes se Ingrids sinnesstämning vända. Mia skämdes vid tanken på dagen då hon motsträvigt följt med sin mamma till Skissernas museum och blivit så förvånad över sin mammas kunskaper och av hennes förmåga att berätta om och levandegöra varje bild de såg. Det var till och med så att ett äldre par slog följe med dem, först försiktigt avvaktande på avstånd, sedan tätt som om de tillsammans utgjorde ett litet sällskap på väg genom utställningen. När de gått igenom alla rum och tittat på Derkerts kostymer, porträtten, de abstrakta stora verken och skisserna till den imponerande muretsningen på Östermalms tunnelbanestation tackade paret för en fin guidning. Ingrid hade blivit förlägen, som om hon knappast varit medveten om deras sällskap.

 

Mia stod med Gudrun i famnen och Ines garderobsdörr vidöppen bakom sig. På sängen låg en hög med kläder och på golvet nedanför en tom plastpåse. Ett par jeans, en t-shirt och ett par tunna sommarskor. Tonårskläder. Pojkkläder. Byxor med slitna, fläckade knän, intorkad lera. T-shirt med slitet tryck, en man med bar överkropp och texten ”Tupac – immortalized” knappt läsbart. Varför svarade inte Ingrid? En gång till, hon försökte en sista gång. Fortfarande inget svar. Ett annat nummer.

”Hej pappa.”

”Hej stumpan, du jag är på Rotary …”

Stumpan, hon bet ihop.

”Jag försöker ringa mamma. Hon svarar inte.”

”Hon sover väl.”

”Kanske, men hon kom precis hem. Jag tror inte hon hunnit somna än.”

”Precis hem? Var har hon varit då?”

”Med Ines.”

”Så här dags?”

”Har hon inte sagt? Ines är på sjukhuset. Vi var där. Jag är i Ines lägenhet nu och mamma gick hem. Hon kan inte ha varit hemma länge.”

”Men då är hon väl i badrummet.”

Han frågade inte om Ines, Mia valde att låta det vara.

”Jag är orolig.”

”Orolig, för vadå?”

”För mamma, kan du inte skynda dig hem.”

”Jag är på väg.”

”Men ring mig när du kommer hem. Ok.”

”Ja, ja, men jag förstår inte varför.”

Han pratade släpigt, salongsberusad som han så fint kallade det. Full.

”Nej, jag vet. Hej.”

”Vad menar du med …”

Mia tryckte bort sin pappa innan han hunnit avsluta meningen. Nej han förstod inte. Han såg inte och han visste inget. Hon kunde inte förstå hur han kunde klara av sitt jobb, möta patienter, hantera personalfrågor, mänsklig kontakt dag in och dag ut, men sin egen familj var han totalt blind inför. Minnet från Ingrids sextioårsfest dök upp igen. Den pampiga entrén på Grand, de vackra trapporna som leder upp på andra våningen, rakt fram rummet med fem långbord, vita linnedukar, kandelabrar. Hennes mor och far, långklänning och kostym. Det oroliga, lite spända leendet i Ingrids ansikte som då och då sprack upp i ett hjärtligt öppet skratt när hennes närmsta vänner omfamnade henne och överräckte presenter och flaskor. Som slöts igen när en hand sträcktes fram. Malin fick en stor kram av Ingrid, de hade träffats förr. Göran gav henne en stram hand och ett ”Ja, dig har jag ju hört talas om.” Malin hade lett tillbaka och på väg mot välkomstdrinken hade Mia gett henne en puss på kinden för det där leendet, hon visste hur svårt det var för Malin att hålla tillbaka de drypande kommentarer som alltid träffade exakt där de skulle. Frågan som Malin viskat i Mias öra när hennes pappa hållit sitt tal till Ingrid var enkel och berättigad. ”Är han helt dum i huvudet?” Så fort förrätten dukats ut gick Mia efter Ingrid som smitit iväg till toaletten. De möttes framför spegeln inne på damernas. Hon kunde se att hennes mamma gråtit. Att säga något då skulle bara göra kvällen värre, det förstod hon. Hon försökte istället med en stor kram och ett leende.

”Till huvudrätten får du mitt tal. Det kommer att bli skamlöst skryt om världens bästa mamma tillika konstvetare.”

 

Talet, Mia hade brett på lite extra, inlett med ett telegram från Ingrids jobb. Ingrid verkade aldrig inse hur uppskattad hon faktiskt var på skolan. Mia mötte ofta vänners vänner som sken upp då de förstod att deras gamla lärare var Mias mamma. Hon berättade om dessa möten. Hon fortsatte med att berätta om hennes och Ingrids besök på Skissernas museum och avslutade med en varm kärleksförklaring. Det skulle inte sudda ut vad hennes far sagt, det kunde inte kompensera men kunde kanske få hennes mamma att förstå att det Göran sa inte var sanningen. Att personen som han beskrev i sitt tal inte var hon utan bara en bild skapad av honom. Bilden av henne, som bar honom, vars arbetslivsinsats inte omnämndes, som fått ett lustigt infall och börjat studera lite, ett ämne av ringa vikt vars största konsekvens var att han fick sortera sina strumpor själv (bullrig skrattsalva). Hon, vars insats här i livet var att göra vägen till hans betydelsefulla livsgärning bekväm och trevlig – vilket hon med bravur lyckats med (bortkomna applåder på makens initiativ). Hennes berättigande speglat i hans förträfflighet. Beskrivningen av en verklighet som inte var i närheten av deras, som ingen av dem behövde finna sig i eller acceptera som sin. Och ändå var det ju precis det hennes mamma gjorde utan att protestera. Hon önskade att hon kunde packa Ingrids väska, ta henne i handen och säga nu går du. Men det var omöjligt, det hade hon inte rätt att göra. Istället stod hon här och skulle packa Ines väska, starka Ines i den tunna lilla kroppen i sjukhussängen. Ines som levt själv hela livet, men aldrig verkat ensam. Som hjälpt tusentals barn världen över till livet, men aldrig fött några själv, som nu hade en påse med smutsiga pojkkläder i sin garderob.

 

Medan Mia väntade på att någon, antingen Ingrid eller Göran skulle ringa gick hon ut i köket. Gudrun strök sig kring hennes ben och jamade då och då. I kylskåpet hittade Mia en öppnad burk kattmat som hon la upp i den röda skålen under fönstret. Gudrun kurade ihop sig framför skålen och snart hördes ett smackande ljud.

 

Ingen ringer, för när Göran kommer hem till huset brinner brasan fortfarande. Han ser fåtöljen som är vänd mot elden och filten på fotpallen. När han säger hej får han inget svar och han tänker att Ingrid sover. Mias oro har han glömt. Det gungar lite under hans fötter när han går upp för trappan mot sovrummet, han måste sova, i morgon ska han vara på jobbet klockan nio och han slänger kläderna mot tvättkorgen, missar, lägger sig, sover. Gatorna i Professorsstaden är tysta, hala av snö som fallit, smält och frusit till is. Ingrid går, halkar, går långsammare, fryser, går fortare. Längre och längre bort. Det är inte många bilar som kör E6 på natten, men ljudet av däck mot hårda asfalten i hög hastighet under bron ligger i natten och kommer närmre och närmre tills tystnaden bland villorna inte längre hörs.

 

I vardagsrummet syntes fortfarande spår efter blodfläcken, men med en fuktig trasa och lite diskmedel löstes det sista intorkade blodet upp. Det var när Mia reste sig från golvet som hon såg det uppslagna skrivhäftet och hon borde inte ha läst, hon var inte sån som gjorde så, ändå tog hon boken med sig till soffan och satte sig. Ines prydliga handstil flöt över sidorna. Först förstod hon inte vad det var hon läste, för varje blad hon vände växte nya historier. Efter en stund tog hon en paus och hämtade en kopp te. När hon satte sig i soffan igen skämdes hon inte längre. Hon läste vidare, alla nummer blev subjekt, förstod mer och mer. Med något tungt i bröstet kom hon till en tom sida, nummer 98 och tänkte att nr 98 nog inte hade haft mer än jeans, en t-shirt och ett par slitna tygskor på sig trots att det var vinter. Att nr 98 nog hade varit tvungen att krypa på knä, legat på vinterkall mark, skånsk väta genom tunn t-shirt, skånsk vintersmuts över ”Tupac – immortalized”.

 

Mia måste ha somnat i soffan. Dörrklockans skarpa signal väckte henne. Hon tittade på sitt armbandsur, klockan var redan halv åtta. Nacken var öm och hon frös. En signal till, den här gången längre, ihållande. Hade inte hemtjänsten blivit meddelande? Innan hon öppnade dörren hakade hon fast säkerhetskedjan. Mannen på andra sidan dörren var i hennes ålder, han höll fram en korsordstidning men lät handen falla när han såg Mia. Det var något bekant över mannens ansikte, kanske hade hon sett honom förr. Lund var litet.

”Ines, är Ines hemma?”

”Nej, det är hon inte. Vad är det om?”

”Alltså hon brukar köpa korsordstidning.”

Mia kom ihåg alla korsordtidningar som hon sett när hon hjälpt Ines ner med returpappret. Det fanns inte en chans att hon skulle hinna lösa så många korsord. Hon hade inte tänkt på det orimliga i det förrän nu. Blev Ines lurad? Nej, hon var gammal och uppenbarligen inte helt kry, men hon var klar i huvudet.

”Vad är det för tidningar? Är det för välgörande ändamål eller?”

Mannen på andra sidan dörren tvekade. Han hade tagit ett steg ner i trappan för att kunna se Mia i glipan där kedjan band ihop dörr och karm. Så en ny röst bakom dörren.

”Det kan man kanske säga.”

Det var en röst Mia kände igen med en gång.

Hon lossade säkerhetskedjan och öppnade dörren helt.

”Malin?”

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Jag njuter av ljudet ner en el-maskin dividerar (beaktat, men återbruka?

Knappt kunnat sova den här veckan. Varit så orolig. Sett hemska bilder framför mig och även nattmara där mina skrivmaskinsvalser slungas ut i trafikkaoset och strittat rakt in som kilar ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 22 april, 2013

Mystika djup ”I denna ljuva sommartid”

Paul Gerhardt, tysk diktare, lärare och präst."I denna ljuva sommartid" är hans mest sjungna psalm: Paul Gerhardt är namnet på det tyska språkområdets 1600-talsdiktare framför andra. Under 2008 firades fyrahundraårsjubiléet ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om litteratur & böcker | 19 oktober, 2008

Paradoxer och ortodoxer inom svensk lärarutbildning

Anders Zorn Då lärarutbildningen är ett brinnande ämne för närvarande, kunde det vara intressant med några inblickar i denna utifrån ett lärarperspektiv. Jag ska här dra nytta av Tidningen Kulturens obundna ...

Av: Hans Färnlöf, docent | Essäer om samhället | 21 april, 2008

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Melker Garay. Gud finns bortom Gud.

Melker Garay är en mångfacetterad författare som Tidningen Kulturen har bland sina medarbetare. I allt från filosofiska berättelser till hyllade novellsamlingar har Melker Garay, född 1966 i Chile och boende ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 12 augusti, 2015

En intervju med Aija Terauda

Många europeiska skådespelerskor har prövat lyckan i Hollywood, men ofta (med undantag möjligen av Marlene Dietrich och Greta Garbo) har de blivit kända för vissa stereotypiska roller. De mest kända ...

Av: Roberto Fogelberg | Filmens porträtt | 21 augusti, 2011

Elsa Grave och grabbarna Om poetissors plats bland kulturens alfahannar

De berömde henne, åtminstone enligt vissa baksidestexter. Olof Lagerkrantz, poet och DNs kulturredaktör; Karl Vennberg, poet och Aftonbladets kulturredaktör. Elsa Grave var, enligt den elitistiska jargongen, ”betydande”. Detta var under ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 november, 2013

Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 25 april, 2016

Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 23 september, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.