Tomten är vaken. Foto Belinda Graham.

Öppet brev till Regeringskansliet om "Free Fall"

I samband med Finlands 100-årsjubileum överräckte statsminister Stefan Löfven en gåva, skulpturen Free Fall, till Finland. I sitt tal framhöll Stefan Löfven:

Av: Språkförsvarets styrelse | 25 november, 2017
Gästkrönikör

Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Un coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening ...

Av: Pernilla Andersson | 12 juli, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Dr Krabba 9

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | 02 december, 2011
Kulturen strippar

En tysk MED humor och massor av god karma

”Dagen då jag dog var inte speciellt kul. Det berodde inte enbart på min död. Närmare bestämt lyckades den episoden bara med nöd och näppe klämma sig in som nummer ...

Av: Belinda Graham | 14 november, 2013
Övriga porträtt

8. Jenny



Lund har allt utom vattenLund var en trygg stad. En plats där ingenting hände. Inget farligt i varje fall. Det var i Malmö de sköt folk, inte här. Till och med årstiderna var ovanligt förutsägbara, givna i sina mönster av baler och spex, vimmel och öde torg. Innan det där som hände hade Jenny aldrig känt sig rädd i sin stad, inte sneglat över axeln på väg hem genom stadsparken, inte gått över på andra sidan trottoaren om hon hört steg bakom sig eller mött ett gäng med högljudda, stökiga killar. Knappt ens låst sin cykel. Det enda hon råkat ut för var att någon pillat loss en del av hennes ringklocka så att den inte längre gick att använda.

Även mannen med cykeln bredvid hennes i cykelstället utanför ICA Malmborgs – också han förutsägbar i sina blåjeans och bruna manchesterkavaj – hade fått cykeln ”vandaliserad”, men han hade ”tappat tron på denna världen”. Jenny hade smålett på väg hem från affären, hämtat Maja på förskolan, värmen från hennes treåringshänder mot ryggen, körsbärsträden som blommade runt Eden, veckomenyn söndagsplanerad och inplastad på kylen. De skulle hyra film på vägen hem, handla en stor påse smågodis.

Inte ens när det hände hade hon trott på det. Hon hade istället trott på kassörskan som utan tillstymmelse till tvekan lett mot killen i luvan som stod och vevade med den där plastgrejen framför henne och bett honom sluta skämta.

”Ta av dig den där fåniga luvan”, hade hon sagt och låtit varm på rösten. Nästan öm. Och Jenny hade tryckt Majas lilla hand, hukat sig ner i ögonhöjd, 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Han bara skojar.”

Så hade hon lovat, rakt in i Majas räddöppna ansikte.

Nu var det januari. Långt från blommande körsbärsträd, en vecka innan vårterminens start, tentaperiod, och alla Jennys vänner sa att de var ”så stressade”. Deras tillvaro var hundraprocentiga väderprognoser, i början av januari och slutet av maj samt under någon kortare spurtperiod i april och december drack de sitt kaffe sent på nätterna. Under årets övriga månader på café eller utomlands. Även när de var stressade verkade de aldrig ha bråttom. Som koalor rörde de sig genom staden, enda gången de sprang var till 171-ans buss från Professorsgatan. Nästan alla Jenny kände från gymnasiet hade flyttat till Malmö och ingen av dem hade jobb och barn som hon. I deras ögon hade hon varit exotisk, de hade romantiserat över hennes mysiga liv, hennes fasta rutiner, hennes Maja. De hade gärna velat följa med dem på badhuset, äta sena frukostar hos dem på söndagar eller sitta på deras lilla uteplats under varma vårvardagar. Men de ville inte ha hennes liv, det visste hon. De ville nånting mer, nånting större. Det hade Jenny också velat på sitt sätt, bara något annat och i en annan ordning, ända fram till den där dagen i maj med splitter av turkisk peppar och glas.

Maja hade inte varit en överraskning. Alla antog det, det måste vara oplanerat när så många andra givna planer fanns. Hon som hade hela livet framför sig, hela världen för fötterna, huvud på skaft och allt vad det var. I en annan stad hade kanske inte en inställd a-kurs i franska varit en sådan rasrisk. Men här. Isen hade dallrat i hennes pappas kvällsglas. Mamma hade gråtit på toaletten. Kära Kängurun inleddes vännernas vykort från vindruveodlingen utanför Sydney. Och hon blev ensam, grät in i frottéhandduken hon med. Men både sorgen och ensamheten kändes annorlunda. Delad, på ett nytt sätt. Långsamt hade nya planer lagts, borgenspapper skrivits på och de hade varit tre som flyttat in i marklägenheten på Norra Fäladen till en början. Men på en punkt fick hennes föräldrar rätt. Även Johan reste. Och då var de bara två. Två som vuxit sida vid sida, skapat rutiner och trivsel, en som trampat cykeln, en som sjungit där bak. Två som tjurat och skrikit. Två som skrattat och lekt. Två som hyrde film i maj. Och sju månaders vakuum sen dess.

Hukat, hårt trampar hon upp för Sölvegatan i småspiksregnet, svänger vänster vid astronomitornet, över Getingevägen och förbi Victoriahallen, svänger höger vid Statoil, känner klumpen som växer när hon passerar Delphinenbadet och till sist parkerar cykeln utanför huset. Det luktar fukt och mossa, nyponbuskarna står utan både löv och bär, hon lyfter upp påsen ur cykelkorgen, bregottpaketet gör en reva i plastpåsen, hur en reva kan få en att vilja gråta, hon låser upp, går in och låter påsen stå i hallen. Hon sätter sig i soffan i vardagsrummet, ser att grannen mittemot ställt sin julgran på balkongen, något växer i strupen och hon kör ner handen i springan mellan soffans dynor, känner något mjukt och drar fram en liten strumpa med fjärilar på. Mobilen börjar surra på soffbordet, Mammas mobil visas på displayen, hon ser suddigt och kan inte svara. Surret fyller hela tystnaden och när även det försvunnit finns bara kylskåpets fläkt och något som är hennes eget ljud kvar.

Det hon mindes bäst var smågodiset. Som konfettiregn. Färgglada skärvor och mosade geléhallon. Den söta, brända doften. Regn, regn och lock för öronen. Kroppen mot kroppen, lyftet, fallet, mjukt och hårt och hår i munnen. Just då hade färgerna fått henne att tänka på melodifestivalen och känslan av att ligga på golvet, kinden platt ögonen vidöppna, hade påmint om barndom. Att gömma sig under middagsbord och vilja nypa i vuxnas strumpbyxetår. Det hade känts så nära, som att hon alldeles nyss var ett barn. ”Mamma”, var det första ord hon sa. Eller var det Majas röst hon hörde? Deras röster hade alltid varit lika. Deras kroppar en gång en.

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Arthur Adamov. Skrivandet, ett andrum som gjorde den oundvikliga fångenskapen lite mer uthärdlig

I gruppen av teatermän, som under 1950-talet dominerade de intellektuellt präglade och exklusiva scenerna på den vänstra stranden i Paris, utmärker sig Arthur Adamov på många sätt. Huruvida denna, icke ...

Av: Cicilia Traband | Reportage om scenkonst | 24 september, 2012

”En kulturskandal av stora mått”

1947 inträffade ett märkligt fenomen, när en rad arbetarförfattare och kulturprofiler understödda av tidskrifterna Vi och Folket i Bild gick ut med ett manifest som krävde att tilldelningen av ransonerat ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 20 mars, 2012

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

4. Ingrid

Ingrid öppnade ögonen som hon reflexmässigt stängt för höstsolen som sköt in genom fönstret. Det skulle kanske bli årets sista fina höstdag, med hög luft och gulnade blad som långsamt ...

Av: Ingrid | Lund har allt utom vatten | 06 januari, 2012

Omöjlig intervju med Aleister Crowley – del 2 av 666; att uppfylla sig…

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Räihä | Essäer | 09 augusti, 2012

Svetlana Petrova “Edouard Manets Olympia med katten Zarathustra”

Virala memelingar-  min feta katt och andra kändisar i konsthistorien  

Det var många kändisar som avled under 2016 som David Bowie, Leonard Cohen, Prince och George Michael. För att definiera vem som är en kändis kan man idag räkna antal ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 januari, 2017

22. Kjell

Kjell sjunker ner på stolen i hallen. Mor är död, inget kan ändra på det. Han börjar snöra på skorna som han nyss klivit ur. Döden kommer aldrig vid en ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 11 maj, 2012

"Jag måste utplåna fantasin / Jag måste utveckla föraktet"

Om Johan Jönson, en textmaskin på liv och död och om realismen och litteraturens repressiva tolerans. Johan Jönson har genom att ta tag i det ogripbara nått en svart realism. En ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 02 mars, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.