En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | 15 augusti, 2010
Kulturreportage

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 Maj, 2014
Essäer

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | 22 oktober, 2008
Scenkonstens porträtt

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | 16 mars, 2014
Kulturreportage

Reportage om scenkonst

Fokus sceniska rum Undervisning, sceniska rum och teknologisk irreproducibilitet

Planeterna öppnar sigArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Föreläsaren anlände tidigt, vilket vi också gjorde. Vi var en liten skara som hade förstått. Föreläsningssalen var enorm. Kursen hade över två hundra inskrivna men salen skulle, när alla hade anlänt, fortfarande ha platser över. Om bara ryktena hade spridit sig över alla delar av George Square i hjärtat av Edinburghs universitet hade salen svämmat över. Han hade varit med John Cleese och de andra i Footlights i Cambridge, men valt den akademiska banan före Monthy Python. Detta och mycket annat viskades. Sanningshalterna i ryktena varierade, men det fanns en vilja att förklara denna gigant. En historiker som istället för att publicera böcker och klättra i karriären hade valt att hänge sig åt att framföra trollbindande föreläsningar. Han projicerade bilder, diabilder på den tiden även om också denna teknik framstod som modern i de slitna omgivningarna, och utan förvarning kunde plötsligt ett bombastiskt symfonistycke tränga sig genom de dammiga högtalarna. Själv var han oansenlig. Nästan skallig. I manchesterbyxor, den akademiska uniformen. På gatan hade han varit en i mängden. Vid pulpeten ägde han en säregen närvaro.

Båstad på Metropolens karta när Stormen drar in

Första sidan av 1623 års Folioutgåva av The Tempest.Källa: WikipediaNär min far växte upp i Båstad på 1950-talet var byns centrum traditionellt centrerad kring torget. Här låg, och ligger fortfarande, kyrkan, här finns församlingshemmet och här ligger också det som en gång var skolans gymnastiksal, en liten gul tegelbyggnad som väl smalt in i den övriga tegelmiljön.

Idag är det just denna lilla tegelbyggnad som är ortens biograf, bio Scala, i Båstad. Driven av Ulf Berggren är det honom som Båstad har att tacka för att det även under vintertid, när turisterna glömt bort orten, tennispelarna befinner sig på touren på andra sidan världshaven och den finkulturella eliten lämnat Lilla Filmfestivalen, alls finns något kulturutbud, borträknat de vackra kyrkokonserterna, bygdetraditioner som äppel- och potatisdagar, den årligt återkommande påskrean med tårta och kaffe i Bjäre Bokhandel och den lokalt förankrade nyårsrevyn. Ingenting av detta att förkasta, dock. Snarare att uppmuntra. Men det är samtidigt trevligt med ett komplement till detta kulturella utbud.

Det lilla Båstad på Skånes norra västkust i skuggan av Hallandsås är idag kanske inte känt för mer än Swedish Open och de dyra sommarfesterna. Få vet kanske till exempel att självaste ”V Gurra”, eller Kung Gustaf V var tennisintresserad och varje sommar spelade tennis i Båstad. Få vet kanske att Båstad, på vägen mellan fiskeort och vad den kommit att bli, också var en högt uppskattad kurort.

Vad få kanske vet är att Båstad också har ett visst kulturellt arv att vårda och att modesta men i hög grad kvalitativa initiativ tas på den kulturella punkten. Förutom en bygdekulturell tradition handlar detta om klassisk musik och film. Kammarmusikfestivalen i Båstad arrangeras varje sommar liksom Lilla Filmfestivalen i Båstad, till minne av Bo Widerberg (som också ligger begravd på Båstad kyrkogård). Och de väver fint samman kulturella, kyrkliga och samhällstraditionella miljöer med en finkultur av film och klassisk musik.

En sydafrikansk Fröken Julie drar norr- och västerut

Sandra Prinsloo idagDen bärande konflikten i Strindbergs Fröken Julie kan summeras med fyra ord, annars förbehållna missromaner: kvinnan av börd – mannen av folket. Grafiskt kan man framställa det som två diagonala pilar, Jeans från nedre vänstra hörnet upp till övre högra, Julies från övre vänstra till nedre högra, med skärningspunkten i det samlag som på Strindbergs tid försiggick utanför scen men nu inte sällan inför publik, nära nog. Alltså överklass mot underklass (ett ord som Strindberg myntade) och kvinna mot man i en social och sexuell strid på kniven fast den i pjäsen är utbytt mot en yxa som Jean använder för att nacka Julies kanariefågel, och som hon sedan kan tänka sig kastrerar honom med.

Alf Sjöbergs filmatisering av pjäsen fick pris i Cannes 1951 och inledde svensk films andra storhetstid, efter Victor Sjöströms, Mauritz Stillers, Selma Lagerlöfs och den unga Greta Garbos stumfilmsepok, och den banade väg för Ingmar Bergman, Bo Widerberg, Vilgot Sjöman och Jan Troell. Något i den har åldrats, annat har hållit sig levande. Till det förra hör Dag Wiréns musik som bygger på svensk folkmusik och visserligen vacker på ett Hugo Alfvénskt vis. Men den använder lite för många grälla effekter för att understryka dramatiken på vita duken.

Arthur Adamov. Skrivandet, ett andrum som gjorde den oundvikliga fångenskapen lite mer uthärdlig

Arthur AdamovI gruppen av teatermän, som under 1950-talet dominerade de intellektuellt präglade och exklusiva scenerna på den vänstra stranden i Paris, utmärker sig Arthur Adamov på många sätt. Huruvida denna, icke självutnämnda, grupp överhuvudtaget bör betraktas som en homogen sådan är visserligen diskutabelt. Det var nämligen först under 1960-talet, efter att den absurda teatern haft sina glansdagar, som Martin Esslin för första gången förde samman män som Ionesco, Beckett och Adamov i en teatervetenskaplig kontext. Begreppet absurd teater myntades alltså av Esslin då han i sin bok The Theatre of the Absurd främst framhöll den filosofiska hållning som dessa män delade. Den så kallade absurda teatern var nämligen utan tvekan förankrad i tidens existentiella frågeställningar. Den gemensamma tankegrund som alla dessa män gav uttryck för baserades på en känsla av desorientering i, vad de upplevde som, en meningslös och absurd värld.

I efterkrigstidens Europa växte samtidigt den politiskt medvetna teatern fram, med fokus på dokumentär verklighet och socialt engagemang. Inte sällan riktades kritik från detta håll mot den absurda teatern, som bland annat anklagades för att vara verklighetsfrånvänd och pessimistisk. Precis som Beckett och Ionesco så beskrev Adamov, med sin absurda teater, det omöjliga med mänsklig kommunikation samt individens oförmåga att överhuvudtaget påverka sin plats i universum. Trots denna likhet så kan man dock konstatera att Adamov hade en mindre kompromisslös hållning än de andra. Han menade nämligen att teatern skulle visa såväl de föränderliga som de oföränderliga tillstånden i världen. Tron på att det överhuvudtaget finns föränderliga aspekter av tillvaron tycks minst sagt stå i kollision med uppfattningen om den absurda verkligheten och människans statiska plats i den. Så hur tog sig då dessa, till synes vilt skilda, hållningar uttryck i Adamovs mångfacetterade teaterverksamhet?

Är du halvspråkig eller är du flerspråkig? Intervju med Teater Foratt

 Niclas Sandström, konstnärlig ledare på Teater Foratt i Malmö. Foto: Jesper KlemedssonPå Teater Foratt i Malmö ser man språken som en kompetens och det är i språken och i flerspråkigheten som man hela tiden rör sig när man gör sina uppsättningar. I maj 2012 valdes Teater Foratts ”JaLaDa”, skriven av Vanja Hamidi Isacson, ut för att visas på BIBU (Scenkonstbiennal för barn och unga) i Lund. Uppsättningen är ett stycke konst som just undersöker, använder sig av och till och med skapar flerspråkighet på ett sätt som även blir en symbol för hela Teater Foratts arbete. Om detta och mycket mer kom intervjun med Teater Foratts konstnärlige ledare Niclas Sandström att handla. Niclas Sandström driver Teater Foratt tillsammans med Manal Masri.

Kan du berätta lite om teaterns historia?

- Vi startade 2005. Vi är uppe i ungefär 20 uppsättningar och i princip alla uppsättningar vi gjort har innehållit två språk, ofta tre, och mängder med sätt att ta sig förbi språket som barriär. Vi har hållit på med helt vansinniga och spännande, galna översättningsarbeten, t.ex. har vi haft små mottagare i form av pennor som har varit knutna till en ”illegal radiostation” hos oss och så har vi försökt sända översättning live; man kunde ha pennan och en öronsnäcka för att lyssna, om man ville, samtidigt som man hade skådespelarna framför sig.

Vi ser språket som en tillgång, hela tiden. Vi tolkar varje dag. Vi ser hela tiden att våra skådespelare och vår personal sitter inne med extra kompetens och inte med ett problem, som samhället så ofta gör. Och det är svårt. Det är komplicerat, för man blandar teaterestetik med olika utbildningar, med kulturella krockar och försöker hitta nämnare och intressanta punkter som blir större än de hade blivit om vi inte hade gjort det. För det är klart att vi hade kunnat göra mängder av bra uppsättningar enbart med grymt skickliga svensk-skolade skådisar som i princip alla andra teatrar. Men det har vi aldrig varit intresserade av, för vi tycker att vårt sätt i stället fördjupar.

Det sceniska rummet. Ett sommarminne

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

 Ett vägskäl eller vägar som möts? Foto: Anna NymanSkåne, i början av juli. Likt en orm slingrar vår bil sig på smala skånska lansvägar och tränger sig osedd genom högt växande raps och vete. Här har vägarna i det närmaste blivit till osynliga gångar täckta av prunkande växtlighet och markeras på avstånd endast av de pilalléer som blivit så symboliska för de skånska vidderna.

På resande fot längs dessa dolda färdvägar får man nästan en känsla av att otillbörligt tränga sig in i ett landskap som hellre hade lämnats ostört, men dold av odlingslandskapets prunkande vallar blir den potentielle inkräktaren i samma stund också den möjlige upptäcktsresande, för om det inte varit för det ljud den producerar eller den susning den förmår skapa i sädens tätt växande strån skulle bilen vi färdas i ha passerat omärkt förbi för den person som blickat ut över landskapets horisont. Denna känsla, att samtidigt tycka sig vara en inkräktare och en upptäcktsresande på väg att hitta en dold pärla, är den dubbla och eggande känsla som driver oss när vi letar oss fram till Övraby strax söder om Tomelilla för att hitta teteater som drivs av Elena Alexandrova.

Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner - hittills okända och opublicerade texter av Ingmar Bergman

Marcus Lindeen i Stiftelsen Ingmar Bergmans arkiv. Foto: Sandra QvistFram till maj 2012 var jag helt ovetande om ”Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner”, men från Stockholms stadsteater kom inbjudan att intervjua regissören och dramatikern Markus Lindeen, som på Stadsteaterns Lilla satt detta i scen. Texten bygger på ett antal hittills okända och opublicerade texter av Ingmar Bergman, som hittills varit dolda för världens blickar.

När man konfronteras med Markus Lindeens ”Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner”, kan man inte låta bli att tänka på första scenen i ”Fanny och Alexander” där Alexander sitter vid sin dockteater och funderar över vad han ska göra med de dockor han plockat fram just den här speciella dagen och vad han ska ge dem för roller.

På Stockholms stadsteater möter jag Marcus Lindeen som visar in mig i ett av teaterns anonyma mötesrum där vi för ett timslångt samtal. Jag undrar självfallet hur han kommit fram till denna minst sagt originella utgångspunkt för en pjäs.

-Så länge legenden Ingmar Bergman fortfarande fanns i livet sades det att han bränt allt sitt arbetsmaterial. När journalister och forskare hade frågat Ingmar Bergman om han sparade sina manus och utkast, svarade han kategoriskt nej, berättar Markus Lindeen. I själva verket hade han sparat varenda litet utkast alltsedan tonåren.

Omöjliga intervjuer. Guido Zeccola intervjuar Jerzy Grotowski

Stoppa aldrig en rörelse innan den har tagit det naturliga slutetDe omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar blir intervjuade av en skribent såsom dessa fortfarande vore vid liv. Gränsen mellan livet och döden är ibland efemär eller illusorisk – dessa figurer fortsätter sitt liv i odödlighet genom sina verk och genom berättelserna de skapat.

Texterna kommer kanske att vara ironiska ibland eller möjligen seriösa. Men, det som är viktigt, det är att skribenten som intervjuar kommer att ge en ny röst till den intervjuade. Vi hoppas kunna ge dels en underhållande, men också lärorik, stund till våra läsare.

Natten mot den 21 juni tillbringade jag i skogen. Sommarsolståndet är en av årets viktigaste högtider för mig. Jag gick, jag vilade, jag försökte höra fåglarnas tidiga sånger, djurens snabba och försiktiga steg, växternas hemliga tystnader. Jag bad gudar och älvor. Jag var lycklig. Alla bekymmer var borta och istället fanns solståndet, skogen och jag. Känslan jag upplevde beskrev att allting var ett. Att skillnaderna mellan elementen hade förenats i en och samma gränslösa verklighet.

Plötsligt såg jag en man med långt skägg komma mot mig från andra sidan stigen. Han var klädd i svart,  hade tjocka glasögon och den vita  skjortan  hängde utanför byxorna. Sandalerna och de tjocka strumporna var svarta och han hade en ganska liten ryggsäck. Jag stannade och satte mig på en gammal trädstam i väntan på att han skulle gå förbi mig.

Han kunde bara ha gått förbi med en hälsning men han, utan att säga ett ord, satte sig på en sten bredvid mig, tog en näve tobak från en röd påse han hade i ryggsäcken och rullade sig en cigarett.

Han tände cigaretten och log mot mig och sade:

Ur arkivet

view_module reorder

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 oktober, 2012

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Bomber över Tyskland. Kommentarer till bombandet av Tyskland under andra världskriget

Bilden av bombandet av Tyskland under andra världskriget har i den versionen av historien som sprids i allmänna media försetts med ett dämpande filter. Den som haft oturen att ha ...

Av: Olof Hirn | Essäer om samhället | 16 Maj, 2011

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 Maj, 2013

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Upplopp av Torsten Renqvist

Upplopp av Torsten Renqvist Torsten Renqvist: Född 1924. Debuterade som målare och grafiker 1950. Fick pris på Biennalen 1964. Lämnade några år senare måleriet helt. Sedan dess har han skulpterat ...

Av: Anders Forsberg | Bildreportage | 02 november, 2006

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.