Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Motsatserna natur-kultur på Kiasma



 

Valfångststationen av Markus Copper Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått 200 år sedan Sverige och Finland gick skilda vägar, finns goda skäl att söka sig till samtidsmuseet Kiasma i Helsingfors. Där invigdes nyligen Horror Vacui, som kretsar kring skräcken för det tomma rummet. Man besöker utställningen på egen risk: den är delvis ett rent skräckkabinett. Men det som väcker rädsla är inte tomrummet utan konstnärligt gestaltade minnen och upplevelser, i trä, stål och gummi och med en hel del tekniska finesser. Det doftar tjära, det rasslar och larmar i det trånga rum där Valfångststationen är installerad. Som ett mellanting mellan natur och kultur, mellan ett gigantiskt vattenlevande djur och människobyggd båt är den nästan beskedlig i viloläge. Men när hela maskineriet dras igång blir denna skulptur skrämmande - och imponerande.

Markus Copper sparar inte på krutet när han skapar sina maskinskulpturer, de är stora och mäktiga och han engagerar oss också via våra näsor. Det gäller verket som heter Kursk(minns ni, den ryska ubåten som år 2000 gick under med man och allt? 118 personer omkom) och som luktar av det gummi som övernaturligt stora dykardräkter är gjorda av. Lägg därtill ljud som väcker obehagliga associationer, havsgurgel och lodpip och huvuden som förtvivlat slår emot galler. Man skyndar ut ur rummet, det är mycket obehagligt därinne, trångt och läskigt också för en som inte normalt lider av klaustrofobi.

Ett verk med titeln Estonia kan vid ett snabbt ögonkast förefalla närmast underhållande, med honungssötma i luften och populärmusik strömmande ur högtalare. Men diskjockeyns huvud och kropp, iklädda kusligt realistisk hud, hölls ihop av något som liknar ett blixtlås. Att det spelades musik när Titanic gick under visste vi, men följde glada toner också Estonias passagerare och besättning ner i havets djup? 852 av de 989 som fanns ombord på färjan dog.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Markus Copper, Kursk,_2004,. Bild: Klaus WelpAlla dessa verk har en djupt personlig innebörd för konstnären Markus Copper. Detsamma gäller för Stabber, Knivmannen: en amorf, nästan-mänsklig gestalt, återigen gummidoftande, med ett långt glänsande stålblad fäst vid ena sidan. När tekniken drar igång, lyfts kniven och hugger, hugger, hugger. Markus Copper har själv blivit svårt blev knivhuggen, en händelse som satt djupa spår och sår.

Han säger att allt han gör är djupt personligt, att han inte kan arbeta på annat sätt.

Det känns, inpå bara skinnet. Den intellektuella överbyggnaden må handla om just motsatserna natur-kultur. Bland annat detta hävdas i en tänkvärd essä av Mika Karhu i den vackra katalog som publicerats i samband med Horror vacui-utställningen. Men Coppers konst berör, också utan teoretisk vägledning. Han bor i Sverige men har visats långt mer på andra håll i världen än här. Det borde man genast råda bot på!

Jari Haanperä visar en installation med en mycket stor ljusprojektor som fyller ett rum i två våningar, ljusskenet spelar över väggar och tak. Och när han tar sig an Världens ljus blir det ett verk som inte slår sig för bröstet men väl har stora ambitioner, i filmad form. Vackert och tänkvärt - om världen kan lysas upp så här mycket, verkar energin vara evig ... En svartvit film, BANG!, med en pistol som lever ett eget liv i rädslans rum, borde bli obligatorisk i skolorna. Den kan behövas som extra bränsle i den stora vapendebatt som utbröt sedan ännu en ung man dödat skolkamrater och sig själv i en finländsk småstad. Nio människor fick sätta livet till 2007, förra året blev elva personer offer för en annan skjutande skolelev. Filmen kan ses och förstås över hela världen. Haanperä är lika mycket filmare och regissör som han är skulptör och sevärd i alla kapaciteterna.

Kimmo Schroderus fullbordar trion på Kiasma. Han är eleganten som har tagit fasta på temat, horror vacui, på ett fiffigt vis. Den stora, smäckra spindelliknande skulptur - eller en bläckfisk? - som han döpt till Expanderare är en konstruktion som ryms i rätt små utrymmen men som också kan fylla mycket stora rum. Det är bara att dra ut de svartblanka rören mot väggarna, upp i taket. Unik men olika, beroende på var den visas. Han är också upphovsman till ett märkligt bilmöte som äger rum strax intill - två bilkroppar, i själva verket söndersågade Opel Kadetter, årsmodell 1970, har målats knallgula och blir därmed precis vad de väl var en gång för unga finländska män: leksaker. Fast det skulle kanske Kimmo Schroderus inte skulle vilja kännas vid - han lär vara bilfantast på ett rätt så seriöst vis.
Utställningen pågår till den 9 augusti - se den!

 Nancy Westman

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.