Rosa Luxemburgs martyrium

I förordet till antologin Röster om Rosa Luxemburg (1998) berättar Göran Greider om hur det gick till när Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. Fyra soldater kommer för att ...

Av: Mohamed Omar | 07 januari, 2014
Essäer om politiken

Yrkestrubadurernas 40-årsjubileum. Intervju med Pierre Ström

  YTF, Yrkestrubadurernas förening, bildades 1971. Initiativtagare var bland andra Fred Åkerström (föreningens förste ordförande), Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. På den svenska ...

Av: Johannes Flink | 28 februari, 2011
Musikens porträtt

Stilbild ur The PIcture of Dorian Gray (1945

Den hemsökta målningen

Dorian Gray önskar sig evig ungdom, men hans önskning har ett pris. Hans kropp förblir evigt ung medan hans själ blir allt mer depraverad. I centrum för Oscar Wildes roman ...

Av: Mathias Jansson | 14 december, 2015
Essäer om konst

Bokmässan 2017 med Bildning, Luther, Röster från Irland och den blåvita 100-åringen 

Bildning - detta är årets tema på Bokmässan i Göteborg. Man passar bland annat på att fira 500-års jubileet av reformationen, en process som präglat europeisk historia och som ledde ...

Av: Belinda Graham | 28 september, 2017
Kulturreportage

10. Ines



Lund har allt utom vattenHon hällde upp tretåren och satte sig vid pulpeten. Gudrun hoppade upp i knäet och lade sig tillrätta, spann och värmde. Det kan behövas, tänkte hon, även om kroppen är varm. Det kan verkligen behövas. Kärringen har det lite ruggigt i själen. Helt bra är det inte.

Hon tog pennan, öppnade boken, slätade ut sidan med nummer 98 präntat överst. Så stängde hon igen, lade pennan ifrån sig, kom sig inte för. Och det där kom-sig-inte-förandet störde henne något alldeles vansinnigt. Hon kände inte igen sig själv, var inte sådan. Hon var en typisk kom-sig-förare. En med kortkort startsträcka, och snarare hetsig än trög. Att få gjort var hennes melodi, att lägga bakom sig, göra som det var tänkt från början. Hon hade alltid gillat listor, skrivit noggranna rader med små rutor att kryssa i när uppdraget var slutfört, stort eller smått. Det var det bästa: att hälla upp en kopp kaffe, stoppa åt sig några kokosdrömmar eller kolasnittar, sätta sig tillrätta och kryssa. Sömnen blev god om natten om rutorna var ifyllda.

Skriva om nummer 98 stod det på dagens lista. Det var bara den rutan hon hade kvar nu. Stryka dukar var redan kryssat. Så också vattna blommorna, byta kattsand, lyssna på Tendens, putsa glasögonen, läsa klart artikeln i Feministiskt perspektiv, ringa Gunvor och sova middag.

Och nu satt hon här.

Det var som om hon hade fått för sig att tiden skulle kunna spolas tillbaka och händelseförloppet ändras om hon inte skrev. Som om det fanns en chans att avvisningsbeslutet skulle kunna hoppa tillbaka ner i kuvertet och sugas baklänges genom luften tillbaka till Migrationsverket, där någon skulle öppna det, lägga pappret i skrivaren, skrivaren skulle suga in det och ta bort texten, börja om, komma ut med annan text. Ett annat besked. Ett annat liv och en annan framtid.

Det var ju bara en liten pojke.

Genom öken och över hav hade han färdats. Hängt under lastbilar, gått långt utan mat eller vatten, trängt in sig i allt för små utrymmen. Förlorat vikt, vänner, tilltro. Och så nu det här. Nyblivna ärr på kinder och öron. Sår och trasigt och fel.

Hon ville veta vad som hände dem. Hon ville ju det, men hon ville få veta att det gick bra. Att de fick stanna, fick jobb, fick liv. Det var ju så det var tänkt.

Inte som nu. Till och med hon hade behövt säga nej, tvingats lämna honom, svika. Hon litade inte på alla i hemtjänsten, så hon hade inte haft något val. Det var för hans bästa, även om det inte var bra.

Han hade gett sig av inatt, smugit ut genom dörren och ned för trapporna till en väntande bil. Hon hade sett till att stoppa åt honom ett kuvert och en påse kakor, kramat honom hårt och han hade kramat tillbaka, lagt ärrig kind mot rynkig. Ett par nätter visste han var han skulle sova, sedan var det tomt. Och nu var det kallt i själen.

Hon lyfte ner Gudrun på golvet och hasade några varv runt i lägenheten, stod en stund och tittade ut genom fönstret. Torkmannen promenerade sakta därnere i parken. Hon följde honom med blicken och trots grumlet i ögonen lyckades hon urskilja portföljen och näsduken som han hela tiden duttade med i ansiktet. Då var klockan runt tre nu. På en av Saintpauliorna hade ett kronblad vissnat, hon plockade bort det. Såg att det hade ramlat av en blomma från Novemberkaktusen, böjde sig mödosamt och fiskade upp den från parketten. Hasade ut i hallen och kollade om posten hade kommit. Det hade den inte, brukade sällan göra det före fyra nu för tiden. Kollade så Gudrun hade mat och vatten i sina skålar. Det hade hon. Tittade ut genom fönstret igen. Nu hade han gått. Änderna och duvorna stod kvar och pickade bland smulorna. Det blåste väldigt. 2012. Ja nu skulle ju världen gå under var det sagt. Lika bra att den får det gjort nu med en gång, tänkte hon. Blås på bara. Sätt fart. Så jag slipper skriva.

Hon hade inte varit så blödig förr, det hade kommit sedan hon passerat 90-strecket. Och ju fler år som gått sedan dess, desto värre blev det. Förr hade hon klarat både det ena och det andra. Kejsarsnittat en tvillingfödande kvinna i Kongos skogar sedan värkarna avstannat och den första ungen fastnat på vägen, plockat ut två välskapta gossebarn, sytt igen magen på mamman och sedan burit henne de fyra milen till närmsta sjukhus. Suttit vid hundratals dödsbäddar och baddat pannor och hållit händer. Aids, Malaria, lunginflammationer, Kolera. Sprättat upp igensydda, omskurna underliv, tömt dem på var och blod. Sett elände, uthärdat elände.

Hela livet hade hon jobbat för att världen skulle bli bättre och mer rättvis. Att folk skulle bli vettigare och snällare. Att det skulle börja gå åt rätt håll nån gång. Det går att påverka, hade hon tänkt. Det går att göra skillnad. Det kommer att vända, bli rätsida, blomma så där överdådigt som Novemberkaktusen.

Och så kom det fler och fler sådana där brev från Migrationsverket. Fler och fler avslag. Hon tog det som personliga misslyckanden, kände sig skyldig. Av de 97 hon hittills hade i boken var det 62 som fått stanna, 30 som avvisats och fem som gömde sig. I början fick nästan alla vara kvar. Nu var det tvärtom.

Och hon visste; det fanns så många som väntade. Så många i Grekland, Italien, Calais. Och så många i Afghanistan, Irak, Somalia, så många som ville ett annat liv än det de hade. Kuverten hämtades allt oftare, fler försök misslyckades, bilar fick vända, färjebiljetter blev betalda men aldrig utnyttjade. Hon fick fler och fler korsordstidningar i pappersinsamlingen.

Det var inte det att hon inte hade pengar att ta av. Det fanns och det blev över och skulle räcka långt mycket längre än vad hon skulle leva. Och hon delade gärna med sig. Släkten skulle få sin del så småningom även om hon tvivlade på att de behövde något. Och testamentet var färdigskrivet sedan länge, låg på plats i bankfacket, väntade på hennes frånfälle. Om nu inte världen hann gå under innan dess.

Men det verkade den inte göra. ”Tyvärr”, viskade hon för sig själv.

”Tyvärr”, sade hon sedan högt till Gudrun. ”Tyvärr du, mitt lilla hjärtegull, jordklotet verkar hålla ställningarna idag också.”

Hon tittade ut.

Tre timmar till hemtjänsten kvällskom. Innan dess skulle hon väl få ner det. Bara lite kaffe till först.

Hon hällde upp fyrtåren, hällde i socker och rörde om, tog en hel näve bondkakor ur burken, slog sig ned vid köksbordet, blängde inåt salongen och pulpeten, som om det var den som var ond, som om hon ville ge pulpeten skulden, så att hon slapp känna den, fastän det inte var hennes fel heller.

Det pep till. Mobiltelefonen låg framför henne på köksbordet. Hon hade lovat att alltid ha den med sig, men bara för husfridens skull. Ingrid hade blivit så hispig efter fallet, så hon hade fått välja på hemtjänst och mobiltelefon eller vårdhem. Över hennes döda kropp att hon satt på institution med en massa gaggiga gamlingar.

Det var nog ett sådant där sms. Hon tog fram förstoringsglaset, höll det framför displayen. Nytt textmeddelande inkommet stod det. Läsa nu? frågade telefonen. Ines tryckte på den gröna knappen, den betydde ja hade hon lärt sig.

Från Mia mobil stod det.

Hej kärring. Sätt på hurran. Jag behöver en kopp och en axel att luta mig mot. Det blåser så kallt, på dig också väl? /Mia

Hon kände sig påkommen. Såhär var det alltid. Mia visste. Det var irriterande och skönt. Älskade Mia, vilket plåster, vilken tröst i blåst och mörker, tänkte hon.

”Gudrun, Mia kommer!” ropade hon. ”Vi får gäster.”

Hon tryckte på grön knapp igen. Den här gången betydde den svara.

Det var svårt att hålla i telefon och förstoringsglas samtidigt och dessutom skriva sms. Det gjorde ont i vänsterarmen, högg till riktigt. Hon höll på länge, tryckte på de små knapparna, fick till det:

det blåser sätter på kaffe välkommen

Hon tryckte på skicka, slängde in en bondkaka i munnen och reste sig.

Telefonen pep till igen.

Kommer halv fem. Puss.

Hon laddade kaffebryggaren, lade upp en hög kakor på ett fat, dukade med rena koppar i salongen, lade fram servetter, ställde tulpanbuketten på salongsbordet, satte nya ljus i staken. Envisa arm, tänkte hon. Lägg av att göra ont. Det var ju inte mer än ett sms. Det ska du väl klara av.

Då var det bara nummer 98 också.

Pojken.

Nu får jag ge mig, tänkte hon. Nu får det minsann vara nog på meseriet. Kom igen nu kärringskrälle.

Hon satte av i riktning mot pulpeten. Stegen var bestämda. Så var det som om det högg till. Som om hon inte fick luft. Och så snurrade allt. Hon kände att hon föll.

Så kom den ändå, undergången, tänkte hon.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Edgar Varèse – en ljudets mästare och befriare

Vi upplever nu en tid när det ekonomiska tänkandet ramar in våra liv som ofta saknar meningsfullt innehåll. Konstens kraftkälla, som Varèse såg som en huvudrollsinnehavare, behövs mer än någonsin. Vem ...

Av: Percival | Musikens porträtt | 04 augusti, 2012

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Utopiska geografier | 10 Maj, 2017

Vilhelm Moberg- En väldig grep i sin samtids kompost

Det finns en andaktsfull helighet i omnämnandet av författaren Vilhelm Moberg, en sakral vördnad för den väldige smålänningen där epiteten och metaforerna kring författaren tycks har rötter fotade rakt ned ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 augusti, 2010

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 mars, 2014

Skolan i Aten av Rafael

Jag läser som jag vill och funderar som jag tänker

De lärda må tvista med de olärda om vad som kan vara god litteratur. Kan det möjligtvis vara så, att läsandet av vissa böcker höjer såväl känsla som intellekt ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 10 september, 2015

Veckan från Hyllan. Vecka 39, 2012

Sverige regeras av ”Det nya arbetarpartiet”. Deras huvudkonkurrent är det gamla arbetarpartiet. Lite märkligt att de två största partierna vill kalla sig för arbetarpartier, nya eller gamla, när de samtidigt ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 september, 2012

Mauro Luppichini. Arktis

Mauro Luppichini är en italiensk författare. Han har dock bott i Sverige i fem decennier och arbetat bland annat som bibliotekarie i Uppsala. Men han har alltid skrivit och publicerat ...

Av: Mauro Luppicchini | Utopiska geografier | 02 december, 2013

Landet som är vårt land är sig inte längre likt

Landet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 17 oktober, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.