Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

2. Ines



Lund har allt utom vattenHon sträckte sig efter förstoringsglaset, höll det framför sig och tittade ner i börsen. Jo, det fanns fortfarande en hel del där. Det skulle räcka ett tag till, trots att det var mycket nu, många som skulle hämta och hämtas. Hon plockade upp boken och strök med handen över den, bläddrade lite i den och log. Snart skulle hon få fylla på, skriva i varifrån de kom, hur gamla de var, hur det gick för dem sedan. De var över hundra nu. Hon var glad för det, och stolt så klart, men hon visade inte boken för någon. Ingen i världen mer än hon visste att den fanns. Hon tyckte att det var bäst så, ville inte att det skulle verka som om hon samlade, även om det var just det hon gjorde. Samlade på människor.

Med darrig hand plockade hon ur några tusenlappar, kontrollräknade och lade sedan ner dem i ett kuvert. Hon lade tillbaka börsen i knäckebrödspaketet längst inne i brödskrinet, lade limppåsen framför och drog ner plåtluckan. Så. Nu var det klart. Dags att ta mördegsrullarna ur kylen om det skulle hinna bakas innan töserna kom. Det skulle bli Brysselkex, som vanligt. Och Schackrutor. Hon knöt förklädet om nattsärken, knäppte på radion och ugnen, tände lampan över köksbänken. Det sprang någon i trapphuset och hon hörde hur det dunsade till. Hon tittade på klockan. Han var allt lite sen idag, tidningsbudet.

Gudrun kom gående från sängkammaren, sköt upp ryggen och sträckte på sig, jamade sedan gällt och utdraget.

”Så du är redan vaken, mitt lilla hjärtegull”, sa hon. ”Du gnisslar som om du behöver smörjas. Då är det väl bäst att vi ger dig lite till livs. Komsi komsi.”

Medan kakorna var i ugnen drack hon en kopp kaffe och läste högt ur tidningen: ”Fyra gripna i Göteborg, misstänkta för förberedelse till terrorattentat. Barn stressar allt mer. Rättegången mot kvinna som dränkt sina söner inledd. Polis misshandlad av frackklädd student. Blottare med kvinnokläder tagen på bar gärning på lekplatsen i stadsparken.” Klipp av prinskorven, tänkte hon. Väck med möget bara.

”Världen verkar vara som vanligt, varken bättre eller sämre”, sa hon och strök Gudrun över tjockpälsen. Till påtåren lyssnade hon på ekot. Samma visa där. ”Ett molnområde drar in över Götaland under förmiddagen. Regn kan väntas.”

Hon lade kakorna i burkar, knöt av sig förklädet och hängde tillbaka det på kroken, lade tillbaka tidningen på hallmattan och hasade in till sängen igen. Mödosamt satte hon sig ner, tog av sig ulltofflorna och glasögonen, kröp ner i sängen och drog upp täcket till hakan, blundade. Tankarna återkom, malde lite, det var lite dålig reda på dem, hade blivit så de senaste åren. Hon tyckte inte om att vara stilla, det blev mycket värre då. Som tur var skulle hon inte behöva vänta så länge nu. Och Gudrun hoppade upp till henne och lade sig till rätta bakom nacken, varm och nära och spinnande.

Det ringde på dörren och en nyckel stacks i låset. De var tydligen tidiga idag. Det gillade hon. De värsta minuterna var de då de hade dragit över tiden och hon bara låg och väntade. Till ingen nytta alls.

”God morgon!” hördes en röst. Den var mycket bekant. Det var Karins.

”God morgon!” hördes en annan röst. Den kände hon inte igen. Det var någon ny. En man lät det som. Ganska ung. Bruten svenska.

”God morgon god morgon kära ni”, ropade hon tillbaka. ”Nu vill kärringskrället upp och spolas av!”

Mannen presenterade sig som Ezra och medan han tvättade hennes hår berättade han att han var från Eritrea. Mamman och två systrar var kvar där, pappan hade dött i kriget, tre bröder var försvunna, han visste inte ens om de levde. Hon tyckte att han såg så ledsen ut på ögonen när han sade det. Det var något med blicken hos de som förlorat anhöriga i strider. Hon visste, hon hade mött många sådana blickar.

”Jag har en brevvän i Assab”, sa hon. ”En gammal bekant, han är läkare och musiker och gillar hon den här Elsa Kidane. Vi dansade loss till henne på en nattklubb i Asmara en gång, men det är ett par år sedan nu. Det var länge sedan jag hörde av honom. Kanske har det hänt honom något.”

”Säg ett land där du inte känner någon”, sa Karin medan hon skrubbade hennes fötter med tvättlappen, tittade sedan upp på Ezra. ”Ines är en mycket berest dam, ska du veta, sa hon. Berest och belevad.”

”Grönland”, svarade hon. ”Om jag bara ska säga ett alltså. Annars kan jag räkna upp en hel radda.”

Hon fick håret rullat, naglarna klippta, benen smörjda och luktegott under armarna. Ezra kokade gröt till henne, krossade hennes mediciner och gav henne dem med en sked saftkräm. Karin satte på kaffe och bäddade hennes säng, puffade till de virkade kuddarna. Ezra lade in en tvätt i maskinen och vattnade pelargonierna och saintpauliorna i köksfönstret. Hon såg att han hällde på alldeles för mycket men ville inte säga något, tänkte att hon kunde hälla av det sedan.

Hon kunde inte riktigt vänja sig vid all den här servicen, men Ingrid hade övertalat henne. Det var efter att hon hade halkat omkull i duschen och stukat foten och inte lyckats komma upp. Då hade hon krupit naken ut på balkongen, fastän det bara var mars, och suttit där och ropat på hjälp tills någon nere på gatan hörde. Fått en rejäl förkylning på kuppen, hållit på att stryka med.

Näväl, det var allt ganska trevligt med besöken. Och för all del, hon hade ju några år på nacken och hade slitit en del för andra. Nog kunde hon få det lite ordnat så här på ålderns höst.

”Så, då kommer vi till lunch och tömmer maskinen”, sade Karin. ”Det står rotmos och fläskkorv på menyn idag, så du får väl en sådan där broccolibiff kan jag tro.”

”Blir fint det”, svarade hon. ”Blir alldeles utmärkt. Bara jag får efterrätt. Ni vattnar väl det som är kvar av blomstren nere i rabatten på vägen?”

Där var en hel översvämning i fönsterkarmen. Hon torkade upp och hällde vattnet av faten, kollade termometern. Fyra grader. Solen hade nästan kommit upp nu, men den sken inte. Dagen var mulen och lindarna utanför fönstret hade nästan tappat alla blad. Det var dags för fjärde kaffekoppen. Hon tog på sig täckjackan och yllemössan och hasade ut på balkongen, satt där och doppade ändbitarna och sörplade i sig. Ögonen tårades av vinden, men hon frös inte, var inte lagd åt det lättfrusna hållet.

”Här sitter jag och känner livet i mig”, sade hon till Gudrun. ”November tjugohundraelva känns ganska så skön i kärringkroppen. Bara lite småskav och tankemal. Och så ögonen, det klart.”

Inne igen satte hon på P2 och slog sig ner vid skrivpulpeten, svarade på brevet från Ninni. Snart ringde det på dörren. Hon hasade ut i hallen och tittade ut genom kikhålet. En man och en kvinna, båda runt tjugofem skulle hon gissa. De var nästan alltid unga och hon undrade vad som hände med folk när de blev runt trettio. Blev världen mindre då, och annat viktigare? Kvinnan var lång och hade svarta kläder och keps, mannen var något kortare med brunt hår, kort skägg och en grann ring genom näsborrarna. Hon kände inte igen någon av dem. Typiskt. Det var så roligt med återseenden. Men det var sällan samma personer kom två gånger. Det var ju så mycket hysch-hysch hela tiden, det var knappt de ville komma på dagtid ens. Hon tyckte allt att de var lite pjåskiga, men det var inte så mycket att göra. Ibland fick hon gå upp om nätterna och ordna med det.

Hon öppnade dörren men lät säkerhetskedjan sitta kvar.

”Vad var det om?” frågade hon.

”Vi skulle lämna en korsordstidning”, sa de och höll upp senaste numret av Kryzza lätt. ”Tjugoåtta kronor kostar den.”

”Vänta ett slag ska jag hämta pengar”, sa hon.

Hon hämtade kuvertet, öppnade igen och kollade. Sedlarna låg där de skulle. Hon plockade åt sig några schackrutor och lade ner i en påse. Hon stack påse och kuvert till paret och tog emot tidningen, blinkade åt dem med ena ögat.

”Tack ska ni ha”, sa hon. ”Nu ska det kryssas och korsas. Jag har precis bakat så ni får några kakor i dricks.”

Sedan stängde hon dörren, lade korsordstidningen i pappersinsamlingen, gick tillbaka till pulpeten, avslutade brevet och började på ett nytt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.