Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | 05 oktober, 2012
Essäer om konst

Platser i Norden som inspirerar ditt skrivande

Ett välkänt, och väl praktiserat, faktum är att få saker hjälper till att få din kreativitet att flöda likt ett riktigt ordentligt miljöombyte. De flesta vars hjärta slår för skapande ...

Av: Agnes Stenlund | 01 november, 2013
Resereportage

George Gordon, Lord Byron Vi skall inte ströva mer

En "byronisk hjälte" ska vara passionerad, melankolisk och ädel. Bilden är sammansatt av drag ur både Lord Byrons liv (han levde 1788-1824) och hans dikter, särskilt det långa verspoemet Don ...

Av: Lord Byron | 23 juni, 2013
Utopiska geografier

EN TEXT OM KONST AV CARL KÖHLER (1919-2006)

Henry Köhler son till den berömda bildkonstnären Carl Köhler har skickat till oss en artikel som hans far skrev för många år sedan. Vi hedrar minnet av Carl med denna ...

Av: Carl Köhler | 08 september, 2011
Essäer om konst

Danskarna möblerar om på operan i Köpenhamn




Tristan und IsoldeFörst så möblerade man om från det gamla till det nya operahuset, sedan möblerar man om i operorna också. Den första ommöbleringen var ett genidrag, det nya operahuset tål både att tittas på och lyssnas i. Den andra ommöbleringen kan man möjligen ställa sig lite tveksam till, även om det sker med de bästa avsikter. Förresten, när får Stockholm sitt nya operahus, nu när Köpenhamn, Oslo och Helsingfors fått sina? Det är hög tid.
Jag har varit i Köpenhamn och sett två av operalitteraturens storverk, romantikens höga visa i form av Richard Wagners "Tristan och Isolde" och modernismens dito i form av Alban Bergs "Lulu". Som ovidkommande faktum kunde drottning Isolde notera en syster i salongen, drottning Margarethe, vilket fick publiken att samfält resa på sig med ett undantag (är man republikan så är man, också utomlands). Drottning Margarethe har kulturella intressen, vilket man inte kan beskylla kollegan i Stockholm för, och är mäkta populär. Hon går på operan, han vänder blad.

Scenografin till "Tristan" är allt annat än romantisk. Vi befinner oss på insidan eller vad det kan vara av ett fartyg, en helvit stålkonstruktion med trappor i olika plan, räcken och nischer, som flyttats fram så att endast ett par meter återstår till scenkanten, det proscenium som utgör spelplatsen, förutom att det äger rum i trappor och på de olika våningsplanen - en föga spelvänlig och passande miljö till vad som komma skall, kan man tycka. Men moderna operamiljöer är ej sällan rena motmiljöer till själva handlingen, och visst, musiken klarar av det mesta, inte minst Wagners, och får de flesta miljöer och attribut, hur avlägsna den än kan verka, att anpassa sig. Att endast första akten utspelas på ett skepp får de andra två akterna tåla.

Det är tenoren, Tristan, alias Stig Fogh Andersen, som står för regin, vilket inte tillhör vanligheterna, det vill säga att sångare regisserar, och scenografin står Steffen Aarfing för. Men det är regissören som står för de verkliga ommöbleringarna. Det finns egentligen bara en huvudperson i denna uppsättning, nämligen Isolde, och i analogi med detta borde uppsättningen bytt  namn till "Isolde och Tristan". Jag menar nu inte enbart vokalt, där Irene Theorin har en Wagnersopran som smälter ner vilka otympliga stålkonstruktioner som helst och inte står hennes svenska systerwagnersopraner Katarina Dalayman och Nina Stemme efter - vidunderligt! - men som till skillnad från dessa numera enbart sjunger internationellt. Och det med samma kraft och utstrålning i stämman som hennes läromästare, Birgit Nilsson.

Nej, konceptet bygger på att Isolde är den starkare och "segrar" och att deras kärlek är en slags hatkärlek, där det står och väger. Tristan har dräpt Isoldes trolovade, Morold, och är besatt av döden. Romantikens stora problemlösare. "Låt mig dö" ekar hans omkväde i omfamningarnas rus, och då är det inte enbart "den lilla döden" han åstundar. Omfamningar förresten, de håller egentligen varann på avstånd hela tiden, bortsett från några tafatta omfamningsförsök. Stig Fogh Andersen når inte heller samma vokala höjder, vilket understryker att detta är Isoldes afton. Tristan kastar sig också mer eller mindre självmant över Melots svärd, vilken inte, som brukligt är, sticks ned i slutscenen av Tristans förtrogne, Kurwenal. Melot har ju bara hjälpt Tristan att dö, så varför dräpa honom? Orkestersatsen, som inleds lite tveksamt, växer i samma takt som Isolde gör det. En "Macho-Isolde". Kanske har konceptet inspirerats av vad Wagner höll på med samma dag som han dog i palatset vid Grand Canale i Venedig den 13 februari 1883, nämligen en essä om behovet av kvinnlig emancipation, där han skriver att äktenskapet är ett uttryck för den maskulina maktstruktur som reducerar kvinnan till manlig egendom? Det är tankar som man kanske inte förknippar med Richard Wagner.

När Isolde återvänder och hittar den dödligt sårade Tristan (som trots att han är genomborrad av Melots svärd inte verkar vara så illa däran, i vanliga fall brukar han ligga och sväva mellan liv och död) tvekar hon först för att sedan i sorg kasta sig över Tristans överdragsrock. Tristan har då abdikerat från sin roll och står vid sidan av, tillsammans med de andra medverkande och iakttar det vidare händelseförloppet. Han är död och detta är förstås symbolik, storstilad symbolik, men dramatiskt ganska ofullgånget, en symbolisk överrock är trots allt bara en överrock, och som en slags eftergift till Wagners libretto lägger hon sin överrock vid sidan av Tristans. För att hjälpligt markera att de följer handlingen. Men det som händer på scenen, det som visas, är en närmast segerrusig Isolde som avslutningsvis sjunger sin överjordiskt vackra kärleksdödsaria "Mild und leise" för att efteråt omfamna sin förtrogna Brangäne i ett glädjens slutackord. Hon har besegrat både Tristan och döden. Och emanciperat? Ommöblering, javisst - men befogat? Som när operachefen Kaspar Holten för några år sedan avslutade sin uppsättning av Wagners "Ring" med att Brynhilde sitter kvar på scenen med ett litet barn i famnen. Ommöblering, javisst - men befogat?

Men, som sagt, musiken, inte minst Wagners, klarar av det mesta, och det låter genomgående mycket bra om sångarna såväl som om orkestern under Cornelius Meisters ledning. John Lundgren är lysande som Kurwenal och Stephen Milling dito som Kung Marke, lödigt och auktoritativt mullrande. Brangäne i Gitta-Maria Sjöbergs gestaltning fyller sin roll väl.

LuluSteget från "Tristan" till "Lulu" är inte så långt som det kan verka. Den wagnerska kromatiken, som verkligen tänjer på tonalitetens gränser, förvaltades av Bruckner och Mahler för att slutligen smulas sönder av efterföljarna Schönberg, Berg och Webern. Systembyggaren Schönberg försökte rädda det hela undan anarki och upplösning med sitt tolvtonssystem som kom att fungera som ett slags konstgjord andning för honom själv (och några andra). Berg och Webern plockade russinen i kakan och använde systemet som ett av många andra tillvägagångssätt. Men rötterna finns hos Wagner i det så kallade "Tristanackordet", ett ackord som sägs ha förändrat den västerländska konstmusiken i grunden och stakat ut dess framtida vägval, åtminstone vad gäller den tyska musiken.

När Berg skrev sin andra opera, "Lulu", hade han själv satt ribban skyhögt i och med "Wozzeck" några år tidigare (1925), det kanske främsta operaverket från förra seklet. Det bygger också på litterära förlagor, Frank Wedekinds "Erdgeist" och "Die Büchse der Pandora", även om dessa inte kan mäta sig med Büchners "Wozzeck". Den tyske filmregissören GW Pabst hade också gjort en filmatisering av "Die Büchse der Pandora" (1929), med den amerikanske skådespelerskan Louise Brooks i huvudrollen, vars page-lugg-frisyr har blivit något av ett signum för Lulu, så också i denna uppsättning.

"Jag är ett djur", sjunger Lulu, "och då jag själv ser mig i spegeln, önskar jag att jag var en man - min man!" Hon är kvinnodjuret som attraherar män lika mycket som kvinnor, en Tintomara-gestalt hundra år senare. "Kom in och se på mitt menageri", ropar cirkusdirektören men utdelar en särskild varning för det djur som finns i den sista buren. Lulu.

Scenografin är som en kinesisk ask. En cirkus som inrymmer en teater som inrymmer handlingen, den dance macabre eller comedie humaine som slutar i London-dimman med en dolkstöt av Jack the Ripper. Och ett ensamt skrik i natten. Lulus.

Vi befinner oss med andra ord långt ifrån den översinnliga kärleken - kärleken som "idée fixe" - i "Tristan och Isolde". Här är det den sinnliga, erotiska kärleken som står i centrum, kärleken som njutningsmedel och handelsvara. Besatthet och berusning. Förställning och maskspel. Där Lulu är det nav kring vilket allt snurrar.

Bergs förtätade och expressivt laddade musik pumpas fram ur orkesterdiket likt heta tryckvågor, där den traditionella symfoniorkesterns uttryckspotential verkligen sätts på prov. Vilket Michael Boder och operaorkestern hanterar ytterst väl. Musiken hämtar egentligen aldrig andan förutom i ett par undersköna orkestermellanspel, då lugnet tillfällighetsvis lägrar sig över denna kokande brygd av lidelse och förfall. Allt snurrar så mycket fortare, rastlösare och obevekligare än i "Wozzeck". Som i sin formfulländade behärskning styr skeendet till dess brutala och ödesmättade slut. I "Lulu" är händelseförloppet grällare, groteskare och mer oförutsägbart. Och musiken är därefter. Som skimrande kolsvart lava. Explosiv och oerhört vacker. Men visst finns det clowner, atleter och dansöser (och Lulus gamle far, om han nu är det, en synnerligen motbjudande figur) som hoppar omkring i villervallan som i vilken Fellini-film som helst, med den viktiga skillnaden förstås att Nino Rotas i och för sig förträffliga musik inte erbjuder samma tuggmotstånd.

Lulu fäller män och kvinnor längs den väg hon färdas, där hon hinner avverka ett antal mer eller mindre anständiga roller som hustru, älskarinna, skådespelare, dansös, mördare och prostituerad. För att sluta som lik med Jack the Rippers dolk i bröstet. Uppsättningen är en visuell orgie i händelser och skräcken för tomrummet verkar vara dess ledande princip, vilket naturligtvis överensstämmer med Bergs partitur, som inte precis står och stampar på samma ställe, men med en uppenbar risk för övermättnad, "overkill". Jag jämför med andra uppsättningar av "Lulu" som jag sett, där stilisering och enkelhet varit ledmotiv i den sceniska gestaltningen eller där man valt att förlägga handlingen till någon av borgerlighetens boningar i det tyska 20-talet. Men det är en randanmärkning. Det är för det mesta helt överväldigande.

Sine Bundgaard är kongenial som Lulu med en sopran som det slår gnistor om (överhuvud är det ett förnämligt sångarlag som hon har runt sig). Hon är hal som en ål och kall som en piraja. När Dr. Schöns son Alwa (Dr. Schön som hon senare mördar) förklarar henne sin kärlek, efter att ha mer eller mindre provocerats till det, "ja, jag älskar dig", kontrar hon brutalt med, "jag förgiftade din mor". Inget är beständigt eller heligt, allraminst känslorna. De är bara spelmarker på den livets börs som är operan "Lulu".

Stefan Herheim står för regin och Heike Sheele för scenografin. För drygt ett år sedan såg jag deras uppsättning av Wagners "Lohengrin" på Staatsoper i Berlin, en helt revolutionerande uppsättning, där det verkligt nya låg i att man hade närmat sig operan utifrån ett barns synvinkel, med ett myller av händelser, som i "Lulu", perspektivförskjutningar och påhittiga lekfullheter som gav nytt liv åt denna ganska hopplösa story (men storslagna opera).

Ommöbleringar då? Fanns det inga sådana. Jo, men de har helt andra orsaker än i ovan nämnda fall. Alban Berg hann aldrig färdigställa "Lulu". Sista akten finns bara i klaverutdrag.
Som änkan Helene Berg satt på i det längsta. Hon hade frågat Schönberg om han ville fullborda operan utifrån klaverutdraget, men han avböjde (som han gjort tjugofem år tidigare, när Alma Mahler erbjudit honom att fullborda Mahlers tionde symfoni). Först 1979 i Paris kunde Pierre Boulez sjösätta den kompletta operan, så som den tedde sig efter ett flertal rekonstruktioner, som blev möjliga först efter det att änkan dött. Nu har ytterligare ett rekonstruktionsförsök gjorts med tredje akten, bland annat har en violinist plockats upp på scenen och andra detaljer. Så är det exempelvis inte bara Jack the Ripper som stöter dolken i Lulu i slutscenen utan samtliga manliga överlevande, de är trots allt några stycken, i en gemensam autodafé. Men det får nog skrivas på ommöbleringskontot. Fortsättning följer med all säkerhet.

Ulf Stenberg


Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Människosyn och natursyn

 Grov modell över vår idag dominerande syn på människan och naturen Vår västerländska kulturs syn på människan och naturen – och relationen dem emellan – har naturligtvis, som alla kulturer, en ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 12 september, 2011

Tandgnissel och släktskap: Grupp 8:s 70-tal och feminismen år 2010

Om Ebba Witt-Brattström vore min mormor hade jag gärna krupit upp i ett mjukt soffhörn och andäktigt myst över hennes livsberättelse så som hon framställer den i sin nyss publicerade ...

Av: Lovisa Lindgren | Essäer om samhället | 31 Maj, 2010

Som en fjäril vid Guds andedräkt

En intervju med Nanok.Om det finns någonting omedelbart så finns det hos Nanok.Hennes filosofi är språk, såsom för Orfeus, och när Orfeus sjunger då  blir sångerna rum. Tanken är det ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2009

De jämlika

Han var mer fallen för det praktiska än det eteriska; sjukvård, tandvård, en soffa att sitta i. Det var behov han hade sett hos de som varit omhändertagna som barn ...

Av: Per-Henrik Bartholdsson | Gästkrönikör | 10 Maj, 2013

Veckan från hyllan,vecka 29- 2012

Den förträfflige rumänske författaren Mircea Cartarescu har skrivit ett debattinlägg, bland annat publicerat i Det Stora Svenska Morgonbladet, där han kommenterar situationen i Rumänien. Rubriken är ”Den rumänska nationen är ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 14 juli, 2012

Angeren

Innledning I begynnelsen var nektelsen, og så lenge mennesket tviholdt på den, gikk livet på tomgang. Livets ordløse farer skygget for at et nøkternt blikk på omstendighetene kunne oppstå: Mennesket levde ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 november, 2014

Älskade HANS-ÅKE

De hade varit och sett en film på Filmstaden ; Solstorm. Den var inte så bra som de förväntat sig efter boken. Klockan 20.55 satte de sig på en buss mot ...

Av: Ingalill Enbom | Utopiska geografier | 25 januari, 2010

Ett landställt skepp där Aralsjön tidigare bredde ut sig

Moder Jord är i kris

Jorden är förutsättning för våra liv. Den är ett gemensamt villkor för allt levande. Jorden har fostrat oss människor, den är vårt arv och vårt ansvar. Det är globalt känt ...

Av: Lena Månsson | Essäer om samhället | 11 februari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.