Altaret

Altaret är kvinna. Altaret ska ha den perfekta klassiska kvinnans ”proportioner” med brett bäcken, lite smalare axlar och smal midja. Och precis som en kvinna ska altaret inte vara naket ...

Av: Guido Zeccola | 19 september, 2017
Essäer om religionen

Köttet tänker

Det finns i köttet en inspirerad fruktan som överflödar till andra sidan av tingen en smak av synd, av teologalisk synd. Kroppen darrar, och det är i dessa konvulsioner som ...

Av: Gilda Melodia | 24 Maj, 2017
Gilda Melodia

Georg Klein i bakersta raden, vid dörröppningen. Gudrun Eriksson, vid staketraden, längst till höger

Georg Klein – forskare och samtalspartner

Georg Klein, en av våra mest betydande forskare internationellt, professor i tumörbiologi, avled den 10 december. Det kanske kan ses som symboliskt att han avled Nobeldagen, denna märkesdag för forskningen ...

Av: Thomas Wihlman | 14 december, 2016
Reportage om politik & samhälle

Marcel Proust och litteraturens lins

För hundra år sedan i år publicerades Swanns värld –första boken i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt – på förlaget Grasset efter ett antal refuseringar ...

Av: Carl Magnus Juliusson | 04 oktober, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Konsten att att skapa världar (i Venedig)



Den drunknade samlaren i Nordiska paviljongens bassäng. Foto: Nancy WestmanKonstbiennalen i Venedig är världens äldsta och möjligen viktigaste internationella konstutställning. Stor är den också och det verkar som om ständigt fler vill vara med: i år deltar 77 nationer och flera hundra konstnärer om man räknar in också alla dem som ställer ut samtidigt runt om i staden. Systemet med nationella paviljonger bryts upp alltmer, istället möts all världens konstaktörer i nya sammanhang. Men än verkar varje land ändå måna mest om de sina. Sverige skräller till rejält i denna 53:e upplaga av biennalen som också kallats VM i konst.

Fare Mondi, Att skapa världar, är titeln på årets stora huvudutställning, skapad av svenske kuratorn och konstskolerektorn Daniel Birnbaum och för den har han överlag rosats. Tre av de över hundra konstnärer som deltar i hans utställning är svenska och en av dem, Nathalie Djurberg, belönades med Silverlejonet för mest lovande unga konstnär. Att se henne kasta sig om halsen på den synnerligen högdragne italienska presidenten vid prisceremonin, var obetalbart. Två mycket olika världar möttes, åtminstone rent fysiskt.

Djurberg har kallat sin utställning Experimentet. Stora, svulstiga växter, i lera och papier-maché, i ett vackert men hotfullt Eden, fyller ett helt rum i den stora Giardini-paviljongen. På skärmar mitt bland växterna visas hennes mödosamt skapade leranimationer och det är inga sota sagor de berättar. De tre biskopar som solkar sina ämbeten med våldtäkter på försvarslösa kvinnor triggar äckel och förakt och påminner om diverse sexskandaler som katolska kyrkan varit involverad i på senare år.

Djurberg har sällskap i Fare Mondi av Öyvind Fahlström och Jan Håfström. Båda dessa herrar har varit med förr i Venedig, Fahlström år 1966, med sin politiskt laddade konst som fått många efterföljare, och Håfström inte mindre än tre gånger tidigare. 1980 och 1990 representerade han Sverige, senast deltog han i en internationell utställning på Museo Correr. I år medverkar han igen som utvald individuell konstnär, med en flott installation av Återkomsten, där Mr Walker och hans sällskap strävar över Arsenales tegelväggar. Den här gången gjorde Håfström också en performance tillsammans med koreografen Lotta Melin och ett antal aktörer iklädda svarta kåpor, bärandes på kistor i olika storlekar. Fjärde gången gillt för Håfström, alltså? I alla fall var han mycket nöjd med det hela.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Till den svenska skaran hör också Ann-Sofie Sidén, Klara Lidén och Martin Jacobson samt Fredrik Sjöberg som visar sin flugsamling. Deras verk finns att beskåda på Arsenale Novissimo respektive i danska och nordiska paviljongerna.

Men man åker inte till konstbiennalen för att se svensk konst även om nya perspektiv uppstår i ett globalt sammanhang. I första hand erbjuder Venedig så här års en enastående möjlighet just till möten med all världens konst. De nationella paviljongerna visar en otrolig bredd, från naturnära stora målningar och keramiska skulpturer av spanske Miquel Barceló till vetenskapligt avbildade växter i storstadsmiljö av belgiske Jef Geys till australiska ödsliga landskap där Shaun Gladwells motorcykelburne och svartklädde vägriddare ömsint hanterar ihjälkörda kängurur.

Och så alla dessa människor i olika former av porträtt: fotorealistiskt målade i den italienska, fotograferade och krympta till knappnålshuvudens storlek i den ryska, videofilmade i den grekiska paviljongen. Eller försedda med röster, som i den serbiska utställningen, där Katarina Zdjelar låter vittnesmålen avlösa varandra, från emigranter som försöker lära sig ett nytt språk och under tiden svävar i nedbrytande ingenmansland. Flyktingar talar om sina öden också i den polska paviljongen, i en sakral installation av Krzysztof Wodiczko, där människor rör sig bakom frostade fönster. De har kommit från Marocko, Libyen, Nordvietnam, Tjetjenien, Rumänien till Polen eller Italien. Deras utsatt är stor, deras berättelser hjärtskärande.

SNathalie Djurbergs farliga blommor. Foto: Nancy Westmanomliga har klagat över att årets biennal är för estetisk, sval, världsfrånvänd. Men en del av konsten handlar alltså om just ofrivilliga folkförflyttningar, om hemlöshet och desperat hopplöshet. Migration är redan nu ett jätteproblem och det kommer att bli allt större i takt med att ekonomiska ordningar kollapsar och isberg smälter. På jakt efter en udda utställning i virrvarret av gränder och kanaler i stadsdelen Dorsoduro snubblar jag praktiskt taget över 10-12 svarta män, bland resväskor och brödbitar och vattenflaskor, några sover direkt på den svala stenbelagda kajkanten. Deras jakt på ett bättre liv har tagit tillfällig paus. Snart ska också Italien göra det olagligt för medborgare att hjälpa illegala flyktingar som dessa män med mat och husrum.

Inga sådana människoöden syns till hos Samlarna, The Collectors, en utställning som kurerats av dansk-norska duon Elmgreen & Dragset i en första gemensam satsning i de danska och nordiska paviljongerna. Den kom till som ett sätt att bryta upp mönstret med nationella paviljonger men lyckas också rikta udden mot konstmarknadens kommersiella avarter. Här medverkar ett 30-tal internationella konstnärer och formgivare. Många hinner man tyvärr aldrig uppfatta under en snabb rundtur med en "mäklare", i själva verket en engelskspråkig skådespelare, som guidar 20 åskådare åt gången genom den danska paviljongen. Den har hastigt blivit till salu. Finanskrisen är en stark ingrediens i den tragikomiska och ångestskapande rundvandringen, Bergmans ande vilar över den dysfunktionella familjens övergivna hem. Vi släpps ut ur den danska paviljongen för att på egen hand närmare beskåda den nordiska paviljongen strax intill, glashuset där en ensam homosexuell man inrett sitt hem med designmöbler och homoerotisk konst. Stilrent och tomt, i bassängen utanför flyter en man med ansiktet neråt, stendöd. En samlare - husets ägare? - som fått nog.

Till detta köar folk tålmodigt, dag ut och dag in, i timmar. Utställningen blev omedelbart en snackis, något man måste se. Köer skapar intresse och intresse skapar mer köer. Jag tror det var amerikanerna som började locka folk på det sättet till sin paviljong. Så var det till exempel 1995, när Bill Violas videokonst närmast skapade hysteri - eller snarare var det apparaten omkring honom som gjorde det. ALLA måste se den utställningen. I år var det Bruce Naumans neonkonst som skapade köer till den amerikanska paviljongen. Men väntan var lång också för entré till den franska paviljongen. Och till den brittiska, där Steve McQueens nya film bjuder en halvtimmes meditation, över Giardini höst- eller vintertid. Små, förbisedda detaljer synas ingående: en gul blomma, röda frukter, mångfärgade stenar, några vinthundar pinkar in sina revir och nosar runt, runt, en kamouflagetecknad spindel rör sig och blir synlig på en trädstam, en skalbagge prålar i lysande orange, ett grafiskt tydligt grenverk avtecknar sig mot solnedgången, kyrkklockor slår, ett par män möts i skydd i mörkret och långt bortifrån hörs vrålet från Riktiga Män, sådana som går på fotobollsmatcher. Finns här ett budskap? Eller är det bara en påminnelse om att när konstcirkusen är över, finns annat liv att leva, också här?

en videoinstallation av Krzysztof WodiczkoVenedigbiennalen är alltså något så befängt som ett mästerskap i konst och då ska man naturligtvis också tala om vilka som fick de finaste priserna: Guldlejon gick till Tobias Rehberger från Tyskland för bästa konstnär i Fare Mondi, till USA och Bruce Nauman för bästa nationella paviljong och till Yoko Ono och John Baldessari för livslånga konstnärskap.

De tre sistnämnda finns representerade på separatutställningar runt om i Venedig. Det gäller bara att hitta dit och i sökandet kan man hamna på utställningar man knappt visste fanns - med minst 125 olika evenemang runt om i staden, behöver man ett par månader för att klara dem alla. Efter irrande runt i labyrintiska gränder, söker jag mig mot ljuset och hamnar på Zatterekajen. Där ligger Palazzo Molin som inhyser Centralasiens paviljong.

Det visar sig att medan Daniel Birnbaum och hans väloljade team arbetat med att skapa världar har den turkiska kuratorn Beral Madra jobbat på sitt projekt med centralasiatiska förtecken. Här är jag ensam besökare på utställningen som fått namnet Making Interstices, Att skapa mellanrum. Här finns konst från Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan med motiv som kan kännas både främmande och märkligt välbekanta. Videoverket SPA mumifiering visar en kvinna liggande i ett badkar fullt av mjölk. Hår, ögon och mun smyckas av blodröda tygrosor som snart sköljs bort av den vita vätskan, den flödar in i kvinnans vidöppna ögon. Dyrbar livgivande mjölk förslösas i jakten på skönhet. Konstnärens namn är Oksana Shatalova, hon bor och verkar i Kazakstan.

en videoinstallation av Krzysztof WodiczkoUnder de 60 år som dessa fyra centralasiatiska länder hörde till Sovjetunionen, behövde inte allt vara stöpt i en form. Jamshed Kolakov har fotograferat 200 högst individuella busshållplatser. Bildsamlingen blir till en kulturell, estetisk, existentiell och sociopolitisk tidsmaskin. Vid dessa hållplatser ute i byar och längs med bergsvägar i Tadzjikistan stannar inte längre några kollektiva transportmedel. Ermek Jaenisch, Anzor Salidjanov samt Yelena Vorobyeva och Viktor Vorobyev medverkar också i denna paviljong.

Beral Madra hävdar i utställningskatalogen att det är just foto och video som befriar de centralasiatiska konstnärerna från traditionella och etniska bojor och gör att de accepteras internationellt. Hon skriver klartext om den sofistikerade och komplexa kulturindustri som skapas av stora konstinstitutioner, samlare, konsthandlare och gallerier (varför nämner hon inte kuratorer och kritiker?) och hon ger perspektiv på de omständigheter som konstnärer i Centralasien har att verka i. Till deras fördel räknar hon ett mer eller mindre självklart politiskt engagemang och frihet från den press som den internationella konstmarknaden och det hon kallar "högfärdiga samlare" utövar. Det här är andra gången Centralasien visar sin konst i Venedig. Många europeiska länder har alltså ett stort försprång, liksom USA. Men vänta bara, snart finns en konstnär från Kazakstan mitt i smeten istället för i periferin.

Daniel Birnbaums Fare Mondi är väl ändå det finaste sammanhang en konstnär kan bjudas in till så här i slutet av 2000-talets första decennium. Lygia Papes gyllene strålar är överjordiskt vackra, Pascale Martine Tayous myllrande, brötiga värld med doft av Kamerun får oss att vrida nackar ur led, Ivan Navarro lurar oss att tro att hans neonrörsinstallation Bed sträcker sig ner till Kina, minst - och lite synd tycker man om Héctor Zamoras gigantiska Zeppelinare som fastnat mellan husväggarna på det som en gång var världens största skeppsvarv, det vill säga Arsenale. En mycket udda skulpturpark är som en oas strax utanför den gigantiska tegelbyggnaden och på andra sidan vattnet har ännu fler gamla byggnader tagits i anspråk för Arsenale Novissimo, där konst samlats under titlar som Unconditional Love, Fear Society, Is it possible? Nature and Economy Together. Och så har Jan Fabre en separatutställning kallad From the Feet to the Brain - stort! Den villa som Mike Bouchet byggt på pontoner mitt i kanalen mellan de två Arsenale-områdena var på god väg att sjunka men räddades från att gå till botten. I en stad som ständigt påstås vara på väg att dränkas, får sådana incidenter en särskild betydelse.

Olyckskorpar hävdar både att Venedig är en sjunkande skönhet och att konstbiennalen snart är ett minne blott. Ingenting på årets upplaga av den nu 114 år gamla manifestationen av kreativ skaparkraft tyder på att det skulle vara sant.

Nancy  Westman

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Sann historia, tre generationer och ett Egypten med alla dess färger

Three Ladies in Cairo är en kombinerad släktkrönika och historisk vandring i ett Egypten som snabbt ändrar karaktär under den tid det tar för tre generationer att leva där. “True ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 29 april, 2014

Jag vill se statsministern klättra i träd

Pippi Långstrump älskar att klättra i träd och gå på händer. Men frågan är: Har någon sett Fredrik Reinfeldt gå på händer? Har han delat ut karameller till alla barnen ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 februari, 2011

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Inget som tjänar livet kan vara förnedrande

Svaret på frågan om vad som är mystik, varierar från religion till religion, från en tid till annan tid. Kristen mystik ger, generellt sett, uttryck för den enskilda människans upplevelser ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 23 april, 2014

Näcken och scientismen

Kvällens gullmoln fästet kransa. Älvorna på ängen dansa,Och den bladbekrönta näckenGigan rör i silverbäcken. Liten pilt bland strandens pilarI violens ånga vilar,Klangen hör från källans vatten,Ropar i den stilla natten: "Arma gubbe! Varför ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 29 november, 2011

John O´Hara läst på nytt

T. S. Eliots diktcykel Det öde landet är så full av abstrusa allusioner att han fann för gott att lägga till några noter på slutet där läsaren får reda på varifrån en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 26 februari, 2013

En rapsodi från Manhattan Del 2, Museer på East Side

American Museum of Natural History på 79 gatan West överraskar med nya friska erbjudanden. Vad sägs om en nattlig ficklampsexpedition som paleontolog bland 65 miljoner gamla Tyrannosarius rex? Tänk att ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 20 april, 2009

Motsatserna natur-kultur på Kiasma

   Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått ...

Av: Nancy Westman | Reportage om scenkonst | 01 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts