Om vi bara försöker – en kärleksförklaring till den svenska proggen

Hur kommer det sig att den svenska proggen känns så angelägen 2013 när den är gjord i en tid så olik vår egen? Det går inte att svara på den ...

Av: Peter Sjöblom | 20 januari, 2013
Essäer om musik

Ur Vita Nuova

Tanto gentile e tanto onesta pare       la donna mia quand'ella altrui saluta,       ch'ogne lingua deven tremando muta,       e gli occhi no l'ardiscon di guardare.   Ella si va, sentendosi laudare,       benignamente d'umiltà ...

Av: Dante Alighieri | 07 september, 2009
Utopiska geografier

Utsikt mot Bockklippan. Foto: Mathias Jansson

Luxemburg med ett leende av museum

Mathias Jansson ger en guidning runt Luxemburg - "det lilla slottet".

Av: Mathias Jansson | 26 Maj, 2015
Resereportage

Ludwig van Beethoven, Den befriade Prometheus

Beethoven hör till de genier inför vilka vi förstummas. I än så högre grad inträffar detta då det finns ett såväl ett immanent som externt uttalat begär att formulera sig ...

Av: Oliver Parland | 11 november, 2011
Essäer om musik

11. Söder



 Lund har allt utom vattenSprutande, porlande, kluckande, drippande och droppande är stadens park för den som går förbi Högevallsbadet, står en stund framför någon av fontänerna, promenerar kring dammen eller råkar hamna där siste april. (Glasflaskor och soffor är förbjudna. Topplöshet, alkoholförgiftning, grillar, hångel och huvudbonader funkar fint. Telefonnätet slås ut, twitter är inbjudet, bajamajor leker sista-paret-ut och på några filtar i utkanterna hörs orden nej, nu är vi för gamla alltså. Det här får vara sista gången.)

En Noas ark där fåglar och löpare givits tillträde förutom naturintagande skribenter, overallbeklädda förskoleklasser och promenerande av alla slag. Fotbladen som böjs och sträcks och lyfter och sätter i, böjs och sträcks och går och går inte, fortsätter springa, varv efter varv. En underbar park under årets allra flesta dagar, en miserabel park vissa dagar, enligt ickestuderande. Tvärtom för CSN:are.

Meritlistan är inte slut, ty parken är också anmäld. Jo, visst. Den lokala åskan som vibrerade vid parkens ena sida under sensommaren 2011 anmäldes av boende som varje natt hölls vakna på grund av ovädret. En person vars kollegor var på semester fick agera i frågan och avstyra installationen trots att rätten inte fanns. Och vad hände sen? Blixtarna förlades kanske till norra delen av den kuperade staden, där allt som har med fysik, kemi och andra kvantiteter omhändertas? Allt är på engelska och således viktigt i ett internationellt perspektiv. Vad som inte hände var att Greenpeace eller Djurens rätt eller någon annan pärmbärande organisation tog sig ned från Stortorget och shoppingstråket för att surra fast sig i eltejp eller handbojor vid pärlhönsens sprättande och deras grannar. Vädret stör kanske inte fjäderfän? Men om hönsen var från England hade det säkert varit en annan femma. Chickens hade ju varit rädda för åskan!

Änderna hör till icke-studenterna. Änderna lever gott de flesta av årens dagar, paddlar omkring i dammen lite hit och lite dit, välgödda och välbärgade som de är: De har städare, de har trädgårdsmästare, de har en aldrig sinande ström av brödbringare. Där står en 38-årig pappa med tredagarsstubb bredvid Lea som ryggar tillbaka när änderna kvackar efter frallan hon håller i handen. I vagnen sover Edvin. Han har brunochvitrandiga strumpbyxor under den gröna overallen och ingen vet att det är hans farbror som är hans biologiska pappa och att hans pappa är hans biologiska farbror. På en av broarna lite längre bort står en gammal man som börjar i ett par svarta snörskor och slutar någonstans i skinnmössan med de uppknutna öronlapparna. Om änderna känner igen hans bruna portfölj har ingen ännu forskat på, men Ramklints gör det. Ramklints känner igen både portföljen och mannen.

Han bor nämligen ovanpå konditoriet, och om han kommer in en lördagsförmiddag hälsar han mjukt mot något av leendena bakom disken. Medan de tittar efter en övergiven bullkant eller några torra brödbitar ute i köket tar mannen upp näsduken ur fickan och trycker den mot näsan. Med eller utan bidrag går han sedan sin runda, vilken ofta har sin vändpunkt här nere vid änderna. Ur fickan sticker hans bruna handskar upp och när han slutligen böjer armen för att ta fram dem och sätta dem på sig lossnar äntligen de små brödsmulor som hakat fast i det grå yllet. Smulorna faller ned på brädorna och den unga, som också står på bron, stirrar länge på dem. Så länge, faktiskt, att synen grumlas och smulorna delar på sig till två högar. Vill den unga bli upptäckt? Vill den unga att någon ska lägga sin hand på den unga armen och fråga hur mår du? Nej, inte i dag.

Och det finns mer!

Fåglar sitter där i grönskan och fåglar sitter där på kala januarigrenar. De skarpaste sitter i södra änden av parken, retar förvirrade katter och hetsar upp sig själva när de tänker på att snart kanske hon eller han kommer, hon eller han som ger katterna mat. De vet inte att hon eller han heter Mona eller Rune, att hon eller han bor på Södra Esplanaden och att hon eller han är musiker. Passionerad, pensionerad och med jazzen nära i allt hon eller han gör. Och vad gör hon eller han då? Jo, hon eller han fikar med sina vänner, hon eller han går en kurs eller två, hon eller han spisar på klubbar och varje dag går eller cyklar hon eller han till stadsparken. (Säg till när ni erkänner att hen är ett önskvärt pronomen i svenskan.) I ett litet skjul har hon eller han i tre års tid fött upp och tagit hand om de två kattungar hon eller han hittade under trädäcket på Mejeriets innergård. Hon eller han var pensionerad redan då, och passionerad har hon eller han alltid varit, och den här söndagen jobbade hon eller han frivilligt för jazzklubben. Efter spelningen gick Mona eller Rune ut för att tömma borden som folk ställt assietter på. Tre små pip nådde hans eller hennes öra och hon eller han hade inte en tanke på att jazzen fortsatte att ringa trots att bandet höll på att packa ihop, hon eller han hade inte en tanke på tinnitus utan förstod med en gång att hon eller han borde frysa rörelserna och vända örat mot ribborna under sig. Så hon eller han frös rörelserna och vände huvudet mot ribborna under sig. Pip. Pip, pip, mjeep. Mona eller Rune (eller Kim eller Robin eller Annika eller Charlie – vad spelar det för roll?) ställde ned diskbaljan på en av konstrottingfåtöljerna, torkade händerna på förklädet och sjönk ihop. Hon eller han blundade med ena ögat och kikade med det andra ned i en springa, men de svarta, tjocka glasögonskalmarna slog i och ur mörkret urskilde sig ingenting. Det kanske inte var något, försökte hon eller han, men så kom det igen. Mjee. Det lilla ljudet fick Mona eller Rune att resa sig – och hon eller han reste sig med grimaser komna av att vaden krampade – det fick honom eller henne att linka bort till trappan, krypa under kedjan, stappla nedför trappan och halta bort mot kortsidan, det fick honom eller henne att stanna upp och lyssna igen utan att höra något, det fick honom eller henne att krångla sig in i vinkeln där pelarna står tätt så att en hårtest fastnade i en utstickande spik och det fick honom eller henne att lägga sig ned på kullerstenarna med handen tryckt mot det ömma i hårbotten och med hjälp av benen skjuta sig in under trädäcket, lyfta upp de två små kattungarna, lägga sig ned på marken igen och mödosamt fösa sig ut med ena benet. Det andra var åter stelt av kramp. Mona eller Rune knöt upp förklädet, och lade det på marken. Sen lyfte hon eller han upp det igen och tog med det och kattungarna upp på däcket. De är säkrare här än på marken, tänkte hon eller han, lade förklädet i en av konstrottingfåtöljerna och satte varsamt ned de mjuka små kropparna där i och knöt ihop den lite på måfå med ett par luftfickor runtom. Snabbt sprang hon eller han in med diskbaljan i köket, fyllde en kanna med vatten, rev loss en dryg meter Torky (from the wall), öppnade kylen och letade med händerna efter något kattungarna kunde äta, hittade en leverpastej, fick med sig en kniv i farten och försvann ut genom bakdörren. Okej, detta är totalt onödigt! Tid- plats- och tankekrävande. I fortsättningen blir det kort och gott: I tjugofem år har Kim hållit till här, på Mejeriet, så gott som dagligen, och hen kan alla dörrar och språng utan och innan. Tänk att det är så länge sen! tänker Kim medan hen öppnar dörren till redskapsboden. 1986 kom hen äntligen hit, efter den segdragna kamp som har kallats ”Lunds största politiska händelse sedan 2:a världskriget”. Visst hade hen varit här innan, men det var inte förrän i november 1985, efter flera år av ockupationer, diskussioner med kommunen och andra aktiviteter de fick det sagolika beskedet att Craafordska Stiftelsen ville donera en hisnande summa pengar och Föreningen Kulturmejeriet kunde se det gamla huset som sitt. Tre dagar hade de firat. En för varje mille. Och nu satt Kim på huk i redskapsboden som ingen använde och bäddade, stökade undan och byggde en rink att stoppa ned … ja, vad skulle de heta? Jag måste titta på dem och se vad som passar, tänkte Kim. Minuten senare hade hen dem i famnen tillsammans med lite av det kattmamman dragit ihop till en baskerliknande barnsäng under trädäcket och lagt sina ungar i. Trygghet, lukten, hemma. Förklädet fick utgöra grund tillsammans med en sadelmuff som låg slängd i ett hörn, sedan Torkypappret ovanpå allting eftersom de sannolikt inte var rumsrena. Och så! Pricken, får du heta. Och dig då, vad ska jag kalla dig? Lilla Lille kanske, så liten som du är. Pricken och Lilla Lille. Å, vad fina ni är! Kims händer strök dem över pälsen. Då kom det igen. Pip. Peep. Mjee. Kim vände sig om och fick fatt i leverpastejen. Här ska ni se. Hen grävde upp lite med fingret och sträckte fram mot dem. Nosarna sniffade, och de slickade faktiskt i sig av den gråa pastan på hens finger. Ända sedan den dagen har hen matat dem, varje dag. Till och med när hen hade vinterkräksjukan förra året. Det gick bra hela vägen dit och även på plats, men när hen skulle gå därifrån letade sig bakterierna upp genom halsen. Kim sprang mot buskarna som vätter mot Gyllenkroks allé, sprang för att ingen på Mejeriet skulle se, sprang som nödiga springer, stannade och kastade upp så det rann över bladen. Genom hulkningarna hördes ett svagt hjälprop och när Kim torkat sig om munnen och tittade upp såg hen en gammal dam som satt på en av balkongerna. ”Vad sjutton!” sa Kim och spände ögonbrynen för att se bättre, och ja, det var en dam som satt där och ropade på hjälp, men så kände Kim hur bakterierna sökte sig ut åt andra hållet och började med stela steg att gå hemåt, hela tiden intalande sig själv att någon annan redan hört tanten, att hjälp redan var på väg, att det inte kan krävas hjälp av någon som har vinterkräksjukan. Förutom katterna då, men de har ju ingen annan.

Fortsättningen på söderläget bjuder på omväxlande terräng. Först kommer Ringvägen, sedan några bortglömda villagator, sedan ett område med mindre belevade, ett fotbollslag som nyligen klättrat i seriespelet och nu ligger i division fem – hurray! – och vars spelare blir uppvaktade och omkullagda av andra fotbollsspelare som lagar mat eller vaktar i dörren på Hallands nation. Allt enligt rullande schema. Därefter ett system med dammar med svanar med ungar runt vilka allsköns motionärer rör sig. En joggande smarting från Stockholm som skippat frukosten, en vältränad förälder som två dagar senare åker på tjänsteresa och blir rånad på väg till hotellet, en hundägare som opererat höften och som inte fick ett enda grattis på sin sextisjunde födelsedag förra veckan. Sen kommer S:t Lars, detta ödsliga sammelsurium av övertidsarbetande, hörselskadade, storföretagsarbetare och psykiskt sjuka. Åkrar, betor, Malmö och sen bron till framtiden och ”kontinenten”. På andra sidan bron (och en bit in – Köpenhamn) räknas gröna pipande sekunder vid övergångsställena till dofter av brända mandlar, varma söta sockrade, och toner av någon hes cover. Ännu längre bort räknas pengar på helan och på halvan, treds och fjärs och tvärs över torget äter någon sushi för första gången. Loser.

Men för de som stannar kvar i gröna Lund finns ännu mer. Det finns fruktvägar av alla de slag! På Williamsvägen bor en halvgrek som kallar sin tillfälliga bekantskap för ”min lilla porris” och den tillfälliga bekantskapen kuttrar och sväljer. Där finns radhus som ser hopfällbara ut, där finns källarvåningar att fantisera om (tänk om någon är instängd här? Eller här? Eller här?) där finns en postlåda från vilken vykort sänds i väg: ”Hej hej. Är ute och går i vårsolen/midvintern/höstvinden och tänker på dig/er/mitt samvete och ville därför skicka en hälsning.” Det står inget om att kortet skrevs i hemmets mörka vrå förra söndagen och har legat på hatthyllan sen dess, att det väntat på att få ett frimärke och nu äntligen fick följa med i jackfickan när avsändaren ändå skulle (valfritt). Ingen annan möjlighet finns, för på fruktvägarna finns inte så mycket som en kiosk att handla i, där bor bara folk som inte behöver en närbutik. Det vill säga, där bor barn som inte får handla själva, och där bor deras föräldrar som skickar sina barn att cykla till Ica eller Hemköp om de behöver något till middagen. ”Ingenting är långt borta i Lund” finns det en del som säger, och de har såklart rätt. Längre upp mot centrum finns flera kiosker, en fiskeaffär, en leksaksaffär, det har funnits ett lagerliknande systembolag (som finns på Nova nu), där finns en pizzeria, ett antikvariat som är öppet på lördagar och såklart Akuten – hörnbutiken för festande parenteser.

Det är dags att presentera Södra Esplanaden. Både Mona och Rune bor där, och på lördagarna kan folk sälja saker och före detta saker, kläder och delar av prylar under trädens kronor. Försäljarna har varit där tidigt, de har köpt biljett i parkeringsautomaten och de har termosar med sig. Ibland har Norrlands-Anna bestämt med sina kurskamrater att de ska gå, och de har då ett särskilt sätt att shoppa på. Var och en ska med max en hundring fynda ihop en hel outfit som ska bäras på kvällens fest. En del har stil, andra har det inte. Anna upptäckte tidigt att åttiotalsgrejer gör henne glad och snygg, och utgår därför alltid från det temat. Fredrik däremot började med en fotbollströja i blått och vit, lade till ett par Adidasbyxor med noppor och toppade med en pälsmössa. Jag menar, varför? Han är inte direkt rolig. Framfusigt och töntigt stötte han på två av Annas kyrkokörkompisar, nobbades big time varpå han blev sur och drack på tok för mycket. Om han ändå hade kört på ett tema i stället. Hållit ihop.

Mellan alla dessa människor och hus, studenter och änder kilar silverfiskar. Förut fanns en islamisk förening som under vissa av sina högtider sjöng och rabblade ramsor för ett helt kvarter, men var är de nu? Där finns parkeringsböter och barn som leker med tvålkritor i badkaret. Väldigt många hundägare, några kriminella, ett par fackpampar, några som alltid bott i Lund och relativt många som lever under existensminimum (men det beror på vad man jämför med). En författare bor där och tre översättare som inte känner varandra. Det finns ett bageri och en kemtvätt, va? Ett par konstföreningar, en begravningsbyrå och någon som slipar nycklar. Där åker bussar. Gula och gröna eller abonnerade. Några spelar blåsinstrument och andra betalar räkningar, dricker kaffe eller tittar på snön som uteblivit. Hur de ser på att det är uppförsbacke till centrum avslöjar en del om deras karaktär, men det är en annan historia.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Senmoderniteten. Del 1

Innledning Emnet for essayet mitt er livet i senmoderniteten. ‘Senmoderniteten’ er et abstrakt begrep; om abstrakte begrep sirkulerer i et samfunn, er det ikke helt opplagt at dermed er disse ord ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 juli, 2013

Några dikter av Andreas Nyquist

NOSTALGHIA   vi har lovat varandra en sommar utan klockor   du ror mig över skogssjön genom Tarkovskij's dimma med långa tagningar samtalet klipps bort efter hand  

Av: Andreas Nyquist | Utopiska geografier | 19 april, 2010

Konsten att berätta om smärtan utan överdrifter

Konsten att berätta om smärtan utan överdrifter En intervju med Giuseppe Tornatore. Under en vistelse i Italien fick Tidningen Kulturens Roberto Fogelberg möjligheten att intervjua regissören Giuseppe Tornatore, mest känd för ...

Av: Roberto Fogelberg | Filmens porträtt | 02 november, 2006

den erotiska novelletten

Utförundersträckt ändomhel poetäpple hållet den med massan som vilket i ett rikt valt Thoughlandsskogbeväxt tätheters firade ihopdragsvisade dagsmälta utända tilltroll, ting kommet ungefär dem emot mittradikal provbitsvald tag stubbe flatyta ...

Av: Stefan Hammarén | Utopiska geografier | 09 november, 2009

Badsäsongen är över - ändå måste jag skriva om superannoying italienare på stranden

När min pojkvän kläckte idén om att åka till Mallorca i mitten av augusti kändes den så "last season", så som Carrie i Sex and the City brukar beskriva gamla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 17 september, 2010

Theo Jansen,

Vindljud och vindkraftodjur

Vindkraftverk uppfattas av en del som ett störande inslag i miljön. De är stora, fula och låter, men om man istället överlåter åt konstnärer och arkitekter, snarare än ingenjörer att ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 03 oktober, 2015

Familjeförvecklingar kring en hund

 För många år sedan deltog jag i en ambitiöst upplagd fortbildningskurs om aktuell brittisk litteratur. Det var på University of Surrey i Guildford, någon timme med tåg sydväst om London.  Två ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2014

Tomas Tranströmer: ”att skriva är att gå in i själva verkligheten”

Nobelpriset i litteratur äger en inneboende motsättning då idén att utse en författare som den 'mest värderade' strider mot all form av konstnärligt och beprövat skapande och dess inneboende idé ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 09 oktober, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.