Simon O Pettersson - Sydtysk afton

Simon Pettersson – Fil. stud. med breda humanistiska intressen. Skriver i flertalet genrer. Söker inte medvetet att skriva i någon viss stil, men i den mån han kan analysera sina egna ...

Av: Simon O Pettersson | 25 juni, 2012
Utopiska geografier

Baksmällan

Så där ja. Då är valfesten över för den här gången, och valvakan har övergått i politisk baksmälla. Det blev också som jag befarat. Oskuldens tid är över. Nu tänker jag ...

Av: Ulf Persson | 23 september, 2010
Gästkrönikör

I skuggan av ljuset. Om Gregory Crewdson

Ingenting kan väl vara mer trendriktigt inom konstvärlden just nu än foto. Kulturhuset i Stockholm har dock satsat på denna konstform i ett antal år och har generöst bjudit på ...

Av: Nancy Westman | 26 mars, 2011
Konstens porträtt

Ett anständigt liv? Romernas situation i Sverige

På teve visas ett program om de sju dödssynderna, varav likgiltigheten är en. Mötet människor emellan inrymmer ett hopp om att bli förstådd. Utan förståelse infinner sig likgiltigheten, man ...

Av: Lilian O. Montmar | 23 februari, 2010
Essäer om samhället

Milla-Elina Bylund Lepistö



Milla-Elina Bylund LepistöJag är född 1979 och bosatt i Sundsvall. Mitt bidrag består av texter och bilder. För att förstå mitt uttryck kan en beskrivning av min bakgrund, mina idéer och tankar vara till nytta. Jag har olika utbildningar som omfattar bland annat av konststudier samt en fil. mag i sociologi, Mittuniversitetet, även en del juridik och ekonomi. Jag föreläser om rasism, konst och psykologi. Inom forskning och föreläsning om rasism har jag ett postmodernt förhållningssätt; jag vill dekonstruera de vedertagna begreppen och lyfta fram nya perspektiv. Jag upplever ofta att många begrepp vi använder och tagits för givet liksom att en del teorier är grova förenklingar av verkligheten. I de psykologiska delarna av mitt arbete, analyser och texter använder jag teorier av Freud och Jung. Utöver föreläsningar, samtal och stödverksamhet – samt en rad olika vikariat – arbetar jag med drömanalys, bilder och texter. I min konst söker jag ett expressivt uttryck: någonting ur min inre värld ska berättas, speglas, på ett så direkt sätt att det kan bli allmängiltigt. I mitt arbete och i min världsåskådning har jag inspirerats av min uppväxt, olika förhållningssätt, teorier och samhällsuttryck. Dessa är sammanlänkade på direkta eller indirekta sätt. Kanske behövs det också en kort introduktion av min uppväxt för att till viss del förklara hur jag kom att anamma de egenskaper, tankar och åsikter jag idag bär på.

När jag var omkring fem år gammal hade jag under en period väldigt svårt att somna. Jag hade fått ett eget litet rum längst upp vid taknocken i det stora huset jag växte upp i. På natten kändes det lite kusligt. Jag sov oroligt. Jag var nog lite rädd. Mina föräldrar skaffade ett kassettband med sagor som jag kunde lyssna på tills jag somnade. Ett band handlade om Alice i Underlandet. Jag blev väldigt förtjust i berättelsen och ville alltid lyssna på det bandet innan jag skulle somna. När jag somnade till Alice i Underlandet drömde jag märkliga saker. Drömmen blev som en parallell värld jag kunde besöka. Att jag började drömma så märkliga saker var säkert en del av orsaken till mitt intresse för drömmar.

Mina föräldrar hade kommit till Sverige från Finland som arbetskraftsinvandrare på 60- och 70-talet. Vi bodde i ett stort rött hus där jag och mina syskon hade egna rum och gott om plats. Vi levde enkelt, hade inga dyra saker eller kläder, men vi led inte heller brist på någonting. På landsbygden i Finland visade de äldre stor respekt för drömmar och man talade ofta om vad en dröm kunde ”betyda” på fullt allvar. Drömmar betraktades som spådomar eller budskap. Det berodde nog både på de bibliska drömmarna som inom kristendomen ansågs vara budskap från gud. Även de gamla folkliga sederna med personer som befattade sig med läkekonst och ritualer för att göra människor friska levde och verkade i en kultur där drömmen kunde ses som ett varsel eller en spådom. Drömmens levande bildvärld inspirerade mig att skapa egna bilder redan som barn. Jag läste och tecknade ovanligt tidigt och mycket. När jag blev äldre började jag intressera mig för Freud, Jung och deras drömtolkningar.

I grundskolan var jag mobbad. Jag ansågs vara ful, blek och smal. Annorlunda. Min familj var från Finland och mitt modersmål var finska. Jag hade haft en ganska skyddad uppväxt. Mamma var hemma med mig och min syster när vi var små. Ibland gick vi hos en finskspråkig dagmamma. Jag var inte beredd på att jag skulle betraktas som annorlunda, eller att mitt liv skulle präglas av en diffus diskriminering på grund av min bakgrund. Det går förstås inte att jämföra den diskriminering jag känt av med den som personer med mörk hy ständigt drabbas av, men det var obehagligt. Livet bestod av mycket annat än diskriminering också, men de upplevelserna har tyvärr varit en del av mitt liv. Den skola jag hamnat på var en problemskola. Många elever hade sociala problem av olika slag. Gruppen kändes väldigt homogen och snäv. Jag passade inte in. Mobbingen gick så långt att jag drömde olika mardrömmar varje natt tills jag började gymnasiet. Jag minns inte när den dök upp men den återkom ofta: Jag går i skolans nedslitna fula korridorer som andas hopplöshet; slutet, ett fångläger. Korridorerna är tomma och jag är livrädd för att det ska dyka upp någon. Jag drömmer fortfarande samma drömmar ibland; mardrömmar om att jag är tillbaka på skolan, och vandrar omkring i de fattiga korridorerna från 60-talet. Det mest olustiga i de senare mardrömmarna om skolan är känslan av fruktansvärd tristess och hopplöshet. Jag är på sätt och vis glad att jag utsattes för denna exkludering; den höll mig på gott och ont i en situation där jag var tvungen att skapa min egen personlighet mer utpräglat. Samtidigt har de gett mig en empati och förståelse för invandrare och flyktingar som många gånger befinner sig i en svår situation. Det finns mycket rasism på många nivåer. Det svåra är på sätt och vis att bekämpa och synliggöra den rasism människor inte är medvetna om själva men som de praktiserar. Mina upplevelser har fått mig att inse, att de rasistiska uttrycken som riktades mot elever med invandrarbakgrund kom från föräldrarna – ibland föräldrar från hem i misär och fattigdom, men även ganska välbärgade hem. De i sin tur hade förmodligen inspirerats av eliternas rasism, den som finns i alla partier, i media, i den politiska diskursen. Den som ifrågasätter och misstänkliggör alla människor med en annan kultur, etnicitet och bakgrund. Samma fördomsfullhet drabbar människor med en annan sexuell läggning än hetero. En normativ, trångsynt fördomsfullhet som är lika handikappande för ett samhälle som en diktatur kan vara. Men om just elitrasism har en forskare som heter Van Dijk skrivit, jag ”upptäckte” honom när jag studerade sociologi. När jag var yngre var det svårt att sätta fingret på den diskriminering man uppfattade från många nivåer, mot mig och mot andra, mot utpekade etniciteter. Idag kan jag se strukturen och systemet bakom mycket tydligare.

Jag började intressera mig för politik. När jag gick på mellanstadiet läste jag Castros självbiografi. Den blev en inspirationskälla just då. Jag tänker att om det varit på ett annat sätt under min uppväxt hade jag kanske aldrig utvecklat mitt intresse för konst, min avsky för orättvisor och rasism. Alla dessa delar av mig som gör att jag kan känna glädje över att vara mig själv, en energi och ett engagemang som riktar sig till att ena istället för att splittra. Vad bättre var; jag gick emot strömmen i valet av gymnasieskola likaså. Jag hade höga avgångsbetyg men valde Estetiska programmet med konst och forminriktning i gymnasiet. Det var låga intagningskrav till programmet. Det var en utbildning som många elever med problem valde, elever som var skoltrötta, men även de genuint konstintresserade.

Det var bättre än jag kunnat föreställa mig. I skolan fanns en byggnad med en ateljé som hade högt i tak och enorma glasfönster. Vi fick stå och måla modell och stilleben i den salen. Att teckna kroki efter levande modell var svårt i början. Jag bestämde mig för att utveckla mitt tecknande till det yttersta. Jag njöt av varje dag i skolan. En morgon i veckan började vi med dramalektioner. Utbildningen omfattade även vanliga teoretiska ämnen, men istället för den vanliga idrotten – som jag alltid hatat liksom alla former av tävlingar – fick vi även ta danslektioner i klassisk dans, balett och jazz, någonting som tilltalade mig betydligt bättre. En bilduppgift på skolan kunde bestå av att illustrera en gud från den grekiska mytologin. Det kunde vara att gå ut och teckna exteriörer, utomhusbilder, och sedan samlas för att få kritik, konstruktiv kritik som hjälpte mig att bli ännu bättre till nästa gång. Det var som om jag varit död, begraven och återuppstått.

Konsten, för mig, blev och är ett stort intresse och ett sätt att uttrycka tankar, känslor och visioner. Bilder och symboler förekommer i drömanalys och som arketyper inom psykologi – till exempel hos Jung. Bland alla ismer av konst är jag kanske mest fascinerad av expressionismen och fauvismen. Expressionismen och fauvismen kan ses som en motpol till futurismen som ville förhärliga människans skapade verk, maskinerna och kriget. Futurismen föddes som en hyllning till det av människan skapade, till maskinen, det överlägsna som man tror sig hitta hos mänskligheten. Tanken med futurismen var att lämna det som varit och skapa en ny samhällsordning, men efter första världskrigets fasor förkastade man i viss mån dessa idéer. Expressionismen och särskilt fauvismen var istället inriktningar där man ville uttrycka känslor. Det mänskliga i människan och livet ”hyllades”, ångest blev ett uttryck som fick synas i konsten. Det ibland svaga, samhällets brister och känslor fick fokus i motsats till det starka, övermänskliga, superba. Målarna ville visa samhällets avigsidor; exploateringen, prostitutionen, den hopplösa fattigdomen, sorg och orättvisor. Regler som funnits förkastades rent psykologiskt sett. Varje verk skulle få vara en unik produkt av en konstnär, samtidigt utgöra en fortsättning på kedjan av allt mer intressanta verk. Dynamiken mellan dessa inriktningar, expressionism och fauvism kontra futurism, kan ses som en konstnärlig diskurs om makt på ett sätt som får mig att tänka på Foucault, makten, subjektet. Jag kan säkert verka återhållsam och försiktig som person men inombords känner jag starkt inför många företeelser och händelser. Jag har själv upplevelser i bagaget som gör att jag kan relatera starkt till de uttryck och bildspråk som fauvisterna utövade. Expressionismen och fauvismen talade direkt till mitt inre.

Efter gymnasiet gick jag på en lokal liten konstskola i två år. Skolan höll hög klass, jag kom in på en konstskola i Stockholm efteråt. Jag trivdes väldigt bra på konstskolorna, det kändes som ett nytt hem, en plats där jag hörde hemma. Även om klimatet på skolan i Stockholm kunde vara hårt, så kände jag aldrig av den exkludering och mobbing som funnits mina första år under tiden i grundskolan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Min konstutbildning fick dock ett tråkigt slut, jag var med om ett väldigt skrämmande överfall som kunde ha slutat riktigt illa. Det började med ett våldtäktsförsök mitt ute på öppen gata, men övergick till misshandel säkert på grund av att jag gjorde motstånd. Efter den händelsen ville jag flytta hem och landa. Jag kunde inte tro att någonting sådant kunde hända, en vanlig kväll, mitt i stan. Det skakade om mig och fick mig att bli väldigt försiktig, rädd rent av. Det tog tid att göra upp med rädslan. Kanske är det en del av själen som flyr när man är med om en plötslig, traumatisk händelse? En själslig flykt som skapar ett behov av att vila för att få en möjlighet att återkalla denna försvunna spillra? Det tog tid för chocken att lägga sig. En lång tid efter överfallet drömde jag fortfarande mardrömmar. De var så intressanta, att jag började skriva ner dem och illustrerade dem.

Min tankevärld och mitt liv ändrades, jag blev nog en aning bitter. var det en katastrof och orättvisa av stora mått ansåg jag, men efteråt har jag tänkt att det kanske var en utmaning, ett problem som kastades till mig för att se hur jag skulle hantera det. Åtminstone valde jag att fylla den tråkiga händelsen med mening. Jag började ifrågasätta mina livsmål, livet, vilket ledde till att jag så småningom började studera sociologi och psykologi på universitetet. Där fann jag sociologer och filosofer som Bauman, Foucault, Haraway, Fanon och många andra. Den första tiden var det oändliga berg av kurslitteratur att plöja igenom. Jag älskar att läsa, men det här var mer läsning än jag kunnat föreställa mig. Ändå kunde jag inte låta bli att läsa ännu mer. Ibland på kvällarna hade jag sprängande huvudvärk och var förvirrad av alla teorier och filosofier, Hegel, Marx, de franska filosoferna, Karl Popper blandat med Kant, och rena överdoser av kvalitativ och kvantitativ metod. Foucault tyckte jag var genast intressant, han har ett perspektiv på makt som jag delar. Han diskuterar maktrelationer och hur makten skapar subjektet. Framförallt är det socialt konstruerade en ledstjärna i mitt sätt att betrakta och tolka världen. Donna Haraway för in en ny syn på kunskap. Till skillnad från tidigare krav på forskaren att agera som en objektiv ”tom tavla” så hävdar Haraway att en forskare aldrig kan vara objektiv, därför att vi alla har en förförståelse som präglar vårat sätt att tolka det vi ser. Hon anser att man ska använda detta, och kallar det situerad kunskap. Precis det gjorde jag i mina uppsatser. Det lite stela sättet att dela upp ”sanningen” i teser, nollhypoteser, statistik och siffror passade aldrig min stil. Jag höll och håller med Haraway om att alla bär på sin egen sanning. Det finns inte bara en sanning: det finns många. Även hon diskuterar i termer av makt och hur vi tolkar makt. Om man studerar en grupp djur kan vissa beteenden automatiskt tolkas till exempel som att hannarna bestämmer över honorna, till exempel om man tänker sig ett scenario där hannarna ligger på en kulle ovanför honorna. Men man skulle lika gärna kunna tolka det som att honorna visat åt hannarna att hålla sig där, så att de har god uppsikt över vad som försiggår. Våra tolkningar handlar ofta om våra egna antaganden om ordningen. Haraway ifrågasätter itudelande begrepp som man-kvinna, natur-kultur, människa-maskin. Hon menar till exempel att gränsen mellan människa och maskin suddas ut allt mer. Haraway har ett postmodernt förhållningssätt, och hävdar att den naturvetenskapliga världen som mest av alla forskningsområden hävdar en ”medfödd” ordning är beroende av det socialkonstruktivistiska perspektivet.

I likhet med Foucault ifrågasätter Haraway vedertagna begrepp och dekonstruerar dem för att hitta mer nyanserade sanningar – eller åtminstone olika pusselbitar som tillsammans kan spegla en mångfacetterad bild av verkligheten som kan sägas uttrycka en slags sanning. Det är ett postmodernt perspektiv som länkas samman med socialkonstruktivismen. De vetenskapliga metoderna som används inom till exempel naturvetenskapen är då mest komprometterande bevis på hur sanningar skapas, inte upptäcks. Det har jag känt på mig många gånger när jag varit i kast med statistik och ”objektiva” studier. Jag har tänkt på hur man många gånger missar viktiga bakomliggande orsaker till resultatet vid den sortens studier. En dag hörde jag på radio, att nu var det ”vetenskapligt bevisat” att män av naturen drogs till storbystade kvinnor. Man hade gjort en undersökning där man tittat efter hur länge män stirrade på olika kvinnor och kommit fram till, att männen tittade 15 sek längre på de storbystade kvinnorna. Ponera att fallet var så och att det enbart hade med byststorleken att göra – alla andra detaljer borttagna. Inte ens i bästa fall kan man bevisa en ”naturlig” eller medfödd koppling. Om undersökningen är statistiskt signifikant så säger det ändå inte att skillnaden eller beteendet inte är socialt konstruerat och inlärt. Det handlar om att forskaren har makt att tolka ”sanningen”. 

Fanon diskuterar också maktrelationer, socialt konstruerade, fast framförallt de maktrelationer som finns mellan etniciteter, vita och svarta, rasism och fördomar. Det finns en särskild sorts rasism som riktar sig mot personer med mörk hy, men rasisten är rasistisk mot andra grupper också. Fanon tar som exempel judendom som en kategori som utsätts för diskriminering. Diskrimineringen kan få den diskriminerade att börja förakta sitt ursprung. Det kan innebära att den som blir diskriminerad tillslut accepterar den orättvisa ordningen. Det finns även personer som reagerar med att skämmas för sin bakgrund. Det har jag sett många gånger; personer som vuxit upp med finska som modersmål men slutar prata finska och ”glömmer bort” språket. De vet många gånger inte varför, vad det beror på. Jag skulle säga att det beror på att de mötts av så många fördomar om Finland att de inte vill bli förknippade med den negativa bilden. De skäms kanske omedvetet för sin bakgrund, tar avstånd från den och förtränger den diskriminering de blivit utsatta för. 

Enligt Fanon händer just detta i samspelet mellan mörkhyade och vita. Rasism drabbar många etniska grupper, men just i fallet med mörkhyade så blir hudfärgen en markör som bidrar till att de mörkhyade betraktas som ett hot i sig. Det kan jämföras med fördomarna mot judar, som ofta upplevs som ett hot på ett idémässigt plan. Det finns många olika konspirationsteorier som broderar ut tänkbara faror med gruppen. För många mörkhyade var drömmen om en vit partner – eller en partner ljusare än man själv – en önskan om att komma längre bort från den negativa stämpel det utgjorde att vara och leva bland andra mörkhyade. För mörkhyade kvinnor var det en dröm om att få avkomma som för varje generation skulle bli ljusare. För mörkhyade män var drömmen att accepteras och älskas av en ljus kvinna lika viktig. För de mörkhyade var drömmen sammantaget helt enkelt att bli accepterade som de var, bli sedda för vilka de var, och inte bli förknippade med den rasistiska bilden som förmedlades om människor med deras hudfärg. Men den rasistiska bilden hade blivit så allmän, att många mörkhyade själv inte ifrågasatte rasismen utan fann sig i vad som sades om deras etniska grupp, men ville visa att de själva utgjorde ett undantag. Rasismen var som en hjärntvätt där man övertygade de drabbade om att de var sämre, dummare, mer primitiva och så vidare. Se vidare Fanons undersökning ”Svart hud vita masker” från 1971. Den drabbade vill få vara en del av härskarens led, men kan aldrig nå dit, och härskaren är beroende av den grupp han föraktar för att behålla sin position. De mörkhyade vill inte bara bli erkända av de vita, de vill vara vita, hävdar Fanon. Genom att bli medvetna om dessa problem kan man gå emot de osunda, ouppnåeliga önskningarna.

I en Hollywoodfilm, en komedi, har ett nygift par, vita amerikaner, under sin smekmånad stora bekymmer. Paret visar sig vara omaka, kvinnan är krävande, bortskämd, saknar taktkänsla och får sin nyblivne make att på olika sätt känna sig otillräcklig. Mitt i en kärleksakt skriker hon ”Fuck me like a black man”. Scenen ska spegla att kvinnan får mannen att känna sig otillräcklig, vilket säger en hel del om synen på den mörkhyade mannens sexualitet. Det kan tyckas vara en petitess, ett skämt i en fånig komedi, men den utgör samtidigt ett uttryck för våra fördomar och de egenskaper vi tillskriver mörkhyade män. Filmen är inte minst sexistisk i sitt sätt att porträttera den ”besvärliga” kvinnan. När personer med mörk hy sexualiseras är det en överföring av den egna lusten menar Fanon. Mörkhyade män tillskrivs en ovanligt stark potens och ohämmad sexualitet. Vita kvinnor är skrämda och lockade av den mystiska sexualiteten, det finns några exempel inom svensk litteratur. Den här sortens exotifiering kan verka oskyldig men får väldigt trista konsekvenser i många olika led. När det gäller till exempel våldtäkter är det ovanligt att svenska, vita män blir dömda. Om samma brott begåtts av en invandrare så ökar oddsen avsevärt att han kommer att fällas för brott. Den vite mannen är nästan oantastlig, medan mer mörkhyade män anses fullt kapabla till att begå våldtäkter. Den snedfördelning som skapas i brottstatistiken är väldigt farlig, därför att den skapar en falsk bild av verkligheten som drabbar hela samhället. Både kvinnor som utsätts för våldtäkt drabbas, invandrare som grupp drabbas, även de män som fälls för våldtäkt eftersom de få gånger någon fälls så blir reaktionen så stark. Kvinnor som anmäler en svensk man för våldtäkt blir misstänkliggjorda. ”Invandrarmän” ses som en grupp potentiella förövare. En svensk man som fällts för våldtäkt måste vara ett svin av grandiosa mått, tänker nog många. Sanningen är att de begått ett hemskt, tyvärr väldigt vanligt, brott liksom sina svenska medbrottslingar, med skillnaden att de blivit fällda. Den här problematiken diskuterar Katarina Wennstam i sin bok ”Flickan och skulden”, även vilken kvinnosyn som ligger bakom denna syn på våldtäkter. Jag hävdar att ingen människa våldtar någon annan på grund av sin etnicitet åt vare sig det ena eller andra hållet, utan det är individuella handlingar som sannolikt påverkats av socialt konstruerade förhållningssätt.

Fanon lyfter fram ett psykologiskt perspektiv i frågan hur individen och gruppen som diskrimineras hanterar det. Han använder sig av teorier från Freud, psykoanalysen, om projiceringar och det omedvetna. Fanon använder en fenomenologisk metod, där han låter fenomenet stå i fokus för sin undersökning. Han diskuterar i likhet med Freud vikten av drömmarnas budskap om vilka tankar vi bär och kanske inte ens är medvetna om. Till och med i drömmarna framkommer det rasifierande uttryck och stereotyper. Vi tar in stor del av vår kunskap från omgivningen, inte minst media. Eftersom det är så stora mängder information som ska tas del av hinner vi inte alltid sortera alla intryck, utan accepterar mycket som skrivs som sanning.

Media har en stor makt över hur vi uppfattar världen. Nyhetsrapporteringar från den afrikanska kontinenten har blivit hopplöst förknippade med svält, död och klanstrider. Den mediala enkelspårigheten har lett till att dölja faktum som att folkmordet i Rwanda inte var några klanstrider utan ett välplanerat och genomtänkt folkmord, menar Tester. Det är ännu ett exempel på hur vi omedvetet påverkas av generaliseringar från eliternas håll. Vi lär oss en rasistisk praktik från en offentlig diskurs. Jag skäms att erkänna den förenklade bild jag får upp när Afrika kommer på tal. Det första som dyker upp är ofta bilder på öken med svältande barn täckta av flugor, sjukdom, död, men jag vet att det är fullkomligt missvisande. Jag vet för mycket om den stora kontinenten för att tänka så förenklat, därför bearbetar jag den förenklade bilden med nya bilder och tankar. Men det kan också ses som ett bevis på hur vi påverkas av de bilder vi matas med sedan barnsben. Vi måste aktivt göra upp med de falska, oreflekterade bilderna vi indoktrineras av från samhället och ifrågasätta dem. Det kan vara svårt, men det svåra är ofta det viktiga som min handledare i sociologi brukade säga.

Diskriminering och fördomar är inlärda beteenden, inte medfödda. Det positiva med det är att man kan lära om människor, att man kan förmå människor att se saker på ett nytt sätt tänker jag. Det finns hopp om att förändringar ska kunna ske. Vill man så kan man förändra.

Van Dijk granskar eliternas påverkan på rasismens reproduktion och fortlevnad. Rasismens historia är en viktig del att belysa i maktförhållanden mellan olika etniciteter. Begreppet ”ras” och idén om ”överlägsna raser” uppfanns av forskare, liksom rasistiska praktiker som kolonialism, eugenik, segregation, Förintelsen, apartheid, och ”etnisk rensning”. Dessa praktiker drevs av politiker som på sin tid ansågs framstående och tillförlitliga. De i sin tur fick uppbackning av journalister, akademiker, och vetenskapsmän. Inte av alla, förstås, men tillräckligt många. Eliterna och politikerna pekar gärna ut ”outbildade” människor som rasister istället för att kännas vid rasism i det egna ledet. En gång berättade jag för bekanta på en kurs som jag gick på, om en föreläsning som jag skulle hålla om rasism, olika rasistiska kommentarer började genast hagla, med tillägget: ”jag är inte rasist, men … ”. Det var svårt att få en syl i vädret. Det var ett levande bevis på föreställningen om ”en riktig rasist” som media lyckats implementera i människors medvetande. Många förslag som olika svenska partier lagt har rasistiska toner. Det innebär att det finns mycket utbredd rasism i de framstående partierna. Därför tror jag att dessa partier har svårt att diskutera rasism med mer extrema partier: argumenten håller inte när man sitter i samma träsk. Man kan inte anta halva argument för att motverka rasism, utan måste anta ett helt nytt synsätt på saker och ting. Kanske det blir för svårt för många människor, för jobbigt. Livet blir svårare när man väljer att vara konsekvent med vissa saker, till en början. Men det blir samtidigt bättre, rikare. Om man förlorar några relationer, så är det tråkigt, men man kan se det som en möjlighet att få nya, bättre relationer och vänner i sitt liv. Det viktiga är att människor bemöter varandra med respekt och hövlighet. Jag märker att många är rädda för att stöta sig med andra människor. Rädda för vad andra ska tycka. Rädda för att bli ensamma. Ibland kan ensamhet vara skönt för att få tid att reflektera, skriva och umgås med sig själv och sina tankar.

När jag var föräldraledig läste jag vid ett tillfälle ”Albert Speer och sanningen” av Gitta Sereny. Jag har svårt att tro ett ord på vad Albert Speer säger om sin bristande kännedom om förintelsen. Jag har undersökt olika folkmord och ser just Förintelsen som en ohygglig händelse som var en produkt av sin tid. Med den andan och attityden som fanns mot utpekade grupper tror jag att ingen inom partiet var omedveten om folkmordet. Bauman är en sociolog som bland annat undersökt just Auschwitz och Förintelsen, hans undersökning har jag läst många gånger om. Förintelsen kunde äga rum tack vare många olika orsaker, men anledningen att den blev så ohyggligt omfattande var att byråkratin blev en effektiv dödsmaskin som förenklade administrationen och systematiserade mördandet. Man kan även se kopplingen till eliterna och deras makt: tack vare att politiker och forskare gav sig på vissa grupper legitimerade man särskiljandet, vann folkets stöd och fick dem tillslut att delta i dödandet. Bauman menar att individerna i en byråkrati lätt kan skylla ifrån sig och hävda att de bara lytt order. Ingen vill ta ansvar för ”slutprodukten”, de yttersta konsekvenserna. Därför borde alla människor ständigt bära med sig ett personligt moraliskt ansvar för allting de gör. Problemet med byråkratin i Tyskland under andra världskriget var dess avsaknad av moral hävdar Bauman. Inom byråkratin växer en kultur som uppmuntrar människor att se samhället ur ett administrativt perspektiv; ett antal problem att ”lösa”, en ”natur” att behärska, ”förbättra” eller omdana, ett acceptabelt uttryck för en social ingenjörskonst. Hela samhället betraktas tillslut som en trädgård att planera och upprätthålla enligt planen. Dessa tendenser, avsaknaden av ansvar, tycker jag präglar många myndigheter idag. Ibland ställs myndigheter till svars inför media, men ofta finns det inte mycket att tillägga när den juridiska skulden visar sig saknas. Där skulle jag vilja fråga de ansvariga som ändå inte verkar ha ett ansvar, hur de ser på sin del och sitt moraliska ansvar i processen. Bauman, Freud, Tester och många andra forskare diskuterar just moraliskt ansvar. I likhet med Freud menar Bauman att samhällets överlevnad är beroende av att individen tar moraliskt ansvar. Han diskuterar även det rasistiska perspektivet, den antisemitiska propagandan som drabbade judar från både höger och vänster. Han menar dessutom – med stöd av psykologisk forskning – att när en grupp människor har övertaget om en grupp andra personer, en ojämlik maktrelation, så tenderar våldet att eskalera och uttrycken för förnedring bli allt värre och fler. Samma slags samhällsproblem sett ur ett marxistiskt modernt perspektiv skulle vara skillnaderna mellan klasser eller rika och fattiga grupper i samhället. De resursstarka får oproportionerligt stor makt i förhållande till de som saknar resurser. I vår tid, när arbetskraft blivit en handelsvara som vilken som helst på en fri marknad så uppstår nya slags strukturer och maktrelationer. Detta leder till en form av exploatering och förtryck. Jag såg på en dokumentär om en klädkedja som anammat ett obehagligt sätt att styra sina anställda och företaget. Man använde sig av metoden ”management by fear”, ett väldigt kontraproduktivt och gammalmodigt sätt att bemöta personal. Personalen bröt ihop och mådde psykiskt dåligt. De chefer som inte deltog i mobbing och pennalism fick själva sparken. Många anställda blev utbrända och bröt ihop psykiskt. De anställda fruktade att lämna företaget eller få sparken eftersom de var rädda för att få dåliga referenser och därmed få problem med att hitta nya jobb. Det är bara ett litet alldagligt exempel på förändringarna på arbetsmarknaden som är en följd av nedskärningar, ökad arbetslöshet och en arbetsgivarens marknad. Ett sätt att skapa ett mer humant och hållbart samhälle skulle kunna vara att omfördela resurserna. Alla människor är sammanlänkade genom sin mänsklighet, därför har vi ett ansvar för varandra. En nationsgräns, grupptillhörighet, etnicitet, läggning, ingenting kan frånta oss ansvaret för varandra.

Jag har tidigare tänkt på samhällsproblem och orättvisor ur ett allmänt perspektiv, solidaritet. När jag började förstå politiska resonemang har jag alltid tyckt att de solidariska idéerna känts självklara. Sedan jag fick barn har samhällsfrågorna berört mig ännu mer. Jag tror att alla föräldrar vill att deras barn ska få växa upp i en bättre värld än de själva upplevt. Att få barn är en enorm händelse i livet, av glädje men också osäkerhet. Jag och min nuvarande man hade nyligen träffats när jag blev gravid. Vi var glada för barnet, samtidigt var det någonting helt nytt i våra liv. Vi gifte oss veckorna innan förlossningen.

Innan min son föddes, eller rättare sagt, blev till, hade jag en märklig dröm; att jag var på väg hem och att det hade börjat duggregna ute. Regnet tilltog. Ett par hundra meter hemifrån stannade jag till. I leran stod en liten pojke utan skor, illa klädd, och grät. Han var kring tre år. Han var ensam i världen. Jag sade ”här kan du ju inte vara”, jag tog med honom hem till mig. I de dagarna blev jag havande. Efteråt har jag tänkt, att det måste ha varit min sons ande som jag mötte och tog emot. Min son Sigmund ser exakt ut som den lilla pojken i drömmen. I en logisk sekulariserad värld låter det som rena vansinnet. Men min dröm – var kom den ifrån? Varför just den, just då?

Sigmund föddes med ett kejsarsnitt. När jag såg hans ansikte kände jag igen honom. Han var det vackraste jag sett. Han var en liten människa, men en hälsing till mig kändes det som. Hur skulle jag förvalta denna gåva från himmelriket? Jag hade inte ens tillräckligt med mjölk. Jag kände mig otillräcklig men samtidigt stark, övertygad om att jag skulle göra allting för mitt barn. Jag hade varit rädd för förlossningen, snittet, för första tiden, för plötslig spädbarnsdöd, att någon skulle tappa Sigmund, att någon skulle stjäla honom, att han skulle dö eller försvinna ur mitt liv. Jag är än idag ovanligt rädd att det ska hända honom någonting, säkert för att han betyder så mycket för mig och jag har sett många så underliga saker ske. Saker som man tror inte ska hända just en själv. Alla andra rädslor jag känt tidigare försvann, jag är inte längre rädd för nästan någonting eller någon förutom just detta; att det ska hända Sigmund något. När man älskar en människa så mycket, så känns det som att det är för mycket, för starkt, det kommer att sluta olyckligt, så mycket kärlek kan eller får inte finnas till. Det är en irrationell tanke, men känslan är ett med själen. Det är en tagg i hjärtat; ingenting ont får hända mitt barn. Jag blir alltid berörd när jag läser om föräldrar som förlorat sina barn. Nyligen läste jag Stefan Granlunds intressanta krönika där han berättade om sitt liv, och om förlusten av sitt barn. Varje gång jag läser om föräldrar som mist sina barn måste jag stålsätta mig därför att det väcker så starka känslor inombords. Jag bär på en stor fruktan att samma sak ska drabba mig, och känner medkänsla med människor som varit med om så obeskrivliga förluster. Det händer att jag drömmer ibland att det har hänt Sigmund någonting, att jag inte kan hitta honom. I mina drömmar brukar han kunna prata ganska tydligt, vilket han inte lärt sig än i verkligheten.

En del av mina drömmar har fått mig att ansluta mig till Jungs tolkningar av drömmar, det tycks mig som att de har en andlig innebörd som är svår, kanske omöjlig att förklara. Detta till trots tror jag att Freud har rätt i det mesta. Freud ansåg redan i början av sina studier att drömmar är viktiga budbärare från det omedvetna. Han trodde dock att det mest rörde sig om världsliga önskningar som kom i uttryck. Hans lärjunge C.G. Jung utvecklade emellertid en egen teori om drömmar. Det var på denna punkt Freud och Jung blev osams. Jung var övertygad om att drömmar kunde spegla andliga aspekt av drömmaren och den personliga utvecklingen. Symboler som är allmängiltiga och arketyper som symboliserar våra olika sidor finns i alla drömmar och kulturer enligt Jung. Ibland kan en persons skuggsida komma fram i drömmen: den påminner om detet hos Freud. Det är en sida av oss som hyser alla de negativa aspekter som vi inte vill kännas vid hos oss själva.

Freud menade att vi alla styrs till stor del av våra omedvetna drifter, men vi har ett överjag som försöker att få oss att agera moraliskt acceptabelt. Ett undertryckande av våra impulser och drifter är nödvändigt för samhällets fortlevnad, men ibland fastnar vi i olika utvecklingsfaser eller negativa mönster, önskningar och situationer vilket kan orsaka ångest och neuroser. ”Vi vantrivs i kulturen” är ett verk av Freud som beskriver vår svåra anpassning till samhället på grund av denna dualism. Människor har svårt att behärska sina aggressioner, på fysiska och mentala plan, som elit, individ, institution. Överallt sker det explosioner av våld. Människor som slåss, våld inom familjer, krig, tortyr, som vi svarar på med mer våld, fängelser, mer krig. Eliternas spridande av rasism är också ett slags våld som utövas mot en grupp som har väldigt lite kontroll över vad som sägs om dem, för att återknyta till Van Dijk. Människor är ofta påverkade av önskningar som de inte riktigt har kontroll över. Det ställer mänskligheten i ett förståelsens sken samtidigt. De våldsyttringar vi drabbas av eller själva utövar, är en blandning av intryck utifrån och inre tryck som söker sig ut. Genom felsägningar och skämt kan vi uttrycka undertryckta känslor och önskningar, men när en människa bär på mycket aggression så kommer det med stor sannolikhet att yttra sig i aggressiva handlingar.

Förtryck av homosexualitet kan vara en orsak till de undertryckta aggressionerna i ett samhälle, men det finns också saker i samhället som måste undvikas för att vi ska kunna leva i en civiliserad värld. Våra försakelser får oss att känna skuld och vantrivas i kulturen, samtidigt som vi känner oss trygga i den kontrollerade miljön. Freud upptäckte tidigt att aggressioner och sexualitet är starkt länkade samman. Det blev ett omdiskuterat påstående, men idag har modern psykologi bevisat och accepterat att våra sexuella impulser och aggressioner löper i samma nervbanor. Jag hade länge funderat på hur våld och sexualitet verkade vara så nära förknippade. På sociologin studerade vi moralteori. Vi studerade olika krig, våldsyttringar och fenomen. Hur kunde soldaterna i My Lai skjuta barn och våldta kvinnor om vart annat, var hittade de drivkraften? Borde inte normala män som dessa soldater i grund och botten ansågs vara, ha skyggat för sådana handlingar och åtminstone tappat lusten under så ohyggliga omständigheter? En av soldaterna drog sig visserligen undan, men majoriteten deltog i våldet. Dessa frågor störde mig länge, jag kände ilska och avsmak inför människornas makabra handlingar. Jag blev ledsen när jag tänkte på de vietnamesiska bybornas öden. Bilder av massakern dök upp och tvingade mig att tänka igenom dessa saker istället för att stöta bort tankarna. Freud blev den teoretiker som kunde förklara en stor del av hur det hörde samman.

När jag skapar bilder är ibland Jung och Freud en stor inspirationskälla; det mystiska och det mänskliga, dolda önskningar och själslig utveckling kan berika bildvärlden och uttrycken. Det är en utmaning att försöka att fånga det sköra känslorna i livet; det spirande och värnlösa, mjuka, även det brutala, påträngande och dystra. Jag brukar se saker i en positiv dager, hitta lösningar och möjligheter, men det finns dagar när världen kan te sig hopplös och nära sin undergång. Då händer det att jag läser Freud för att finna en smula tröst och trygghet. Det är ändå viktigt att gå till botten med de samhällsproblem som finns, därför att det är det enda sättet att kunna lösa problem och skapa nya förutsättningar. Jag arbetar för en förening som hjälper barn, föräldrar och personer med problem i relationer, och vill motverka stereotypa könsroller. Att arbeta med dessa frågor känns väldigt viktigt. För att kunna arbeta med sådana saker känner jag att det är viktigt att samtidigt få utveckla sin egen andlighet, mentala styrka och kreativitet. Då är konsten, bildskapandet och skrivandet perfekta medel att experimentera med. Ibland när jag vill uttrycka en känsla, tanke eller en förnimmelse skapar jag kollage, målar, tecknar och skriver förutsättningslöst. På det sättet låter jag ord och bilder komma till mig från det omedvetna.

Du kan se fler verk av mig på: www.milla-elina.se

 

 

Sex bilder; Milla-Elina Bylund-Lepistö

 

 6dikter1




1. Kollage, krita

 

Jag ska på fest. Luften är klar, himlen svart. Väl framme blir jag stående i entrén. Även jag känner en slags förväntan, nästan glädje. Jag hör musik och prat. Min man har gått in, jag lovar att komma in efter; jag ska bara ordna en sak. Alla har gjort sig fina. Jag rättar till kläderna. Drar in magen. Jag hör gälla skratt. Det hörs att människorna där inne druckit. Någonting får mig att stå kvar. Jag ryser av obehag. Känner mig plötsligt väldigt trött, väldigt gammal.

 

 








6dikter2






2. Tusch och kollage

 

En självsäker kvinna som knycker på ena axeln. Är det en prinsessa från antiken? Hon har ett skirt halsband av glas eller ädelstenar. I en dröm skulle halsbandet kunna symbolisera alla tårar hon fällt, som kristalliserats till ett vackert halsband av alla samlade erfarenheter, sorgliga och glada, som gör en människa verkligt rik. Ett smycke hon bär med stolthet.

 








6dikter3




3. Tusch och akvarell

 

Jag för tankarna till livets myller och alla märkliga samband. De saker och ting som hör ihop, som är länkade till varandra på besynnerliga sätt. Händelser och möten som påverkar oss och knuffar oss fram i olika riktningar. De val vi gör. Hur våra val påverkar händelseförloppen – händelseförloppen som ibland utvecklas på ett lavinartat sätt, bortom vår kontroll, på gott och ont.

 










6dikter4






4. Kollage, tusch, akvarell

 

Om våren. Solen som smälter isen, som vattnar jorden, fröet i marken, som börjar växa sig större och större och gro som ett barn i magen. Våren som luktar av liv och död, pånyttfödelse. En tid av amnesti när människan börjar om. Offergåvorna har offrats, fastan har avklarats, bönen har avlagts, liksom löftena för hopp om ett bättre liv. Det är som om jorden förlåter oss och ger oss en ny sommar. Energin vi får, av solen eller av gudomliga krafter som vill erbjuda oss en ny möjlighet.

 







6dikter5





5. Krita på papper.

 

En kvinna gör sig klar för dagen eller natten. Hon står i ett badrum och speglar sig, inbegripen i en skönhetsrit. Jag hittade två svartvita fotografier i en gammal bok som handlade om voyeurism. I bilderna fanns en skönhet som jag ville avbilda och tolka.

 










6dikter6



6. Krita på papper.

 

Voyeurism anses vara en form av sexuell störning av de sexuella preferenserna. Dessa bilder skulle enligt boken vara typiska bilder som kunde tilltala en person med en störd läggning. Till min förvåning har nästan alla som sett dessa bilder funnit dem tilltalande. Jag funderar, om det är vår tid, som exploaterat kroppar och accepterat en annan syn på sexualitet, som format om våra sinnen så att vi tilltalas av dessa bilder. Eller var det fotografen som misslyckades med att överföra det ”sjuka” i sina foton? Kan det ha varit jag som omvandlade bilden till någonting annat? Som skuggsidans alkemist? Det kan även vara så, att det finns ett mörkt drag i oss alla, som vill exploatera, iaktta, jämföra, ha ett övertag. Att vi känner igen oss i bilderna och situationen så att de väcker en välbehaglig känsla inombords.

Ur arkivet

view_module reorder

Statist hos Roy Andersson

Inte många kan ha missat att Roy Andersson tog hem Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig med sin nya film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. En sen ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 30 september, 2014

Rudolf Steiner i Berlin 1900

Varför Steiner? Varför inte?

Reflexioner kring Kristofferskolan och Waldorf-pedagogik, värd att uppmärksammas.

Av: Annakarin Svedberg | Övriga porträtt | 23 juni, 2016

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 Maj, 2008

Benjamin 30

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 10 mars, 2012

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2011

När tvetalan slickar

När tvetalan slickar poetens munnar smäckra Katarina Frostensons dikt är en välfunnen bild av språkets oförmåga att sammanfalla med världen och dess faktiska och konkreta uttryck. Trots rötter i konkretismen och ...

Av: Mårten Björk | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2007

Toleransens dilemma del 1 av 2

Ohyggligheterna i Syrien. Ockupationen på Västbanken. Förtrycket i många muslimska länder. Galna kristna, som sätter eld på Koranen. Kongo Kinshasa. Guds befrielsearmé i Centralafrika. Muhammedkarikatyrerna. De fruktansvärda övergreppen på kvinnor ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 08 oktober, 2012

Goebbels - den intelligente fanatikern

  Goebbels bland gymnasiekamrater 1916. Goebbels - den intelligente fanatikern Kejsardömet står i full blomning när Paul Joseph Goebbels föds 1897 i småstaden Rheydt strax nordväst om Köln. Efter segern över Frankrike drygt ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om samhället | 25 januari, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.