Att pröva det oprövade, reflektioner kring Stig Dagerman och syndikalismen

När Stig Dagerman får anställning på tidningen Arbetaren 1941 - då utgiven som dagstidning - beskriver han det som att i någon mån ha hittat hem. Faderns engagemang i Stockholms ...

Av: Lars-Göran Söderberg | 11 augusti, 2009
Litteraturens porträtt

Interiör från Egon Schieles sommarbostad i Cesky Krumlov. Foto: Mathias Jansson

Egon Schiele bortjagad från sitt sommarhus

Egon Schiele betraktas som en av konstens "bad boy". Han hade en förkärlek för att måla av unga flickor i erotiska positioner och när det kom ut att han anlitade ...

Av: Mathias Jansson | 20 september, 2015
Essäer om konst

Ingrid Bergman i Europa '51.

De transparenta varianterna

I år skulle Ingrid Bergman ha blivit 100 år. Vi har tidigare uppmärksammat eventet med en serie artiklar. Den italienska docenten Elena Dagrada skickade mig en underbar bok, rik med ...

Av: Guido Zeccola | 19 december, 2015
Filmens porträtt

Om Henri Dunant. Röda korsets grundare

I Genève firar människor denna dag den 8 maj 1828 vårens ankomst. Huset på Rue Verdaine 68 väntar och det är torsdag. Klockan slår halv nio. Ute härskar mörkret, och ...

Av: Kjell Ekborg | 26 april, 2014
Övriga porträtt

Litteratur: Yahya Hassan; Dikter



Ung poet med ovanligt kraftig integritet och personlig styrka

Yahya HassanYahya Hassan
Dikter
Översättare: Johanne Lycke Holm
Norstedts

Redan några veckor innan den dansk-palestinske poeten Yahya Hassans diktsamling med samma namn gavs ut i Danmark 2013 hade den artonårige debutanten blivit känd, älskad och hatad av en större publik, främst genom ett framträdande i Tv-programmet ”Deadline” och en intervju i den liberala tidningen Politiken. Yahya Hassans åsikter hade nämligen visat sig vara djupt kontroversiella och inom kort skulle de komma att påverka hela den danska debatten om invandring, utanförskap och rasism. Yahya, som växte upp i ett invandrartätt ghetto utanför Århus, hade nämligen klart och tydligt uttryckt sitt förakt för vissa trosfränder som han påstod tittade på porrfilmer i smyg och bidragsfuskade medan de bad till Allah och tvingade kvinnor att bära slöja. Det var hans föräldrars fel, påstod han, att han aldrig assimilerats i det danska samhället och att han fått spendera en stor del av sitt liv på sociala institutioner och kriminalvårdsanstalter. Största delen av skulden lade han på sin far som slagit både honom och syskonen och tvingat på dem sin religiösa övertygelse.

Yahya Hassan hade knappast hunnit lämna studion innan ramaskriet bröt ut med full kraft. Tidningarna utnämnde honom till ”Danmarks viktigaste man”, rasisterna jublade, Facebook och insändarsidor svämmade över av kommentarer och åsikter och Yahya Hassan fick ta emot så pass många mordhot att han under en kort tid tvingades bo hemma hos ”Deadlines” programledare, Martin Krasnik. Diktsamlingen som publicerades någon vecka senare blev en omedelbar succé med både läsare och kritiker och 11 000 ex sålde slut nästan direkt. Ett stort antal jämfört med den vanliga siffran på högst 700 och ”Yahya Hassan” låg högt uppe på försäljningslistorna trots alla kritiska röster. Debatten fick ett ganska kraftigt eko även här i Sverige när speciellt den anti-rasistiska skribenten, poeten och dramatikern Athena Farrokhzads sågning av ”Yahya Hassan” drog till sig mycket uppmärksamhet från alla håll i den politiska debatten. Bland annat rörde sig diskussionerna om konstnärens rätt att uttrycka sin egen personliga historia, med eller utan ansvar för de konsekvenser som kan drabba redan utsatta samhällsgrupper.

Omslaget till ”Yahya Hassan” är enkelt, men uttrycksfullt. Poetens namn står helt i vitt mot en svart bakgrund, lika svart som innehållet i diktsamlingen och känslorna i Yahya Hassans själ. Dikterna är skrivna enbart med versaler och utan alla skiljetecken och detta bidrar till att ge en påträngande, hätsk bild av det utanförskap som ligger till grund för poetens raseri. Under hela sin uppväxt i ett ghetto fullt av invandrare och utslagna har han plågats av en våldsam far som slår och trycker ner sin familj. Representanterna för det danska välfärdsamhälle som omger honom bär sig inte mycket bättre åt. De socialarbetare, pedagoger och psykologer som anställs för att göra honom till en ”anständig” dansk som kan lära sig att äta fläskkött och uppskatta lite danskt ”hygge” visar för det mesta prov på bristande förståelse och sunt förnuft. Inte heller gör Yahya det lätt för sig själv, han slåss och sparkar socialarbetare utför trappan, begår sexuella övergrepp, tjuvkopplar bilar, rånar folk på gatan och bryter sig in i hus och lägenheter. Allt med en iskall, men samtidigt brinnande förtvivlan i botten som leder honom ut ur barndomen och de tidiga tonåren vidare in i något som börjar utveckla sig till en väg mot ett annat liv. Han läser en bok av Knausgård och upptäcker att han kan skriva med hjälp av en äldre kontaktperson och älskarinna. Manuset till hans första diktsamling accepteras av Gyldendal, ett av Danmarks äldsta och mest respekterade förlag och resten är dansk nutids historia.

I ”Yahya Hassan” får läsaren följa poetens liv genom barndomen och tonåren fram till hans debut. Samlingen inleds med en dikt om hur pappan slår både Yahya och hans lillebror och den avslutas med en långdikt om hur hans liv förändrats, i alla fall på vissa punkter. En stor del av Yahyas hat riktas mot Islam. Hans brutale far, imamer och den blinda tron på Allah får skulden för mycket av det som hänt honom under hans år som ungdomsbrottsling då han flyttats runt mellan olika institutioner, och han ger en ordentlig känga åt det religiösa hyckleri han anser att han vuxit upp med. I en av dikterna, den han valde ut för uppläsning i TV, spottar han på både Allah och hans sändebud. Spottloskorna och sparkarna fortsätter att flyga med oavbruten kraft hela diktsamlingen igenom, men det är trots allt inte bara Islam Yahya Hassan är ute efter att exponera, först och främst vill han visa upp det hyckleri som omgett honom under uppväxten och detta gäller inte enbart religion. Poeten sparkar nästan lika hårt mot hela sin omgivning. Terapeuter, socialarbetare och pedagoger får ordentliga kängor som borde lämna blåmärken hos dem som känner igen sig och inte heller är han nådig mot sig själv. Läsaren får långt ifrån möta något stillatigande, empatiskt offer. Yahya, som verkar ha stor självinsikt, frammanar snarare en negativ bild av en hårdhudad och manipulativ individ med ett hämndbegär som ibland kan påminna om Emily Brontës antihjälte, Heathcliff, som i artonhundratalsklassikern ”Wuthering Heights” också går hårt åt sin närmaste omgivning.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Stormen runt ”Yahya Hassan” har nu bedarrat lite. Det var trots allt ett år sedan diktsamlingen kom ut, men en ganska förvirrad ton har sedan dess bitit sig fast i de diskussioner som berört konstnärens personliga ansvar. Många anser med Athena Farrokhzad att Yahya Hassan borde ha tänkt efter innan han öste på mer bränsle under Danskt Folkepartis redan explosiva brasa. Hejaropen från en stor samling rasister och islamofober har ju tyvärr hörts över hela Danmark och ekat vidare över Öresund, men många anser att Yahya Hassan trots allt måste ha rätt att vädra sina åsikter. Själv anser inte Yahya Hassan att han representerar en grupp. I stället framhåller han envist att skildringen är subjektiv och att han enbart representerar sig själv och sina egna erfarenheter. Han påpekar också att det är uppenbart att han slår åt alla håll och att han sparkar uppåt, sett från sitt eget läge, där hans far och andra hycklande vuxna utgör en auktoritet.

Jag håller med Yaya Hassan. Religiöst hyckleri är ju tyvärr någonting som de flesta religioner har gemensamt och det är svårt att se varför man bör dölja att det även existerar inom Islam. Att religiöst troende inte sällan ägnar sig åt olika former av misshandel och barnaga är ju inte heller helt ovanligt och exempel på detta har ganska ofta tagits upp både på film och i litteraturen. Den katolska kyrkan har exempelvis fått sin mest brutala sida skildrad av många irländska författare. En av de institutioner som återkommit i både litteratur och film är den numera ökända religiösa ordern Magdalenasystrarna som drev de så kallade Magdalena tvätterierna där ”fallna” kvinnor och unga flickor, skulle omhändertas och återetableras i samhället, ofta genom hårda metoder. Flera författare, bland annat Martin Sixsmith i den verklighetsbaserade ”The lost child of Philomena Lee” och Kathy O´Beirne i ” Säg det inte till någon”, har beskrivit den brutala behandling som kvinnorna utsattes för inom klostrets väggar, bland annat tvångsarbete i tvätteriet, misshandel, våldtäkt och tvångsadoptering av barn som fötts utanför äktenskapet. Martin Sixsmiths roman har även filmats med Judy Dench i huvudrollen. I Sverige har vi också haft en hel del religionskritiska författare och filmskapare. De flesta kommer väl ihåg den hårdhänte, hycklande prästen i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”? Många av våra mer kända arbetarförfattare har inte heller varit okritiskt inställda till religion. Moa Martinsson och Vilhelm Moberg var till exempel ofta i blåsväder på grund av sina åsikter angående kyrkans makt över det svenska folket.

Yahya Hassan skriver alltså enligt en litterär tradition där någon från ett utsatt läge slår med full styrka mot sin omgivning, och även om det kanske är beklagligt att vi utsätts för ännu en negativ bild av Islam måste vi väl ändå ge honom rätten att uttrycka sin egen personliga historia, utan att förvänta oss att han först och främst ska ta hänsyn till de problem som kan drabba den egna gruppen? Jag antar att de flesta av oss inte vill leva i ett samhälle där all konst är tillrättalagd och vi inte törs kritisera religion eller ta upp sociala problem? Kanske borde vi istället vara tacksamma för att poeter som Yahya Hassan vågar kliva fram och visa upp sin egen bild av tillvaron hur den än ser ut, utan att vara alltför rädda om sitt eget skinn. Hot och censur har ju aldrig bidragit till att skapa ett gott kulturellt eller socialt klimat och alla starka röster som Yahya Hassan, och för den delen också den kontroversiella rap-gruppen Kartellen som förbjudits på flera festivaler, måste få ta sin plats i det just nu ganska mesigt borgerliga svenska kulturella rummet. Annars är väl ändå vår så omtalade och omhuldade yttrandefrihet rejält ute på hal is?

Elisabeth Brännström

Ur arkivet

view_module reorder

Vampyren ett monster i tiden

Ingen har väl kunnat missa vampyrtrenden inom populärkultur och litteratur just nu? På TV har under våren Alan Balls hyllade serie "True Blood" visats och på biblioteken är Stephanie ...

Av: Annsofi Lindberg | Essäer | 08 september, 2010

Andlighet och psykisk hälsa. Synkronicitet

Vi lever i en tid som skapat större välstånd åt fler människor någonsin i mänsklighetens historia men många västerlänningar upplever en andlig kris eftersom de traditionella religionerna mister sin förmåga ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 10 augusti, 2009

Som djur

Människor och andra djur kan systematiskt förvandlas till ting av andra människor "Ni håller er med köpta slavar här. De har det sämst men skall ändå utföra det tyngsta arbetet; ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 19 januari, 2009

Syndabocken som offer

Det är befriande att utse någon till syndabock. Skönt att ha någon att skylla på - så länge jag inte själv är syndabocken! Uttrycket har sitt ursprung i Bibeln. I Tredje ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om konst | 10 april, 2012

Anne-Sofie Nielsen; novell – Hon var som en utspänd fjäril

 Jag har skrivit länge nu. Om mossan, den kärleksfulla, om granar med dess breda mörkgröna handflator, mjuka eller taggiga beroende på årstid, starka och rotfasta bland blåbärsris och fåfänga vattenväxter. Jag har ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | Utopiska geografier | 03 december, 2012

Hockneys vatten

Vattnets svalka och skimrande reflexer; det bedövande starka ljuset hos sommardagen - när man går in i huset kommer delar av verkligheten att vika undan för ens blick - klordoften ...

Av: Thomas Sjösvärd | Konstens porträtt | 07 september, 2010

Pojkflickan med den kritiska rösten har gjort sitt intåg i den marockanska filmen

I den marockanska filmen Traitors som visades under Stockholms filmfestival, gjord av amerikanen och numera Marockoboende Sean Gullette, står en ung kvinna Malika, i gestaltning av Chaimae Ben Acha (som ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 07 december, 2013

11. Söder

 Sprutande, porlande, kluckande, drippande och droppande är stadens park för den som går förbi Högevallsbadet, står en stund framför någon av fontänerna, promenerar kring dammen eller råkar hamna där siste ...

Av: Söder | Lund har allt utom vatten | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts