Italiensk nynaturalism kantad av spiritualitet. Intervju med Gianluca De Serio

 Den italienska filmen har, trots de enorma svårigheter som landet brottas med, under den senaste tiden fått ett slags renässans. Det lutar mest åt en ny genre och nya stilgrepp ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 26 oktober, 2012
Filmens porträtt

Gamla staden i Riga Foto CC BY-SA 3.0

Ryssarna i Baltikum

Riga är Lettlands vackra huvudstad vid floden Dünas(Daugava) mynning i Östersjön. 2014 var staden med all rätt Europas kulturhuvudstad. Otaliga sevärdheter lockar. Riga var också en viktig industristad under ...

Av: Rolf Karlman | 21 augusti, 2016
Reportage om politik & samhälle

Kiarostamis paradox

Tidigt i den iranske regissören Abbas Kiarostamis kortfilm "Two Solutions for one Problem" ("Dow Rahehal Baraye yek Massaleh", 1975) möts vi av en berättarröst; en röst som i kombination med ...

Av: Amir Bashir Ghotaslou | 25 februari, 2009
Filmens porträtt

Strindberg på Rådmansgatan. Bild: Vattkoppa/Wiki

För att finna frid och ro

Hans-Evert Renérius skriver om Strindbergs liv med utgångspunkt i Göran Söderströms berömda biografi.

Av: Hans-Evert Renérius | 15 april, 2015
Litteraturens porträtt

Reportage om scenkonst

Teater för alla – utan morgondag

fr.v. Ivana Šćepanović,  Zoran Ćosić, Aleksandra Nikolić,  Ivan Bosiljčić, Sena Đorović, Dragan Nikolić och Darko Tomović i den färdiga föreställningen Izbiracica. Foto: Jovan Tarbuk Narodno PozoristeFem år efter det att Dramaten avbröt samarbetet med Nationalteatern i Belgrad är det äntligen dags för ett nytt flöde mellan Sverige och Serbien. Nästa år ska Helsingborgs stadsteaters konstnärliga ledare Anna Novovic regissera en uppsättning av Romeo och Julia på nationalscenen i Serbiens huvudstad. Jag var där, just på Nationalteatern i Belgrad, och följde en uppsättning i våras tillsammans med min man Stefan Stanisic. Det fanns ett påtagligt sug hos alla vi mötte på teatern där att utbyta erfarenheter, jämföra metoder och organisationsformer - se utanför det egna. Med pågående förhandlingar om EU-medlemsskap och en egen bottenekonomi står hela landet med ena benet i tilltro till europeisk gemenskap och stabilare valuta, det andra i gamla konflikter och kommunistiska system.

När jag hör om Anna Novovics regiuppdrag springer en hel rad av minnen från Belgrad över mig. Jag önskar att fler ska inse hur enkelt det är att ta sig till den här staden, att fler svenskar får vakna till doften av turkiskt kaffe och cigarettrök. Äta ostpaj till frukost och leka memory med samlingen udda tallrikar på köksväggen: en perfekt avvägd mix av gammalt och nytt, sirligt och lergods, arvegods och Coca-Cola. Allt finns på samma gång och ständigt närvarande är teatern.

Den gamla hyttan, ett bedagat kulturslott svept i minnets digitaliserade klichéer. Det sceniska rummets förvandling

Den gamla hyttan hade förvandlats till en konstsalong, en performancehall, ett bedagat kulturslott, ett digitalt tivoli. Foto: Jari NikulaArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Det var inte den minnestäta närvaron av andligt betingade referenser i rummet av det som en gång utspelats där – i betydelsen historiska tidpunkter, enskilda tillfällen och minnesvärda storheter – som framträdde vid första påseendet. Det var inte heller det faktum att tankarna kring detta historiska skede fortfarande var djupt bevarade av de som fortfarande var i livet och för alltid levde i dessa deras mest högvärderade minnen, detta i tydliga iscensättningar som ständigt återkom som tankereflexer, plötsliga återerinringar eller till och med som mardrömmar, för evigt etablerade i sinnet hos dessa kvarlevande (eller att de var häftade vid de döda på kyrkogården 200 meter därifrån, bevarade i deras halvt om halvt förskingrade, till hälften glömda tingliga och andliga eftermälen förvarade hos anförvanter eller stadfästa och verifierade i diverse historiska tillbakablickar, krönikor i minnesböcker, jubileumsskrifter, etc., undanställda i bibliotek eller i gamla boklådor, vindsutrymmen, etc. och därtill kanske nedlagda som potenta reflexer i sparade verktyg, överdragskläder, gummistövlar, handskar, etc.), och givetvis också som fysiska minnen som för alltid impregnerat deras kroppar i form av inövade rörelsemönster, minnet av handlaget i gamla arbetsgrepp, impulser från värkande leder, alltihop sammantaget som ilande minnesprojektiler i mängden kvarvarande hågkomstsynapser som fortfarande kunde resa genom medvetandet redovisande hela produktionscykeln ledsagade av det enskilda minnet av varje handgrepp, varje liten tidsåtgångs eviga minutvals och timliga tidsavsnitt, varje avstyckad tidspassage.

Anna Larsson om kulturföretagande i dagens Sverige. Intervju

Anna Larsson har satsat på dansen och utbildar bl.a. blivande brudpar i dans. Foto: Mattias Ahlberg FranzénAnna Larsson började som gymnast och märkte efterhand att hon var duktig på att dansa. Då började hon ta lektioner i streetjazz och hiphop på en dansskola i Lund, för att sedan få möjlighet att vara med i en amatörproduktion av Jesus Christ Superstar som skulle sättas upp i Malmö. Efter det insåg Anna att hon ville stå på scen och sökte sig till musikalutbildningar i Sverige och England, kom in på The Urdang Academy i London och valde att satsa på det. Utbildningen var tre år lång och väldigt intensiv. Nu är Anna tillbaka i Sverige, där hon forsätter det spår hon slagit in på och utbildat sig inom.

Du håller på med kultur på ett något annorlunda sätt. Berätta!
Jag och en vän och kollega - tillika första danslärare faktiskt - har startat ett företag som heter I do Entertainment. Vi sysslar med underhållning på alla former av events samt koreograferar och lär ut bröllopsdans till blivande brudpar.

Hur kom ni på att ni skulle starta ett sådant företag? Hur startade det?  Varifrån kommer inspirationen?
Vi har båda många års erfarenhet inom underhållningsbranschen och satt en dag och diskuterade om vi inte skulle kunna göra något spännande tillsammans. Min kollega hade hjälpt en del vänner med deras bröllopsdans. Jag visste genom en vän i England att bröllopsdans, eller ”First Dance” som det heter där, är väldigt stort och jag hade funderat på om konceptet skulle kunna funka i Sverige. Vi bestämde oss för att göra ett försök. Vi har varit igång i ett år och väntar väl fortfarande på att det ska ta fart på riktigt, men vi tror på detta.
Inspirationen kommer från alla möjliga håll. Det kan vara att paret vill dansa som Patrick Swayze och Jennifer Grey i Dirty Dancing eller John Travolta och Olivia Newton-John i Grease. Vår uppgift är att lägga koreografin, eller dansstegen, på en nivå som passar paret vi jobbar med, och helt enkelt få dem att se så bra ut som möjligt.

Sceniske rom. Om kunstens grenser – I Guds hus. Del 3

Jakobs kamp av Leon BonnatArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Jeg bærer i meg den gamle drømmen. Om at livet kan forvandles gjennom kunsten. Men er det rom for slike drømmer i vår postutopiske samtid? Og da, i tilfelle hvor?

I denne artikkelserien skriver jeg om muligheten for å tenke kirken som et kunstrom. Jeg reflekterer rundt forholdet mellom kunst og religion, det tankegods som ligger til grunn for mitt eget pågående scenekunstprosjekt, “Kunstliturgien”. I denne tredje og siste del av artikkelserien har jeg forhørt meg med prester, teologer og kunstnere som har erfaring med å arbeide i kirkerom, om deres tanker om forholdet mellom estetikk og religion.

 Å bruke kirkerommet som kunstarena innebærer som sagt mange dilemmaer - politiske, teologiske, kunstneriske. I kirkerommet, kanskje mer enn noe annet sted, blir kunst og kontekst vanskelig å skille fra hverandre. Hvordan er det mulig å omgås maktproblematikken som ligger innebygd i kirkehistorien og i de liturgiske strukturene? Finnes det et reelt transformeringspotensiale innenfor disse rammene (innenfor kirkens vegger)? Vil jeg, uansett budskap, bli en tjener av kirken og kristendommen? Og siden kirkerommet ikke er aktuelt å besøke for en stor del av befolkningen med annen kulturell og religiøs bakgrunn, blir jeg derfor kun en leverandør av kunst for den hvite, norske middelklassen?

Jeg har ikke svar disse spørsmålene. Jeg står fortsatt med dype tvil om hvorvidt det er mulig og riktig for meg å fortsette mitt forsøk på å skape rituell kunst i kirkerom. Jeg spør teolog Geir Hellemo om hans tanker omkring disse spørsmålene. Hellemo er rektor ved Det praktisk-teologiske seminar ved Universitetet i Oslo og forsker på sanselighet og trancendens i et religionsestetisk perspektiv.

Vi måste utvecklas tillsammans för att mänskligheten skall leva vidare. Intervju med Anders Löfberg

Anders Löfberg. Studie 1. Foto: Anna Nyman2009 började han med stand up comedy efter att ha stått på kabaré-scen redan under förskoletiden och därefter spelat teater, spelat i band, spelat mer teater och spelat i fler band. En teaterkollega till honom tipsade om en stand up comedy-scen och han gick dit. Väl där fick han reda på att man kunde få pröva på och efter lite reflektion lyfte han luren och meddelade att han gärna gjorde det. Sedan dess har han hunnit starta företaget Lagom Svensk Entertainment, gått med i BNI, uppträtt inför stora och små företag och festivaler samt startat turnéshowen Stand up 4 the Kidz för att samla in pengar till Barncancerfonden. Lördagen den 24 augusti är Anders Löfberg och hans företag Lagom Svensk Entertainment anlitat för att hjälpa Team Rynkeby att arrangera Barncancertrampet på Ribersborg i Malmö kl. 10-15. Mötet med Anders Löfberg blev en ringlande resa kring många samtalsämnen, stora som små, från kanelbullar till gemensam mänsklig utveckling. 

Hur kommer det sig att du slog in på stand up comedy-banan?

- Redan när jag gick på lekis och på fritids, så hade vi kabaré för föräldrar och kompisar. Jag var alltid med på det. Jag var med på mimfestivalen i skolan. Det har alltid funnits där hos mig. Jag spelade teater, var med i kabaré, spelade i band och stod på scen, jag spelade mer teater och spelade i fler band. Steget var inte långt. Skillnaden var att jag tidigare hade haft en hel ensemble bredvid mig. Nu skulle jag ta steget och stå själv. Det var läskigt de första gångerna och det är fortfarande läskigt. Minuterna innan är som om jag skulle dö. Varje gång frågar jag mig: ”Varför gör jag det här?”

Meningen med ett meningslöst berättande i elfte timmen

Life and Times Episode 1 Med Life and Times finns det ett före och ett efter – ett innan jag såg föreställningen och ett efteråt, säger Birgitta Winnberg Rydh, konstnärlig ledare för Göteborgs Dans och Teaterfestival.

I am not alone responsible to entertain the audience myself, the responsibility is also on the audience, säger Pavol Liska från Nature Theater of Oklahoma.

Kelly Kopper håller med: nej, det är omöjligt att underhålla någon i 12 timmar.

Fem delar, tolv timmar, arton år. Så långt har Nature Theater of Oklahoma kommit hittills. De berättar att föreställningens del fem har världspremiär i kväll – för dem som stannar kvar. Mycket riktigt är alla inte kvar tills dess, än mindre vakna. När episod 5.2 ska visas och den sista pausens sockerkick har delats ut, då har klockan har då hunnit bli 02. De som inte redan gått hem halvsover i teaterbaren eller ligger utsträckta på en tom bänkrad. Daniel Lower, husbandets pianist, berättar att de naturfärgade kuvert som vi nyligen tilldelats, men ännu inte tillåtits öppna är vad vi ska spendera nästkommande timme med.

I en mörk sal sticker vi på order ner händerna i kuverten för att fiska upp varsin läslampa. Han instruerar likt en flygvärdinna och hänger som ett pedagogiskt exempel läslampan om halsen.

CREW – Eric Joris – C.a.p.e. och Kurt Hentschläger – FEED. Intryck från Dans- och Teaterfestivalen i Göteborg 2013

Kurt Hentschlägers FEED blir en skräckelig första upplevelse för skribentenHur mycket litar du på andra människor, på okända människor och människor vars ansikten du inte ser? Det blev utgångspunkten för de två upplevelser från Dans- och Teaterfestivalen i Göteborg 2013 som jag varit med om.

Man kan inte kalla dessa upplevelser föreställningar i traditionell bemärkelse, för de har inga lätt igenkännbara yttre former. Istället överlämnar man sig i händerna på artisterna: i fallet CREW – Eric Joris skapas förtroendet genom en varsam och intresserad introduktion, när det gäller Kurt Hentschläger blir det en skräckupplevelse med en introduktion som består av ett papper där det står skrivet alla skäl till varför man inte bör delta; migrän, panikattack, graviditet, känslighet för stroboskopljus och klaustrofobi är bara några saker man kan drabbas av om man tittar på FEED.

Det underliga är att ingen varnat för högt ljud och redan när föreställningen startar, så framträder det brusande basfyllda högfrekventa ljudet, som av en högtalare som gått sönder på en hög frekvens. Min väninna som har tinnitus måste lämna direkt. Vi i publiken sitter axel mot axel och måste ha våra väskor i knäet, eftersom det måste vara lätt att ta sig ut i fall någonting händer. Vi har fått instruktioner att följa bänkraden och sedan ledas ut av en vakt som sitter på den yttersta stolen.

Dans- & Teaterfestivalen i Göteborg 2013. Binär planering i tid och rum

Dans- och Teaterfestivalen gestaltas i ett kryss, vilket vittnar om en binär planering som också blickar framåt.Ambitionen är att bli Nordens främsta festival för nutida scenkonst. Med den tionde festivalen i ordningen blev festivalen 2012 årligt återkommande. Under den elfte infördes även en ny planeringsstrategi, där försommarmånaden maj låter lyfta upp det konstnärliga arbetets grogrund.

– Det är mycket nytt det här året, inte minst i det att festivalen för första gången genomförs ett ojämnt år, säger Birgitta Winnberg Rydh. Hon gestaltar det med utsträckta armar, som om hon stod med signalflaggor i händerna. Festivalen blir härmed årligt återkommande.

– Årets festival är en mellanårsfestival, berättar hon och syftar på sina armar som pekar uppåt respektive nedåt.

– Nästa år blir sedan ett resultat av detta, fortsätter hon och sträcker armarna rakt ut. Tillsammans bildar de två åren, gestaltade i armar ett kryss, Dans- och Teaterfestivalens logga.

Frön till 2014 års festival sås redan i år, säger Birgitta Winnberg Rydh och förklarar att den binära planeringen inte bara är en planeringsmässig förenkling, utan även en ekonomisk besparing:

– Vår planering inför 2014 är i stort sett redan klar.

Ur arkivet

view_module reorder

”Man bara sätter igång och gör vad som ska göras...” – ett samtal…

”Man bara sätter igång och gör vad som ska göras...” – ett samtal med Wes Lang Våren 2007 deltog den amerikanske konstnären Wes Lang i en samlingsutställning på Galleri Loyal i Stockholm ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 04 juli, 2007

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 2Författaren satte sig till rätta vid det lilla bordet på scenen. All nervositet hade nu lagt sig. Han plockade lite med sina anteckningar. Någon hade hävdat att det var ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 13 januari, 2011

26. Ines

Ur intimitetsboken.   Nummer: 1. Datum: 12/10 1938 Datum för händelsen: 24/5 1938 Plats: Skeppargatan, Stockholm. Person: Karin B Händelse: Jag var hemma hos Karin med anledning av hennes fredsarbete. Jag skulle eventuellt genomföra en fredskonferens och ville ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 08 juni, 2012

Sofi Oksanen Foto CC BY 3.0 Wikipedia

Sofi Oksanen: Estland och kvinnokroppen

Sofi Oksanen har jämförts med både Quentin Tarantino och Leo Tolstoj. Tarantinos namn är inte tillfälligt, Pulp fiction ligger inte långt undan. Alltsedan debuten ”Stalinin lehmät” 2003 (Stalins kossor 2007) ...

Av: Enel Melberg | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2017

Vridning – Motstånd – Stoft

Denna essä är ett försök till att avhandla historiens dialog med den nutida tyska musiken genom att belysa Beethovens inverkan på tre tyska tonsättare och deras respektive tankemodeller och verk ...

Av: Stefan Thorsson | Essäer om musik | 02 december, 2012

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Eric von Post - diktare i islams tecken

Genom den ljusport ditt molnsvärd öppnat, Muhammed, steg jag jublande inför Allah och hans härlighet. - Ur Ramazan Den store humanisten Eric von Post (1899-1990) tillhör den glesa skara svenska toppdiplomater ...

Av: Ashk Dahlén | Essäer om litteratur & böcker | 10 januari, 2011

Plast och heroin – en lyrisk betraktelse av konstnärligt samarbete hos Basquiat och…

Att ställa sig inför konstnärernas samarbeten var som att låta språk möta text. Jag låter Basquiat representera språk i relation till Warhol som text. Det är som att båda deras ...

Av: Freke Räihä | Essäer om konst | 09 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.