En av Sveriges starkaste liberala röster

Det första intrycket av Dilsa Demirbag-Sten är hennes energi och engagemang. Redan innan vi har satt oss vid ett bord för att diskutera hennes nya biografi Fosterland, har hon hunnit ...

Av: Waldemar Ingdahl | 27 Maj, 2010
Övriga porträtt

Veckans Bodström

Förre justitieministern, fotbollspelaren och deckarförfattaren Thomas Bodström har skrivit en bok som avslöjar det som alla redan för länge sedan visste. Dessutom tycker han att socialdemokraterna ska förnya sig genom ...

Av: Gregor Flakierski | 29 Maj, 2011
Veckans titt i hyllan

Attraktionslagen gäller alltid

Du känner till attraktionslagen. Den styr dig när du blir förälskad och när någon blir förälskad i dig. Jag drogs till min nuvarande hustru, jag drabbades inte av henne. Jag ...

Av: Stefan Whilde | 01 juli, 2013
Stefan Whilde

Veckan från hyllan, Vecka 24-2013

Rasisterna i SD (Sicherheitdienst? Det skulle förklara en del) har varit i blåsväder (igen) eftersom de uppbär massa partistöd för mandat som ingen företräder. De får helt enkelt pröjs för ...

Av: Gregor Flakierski | 08 juni, 2013
Veckans titt i hyllan

8. Jenny



Lund har allt utom vattenLund var en trygg stad. En plats där ingenting hände. Inget farligt i varje fall. Det var i Malmö de sköt folk, inte här. Till och med årstiderna var ovanligt förutsägbara, givna i sina mönster av baler och spex, vimmel och öde torg. Innan det där som hände hade Jenny aldrig känt sig rädd i sin stad, inte sneglat över axeln på väg hem genom stadsparken, inte gått över på andra sidan trottoaren om hon hört steg bakom sig eller mött ett gäng med högljudda, stökiga killar. Knappt ens låst sin cykel. Det enda hon råkat ut för var att någon pillat loss en del av hennes ringklocka så att den inte längre gick att använda.

Även mannen med cykeln bredvid hennes i cykelstället utanför ICA Malmborgs – också han förutsägbar i sina blåjeans och bruna manchesterkavaj – hade fått cykeln ”vandaliserad”, men han hade ”tappat tron på denna världen”. Jenny hade smålett på väg hem från affären, hämtat Maja på förskolan, värmen från hennes treåringshänder mot ryggen, körsbärsträden som blommade runt Eden, veckomenyn söndagsplanerad och inplastad på kylen. De skulle hyra film på vägen hem, handla en stor påse smågodis.

Inte ens när det hände hade hon trott på det. Hon hade istället trott på kassörskan som utan tillstymmelse till tvekan lett mot killen i luvan som stod och vevade med den där plastgrejen framför henne och bett honom sluta skämta.

”Ta av dig den där fåniga luvan”, hade hon sagt och låtit varm på rösten. Nästan öm. Och Jenny hade tryckt Majas lilla hand, hukat sig ner i ögonhöjd, 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Han bara skojar.”

Så hade hon lovat, rakt in i Majas räddöppna ansikte.

Nu var det januari. Långt från blommande körsbärsträd, en vecka innan vårterminens start, tentaperiod, och alla Jennys vänner sa att de var ”så stressade”. Deras tillvaro var hundraprocentiga väderprognoser, i början av januari och slutet av maj samt under någon kortare spurtperiod i april och december drack de sitt kaffe sent på nätterna. Under årets övriga månader på café eller utomlands. Även när de var stressade verkade de aldrig ha bråttom. Som koalor rörde de sig genom staden, enda gången de sprang var till 171-ans buss från Professorsgatan. Nästan alla Jenny kände från gymnasiet hade flyttat till Malmö och ingen av dem hade jobb och barn som hon. I deras ögon hade hon varit exotisk, de hade romantiserat över hennes mysiga liv, hennes fasta rutiner, hennes Maja. De hade gärna velat följa med dem på badhuset, äta sena frukostar hos dem på söndagar eller sitta på deras lilla uteplats under varma vårvardagar. Men de ville inte ha hennes liv, det visste hon. De ville nånting mer, nånting större. Det hade Jenny också velat på sitt sätt, bara något annat och i en annan ordning, ända fram till den där dagen i maj med splitter av turkisk peppar och glas.

Maja hade inte varit en överraskning. Alla antog det, det måste vara oplanerat när så många andra givna planer fanns. Hon som hade hela livet framför sig, hela världen för fötterna, huvud på skaft och allt vad det var. I en annan stad hade kanske inte en inställd a-kurs i franska varit en sådan rasrisk. Men här. Isen hade dallrat i hennes pappas kvällsglas. Mamma hade gråtit på toaletten. Kära Kängurun inleddes vännernas vykort från vindruveodlingen utanför Sydney. Och hon blev ensam, grät in i frottéhandduken hon med. Men både sorgen och ensamheten kändes annorlunda. Delad, på ett nytt sätt. Långsamt hade nya planer lagts, borgenspapper skrivits på och de hade varit tre som flyttat in i marklägenheten på Norra Fäladen till en början. Men på en punkt fick hennes föräldrar rätt. Även Johan reste. Och då var de bara två. Två som vuxit sida vid sida, skapat rutiner och trivsel, en som trampat cykeln, en som sjungit där bak. Två som tjurat och skrikit. Två som skrattat och lekt. Två som hyrde film i maj. Och sju månaders vakuum sen dess.

Hukat, hårt trampar hon upp för Sölvegatan i småspiksregnet, svänger vänster vid astronomitornet, över Getingevägen och förbi Victoriahallen, svänger höger vid Statoil, känner klumpen som växer när hon passerar Delphinenbadet och till sist parkerar cykeln utanför huset. Det luktar fukt och mossa, nyponbuskarna står utan både löv och bär, hon lyfter upp påsen ur cykelkorgen, bregottpaketet gör en reva i plastpåsen, hur en reva kan få en att vilja gråta, hon låser upp, går in och låter påsen stå i hallen. Hon sätter sig i soffan i vardagsrummet, ser att grannen mittemot ställt sin julgran på balkongen, något växer i strupen och hon kör ner handen i springan mellan soffans dynor, känner något mjukt och drar fram en liten strumpa med fjärilar på. Mobilen börjar surra på soffbordet, Mammas mobil visas på displayen, hon ser suddigt och kan inte svara. Surret fyller hela tystnaden och när även det försvunnit finns bara kylskåpets fläkt och något som är hennes eget ljud kvar.

Det hon mindes bäst var smågodiset. Som konfettiregn. Färgglada skärvor och mosade geléhallon. Den söta, brända doften. Regn, regn och lock för öronen. Kroppen mot kroppen, lyftet, fallet, mjukt och hårt och hår i munnen. Just då hade färgerna fått henne att tänka på melodifestivalen och känslan av att ligga på golvet, kinden platt ögonen vidöppna, hade påmint om barndom. Att gömma sig under middagsbord och vilja nypa i vuxnas strumpbyxetår. Det hade känts så nära, som att hon alldeles nyss var ett barn. ”Mamma”, var det första ord hon sa. Eller var det Majas röst hon hörde? Deras röster hade alltid varit lika. Deras kroppar en gång en.

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

August Strindberg 2012

Om August Strindbergs liv, leverne, texter och persona tvistar de lärde ständigt. De flesta har en uppfattning om Strindberg och ofta en ganska stark sådan. Det är anmärkningsvärt att en ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 07 januari, 2012

Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | Melker Garay : Reflektioner | 15 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I juletid blommar körsbärsträden i Central Park

Efter en tolvtimmars flygresa över Atlanten i ”monkeyclass” kan det kännas skönt att sträcka på benen med en promenad. Vi är på besök hos dottern och ska fira jul på ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 15 januari, 2012

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn   Klipporna på Färöarna är otaligt många och fantastiskt vackra. Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 09 februari, 2007

Det är vackert i sin uppgivenhet och i det vackra finns i sin…

I dessa dagar då samhället tampas med problem som utanförskap och ungdomar på glid, fyller två guldpärlor 30 år. Guldpärlor i form av film om just tonårens utmaningar, utanförskap och ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | Essäer om film | 24 april, 2013

Europas vatten

Att Försvaret bitit sig fast vid Vättern som föreslaget utökat övningsområde för militärt flyg oroar. Dessutom förmår man inte sända representanter till Ödeshög eller Jönköping för samråd om det som ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 15 november, 2011

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts