En av Sveriges starkaste liberala röster

Det första intrycket av Dilsa Demirbag-Sten är hennes energi och engagemang. Redan innan vi har satt oss vid ett bord för att diskutera hennes nya biografi Fosterland, har hon hunnit ...

Av: Waldemar Ingdahl | 27 Maj, 2010
Övriga porträtt

Veckans Bodström

Förre justitieministern, fotbollspelaren och deckarförfattaren Thomas Bodström har skrivit en bok som avslöjar det som alla redan för länge sedan visste. Dessutom tycker han att socialdemokraterna ska förnya sig genom ...

Av: Gregor Flakierski | 29 Maj, 2011
Veckans titt i hyllan

Attraktionslagen gäller alltid

Du känner till attraktionslagen. Den styr dig när du blir förälskad och när någon blir förälskad i dig. Jag drogs till min nuvarande hustru, jag drabbades inte av henne. Jag ...

Av: Stefan Whilde | 01 juli, 2013
Stefan Whilde

Veckan från hyllan, Vecka 24-2013

Rasisterna i SD (Sicherheitdienst? Det skulle förklara en del) har varit i blåsväder (igen) eftersom de uppbär massa partistöd för mandat som ingen företräder. De får helt enkelt pröjs för ...

Av: Gregor Flakierski | 08 juni, 2013
Veckans titt i hyllan

Reportage om scenkonst

Främlingen främmandegjord blir en vän

I Gustavo Ciríacos och Andrea Sonnbergers performance Here whilst we walk aktiveras publiken genom en främmandegörande vandring, omringad av ett vitt band. Foto: Gaston Bertin1800- och 1900-talslitteraturen är full av flanörer; från den mållösa strövaren Peter Walsh i Virginia Woolfs ”Mrs. Dalloway” till modernismens promenerande variant av Odysseus, Leopold Bloom i James Joyces ”Odysseus”. Att vandra gatorna fram utan varken mål eller mening var alltså inte bara acceptabelt tidsfördriv under de århundraden som föregår våra egna - det var beundransvärt, romantiskt, en sysselsättning värdig poeter och drömmare. Ett sätt att finna inspiration, tänka igenom filosofiska spörsmål och inte minst upptäcka den ständigt föränderliga stadens skönhet.

Men på senaste tiden har flanerandet långsamt dött ut. Vi verkar inte längre speciellt benägna att vandra runt utan mål och mening utan ser numera gåendet främst som motion eller transport. Det anser åtminstone konstnärerna Gustavo Ciríaco och Andrea Sonnberger som har skapat performancet ”Here whilst we walk” som en motreaktion mot denna utveckling, som ett försök att än en gång få oss att få upp ögonen för flanerandets charm.

Uppsala stadsteaters festival TUPP leder till reflektion

 The Curators’ Piece (A Trial Against Art) är en föreställning där utvalda curatorer medverkar vid sina egna festivaler och teaterhus. Foto: TUPPFör en tid sedan satt jag i främre bänkrad på en föreläsning med rubriken ”Kan teater vara politisk?” Det var naturligtvis en retorisk fråga. I två timmar talades det om Bertolt Brecht, om Peter Weiss och Joan Littlewood. Deras teater skiljer sig från varandras, men en sak för dem samman: att de på ett eller annat sätt blev politiskt censurerade. Vad deras motståndare förstod var att makten kan ha användning för teater som ett medel att förändra människornas syn på samhälleliga företeelser. Teatern var kort sagt ett hot mot nazistisk, fascistisk och högerpopulistisk ideologi. Jag skriver ”var”, ett tempus som vittnar om det förgångna – och som i viss mån oroar. Har scenkonsten mist sin betydelse som samhällsförändrare?

Den internationella scenkonstfestivalen ”TUPP” på Uppsala stadsteater vägrar att tro det. Under tre dagar samlades här aktörer från Italien, Kroatien, Slovenien, Tyskland och Sverige. Rubriken för festivalen formulerades som en i allra högsta grad angelägen fråga: ”Kan scenkonsten göra skillnad?”. Bakgrunden till årets upplaga är dyster. I media har man kunnat följa en rad olika händelser runt om i Europa där politiker och makthavare ruinerat teaterhus på deras rättigheter. I Ungern är situationen kritisk efter att landets regering begränsat yttrandefriheten och krävt politisk styrning av kulturlivet. Där har man dessutom tillsatt teaterdirektörer som sympatiserar med högerextrema rörelser och bär på främlingsfientliga åsikter. Även Italien har haft liknande problem. I kölvattnet av den ekonomiska krisen ockuperades Roms äldsta ännu aktiva teater, Teatro Valle, efter att stadens förvaltning bestämt att den skulle säljas till privata aktörer. Ockupanterna ville stå upp för konsten, för det fria uttrycket.

Teater, och konstuttryck över huvud taget, kommer alltid ha en avgörande roll i samhället, framför allt där det finns ett missnöje och en vädjan om förändring. Det är alltid besvärligt att försöka utröna vilken uppgift den har, och det finns spridda åsikter om den saken, men konsten hjälper människan i sin strävan mot att bli fri. Man kan naturligtvis tala om höga ideal i all oändlighet, men utan handling förblir de oförverkligade.

Exorcism – nyfunnet O’Neill drama

Eugene O’Neill tillsammans med sin andra hustru Agnes Boulton och deras barn Shane O’Neill och Oona O’Neill, som 18 år gammal gifte sig mot sin fars vilja med den 54-årige Charles Chaplin.1920 uppförde Provincetown Playhouse i New York den självbiografiska enaktaren Exorcism av Eugen O’Neill (1888-1953). Föreställningen gavs bara några gånger och efteråt förstörde O’Neill alla – som han trodde – existerande exemplar av skådespelet.

Det har sagts att det var för att bespara sin far de privata smärtor skådespelet kunde ge upphov till. En bidragande orsak kan ha varit att upplevelsen att se Exorcism levandegjord på scenen blev för mycket för Eugene O’Neill själv. Pjäsen byggde nämligen på ett självmordsförsök O’Neill gjorde vid 24 års ålder.

Relationen till fadern speglas i pjäsen. O’Neill ville uppenbarligen inte att Exorcism skulle ingå i hans samlade dramatik.

Men tji fick han!

I början av 2011 visade det sig att ett exemplar av denna enaktare fanns i kvarlåtenskapen efter skådespelsförfattaren Philip Yordan (1914-2003). O’Neills andra hustru, författarinnan Agnes Boulton (1893-1968) överlämnade efter skilsmässan från O’Neill 1929 ett exemplar av pjäsen till Yordan.

I strid med en överenskommelse i samband med skilsmässan hade Agnes Boulton sparat alla brev och andra papper från deras äktenskap.

Exorcism har redan publicerats i veckotidningen The New Yorker (17 oktober 2011) och ska denna vår komma i bokform från Yale University Press.

Vid den tidpunkt i författarens karriär då Exorcism tillkom och uppfördes, skrev O’Neill en rad av sina enaktare. Det var först längre fram som de mammutartade verken Si iskarlen kommer, Lång dags färd mot natt och Bygg dig allt högre våningar tillkom.

Exorcism är ett starkt skådespel. Det är nu länge sedan jag läste hans tidigare publicerade enaktare, men jag har en känsla av att Exorcism är hans bästa kortpjäs.

 

Klaustrofobisk skräck utlovas på Spårvägsmuséet

Foto: Carola Björk I mitten av april gör skräcken entré bland tunnelbanevagnarna på Spårvägsmuséet i Stockholm. Teaterföreställningen Silverpilen 21.32 är ett samarbete mellan muséet och Minerva Produktion där man använder tunnelbanevagnen som arena för teater. Se upp för gastkramande skrik och närgången dramatik. Dörrarna stängs.

Förskoleklasserna är samlade vid entrén och på muséet ser allt ut att vara som vanligt. Det råder en slags idyll bland barnprat, saftglas och besökare. Men längre in i lokalen dit ljuset från fönsterna inte förmår att hitta lägger sig mörkret. En spärrkiosk, eller spökkiosk om man tittar närmare på skylten, stå obemannad och en skylt hänvisar till en film om historien om Silverpilen. Ett par björkar fäller ut sina grenar över en övergiven hållplats. En tunnelbana går mellan Hökarängen och Vällingby, en annan mot Akalla och på de upplysta väggarna står hälsningar från förorten. På Spårvägsmuséet i Stockholm blir man snabbt en del av Stockholms lokala historia.

I en av alla de vagnar som står utplacerade råder det full aktivitet. Skådespelarna är i gång med repetitionerna av spökhistorien Silverpilen 21.32. Vagnen är nersläckt och skådespelarna över repliker och känner sig för i vagnen som de själva uttrycker det. Och lägger sceneriet. Fokus i nuläget handlar om att jobba med placeringarna. Man har arbetat med manus en tid, nu är det dags att hitta rätt rörelseschema i den vagn man ska ha premiär inom kort. Vagnen som rekvisita och spelplats tar 36 platser och det begränsade utrymmet blir en utmaning menar regissören och skådespelaren Jonas Larsson.

Skogen i tematisk fördjupning

Skogen är delvis en vidareutveckling av det nu nedlagda Aktör och Vänner i GöteborgRummet är helt vitt, nästan bländande. Pyttesmå frigolitkulor täcker golvet och yr runt i luften. Längs väggarna sitter vi, som brukar kallas för publiken men i detta fall nästan lika gärna kan kallas medproducenter, insvepta i ulliga vita filtar. Andäktig väntan. Så öppnas en dörr: en person stiger in. Och i en tystnad som bara störs av ljudet som uppstår då fot möter frigolit börjar hen röra på sig.

Ovan beskrivna scen är en del av det nio set långa dansperformancet ”Loom”, skapat av koreograf och curator Minna Elif Wendin. ”Loom” är det första projektet, eller blocket som man har valt att kalla det, som genomförs av den nystartade scenkonstgruppen Skogen.

Skogen är delvis en vidareutveckling av det nu nedlagda Aktör och Vänner i Göteborg. Skogens konstnärliga ledare Johan Forsman och Johan Rödström började samarbeta i och med Aktör och Vänner-projektet ”Zoo”, var tillsammans med David Sperling och Åsa Gustafsson verksamma som ledare för denna grupp, och det är Aktör och Vänners lokaler på Masthugsterassen som Skogen nu tagit över. Även tematiskt finns kopplingar; ett av Aktör och Vänners sista verk ”Sjömanskyrkan inombords” var ett svindlande vackert performance som sysselsatte sig med tystnadens, gemenskapens och rummets betydelse. Dessa frågor tas upp igen, om än på nya sätt, i ”Loom”, och tycks så centrala även för Skogen.

Samtidigt är Skogen något helt nytt, kanske främst när det kommer till hur det konstnärliga arbetet är upplagt. Skogen arbetar med något man valt att kalla ”tematiska fördjupningsblock”. Varje block leds av en konstnär som får fria händer att skapa program, organisera samarbeten och på olika sätt använda sig av de sceniska rum och resurser som finns tillgängliga. Blocken syftar, som Forsman och Rödström själva hävdar i sin programförklaring, till att ”undersöka hur vi kan skapa former för sammanhang, formatundersökning och fördjupning”.

Ett markerat avståndstagande från så ofta förekommande krav på kommersiell gångbarhet och tidseffektivitet tycks också vara viktiga ingredienser i Skogens koncept; gruppen idkar fri prissättning, publikantalet är ofta begränsat och blocken tillåts pågå under en längre tid. Det nu aktuella blocket ”Loom” är ett gott exempel på detta: förutom att själva performancet är uppdelat i nio delar utspritt på sex dagar så har förarbetet med fikastunder för allmänheten pågått sedan början av februari. ”Loom” tar inte heller slut efter detta första genomförande – blocket är planerat att pågå till 2013. Det är lätt att se många fördelar med att blocken tillåts fortgå under en längre tid. Tankar och idéer hinner utvecklas till fullo, blocken tillåts utvecklas i oanade riktningar. Möjligheterna till samarbeten blir större; även möjligheten att de olika blocken kan berika och korsbefrukta varandra.

Skogens första block är som sagt Minna Elif Wendins ”Loom”. Blocket utgår från dansen, närmare bestämt uttrycket ”The phrase”, som högst schematiskt kan förklaras som en semantiskt sammanhängande rörelsesekvens. Sekvenserna tycks i ”Loom” existera på en dynamisk skala där vardagsrörelser successivt, ibland nästan omärkligt, glider över i det konstnärligt förhöjda. På detta sätt kommer man åt många av vår tids mest intressanta brytpunkter; de mellan verklighet och fiktion, individ och gemenskap, det publika och det privata.

Rörelsens scenkonstfestival

Ur föreställningen Nya Folkdansen som visades på Rörelsens scenkonstfestival i Malmö. Foto: Urplockat och korrigerat av Emma Ribbing från video filmad i HD av Cecilia Paschoud.   Rörelsens scenkonstfestival (tidigare under namnet Chicken Soup) har hållits en gång varje år sedan 2006 i Malmö. Därmed är den inne på sitt sjätte år, men det kan även vara det sista. Kooperativet Rörelsen som består av sex koreografer har blivit nekade bidrag av Statens Kulturråd och väntar på besked av Region Skåne som beslutar om bidrag i december. Under ett samtal med Emma Ribbing, projektledare för Rörelsens scenkonstfestival frågade jag henne om klimatet för rörlig scenkonst i Sverige. Årets festival som gick i dagarna tre fokuserade på konstnärers arbete med unga. Frågor som ställdes var: ”Vad är viktigt att dansa om just nu? Vilket är framtidens sätt att röra sig? När är rörelse makt?” Det var ett program där både unga och professionella dansare fick möjlighet att visa upp kortare föreställningar. De flesta var inte mer än 10 minuter långa. Rörelsen kallar dessa korta föreställningar för ”rattle”, efter ormens rasslande svans. De valde denna form efter att fyra medlemmar från kooperativet uppträtt vid ett internationellt seminarium i Rio de Janeiro i september i år och då framfört fem små korta stycken, vilket visade sig vara väldigt lyckat. De unga medverkande i festivalen var bland annat fem avgångselever från Balettakademien i Göteborg och MYCD (Malmö Youth Contemporary Dance) som Emma Ribbing leder tillsammans med koreograf Khamlane Halsackda. Inbjudna till festivalen var även tre dansare/koreografer från Rio de Janeiro som tillsammans med Rörelsens medlemmar framförde föreställningen Cangas.

Till landet Barda

Repetitionsarbete av Råmeo och Julia med Teater Barda. Stefan Åberg och Johanna Balsjö. Foto: Anna NymanBarda: ett land bortom en portal. Så beskrev Erik Persson, en av de skådespelare som varit med i teatergruppen sedan starten, det land som han också ville skulle bli teatergruppens namn. Och så blev det.

- Han berättade om ett land som hette Barda, där man gick igenom en portal för att komma till det här landet. Han berättade det så målande: ”Så går man in genom portalen och så kommer man till Barda.” Då visste jag inte att det finns ett rollspelsbarnprogram som heter Barda och att det var det han pratade om, men det lät så bra. Vi tyckte att det lät ungefär vad det var vi skulle göra: man skulle gå in i en annan värld. Det var så poetiskt. Det låter dessutom pampigt och vi vill vara en pampig teater. säger Henrik Ögren ambitiöst med samtidig humor i rösten

Det var också med en pampig sagovärldsproduktion som Teater Barda började när man valde att sätta upp sin version av den Jämtlandsanknutna Beppe Wolgers Dunderklumpen i november 2008: ”En historia om att på ett handfast sätt råda bot på sin ensamhet”, som man skriver om denna pjäs på sin hemsida. Scenografi, rekvisita och kostym kände inga gränser där fina kostymer ordnades och gosedjur figurerade ymnigt. Ett ”smack på”, om man skall tro Henrik Ögren, verksamhetsledare och tillika regissör för Teater Barda, något som, enligt dennes utsaga, gjorde teknikerna ”helt förtvivlade” och som tvingade scenografen att ”bygga och bygga” med såväl stockar som stenar på scenen.

När devising tar sig an Ett drömspel

Kursgården och arbetsplatsen Rösta utanför Östersund där Teater Verbal arbetar under sommaren. Foto: Anna NymanJag blir upphämtad vid Östersund C av Teater Verbals producent Olle Olsson. Tillsammans åker vi till den konferensgård cirka en mil utanför centrala Östersund där Teater Verbal huserar sommaren 2011. Efter en kort stund blinkar Olle och svänger in på en mindre väg och sedan på en grusväg.

Kantad av åkermarker, skogspartier och lantgårdar samt med Storsjön inom synhåll, ligger så den röda kursgården och arbetsplatsen Rösta med intilliggande småhus. Här har Teater Verbal valt att jobba, äta, sova, ja leva avskilt och tillsammans, under perioden för den produktion de nu arbetar med som tar avstamp i Strindbergs Ett drömspel med premiär den 12 augusti. Jag undrar hur de hittat en denna plats att arbeta och bo på under en hel sommar.

- Det har varit en ganska lång process. Det var först när vi började tänka ”utanför” Östersunds kommun som vi kom att tänka på det här stället. Kursgården ligger i Krokoms kommun. Projektet vi driver är egentligen riktat mot Östersunds kommun, men eftersom vi kommer att spela i Östersund, tyckte vi att det ändå var motiverbart att arbeta här ute under produktionsarbetet, säger Olle

Ur arkivet

view_module reorder

Den gylne regel

For å prøve om det en gjør er etisk/moralsk akseptabelt, gis det ulike prosedyrer det vil si at det tilfredsstiller fordringer som ‘logisk forenlighet’, ‘koherens’, ‘konsensus’, ‘konsistens’, og en av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2013

Buddhismen och Västvärlden. Samverkan och anpassning

Buddha Shakyamunis födelse ur sin mors sida (Nepal, 1570)Buddhismen är en ytterligt mångskiftande religion som innehåller ett flertal skolor och olika tolkningar har gett upphov till skilda riktningar. Den viktigaste ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 09 mars, 2009

Regler og regelstyring

Innledning Eksempler på aktiviteter som er regelstyrt, er sjakk og fotball: I det tjuende århundre dukket det opp filosofer som hevdet at språk er regelstyrt (Austin; Searle).Ut fra en oppfatning om ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 juni, 2013

Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Utlämnad åt ensamheten

En människa är alltid utlämnad åt ensamheten. Det upptäcker hon ibland; på vägen hem i bussen, i närbutiken, eller när hon ligger i sängen och stirrar upp i taket. Till ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 02 april, 2015

Machiavellis republikanska ideal

Machiavellis republikanska ideal Historikern Satya Datta beskriver Niccolò Machiavellis republikanska ideal. Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex ...

Av: Satya Datta | Essäer om samhället | 03 Maj, 2007

Kaurismäki – absolut finskt?

Aki Kaurismäki kan ses som någonting absolut finskt även om många finländare tycker att han förmedlar en felaktig bild på Finland i sina filmer. Ändå tilltalar Kaurismäkis filmer en internationell publik ...

Av: Mirva Huusko | Övriga porträtt | 17 januari, 2014

Virginia Woolf trendextrapolerar

I sitt berömda föredrag A Room of One’s Own (Ett eget rum), som Virginia Woolf höll på två kvinnliga colleges vid universitetet i Cambridge 1928, sa hon att Jane Austen ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2014

Stranger Visions (2012-2013) av Heather Dewey-Hagborg

Självlysande kaniner och kvantkonst

Mathias Jansson med en essä om konst vid den yttersta gränsen för forskningen.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 18 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.