Bilder av Alvar Aaltos arkitektur

Entrétak i Villa Mairea, 1937-39 På två utställningar på Arkitekturmuseet i Stockholm kan man fundera över vad som är essensen i skapandet av en byggnad eller en möbel eller en... Vad ...

Av: Leif Carlsson | 24 mars, 2008
Konstens porträtt

Paul Verlaine var kung i baren

Paul Verlaine – ”och allt det övriga är litteratur”

Den symbolistiska skolan, med Baudelaire som förelöpare (Verlaines första kontakt med poesin och stora inspiration var Baudelaires "Ondskans blommor") och Rimbaud, Mallarmé och Verlaine som främsta företrädare, inledde en ny ...

Av: Göran af Gröning | 09 februari, 2015
Litteraturens porträtt

Veckan från hyllan Vecka 10 2012

Hemma igen efter två veckors solsemester. Det är så skönt att förkorta vintern på det sättet, här i Norrland kan den vara i drygaste laget. Ska man orka jobba till ...

Av: Gregor Flakierski | 03 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 5

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | 10 maj, 2017
Utopiska geografier

10. Ines



Lund har allt utom vattenHon hällde upp tretåren och satte sig vid pulpeten. Gudrun hoppade upp i knäet och lade sig tillrätta, spann och värmde. Det kan behövas, tänkte hon, även om kroppen är varm. Det kan verkligen behövas. Kärringen har det lite ruggigt i själen. Helt bra är det inte.

Hon tog pennan, öppnade boken, slätade ut sidan med nummer 98 präntat överst. Så stängde hon igen, lade pennan ifrån sig, kom sig inte för. Och det där kom-sig-inte-förandet störde henne något alldeles vansinnigt. Hon kände inte igen sig själv, var inte sådan. Hon var en typisk kom-sig-förare. En med kortkort startsträcka, och snarare hetsig än trög. Att få gjort var hennes melodi, att lägga bakom sig, göra som det var tänkt från början. Hon hade alltid gillat listor, skrivit noggranna rader med små rutor att kryssa i när uppdraget var slutfört, stort eller smått. Det var det bästa: att hälla upp en kopp kaffe, stoppa åt sig några kokosdrömmar eller kolasnittar, sätta sig tillrätta och kryssa. Sömnen blev god om natten om rutorna var ifyllda.

Skriva om nummer 98 stod det på dagens lista. Det var bara den rutan hon hade kvar nu. Stryka dukar var redan kryssat. Så också vattna blommorna, byta kattsand, lyssna på Tendens, putsa glasögonen, läsa klart artikeln i Feministiskt perspektiv, ringa Gunvor och sova middag.

Och nu satt hon här.

Det var som om hon hade fått för sig att tiden skulle kunna spolas tillbaka och händelseförloppet ändras om hon inte skrev. Som om det fanns en chans att avvisningsbeslutet skulle kunna hoppa tillbaka ner i kuvertet och sugas baklänges genom luften tillbaka till Migrationsverket, där någon skulle öppna det, lägga pappret i skrivaren, skrivaren skulle suga in det och ta bort texten, börja om, komma ut med annan text. Ett annat besked. Ett annat liv och en annan framtid.

Det var ju bara en liten pojke.

Genom öken och över hav hade han färdats. Hängt under lastbilar, gått långt utan mat eller vatten, trängt in sig i allt för små utrymmen. Förlorat vikt, vänner, tilltro. Och så nu det här. Nyblivna ärr på kinder och öron. Sår och trasigt och fel.

Hon ville veta vad som hände dem. Hon ville ju det, men hon ville få veta att det gick bra. Att de fick stanna, fick jobb, fick liv. Det var ju så det var tänkt.

Inte som nu. Till och med hon hade behövt säga nej, tvingats lämna honom, svika. Hon litade inte på alla i hemtjänsten, så hon hade inte haft något val. Det var för hans bästa, även om det inte var bra.

Han hade gett sig av inatt, smugit ut genom dörren och ned för trapporna till en väntande bil. Hon hade sett till att stoppa åt honom ett kuvert och en påse kakor, kramat honom hårt och han hade kramat tillbaka, lagt ärrig kind mot rynkig. Ett par nätter visste han var han skulle sova, sedan var det tomt. Och nu var det kallt i själen.

Hon lyfte ner Gudrun på golvet och hasade några varv runt i lägenheten, stod en stund och tittade ut genom fönstret. Torkmannen promenerade sakta därnere i parken. Hon följde honom med blicken och trots grumlet i ögonen lyckades hon urskilja portföljen och näsduken som han hela tiden duttade med i ansiktet. Då var klockan runt tre nu. På en av Saintpauliorna hade ett kronblad vissnat, hon plockade bort det. Såg att det hade ramlat av en blomma från Novemberkaktusen, böjde sig mödosamt och fiskade upp den från parketten. Hasade ut i hallen och kollade om posten hade kommit. Det hade den inte, brukade sällan göra det före fyra nu för tiden. Kollade så Gudrun hade mat och vatten i sina skålar. Det hade hon. Tittade ut genom fönstret igen. Nu hade han gått. Änderna och duvorna stod kvar och pickade bland smulorna. Det blåste väldigt. 2012. Ja nu skulle ju världen gå under var det sagt. Lika bra att den får det gjort nu med en gång, tänkte hon. Blås på bara. Sätt fart. Så jag slipper skriva.

Hon hade inte varit så blödig förr, det hade kommit sedan hon passerat 90-strecket. Och ju fler år som gått sedan dess, desto värre blev det. Förr hade hon klarat både det ena och det andra. Kejsarsnittat en tvillingfödande kvinna i Kongos skogar sedan värkarna avstannat och den första ungen fastnat på vägen, plockat ut två välskapta gossebarn, sytt igen magen på mamman och sedan burit henne de fyra milen till närmsta sjukhus. Suttit vid hundratals dödsbäddar och baddat pannor och hållit händer. Aids, Malaria, lunginflammationer, Kolera. Sprättat upp igensydda, omskurna underliv, tömt dem på var och blod. Sett elände, uthärdat elände.

Hela livet hade hon jobbat för att världen skulle bli bättre och mer rättvis. Att folk skulle bli vettigare och snällare. Att det skulle börja gå åt rätt håll nån gång. Det går att påverka, hade hon tänkt. Det går att göra skillnad. Det kommer att vända, bli rätsida, blomma så där överdådigt som Novemberkaktusen.

Och så kom det fler och fler sådana där brev från Migrationsverket. Fler och fler avslag. Hon tog det som personliga misslyckanden, kände sig skyldig. Av de 97 hon hittills hade i boken var det 62 som fått stanna, 30 som avvisats och fem som gömde sig. I början fick nästan alla vara kvar. Nu var det tvärtom.

Och hon visste; det fanns så många som väntade. Så många i Grekland, Italien, Calais. Och så många i Afghanistan, Irak, Somalia, så många som ville ett annat liv än det de hade. Kuverten hämtades allt oftare, fler försök misslyckades, bilar fick vända, färjebiljetter blev betalda men aldrig utnyttjade. Hon fick fler och fler korsordstidningar i pappersinsamlingen.

Det var inte det att hon inte hade pengar att ta av. Det fanns och det blev över och skulle räcka långt mycket längre än vad hon skulle leva. Och hon delade gärna med sig. Släkten skulle få sin del så småningom även om hon tvivlade på att de behövde något. Och testamentet var färdigskrivet sedan länge, låg på plats i bankfacket, väntade på hennes frånfälle. Om nu inte världen hann gå under innan dess.

Men det verkade den inte göra. ”Tyvärr”, viskade hon för sig själv.

”Tyvärr”, sade hon sedan högt till Gudrun. ”Tyvärr du, mitt lilla hjärtegull, jordklotet verkar hålla ställningarna idag också.”

Hon tittade ut.

Tre timmar till hemtjänsten kvällskom. Innan dess skulle hon väl få ner det. Bara lite kaffe till först.

Hon hällde upp fyrtåren, hällde i socker och rörde om, tog en hel näve bondkakor ur burken, slog sig ned vid köksbordet, blängde inåt salongen och pulpeten, som om det var den som var ond, som om hon ville ge pulpeten skulden, så att hon slapp känna den, fastän det inte var hennes fel heller.

Det pep till. Mobiltelefonen låg framför henne på köksbordet. Hon hade lovat att alltid ha den med sig, men bara för husfridens skull. Ingrid hade blivit så hispig efter fallet, så hon hade fått välja på hemtjänst och mobiltelefon eller vårdhem. Över hennes döda kropp att hon satt på institution med en massa gaggiga gamlingar.

Det var nog ett sådant där sms. Hon tog fram förstoringsglaset, höll det framför displayen. Nytt textmeddelande inkommet stod det. Läsa nu? frågade telefonen. Ines tryckte på den gröna knappen, den betydde ja hade hon lärt sig.

Från Mia mobil stod det.

Hej kärring. Sätt på hurran. Jag behöver en kopp och en axel att luta mig mot. Det blåser så kallt, på dig också väl? /Mia

Hon kände sig påkommen. Såhär var det alltid. Mia visste. Det var irriterande och skönt. Älskade Mia, vilket plåster, vilken tröst i blåst och mörker, tänkte hon.

”Gudrun, Mia kommer!” ropade hon. ”Vi får gäster.”

Hon tryckte på grön knapp igen. Den här gången betydde den svara.

Det var svårt att hålla i telefon och förstoringsglas samtidigt och dessutom skriva sms. Det gjorde ont i vänsterarmen, högg till riktigt. Hon höll på länge, tryckte på de små knapparna, fick till det:

det blåser sätter på kaffe välkommen

Hon tryckte på skicka, slängde in en bondkaka i munnen och reste sig.

Telefonen pep till igen.

Kommer halv fem. Puss.

Hon laddade kaffebryggaren, lade upp en hög kakor på ett fat, dukade med rena koppar i salongen, lade fram servetter, ställde tulpanbuketten på salongsbordet, satte nya ljus i staken. Envisa arm, tänkte hon. Lägg av att göra ont. Det var ju inte mer än ett sms. Det ska du väl klara av.

Då var det bara nummer 98 också.

Pojken.

Nu får jag ge mig, tänkte hon. Nu får det minsann vara nog på meseriet. Kom igen nu kärringskrälle.

Hon satte av i riktning mot pulpeten. Stegen var bestämda. Så var det som om det högg till. Som om hon inte fick luft. Och så snurrade allt. Hon kände att hon föll.

Så kom den ändå, undergången, tänkte hon.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2014

Andrei Tarkovskij. Filmaren som tänkare

Den 4 april, 2012, skulle den ryska filmskaparen Andrei Arsenjevitj Tarkovskij ha fyllt 80 år.  Nu ska jag bejaka detta faktum, och diskutera Tarkovskijs konstnärskap. Men först tänker jag vara fräck ...

Av: John Andersson | Filmens porträtt | 15 april, 2012

Statue of Buddha, Polonnaruwa, Sri Lanka

Moder Jord, Tibet och alla papporna

Det heter Fädernesland. Det heter Moder Jord. Modern är en och fäderna många. La ma betyder stor moder. I Tibetansk tradition är lama en andlig lärare – oftast munk, oftast ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 18 juli, 2016

Albert Edelfelt

Dödsdans och likfärder i konsten

”Jag behöver en död kropp” löd den isländska konstnären Snorri Asmundssons uppmaning på Facebook. Närmare bestämt var det fem döda kroppar som konstnären behövde till en videoinstallation där han tänkte ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 08 april, 2016

Kajsa Antonsson, Miriam Engdahl, Ylva Fred, Daniel Möllås, med mera. Foto: Ineta Svärd

Alla idéer har sina födslovåndor

Ineta Svärd återvänder som tidigare elev till Tonsättarskolan och rapporterar från Ljudvågorfestivalen 2015 i Visby.

Av: Ineta Svärd | Essäer om musik | 30 maj, 2015

Erotisk krönika V – bittra safter rinna i trosorna.

Uppmaning. Fordrande. Dina ögon ser åt annat håll, jag känner blicken sticka. Speglar död i mina pupiller. Vidgade. Utan skydd släpps allt ljus in. Ögonbottnen kastar tillbaka, så bländas du ...

Av: Karin Eng | Gästkrönikör | 07 juni, 2012

MAERZMUSIK – Ett västerländskt slagverkverksdrama med etniska inslag

Den tolfte upplagan av Berlins stora nutida musikfestival – Maerzmusik – har nyss avslutats (15-24/4) och förpassats till det auditiva minnets utmarker. De tio dagarna var uppdelade i två delar ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om musik | 27 mars, 2013

Jeremiah Karlsson

En novell av Jeremiah Karlsson

Jeremiah Karlsson debuterade 2012 med "Tystnadens älskare, stjärnornas vän", Sveriges första socialtjänstthriller, ett slags modern tjänstemannaromaner där polisen är utbytt mot socialarbetare och mordutredningarna mot invecklade familjeproblem. Han har bl.a ...

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 30 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.