Filmen Martyrs och lidandets transcendens

Varning: denna text avslöjar både handling och slut i filmen Martyrs.

Av: Hugo Kuhlin | 26 april, 2017
Essäer om film

Edward Hopper: Sun in an Empty Room (1963)

Edward Hopper (1882-1967), den amerikanske konstnär som med sina vardagsrealistiska skildringar har blivit ett kultnamn inom 1900-talskonsten, brukar i litteraturen rubriceras som en mystisk konstnär och person. Att varken hans ...

Av: Kristina Öman | 13 december, 2013
Essäer om konst

Inte bara påskägg – en essä om ägg i konsten

Det är väl klart att fåglarna blir förbannade när grisarna stjäl deras ägg! Äggen är ju deras barn och en symbol för livet. Att det finska företaget Rovio Mobile valde ...

Av: Mathias Jansson | 09 december, 2012
Essäer om konst

Barzini, bilarna och kolonialismen

Sättet att sortera en bokhylla kan i sig vara en sorts litteraturkritik, en svensk kriminalroman insorterad bredvid ”Brott och straff” talar sitt tydliga språk om hyllinnehavarens värdering och litteratursyn. Att ...

Av: Jesper Nordström | 22 maj, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Lund har allt utom vatten

Lund har allt utom vatten: efterskrift

Lund har allt utom vattenVänd det sista bladet och berättelsen upphör. Trots att den här texten, Lund har allt utom vatten, är skriven för en tidning vars utbud nästan uteslutande existerar fritt från papperssidor, kommer metaforen lätt till oss. Vänd på det sista bladet och...

Det Lund vi skrivit oss fram till upphör. Under 56 avsnitt uppstod det, med sina drömmar, sina rädslor, historier och visioner, länkar i en kedja som alltid sliter på varandra, som är i konstant konflikt, men också samspel, samklang och samhörighet med varandra. Man kan inte komma in i det Lund vi skrivit utan att ta del av dessa, av samhörigheten och konflikterna, drömmarna och rädslorna över och under, söder, norr, öster och väster. Men var är kärnan? Var, och vad, är hjärtat av Lund?

Lund har allt utom vatten är en följetong som blivit en kollektivroman. Den är ett stort experimentbygge, skrivet av åtta författare från skrivkooperativet SkAlla på uppdrag av Freke Räihä och Tidningen Kulturen. Författarna heter Marie Wetterstrand, Carola Mikaelsson, Lo Söllgård, Ulrika Sandberg, Kerstin von Seth, Gunilla Falck, Therése Granwald, samt en anonym medlem i SkAlla. I slutet av den här texten hittar ni deras presentationer och vem som skrivit vem, eller vad.

Planeringen för en följetong i Tidningen Kulturen började i september 2011. Författare ur SkAlla samlades och pratade igenom hur projektet skulle genomföras. En följetong? Ett års tid? Ett avsnitt i veckan? Lund har allt utom vatten? Vad betyder det? Vem kom på den titeln, förresten?

56. Jenny

Lund har alt utom vattenSista flyttlasset hade gått. Jenny gick ett varv i lägenheten för att se om hon hade glömt något. Väggarna och golven såg annorlunda ut i de tomma rummen. Som om hon tidigare inte lagt märke till färgen på väggarna, sett det där skrapmärket på parketten i vardagsrummet, noterat hur ljuset mönstrade golvet i sovrummet. Hon dröjde en stund i hallen innan hon öppnade dörren till Majas rum. Egentligen hade hon bestämt sig för att inte tänka mer på vad hon gått igenom under den tid som hon bott här. Det hade hon redan ältat alltför grundligt, för mycket, och tankarna tog aldrig nya banor. De slutade i öppna varför. Så skulle det alltid vara. Men hon ville bara se rummet en sista gång. Det rum hon laddat med så mycket kärlek. Det rum som fått stå orört så länge. Det sista av Maja hade hon tänkt, men så var det ju inte. Det fanns massor av Maja kvar i Jenny.

55. Lina, Tobbe & Nils-August

Lund har allt utom vattenLinas mobil ringde. Hon plockade upp den ur fickan och kände inte igen. Kunde det vara … hoppas, hoppas …

”Hallå, det är Lina.”

”Hej, det är Anna från Månteatern. Jo, det är så att har vi haft möte nu och vi vill gärna att du kommer och jobbar hos oss. Om du fortfarande är intresserad förstås?” 

”Ja, det är jag absolut! Kul!”

”Det tycker vi med.”

”Okej. Då betyder det att jag börjar efter helgerna, alltså. Ni kör igång den sjunde januari, eller hur?”

”Ja, det stämmer. Vi kommer att börja den dagen med en workshop kring vår nya pjäs, den om Antigone. Det blir en uppföljare till Elektra så att säga, som vi hade premiär på för ganska precis ett år sedan.”

”Då ska jag vara med i workshopen, eller?”

”Ja, det blir ett jättebra tillfälle att börja på, att lära känna oss och se hur vi jobbar.”

”Aaa, det låter bra. Vilken tid?”

”Vi kör igång vid halv tio. Du är välkommen.”

De avslutade samtalet.

54. Erik

Lund har allt utom vattenErik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma och skrev, hans lilla etta på femte våningen var perfekt för ändamålet. En gång varannan timme gick han upp och hämtade en ny kopp kaffe, var femte timme åt han pasta eller fil och mackor. Han hade aldrig varit så fokuserad i hela sitt liv. På kontoret var det för mycket som distraherade; kollegor som kom förbi och skulle prata, kaffe som skulle drickas, gemensamma luncher och seminarier och möten. Men i lägenheten fick han vara helt ifred.

Erik hade aldrig trott att pappa verkligen skulle hjälpa Asad. Erik hade, ärligt talat, frågat pappa mest för sin egen skull. Det kändes alltid bättre när man försökt. Det där som de brukade säga, de som visste, om att det är bättre att våga och misslyckas än att inte våga och undra om man skulle ha lyckats. Han hade inte levt så mycket efter den devisen tidigare. Han hade varit feg, varken mer eller mindre. Och därigenom inte lyckats med någonting. Men ända sedan han hade börjat våga, ända sedan den där genomregniga dagen när han helt desperat plingade på Ingrids dörr, hade saker börjat röra på sig. Han vågade. Och han lyckades.

53. Kjell

Lund har allt utom vattenDet har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker han och somnar genast om.

Mårtenstorget är rensopat, fast en stor hög med snö ligger och väntar på att forslas bort. De skollediga barnen passar på att leka snöbollskrig och en liten pojke vill åka pulka på snöhögen, fast hans mamma vill gå vidare. En pappa kommer gående med två flickor och famnen full av julpaket. Överallt lyser och glittrar det. Julstjärnor och girlanger hänger över gatorna. Julljusen i den stora granen gnistrar och glimmar så annorlunda nu när snön täcker grenarna. Kjell sitter vid sitt fönster och njuter av anblicken, äter sin skinksmörgås och dricker sitt förmiddagskaffe. Det är fint att titta ut över torget och se människornas julbestyr. Här på fönsterkarmen finns hans egen prydnad, en julgris med ett ljus på ryggen. Han fick den i julklapp av morbror Ivar när han var liten. Nu står den här och brinner medan han dricker kaffet. Han är alltid noga med att släcka ljuset efter kaffestunden, levande eld är inte att leka med. Kjell skrattar när han ser barnens skoj och tumult. Hur gärna vill han inte själv rusa ut och kana på snöhögen och få krama den iskalla snön till bollar, men det kan han ju inte. Då kanske han blir misstänkt igen. Han känner sig lite dyster vid tanken.

52. Ingrid

Lund har allt utom vattenKön växte bakom henne. Framför stod en liten flicka med stora bruna ögon, bara stod.

”Jamen hur ska du ha det. Ska du ha den eller inte?”

Mjölkpaketet hade redan rullat ner längs bandet. Kassörskan som satt på stolen suckade högt.

”Det är folk som väntar. Det saknas fyra kronor. Ska du ha den eller inte? Du får ju bestämma dig nu?”

Kassörskan lutade sig tillbaka, la armarna i kors.

”Har du inte mål i munnen eller?”

Lutade sig framåt.

”Kan du inte svenska eller?”

En fnysning. Tillbakalutad igen.

Då.

Fyra enkronor med en smäll i den lilla röda koppen fick kassörskan rycka till.

”Här har du fyra usla enkronor. Kan du vara god att hålla truten nu!”

Flickan tittade med sina stora bruna ögon på den äldre damen som rutit så. Trots att hon märkte att kvinnan var rasande blev hon inte rädd. Damen föste henne framför sig, tog mjölkpaketet från bandet och räckte fram det. Med en gång blev damens röst en annan. Mjuk och vänlig.

”Nu ska du bara springa hem med det här till din mamma och tanten i kassan, henne ska du inte bry dig om.”

Flickan tryckte mjölkpaketet i sin famn. Mumlade ett tack och gjorde som hon blev tillsagd. Sprang hem till mamma.

Kvar i butiken var damen, kassörskan och kön som bara blev längre och längre.

”Asså! Du kan inte bara lämna dina varor!”

51. Underifrån

Lund har allt utom vattenOm man kommer under Lund med livet öppnar sig en hel värld av möjligheter. En undre värld. Drippetidropp. Ett lösenord lika välfungerande som något annat. För de med tänder – annars är det jäkligt svårt att uttala det. Diffedidoff blir det då, och ett smackljud på slutet. Men det är ingen risk att någon tandlös skulle ställas inför den förödmjukelsen. En tandlös person skulle ha blivit förödmjukad långt mycket tidigare än så. Utslängd, utestängd. Det krävs nämligen åtskilliga inträdesprov, entréavgifter, catwalks och rätt bekanta, men också rätt personlighet och rätt inställning för att du ens ska kunna ses som potentiell. Potentiell att invigas. Vigas in. Du måste kunna ingiva.

Först som invigd får du stiga in i det rum som angränsar till det rum där den ytterst hemlighållna, högst aktade, lägst belägna brunnsluckan finns. Och det är där lösenordet krävs. Det uttalas med vördnad: Drippetidropp, och därefter jamar brunnslocket medan det långsamt ställer sig på högkant. Ordensföraren (nej, det är inte felstavat, de kallar ledaren så) lyfter sin hand och sänker sin blick. Du är spänd, vill kika ned i hålet, men vågar inte, vill inte göra fel. Förordaren (ordensförarens vise vice) petar dig vänligt i svanken och du förstår att du ska gå. Du ska gå nu, för annars kan du aldrig komma tillbaka till detta sällskap, till denna plats, till ditt arbete. Allt det tillhör dig endast om du är med. Så du ska alltså gå. Gå ned i brunnen. Du tar ett steg, svettas på överläppen, tittar upp mot ordensföraren som fortfarande står med höjd hand och sänkt blick. Du följer blicken. Det glänser där nere vid hålets botten, och du ser att brunnen inte är någon brunn. En trappa växer fram allteftersom du stiger närmre hålet i golvet, och du ser att trappan leder ned till en grön plats, en gräsmatta. Allt är ljust, det finns blommor, du hör fågelkvitter. Första och andra trappsteget går långsamt, men sen är det som att kroppen drivs av något annat än dig själv, något inifrån, utifrån, överallt ifrån, och snart står du i gräset, springer, ropar: Mormor! Och din mormor skrattar, sträcker ut sina armar, och ni kramas. Drick, säger hon sen, och du vänder dig mot vattnet som flyter fram bredvid er, förstår vad du måste göra, och du vill, du vill verkligen dricka det här vattnet, du kupar handen och smäller den mot munnen så att klunken kastar sig in i svalget och ut längs kinderna, du skrattar igen och dricker mer. När du sen sitter i gräset och pratar med mormor kommer Sulan och nosar dig i örat, lägger sitt mjuka huvud mot ditt ben. Sulan, viskar du och klappar, kliar i nacken, pussar på nosen. När du tittar upp möter du din farfar. Ni skrattar och ni kramas, och farfar bjuder dig och mormor och Sulan på fest. Fler och fler anländer och kvällen går, natten, morgonen och dagen, nästa dag, natt, vecka, månad – det dröjer nästan ett år innan du ser trappan igen. Det dröjer nästan ett år innan du förlustat dig färdigt och är redo att lämna vattnet här, lämna ljuset och grönskan, lämna mormor och Sulan, farfar och alla andra; du har träffat nya gamla favoriter hela tiden, gått från en famn in i nästa, men nu behöver du gå i den där trappan igen, du vet det, du behöver andas, du behöver stiga upp, komma tillbaka. Du har en silverbägare i din hand, sänker den i vattnet och fyller den. Sen går du upp. Och när du står bredvid brunnslocket igen sänker ordensföraren sin hand och höjer sin blick. Du får en nick och en blinkning. Därefter utbryter en dånande applåd. Du är nu invigd i Sällskapet.

50. Ines

Lund har allt utom vattenDet regnade mot rutan. Inne på fönsterblecket stod två vita krukor på varsitt fat. I krukorna var det två likadana plantor. Bladen var ludna och många och något hopskrumpna, blommorna var små och mörkt blålila och satt i mitten som en bukett. De hängde med huvudena och många av kronbladen hade fallit av. Jorden var torr, hade varit det i flera veckor nu och den hade släppt krukornas kanter, satt som två spröda klumpar i mitten och längtade efter vatten.

* * *

Kajan hade tröttnat på att flyga runt i den hårda vinden. Den saktade in och gjorde benen redo för landning, fällde ut klorna och vid exakt rätt ögonblick greppade de om korset. Gången nedanför var nykrattad, men ändå full av löv. På andra sidan, i jorden mellan en vildvuxen miniros och några på tok för stora cypresser, satt tjugotre små virkade figurer. Alla var smutsiga och blekta och flera av dem hade vält, låg med ansiktet ned i det mörkbruna, geggiga, kalla. Kajan tog ett skutt ned på marken och hoppade in ibland dem. Den hackade lite i en gul gris med röda ben, fick upp den i näbben och försökte tugga, men det var svårt.

Ur arkivet

view_module reorder

Familjen Facebook – framsidan och baksidan

Det fanns något som hette Facebook, berättade man. Det var ett slags mötesplats på Internet. Jag som författare borde gå med, sa man. Knyta kontakter, nå ut, hålla mig a ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 31 augusti, 2013

Adolf Eichmann 1942. Public Domain Wikipedia

Eventet Eichmann och Amaleks ande

Samma natt som Adolf Eichmann hängdes den 31 maj 1962 brändes hans kropp. Urnan med hans aska fördes till internationellt vatten och spreds i nattmörkret. Det skulle inte finnas någon ...

Av: Roger Fjellström | Essäer om politiken | 28 mars, 2017

Gunilla Nordlund

När drömmen blir verklighet

Jag känner Gunilla Nordlund sedan minst 10 år tillbaka. Jag har alltid uppskattat hennes kraft som regissör och kulturarbetare att aldrig böja sig för makten utan ständigt fortsätta kämpa för ...

Av: Guido Zeccola | Scenkonstens porträtt | 02 november, 2016

Stockholm Jazz Festival 2012 Jazz från den första till den sjunde oktober

Efter trettio år utomhus på Skeppsholmen - en fantastisk miljö när det inte regnar för mycket, och en ständig kamp mot ekonomisk överlevnad som vartefter styrde festivalen mot inte bara ...

Av: Leif Carlsson | Essäer om musik | 14 oktober, 2012

Bild Privat ägo

Rent spel med Sven Frödin

En essä av Ulf Stenberg om konkretisten Sven Frödin.

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 11 maj, 2016

Michèle Reverdy. Foto: Jean-Marc Volta

Michèle Reverdy, en framgångsrik kvinnlig kompositör

Michèle Reverdy är en av Frankrike mest betydande tonsättare. Tidningen Kulturens Eva-Karin Josefson porträtterar henne.

Av: Eva-Karin Josefson | Musikens porträtt | 11 juli, 2017

Isaiah Berlin1983.  Foto Wkipedia CC BY SA 3.0

Igelkottar och rävar

En fransman klagade nyligen över det egna språkets förlorade världsdominans. Enligt denne intellektuelle imperialist är engelskan ett mycket torftigare språk än franskan. I hans suveräna föreställningsvärld framträder Sverige inte ens ...

Av: Niklas Anderberg | Agora - filosofiska essäer | 14 maj, 2016

Sara Stridsberg och de progressiva ödesbilderna

En del karaktärer i litteraturen strider för att bli trodda och giltigförklarade. De slåss för att spränga sömmarna i sina trånga kvinnokläder, spränga väggarna i sina klaustrofobiska kvinnorum, spränga ramarna ...

Av: Tommy Sandberg | Litteraturens porträtt | 17 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.