Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Operasångare är också människor - Festtage Berlin 2010



altFörst var det Placido Domingo som ställde in och efter honom följde fyra andra i "Simon Boccanegra" och det var lite av ett B-lag som stod på Staatsopers scen, även om ett B-lag där mycket väl kan jämföras med ett A-lag på de flesta andra operascener. Men det stannade inte med detta. I "Eugene Onegin" var det stora namnet Rolando Villazón som Lenski. Men något var fel, han var inte alls sig själv. Han sjöng med reducerad röststyrka. Av min bänkgranne fick jag i pausen höra att han genomgått en halsoperation för tre månader sedan eftersom han haft problem med rösten under en längre tid. Daniel Barenboim, som dirigent och ansvarig för Festtage, måste ha ställts inför ett svårt konstnärligt problem - att ersätta världsstjärnan eller låta honom sjunga, vilket han själv lär ha insisterat på, allt enligt min bänkgranne som verkade vara mycket väl insatt. Det påminner mig om vad som hände i Paris för några år sedan, då Ramón Vargas, också en stor tenor från Mexico, hade problem med att nå över rampen på Bastille-operan i en föreställning av Verdis "Luisa Miller". Förmodligen överansträngning, för mycket sjungande. Hur som helst, operasångare är också människor, eller för att uttrycka det lite brutalt, shit happens.

Barenboim valde att låta Villazón sjunga. Rätt eller fel? Det enda viktiga är att Lenskis ord i den berömda arian inför den ödesdigra duellen med Onegin, " förbi, förbi ...", inte gäller för Villazón också. Det vore en katastrof.

För övrigt var det, som alltid, detta var min fjärde Festtage, musikaliska festdagar. De ägde rum i början av april. Och festfixaren själv, Daniel Barenboim, verkade som alltid stortrivas i sina olika roller, ackompanjatörens, solistens, dirigentens och arrangörens. Extra festligt var det i år av den anledningen att Pierre Boulez firade sin 85-årsdag med tre lysande konserter, där förstås också Barenboim var inblandad, de hyser en grundmurad respekt för varandras konstnärskap och gillar uppenbarligen att samarbeta. Jag minns förstås och gärna när de för tre år sedan delade på Mahlers symfonier.

Först ut var Anna Netrebko och Daniel Barenboim i en romansafton med sånger av Rimskij-Korsakov och Tjajkovskij, en upprepning av en bejublad konsert från festivalen i Salzburg förra sommaren. Sånger som man hör sällan, åtminstone gäller det för den förstnämnde, men som man gärna hör oftare, särskilt om det sker på denna nivå. Anna Netrebko har vi kunnat se och höra i flera operor från Met i New York under de senaste åren, i de digitala överföringar som når en massa orter i Sverige. Hon har förövrigt sjungit tillsammans med Rolando Villazón i flera sammanhang och är kanske den just nu klarast lysande stjärnan på sopranhimlen. Hennes sätt att ta sig an de båda ryssarna var imponerande och det gick inte att ta miste på att det var hemlandets toner. Den tekniska och vokala briljans som hon utvecklat på operascenen fick här ett tillskott av bitterljuvt ryskt sentiment, av en värme och hetta som lyfte de många gånger ganska enkla sångerna till oanade höjder, där hennes sopran rörde sig fullständigt obehindrat med bibehållen volym och timbre. Som i den Rimskij-Korsakovs lätt folkloristiskt färgade tongångar och Tjajkovskijs lite mer sofistikerade vändningar. Och Barenboims ackompanjemang! - en konstform som han ger ett egenvärde långt utöver den rena funktionsmusiken. Den överfulla Filharmonin med ett stort inslag av ryssar applåderade och skrek långt efter det att den vemodsmättade musiken tystnat.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Som sagt, manfallet var stort inför "Simon Boccanegra", det var inte bara Placido Domingo som lämnat återbud, som om stridigheterna i den ganska blodiga operan skördat sina offer redan innan den ens hade startat och Barenboim har givit klarsignal från pulten. Nåväl, man landade på fötterna, det gör man alltid på Staatsoper. Placido Domingo kunde vi förresten höra och se från Met i början av februari, i en lysande uppsättning av "Simon Boccanegra".

Det är ett relativt sent verk, 1881, även om det finns en tidigare version som numera aldrig spelas, "den är för trist", lär Verdi ha sagt. Fast det är fortfarande knappast någon munter opera, även om försoningens ljus trots allt sprids över slutet. Verdi är närmare sjuttio när han fullbordar den och kanske är den något av en "gammelmansopera". Mästerverket i den genren kom först tio år senare med "Falstaff". I centrum för handlingen står nämligen två äldre herrar - samt det unga kärleksparet förstås, som dock inte förmådde lyfta sin relation till samma vokala uttryckskraft som gamlingarnas och därmed hamnade lite i skymundan - vilka varit dödsfiender men som försonas i slutet, efter en ganska tillkrånglad familjehärva. Det understryks verkligen i denna uppsättning, där Simon Boccanegra sjungs av den inhoppade polske barytonen Andréj Dobber och hans motståndare, Jacopo Fiesco, av den likaledes inhoppade Ferrucio Furlanetto, en märgfull italiensk bas av absolut yppersta klass. Den förre nådde inte riktigt upp till Placido Domingos nivå, men gjorde fullgott ifrån sig, och det gäller sannerligen också för Verdi som här skrivit något av sin mest gripande operamusik, där det verkligen bränner till. Han känns oerhört närvarande, inte minst i epilogen med den förgiftade (inte av Jacopo) dogen Simon på sin tron och de gigantiska havsvågorna illusoriskt och symboliskt vällande in över scenen, detta utspelar sig i hamnstaden Genua på 1300-talet, där Simon tar farväl av livet, sin älskade dotter och sin vän. Sådant blir det stor konst av, om man heter Verdi.

Heter man Peter Tjajkovskij kan det bli stor konst av en flicka, Tatjana, som förläst sig på kärleksromaner (som Don Quijote som förläste sig på riddarromaner) och förälskar sig i en person, Onegin, som verkar kommen ur någon av hennes kärleksromaner men som förskjuter henne - och i en duell till och med skjuter ned hennes nära vän, och sin egen också för den delen, Lenski - för att mot slutet återvända som den ångerköpte friaren och mötas av kalla handen och ett fortsatt liv förskingring utan mål och mening. Heter dessutom operan "Eugen Onegin" är saken klar.

Men så enkelt går det inte till på Staatsoper. Här buades det i pausen. Uppsättningen föll inte delar av publiken på läppen. Den liknar ingen annan uppsättning av detta verk, frågan är om den liknar verket överhuvud. Jag buade inte. Likheten är inte avgörande. Det avgörande är vad som händer och sjungs på scen. Jag var snarare upprymd. Detta var något helt nytt. Ansvarig för regi och scenbild är Achim Freyer.

Vanligtvis utspelar sig "Eugene Onegin" i den ryska aristokratins sommar- och vinterresidens, bland tunga textilier och glittrande kristallkronor; här är allt detta som bortblåst, scenen är fullständigt renrakad, inte en antydan om någon rekvisita (undantaget några stolar som kören bär på). Ett sluttande vitt plan mot en vit fond, där det vita byts mot svart i den sista akten, det är allt. På vilket spelet har sin gång eller, skall jag säga, gångart. För det rör om en abstrakt koreografi, ett slags avlyssnad rörelsemusik, där ingången snarare är Tjajkovskij än Pusjkin och där sångarna, inklusive kören, förflyttar sig som dockor eller marionetter i sina egna universa, utlämnade åt livet och döden, med bestämda, avmätta och stundtals lätt absurda aktioner, utan egentlig kontakt med varadra. De är dessutom hårt målade i stiliserade masker, alltså så långt ifrån en konventionell "Onegin" man kan komma. Lite av en blandning av den polske teatermannen Tadeusz Kantor och Marc Chagall. En mättad sorgesång över människans kontaktlöshet och obotliga ensamhet. Det är oerhört vackert och, om man sätter på sig rätt glasögon, ytterst funktionellt, och bortsett från Rolando Villazón befinner sig sångare, inte minst huvudpersonerna, och kör på högsta nivå, vilket förstås också gäller för Daniel Barenboim och Staatskapelle Berlin.

altDenna nivå verkar vara den enda som pianisten Maurizio Pollini känner till. De tre gånger jag hört honom live har han i varje fall befunnit sig där. Som Chopin-tolkare har han få motsvarigheter idag. Jag kan bara komma på två, Krystian Zimerman och Martha Argerich.

Han inledde med dennes preludier op. 28. Som skjuten ur en kanon tar han scenen i besittning i sin lätt hukande, Groucho-liknande gångstil. Han närmast rinner fram till flygeln och sätter igång direkt. Och som han spelar - han har en förmåga att vila i musiken, skapa rum kring den, långt ifrån det forcerade Chopin-spel som man hör ofta. Eller det försynta tassandet som passar honom lika illa. Det är kraftfullt och lyriskt på samma gång, en slags monumentalitet i det finstilta. Vilket också gällde för hans handlag med Debussy och Boulez i denna vidunderliga konsert, där inte minst instrumentets klangliga potential hamnade i fokus.

Debussys "Etydes, Livre II" är naturligtvis absolut musik, vilket också titlarna på de olika styckena ger besked om, "för kromatiska toner", "för kontrasterande sonoriteter" osv, men man kan inte undgå att associera till speglingar och solreflexer på en vattenyta, där allt flyter och uppgår i varann, som ett obetvingligt flöde av yppersta skönhet och vila.

Det kan man inte säga om Pierre Boulez andra pianosonat från 1948, som är ytterligt komplex musik i en slags intrikat och mångordig serialitet som var på modet under dessa de första Darmstadt-åren; den första satsen dessutom i ett mördande tempo, för att övergå i den andra satsens glesnande glaspärlespel, där det punktmusikaliska bruket av isolerade och tydligt profilerade ljudhändelser, som skulle följa honom fram genom åren, är påtagligt.

Att placera Boulez tillsammans med Chopin och Debussy och sedan med Webern, Schönberg och Berg, det vill säga Wienskolans komponister, ser ut som den tanke det förmodligen också var. För visst har han sina rötter i båda lägren, i klangimpressionism och seriell expressionism. Hans "Improvisation II sur Mallarmé" (ur "Pli selon Pli") framfördes tillsammans med Weberns opus 1, "Passacaglia för orkester", Schönbergs pianokonsert och Bergs tre stycken för orkester opus 6, där Schönbergs pianokonsert, här med Boulez på pulten och Barenboim vid flygeln, har svårt att mäta sig med hans violinkonsert som på sistone till och med nått fram till den stora publiken genom förnämliga tolkningar av Hillary Hahn och Nikolaj Znaider, även om det sannerligen inte fattades något i Barenboims handlag. Boulez förtrogenhet med Wienskolan tydliggjorde han med ackuratess i de båda orkesterverken, där Bergs orkesterstycken är något av det bästa som skrivits i genren.

Plågsamt vackert i en närmast mahlersk efterbörd.

Sopranen Christine Schäfer, som jag hörde för första gången på Staatsoper 2004 i "La Traviata, reser numera jorden runt och ger konserter, är flitig på cd-marknaden och gör glänsande operaframträdanden, har spelat in hela "Pli selon Pli" på skiva, av vilket vi fick höra ett utsnitt, improvisationerna över Mallarmé, där hennes och Boulez mästerskap exponerades. I tongångar som subtilt och lyhört ringar in den högst egensinnige poetens ofta undflyende och abstrakta ordmusik, tempererade med en viss svalka och distans.

I en fullsatt Staatsoper ägde den sista hyllningskonserten rum, där nyare och äldre kammarmusikaliska verk av Boulez samsades om utrymmet. Bland annat "Anthèmes 2" för violin och live-elektronik från 1997, som fick ett briljant framförande av Barenboim junior, Michael, och genombrottsverket "Le marteau sans maitre" från 1955, som hanterades lika briljant av en ensemble ur väst-öst-divanorkestern. Det var en märklig känsla att sitta i denna ärevördiga operalokal, som under de närmaste tre åren skall genomgå en fullskalig renovering, och lyssna till ett fyrkanaligt, elektrokustiskt högtalarstycke och en ensam violin, där Boulez själv stod för processeringarna i realtid. Lika märkligt var det att se Boulez dirigera sitt sextio år gamla genombrottsverk, som inte åldrats en takt ... sextio år, ett helt liv har passerat, och vilka minnesbilder borde inte dyka upp i huvudet på komponisten, i en tidsmaskin som denna, eller så var det som alltid i fallet Boulez endast notbilden som fick företräde. Hisnande vackert var det i varje fall.

Finalverket på dessa Festtage, "Tristan och Isolde", rapporterade jag om redan för ett år sedan, det är samma uppsättning av Harry Kupfer, och jag minns att jag var ganska kritisk mot scenografin som endast består av en jättestor, nedstörtad ängel, som jag aldrig blev riktigt klok på vad den hade där att göra. Denna gång såg jag däremot något annat. Den nedstörtade ängeln är förstås Ikaros, den övermodige hjälten i den grekiska mytologin som flög för nära solen, brände sina vingar och störtade i havet, vilket är en utmärkt sinnebild för Tristans och Isoldes ouppnåeliga och omöjliga kärlek. Eller för konsten.

Ulf Stenberg

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.