Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2017
Kulturreportage

Litteraturen är språket, litteraturen är människan

Om Gayatri Chakrovorty Spivak Gayatri Chakrovorty Spivak, den produktiva nutida feministisk-marxistisk-dekonstruktivistiska litteraturkritikern, ofta kritiserad för sin svårtillgänglighet genom ett språk som endast talar till de invigda, men trots det populär som ...

Av: Anna Nyman | 28 april, 2008
Essäer om politiken

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 23 november, 2012
Filmens porträtt

GIBCA – Fernando Sanchez Castillo gräver där han står – och minns

Lund 2010 En gång fick jag i uppdrag skriva om en konstutställning i min hemstads studenttidning, Lundagård. Utställningen skulle invigas med att ett stort huvud av brons rullades genom universitetets centrala ...

Av: Frida Sandström | 23 oktober, 2013
Essäer om konst

8. Jenny



Lund har allt utom vattenLund var en trygg stad. En plats där ingenting hände. Inget farligt i varje fall. Det var i Malmö de sköt folk, inte här. Till och med årstiderna var ovanligt förutsägbara, givna i sina mönster av baler och spex, vimmel och öde torg. Innan det där som hände hade Jenny aldrig känt sig rädd i sin stad, inte sneglat över axeln på väg hem genom stadsparken, inte gått över på andra sidan trottoaren om hon hört steg bakom sig eller mött ett gäng med högljudda, stökiga killar. Knappt ens låst sin cykel. Det enda hon råkat ut för var att någon pillat loss en del av hennes ringklocka så att den inte längre gick att använda.

Även mannen med cykeln bredvid hennes i cykelstället utanför ICA Malmborgs – också han förutsägbar i sina blåjeans och bruna manchesterkavaj – hade fått cykeln ”vandaliserad”, men han hade ”tappat tron på denna världen”. Jenny hade smålett på väg hem från affären, hämtat Maja på förskolan, värmen från hennes treåringshänder mot ryggen, körsbärsträden som blommade runt Eden, veckomenyn söndagsplanerad och inplastad på kylen. De skulle hyra film på vägen hem, handla en stor påse smågodis.

Inte ens när det hände hade hon trott på det. Hon hade istället trott på kassörskan som utan tillstymmelse till tvekan lett mot killen i luvan som stod och vevade med den där plastgrejen framför henne och bett honom sluta skämta.

”Ta av dig den där fåniga luvan”, hade hon sagt och låtit varm på rösten. Nästan öm. Och Jenny hade tryckt Majas lilla hand, hukat sig ner i ögonhöjd, 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Han bara skojar.”

Så hade hon lovat, rakt in i Majas räddöppna ansikte.

Nu var det januari. Långt från blommande körsbärsträd, en vecka innan vårterminens start, tentaperiod, och alla Jennys vänner sa att de var ”så stressade”. Deras tillvaro var hundraprocentiga väderprognoser, i början av januari och slutet av maj samt under någon kortare spurtperiod i april och december drack de sitt kaffe sent på nätterna. Under årets övriga månader på café eller utomlands. Även när de var stressade verkade de aldrig ha bråttom. Som koalor rörde de sig genom staden, enda gången de sprang var till 171-ans buss från Professorsgatan. Nästan alla Jenny kände från gymnasiet hade flyttat till Malmö och ingen av dem hade jobb och barn som hon. I deras ögon hade hon varit exotisk, de hade romantiserat över hennes mysiga liv, hennes fasta rutiner, hennes Maja. De hade gärna velat följa med dem på badhuset, äta sena frukostar hos dem på söndagar eller sitta på deras lilla uteplats under varma vårvardagar. Men de ville inte ha hennes liv, det visste hon. De ville nånting mer, nånting större. Det hade Jenny också velat på sitt sätt, bara något annat och i en annan ordning, ända fram till den där dagen i maj med splitter av turkisk peppar och glas.

Maja hade inte varit en överraskning. Alla antog det, det måste vara oplanerat när så många andra givna planer fanns. Hon som hade hela livet framför sig, hela världen för fötterna, huvud på skaft och allt vad det var. I en annan stad hade kanske inte en inställd a-kurs i franska varit en sådan rasrisk. Men här. Isen hade dallrat i hennes pappas kvällsglas. Mamma hade gråtit på toaletten. Kära Kängurun inleddes vännernas vykort från vindruveodlingen utanför Sydney. Och hon blev ensam, grät in i frottéhandduken hon med. Men både sorgen och ensamheten kändes annorlunda. Delad, på ett nytt sätt. Långsamt hade nya planer lagts, borgenspapper skrivits på och de hade varit tre som flyttat in i marklägenheten på Norra Fäladen till en början. Men på en punkt fick hennes föräldrar rätt. Även Johan reste. Och då var de bara två. Två som vuxit sida vid sida, skapat rutiner och trivsel, en som trampat cykeln, en som sjungit där bak. Två som tjurat och skrikit. Två som skrattat och lekt. Två som hyrde film i maj. Och sju månaders vakuum sen dess.

Hukat, hårt trampar hon upp för Sölvegatan i småspiksregnet, svänger vänster vid astronomitornet, över Getingevägen och förbi Victoriahallen, svänger höger vid Statoil, känner klumpen som växer när hon passerar Delphinenbadet och till sist parkerar cykeln utanför huset. Det luktar fukt och mossa, nyponbuskarna står utan både löv och bär, hon lyfter upp påsen ur cykelkorgen, bregottpaketet gör en reva i plastpåsen, hur en reva kan få en att vilja gråta, hon låser upp, går in och låter påsen stå i hallen. Hon sätter sig i soffan i vardagsrummet, ser att grannen mittemot ställt sin julgran på balkongen, något växer i strupen och hon kör ner handen i springan mellan soffans dynor, känner något mjukt och drar fram en liten strumpa med fjärilar på. Mobilen börjar surra på soffbordet, Mammas mobil visas på displayen, hon ser suddigt och kan inte svara. Surret fyller hela tystnaden och när även det försvunnit finns bara kylskåpets fläkt och något som är hennes eget ljud kvar.

Det hon mindes bäst var smågodiset. Som konfettiregn. Färgglada skärvor och mosade geléhallon. Den söta, brända doften. Regn, regn och lock för öronen. Kroppen mot kroppen, lyftet, fallet, mjukt och hårt och hår i munnen. Just då hade färgerna fått henne att tänka på melodifestivalen och känslan av att ligga på golvet, kinden platt ögonen vidöppna, hade påmint om barndom. Att gömma sig under middagsbord och vilja nypa i vuxnas strumpbyxetår. Det hade känts så nära, som att hon alldeles nyss var ett barn. ”Mamma”, var det första ord hon sa. Eller var det Majas röst hon hörde? Deras röster hade alltid varit lika. Deras kroppar en gång en.

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Fotokomposition  Hebriana Alainentalo

Poetisk form eller formens poesi

Käre läsare, tanken på förståelse blir inte av följdintresse - allt kan ändras, kastas om. Det är enbart skilda känslodjup som texten vill frammana. Detta genom det mest förbjudna – ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 11 december, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Augustinus och Sanningen

Filosofen och kyrkofadern Augustinus skriver i Bekännelser från 300-talet om ett begär efter smärta, som han får utlopp för på teatern. Men det är en smärta som bara får finnas ...

Av: Hedvig Ljungar | Gästkrönikör | 10 april, 2014

August och lasterna

Den pietistiska tron, en from riktning inom kristen religion, präglade August Strindbergs uppväxt. Modern Nora, som dog i lungsot när August var tretton, bad till Gud och sökte tröst hos ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2011

Eleonora Bru · Dikter

Bild: Hebriana AlainentaloOm det inte var för ditt ansikte som vänder sig om hela tiden blir denna rörelse en gåta som smugit sig igenom två hundra år, för att passera ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 16 oktober, 2008

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale som poet inför det nya året

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 11 januari, 2017

Tidiga Petrarcaspår i nordisk litteratur

The importance of Petrarch’s (1304-74) poetry has been immense. Lars Burman 1993 Icke sedan 600-året för Francesco Petrarcas födelse har den italienske poeten, filosofen og lärofadern fått så mycken uppmärksamhet i Norden ...

Av: Søren Sørensen | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts