Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | 16 september, 2010
Övriga porträtt

Om att läsa för mycket eller Kärlekens idealitet: Flaubert och Faulkner

Vare sig man anser Cervantes’ Don Quijote (1605 och 1615) eller Samuel Richardsons Pamela, or Virtue Rewarded (1740) vara den första romanen, kan man hur som helst säga att läsningens ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 14 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Eurovision Song Contest 2016 vinnaren Jamala, Susana Dzjamaladinova. Foto: Anna Velikova/ EBU.

Europa-visionen och Eurovisionen

Är Eurovisionen, ESC alltså, det enda som förenar i dagens Europa? Eller är det ett gigantiskt jippo, drivet av nöjesindustrin för att säkra de stora bolagens fortsatta expansion? Tidningen Kulturens ...

Av: Thomas Wihlman | 23 Maj, 2016
Musikens porträtt

Utveckling och tillväxt samt miljökamp

Ser ett plakat som bjuder in till en diskussionskväll om miljöarbetet i Östra Vätternbranterna. Det naturgeografiska området sträcker sig från Jönköping i söder, genom delar av Tranås och Ödeshögs kommuner ...

Av: Per-Inge Planefors | 27 augusti, 2012
Gästkrönikör

Danskarna möblerar om på operan i Köpenhamn




Tristan und IsoldeFörst så möblerade man om från det gamla till det nya operahuset, sedan möblerar man om i operorna också. Den första ommöbleringen var ett genidrag, det nya operahuset tål både att tittas på och lyssnas i. Den andra ommöbleringen kan man möjligen ställa sig lite tveksam till, även om det sker med de bästa avsikter. Förresten, när får Stockholm sitt nya operahus, nu när Köpenhamn, Oslo och Helsingfors fått sina? Det är hög tid.
Jag har varit i Köpenhamn och sett två av operalitteraturens storverk, romantikens höga visa i form av Richard Wagners "Tristan och Isolde" och modernismens dito i form av Alban Bergs "Lulu". Som ovidkommande faktum kunde drottning Isolde notera en syster i salongen, drottning Margarethe, vilket fick publiken att samfält resa på sig med ett undantag (är man republikan så är man, också utomlands). Drottning Margarethe har kulturella intressen, vilket man inte kan beskylla kollegan i Stockholm för, och är mäkta populär. Hon går på operan, han vänder blad.

Scenografin till "Tristan" är allt annat än romantisk. Vi befinner oss på insidan eller vad det kan vara av ett fartyg, en helvit stålkonstruktion med trappor i olika plan, räcken och nischer, som flyttats fram så att endast ett par meter återstår till scenkanten, det proscenium som utgör spelplatsen, förutom att det äger rum i trappor och på de olika våningsplanen - en föga spelvänlig och passande miljö till vad som komma skall, kan man tycka. Men moderna operamiljöer är ej sällan rena motmiljöer till själva handlingen, och visst, musiken klarar av det mesta, inte minst Wagners, och får de flesta miljöer och attribut, hur avlägsna den än kan verka, att anpassa sig. Att endast första akten utspelas på ett skepp får de andra två akterna tåla.

Det är tenoren, Tristan, alias Stig Fogh Andersen, som står för regin, vilket inte tillhör vanligheterna, det vill säga att sångare regisserar, och scenografin står Steffen Aarfing för. Men det är regissören som står för de verkliga ommöbleringarna. Det finns egentligen bara en huvudperson i denna uppsättning, nämligen Isolde, och i analogi med detta borde uppsättningen bytt  namn till "Isolde och Tristan". Jag menar nu inte enbart vokalt, där Irene Theorin har en Wagnersopran som smälter ner vilka otympliga stålkonstruktioner som helst och inte står hennes svenska systerwagnersopraner Katarina Dalayman och Nina Stemme efter - vidunderligt! - men som till skillnad från dessa numera enbart sjunger internationellt. Och det med samma kraft och utstrålning i stämman som hennes läromästare, Birgit Nilsson.

Nej, konceptet bygger på att Isolde är den starkare och "segrar" och att deras kärlek är en slags hatkärlek, där det står och väger. Tristan har dräpt Isoldes trolovade, Morold, och är besatt av döden. Romantikens stora problemlösare. "Låt mig dö" ekar hans omkväde i omfamningarnas rus, och då är det inte enbart "den lilla döden" han åstundar. Omfamningar förresten, de håller egentligen varann på avstånd hela tiden, bortsett från några tafatta omfamningsförsök. Stig Fogh Andersen når inte heller samma vokala höjder, vilket understryker att detta är Isoldes afton. Tristan kastar sig också mer eller mindre självmant över Melots svärd, vilken inte, som brukligt är, sticks ned i slutscenen av Tristans förtrogne, Kurwenal. Melot har ju bara hjälpt Tristan att dö, så varför dräpa honom? Orkestersatsen, som inleds lite tveksamt, växer i samma takt som Isolde gör det. En "Macho-Isolde". Kanske har konceptet inspirerats av vad Wagner höll på med samma dag som han dog i palatset vid Grand Canale i Venedig den 13 februari 1883, nämligen en essä om behovet av kvinnlig emancipation, där han skriver att äktenskapet är ett uttryck för den maskulina maktstruktur som reducerar kvinnan till manlig egendom? Det är tankar som man kanske inte förknippar med Richard Wagner.

När Isolde återvänder och hittar den dödligt sårade Tristan (som trots att han är genomborrad av Melots svärd inte verkar vara så illa däran, i vanliga fall brukar han ligga och sväva mellan liv och död) tvekar hon först för att sedan i sorg kasta sig över Tristans överdragsrock. Tristan har då abdikerat från sin roll och står vid sidan av, tillsammans med de andra medverkande och iakttar det vidare händelseförloppet. Han är död och detta är förstås symbolik, storstilad symbolik, men dramatiskt ganska ofullgånget, en symbolisk överrock är trots allt bara en överrock, och som en slags eftergift till Wagners libretto lägger hon sin överrock vid sidan av Tristans. För att hjälpligt markera att de följer handlingen. Men det som händer på scenen, det som visas, är en närmast segerrusig Isolde som avslutningsvis sjunger sin överjordiskt vackra kärleksdödsaria "Mild und leise" för att efteråt omfamna sin förtrogna Brangäne i ett glädjens slutackord. Hon har besegrat både Tristan och döden. Och emanciperat? Ommöblering, javisst - men befogat? Som när operachefen Kaspar Holten för några år sedan avslutade sin uppsättning av Wagners "Ring" med att Brynhilde sitter kvar på scenen med ett litet barn i famnen. Ommöblering, javisst - men befogat?

Men, som sagt, musiken, inte minst Wagners, klarar av det mesta, och det låter genomgående mycket bra om sångarna såväl som om orkestern under Cornelius Meisters ledning. John Lundgren är lysande som Kurwenal och Stephen Milling dito som Kung Marke, lödigt och auktoritativt mullrande. Brangäne i Gitta-Maria Sjöbergs gestaltning fyller sin roll väl.

LuluSteget från "Tristan" till "Lulu" är inte så långt som det kan verka. Den wagnerska kromatiken, som verkligen tänjer på tonalitetens gränser, förvaltades av Bruckner och Mahler för att slutligen smulas sönder av efterföljarna Schönberg, Berg och Webern. Systembyggaren Schönberg försökte rädda det hela undan anarki och upplösning med sitt tolvtonssystem som kom att fungera som ett slags konstgjord andning för honom själv (och några andra). Berg och Webern plockade russinen i kakan och använde systemet som ett av många andra tillvägagångssätt. Men rötterna finns hos Wagner i det så kallade "Tristanackordet", ett ackord som sägs ha förändrat den västerländska konstmusiken i grunden och stakat ut dess framtida vägval, åtminstone vad gäller den tyska musiken.

När Berg skrev sin andra opera, "Lulu", hade han själv satt ribban skyhögt i och med "Wozzeck" några år tidigare (1925), det kanske främsta operaverket från förra seklet. Det bygger också på litterära förlagor, Frank Wedekinds "Erdgeist" och "Die Büchse der Pandora", även om dessa inte kan mäta sig med Büchners "Wozzeck". Den tyske filmregissören GW Pabst hade också gjort en filmatisering av "Die Büchse der Pandora" (1929), med den amerikanske skådespelerskan Louise Brooks i huvudrollen, vars page-lugg-frisyr har blivit något av ett signum för Lulu, så också i denna uppsättning.

"Jag är ett djur", sjunger Lulu, "och då jag själv ser mig i spegeln, önskar jag att jag var en man - min man!" Hon är kvinnodjuret som attraherar män lika mycket som kvinnor, en Tintomara-gestalt hundra år senare. "Kom in och se på mitt menageri", ropar cirkusdirektören men utdelar en särskild varning för det djur som finns i den sista buren. Lulu.

Scenografin är som en kinesisk ask. En cirkus som inrymmer en teater som inrymmer handlingen, den dance macabre eller comedie humaine som slutar i London-dimman med en dolkstöt av Jack the Ripper. Och ett ensamt skrik i natten. Lulus.

Vi befinner oss med andra ord långt ifrån den översinnliga kärleken - kärleken som "idée fixe" - i "Tristan och Isolde". Här är det den sinnliga, erotiska kärleken som står i centrum, kärleken som njutningsmedel och handelsvara. Besatthet och berusning. Förställning och maskspel. Där Lulu är det nav kring vilket allt snurrar.

Bergs förtätade och expressivt laddade musik pumpas fram ur orkesterdiket likt heta tryckvågor, där den traditionella symfoniorkesterns uttryckspotential verkligen sätts på prov. Vilket Michael Boder och operaorkestern hanterar ytterst väl. Musiken hämtar egentligen aldrig andan förutom i ett par undersköna orkestermellanspel, då lugnet tillfällighetsvis lägrar sig över denna kokande brygd av lidelse och förfall. Allt snurrar så mycket fortare, rastlösare och obevekligare än i "Wozzeck". Som i sin formfulländade behärskning styr skeendet till dess brutala och ödesmättade slut. I "Lulu" är händelseförloppet grällare, groteskare och mer oförutsägbart. Och musiken är därefter. Som skimrande kolsvart lava. Explosiv och oerhört vacker. Men visst finns det clowner, atleter och dansöser (och Lulus gamle far, om han nu är det, en synnerligen motbjudande figur) som hoppar omkring i villervallan som i vilken Fellini-film som helst, med den viktiga skillnaden förstås att Nino Rotas i och för sig förträffliga musik inte erbjuder samma tuggmotstånd.

Lulu fäller män och kvinnor längs den väg hon färdas, där hon hinner avverka ett antal mer eller mindre anständiga roller som hustru, älskarinna, skådespelare, dansös, mördare och prostituerad. För att sluta som lik med Jack the Rippers dolk i bröstet. Uppsättningen är en visuell orgie i händelser och skräcken för tomrummet verkar vara dess ledande princip, vilket naturligtvis överensstämmer med Bergs partitur, som inte precis står och stampar på samma ställe, men med en uppenbar risk för övermättnad, "overkill". Jag jämför med andra uppsättningar av "Lulu" som jag sett, där stilisering och enkelhet varit ledmotiv i den sceniska gestaltningen eller där man valt att förlägga handlingen till någon av borgerlighetens boningar i det tyska 20-talet. Men det är en randanmärkning. Det är för det mesta helt överväldigande.

Sine Bundgaard är kongenial som Lulu med en sopran som det slår gnistor om (överhuvud är det ett förnämligt sångarlag som hon har runt sig). Hon är hal som en ål och kall som en piraja. När Dr. Schöns son Alwa (Dr. Schön som hon senare mördar) förklarar henne sin kärlek, efter att ha mer eller mindre provocerats till det, "ja, jag älskar dig", kontrar hon brutalt med, "jag förgiftade din mor". Inget är beständigt eller heligt, allraminst känslorna. De är bara spelmarker på den livets börs som är operan "Lulu".

Stefan Herheim står för regin och Heike Sheele för scenografin. För drygt ett år sedan såg jag deras uppsättning av Wagners "Lohengrin" på Staatsoper i Berlin, en helt revolutionerande uppsättning, där det verkligt nya låg i att man hade närmat sig operan utifrån ett barns synvinkel, med ett myller av händelser, som i "Lulu", perspektivförskjutningar och påhittiga lekfullheter som gav nytt liv åt denna ganska hopplösa story (men storslagna opera).

Ommöbleringar då? Fanns det inga sådana. Jo, men de har helt andra orsaker än i ovan nämnda fall. Alban Berg hann aldrig färdigställa "Lulu". Sista akten finns bara i klaverutdrag.
Som änkan Helene Berg satt på i det längsta. Hon hade frågat Schönberg om han ville fullborda operan utifrån klaverutdraget, men han avböjde (som han gjort tjugofem år tidigare, när Alma Mahler erbjudit honom att fullborda Mahlers tionde symfoni). Först 1979 i Paris kunde Pierre Boulez sjösätta den kompletta operan, så som den tedde sig efter ett flertal rekonstruktioner, som blev möjliga först efter det att änkan dött. Nu har ytterligare ett rekonstruktionsförsök gjorts med tredje akten, bland annat har en violinist plockats upp på scenen och andra detaljer. Så är det exempelvis inte bara Jack the Ripper som stöter dolken i Lulu i slutscenen utan samtliga manliga överlevande, de är trots allt några stycken, i en gemensam autodafé. Men det får nog skrivas på ommöbleringskontot. Fortsättning följer med all säkerhet.

Ulf Stenberg


Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Anisur Rahman Foto Cato Lein

Anisur Rahman . Tre noveller i översättning av Kristian Carlsson

Anisur Rahman är  poet, dramatiker, översättare och journalist med "ena benet här i Sverige och det andra i Bangladesh". Hans skrivande är språkligt, geografiskt och genremässigt gränsöverskridande och speglar exilen ...

Av: Anisur Rahman | Utopiska geografier | 09 Maj, 2016

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

Om morgonen slickar Korridoren sina sår efter nattens omväxlande övningar och inväntar det återställande lugnet åter erbjudande en tingens estetik och ett nästan dammigt lugn med korridorgolvets blanka yta som ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 10 juli, 2011

Streiftog i litteraturens verden

Den franske resepsjonen av selvpåført død i den engelske overklasse i det attende århundre Ut fra sikten min er det å snakke og skrive om singulære menneske liv å sette fram ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 april, 2013

Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)

Varför läser jag klassiker?   Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2010

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Beatrice Alemagna Foto Gian-Luca Rossetti

Att brodera en saga

Beatrice Alemagna föddes i Bologna i mitten av 1970-talet. Efter studier i grafisk och visuell kommunikation vid ISIA i Urbino flyttade hon, efter att ha vunnit ett prestigefullt pris, till ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 november, 2014

Diversity in the definitions of truth

Rig Veda 1.164.46c states as an axiom, "Truth is one; the wise call it by many names." Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 07 november, 2014

Ectoplasm Girls: En musikalisk frizon utan några som helst regler

Ectoplasm Girls är en besynnerlig duo som består av systrarna Nadine och Tanya Byrne från Stockholm. Deras musik är lekfull, dyster, mörk, glad, ljus, stilla, dansant, trolsk, drömsk, synsk, barnslig ...

Av: Carl Abrahamsson | Musikens porträtt | 09 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.