Vladimir Oravsky av Elena Piligrim

Klippboksutdrag

Satt på SJ-tågets ”tysta avdelning” på väg mot Kastrup. Igen. Läste korrekturet till min kommande kortroman ”Mona Lisas leende”, som handlar om geniet Leonardo da Vinci under hans arbete på ...

Av: Vladimir Oravsky | 01 september, 2015
Gästkrönikör

Blir du lönsam lille vän?  Foto: Carl Henrik Tillberg

Cirkeln sluts i södra Frankrike, ett möte med ett av Sveriges främsta konstnärspar

Är du lönsam lille vän är utnämnd till Sveriges mest kända målning, men vad hände egentligen med upphovsmakaren Peter Tillberg? Katinka Kant har åkt ned till Aix-en-Provence och hälsat på ...

Av: Katinka Kant | 23 mars, 2017
Konstens porträtt

Lin Fengmians uggla är egentligen en uv

Den kinesiska uven av konstnären Lin Fengmian (1963) förefaller så sorgsen. Kanske för att den kom till Sverige, förvärvad mer eller mindre direkt av familjen Ramel, och blev kallad uggla ...

Av: Birgitta Milits | 07 december, 2013
Konstens porträtt

Carl Schmitts antiliberala partisaner

Carl Schmitts antiliberala partisaner Den rättshistoriska tidskriften Jur commune karakteriserade Heinrich Meiers bok Carl Schmitt, Leo Strauss und Der Begreiff des Politischen som "...une travail du grande qualité". Meier var 95 ...

Av: Bo Cavefors | 11 januari, 2007
Essäer om samhället

Motsatserna natur-kultur på Kiasma



 

Valfångststationen av Markus Copper Var finns den starka, uppkäftiga, berörande tredimensionella konsten idag? Skulptur, alltså. Om den tycks satt på undantag i Sverige, kan man söka den i Finland. Detta märkesår, då det gått 200 år sedan Sverige och Finland gick skilda vägar, finns goda skäl att söka sig till samtidsmuseet Kiasma i Helsingfors. Där invigdes nyligen Horror Vacui, som kretsar kring skräcken för det tomma rummet. Man besöker utställningen på egen risk: den är delvis ett rent skräckkabinett. Men det som väcker rädsla är inte tomrummet utan konstnärligt gestaltade minnen och upplevelser, i trä, stål och gummi och med en hel del tekniska finesser. Det doftar tjära, det rasslar och larmar i det trånga rum där Valfångststationen är installerad. Som ett mellanting mellan natur och kultur, mellan ett gigantiskt vattenlevande djur och människobyggd båt är den nästan beskedlig i viloläge. Men när hela maskineriet dras igång blir denna skulptur skrämmande - och imponerande.

Markus Copper sparar inte på krutet när han skapar sina maskinskulpturer, de är stora och mäktiga och han engagerar oss också via våra näsor. Det gäller verket som heter Kursk(minns ni, den ryska ubåten som år 2000 gick under med man och allt? 118 personer omkom) och som luktar av det gummi som övernaturligt stora dykardräkter är gjorda av. Lägg därtill ljud som väcker obehagliga associationer, havsgurgel och lodpip och huvuden som förtvivlat slår emot galler. Man skyndar ut ur rummet, det är mycket obehagligt därinne, trångt och läskigt också för en som inte normalt lider av klaustrofobi.

Ett verk med titeln Estonia kan vid ett snabbt ögonkast förefalla närmast underhållande, med honungssötma i luften och populärmusik strömmande ur högtalare. Men diskjockeyns huvud och kropp, iklädda kusligt realistisk hud, hölls ihop av något som liknar ett blixtlås. Att det spelades musik när Titanic gick under visste vi, men följde glada toner också Estonias passagerare och besättning ner i havets djup? 852 av de 989 som fanns ombord på färjan dog.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Markus Copper, Kursk,_2004,. Bild: Klaus WelpAlla dessa verk har en djupt personlig innebörd för konstnären Markus Copper. Detsamma gäller för Stabber, Knivmannen: en amorf, nästan-mänsklig gestalt, återigen gummidoftande, med ett långt glänsande stålblad fäst vid ena sidan. När tekniken drar igång, lyfts kniven och hugger, hugger, hugger. Markus Copper har själv blivit svårt blev knivhuggen, en händelse som satt djupa spår och sår.

Han säger att allt han gör är djupt personligt, att han inte kan arbeta på annat sätt.

Det känns, inpå bara skinnet. Den intellektuella överbyggnaden må handla om just motsatserna natur-kultur. Bland annat detta hävdas i en tänkvärd essä av Mika Karhu i den vackra katalog som publicerats i samband med Horror vacui-utställningen. Men Coppers konst berör, också utan teoretisk vägledning. Han bor i Sverige men har visats långt mer på andra håll i världen än här. Det borde man genast råda bot på!

Jari Haanperä visar en installation med en mycket stor ljusprojektor som fyller ett rum i två våningar, ljusskenet spelar över väggar och tak. Och när han tar sig an Världens ljus blir det ett verk som inte slår sig för bröstet men väl har stora ambitioner, i filmad form. Vackert och tänkvärt - om världen kan lysas upp så här mycket, verkar energin vara evig ... En svartvit film, BANG!, med en pistol som lever ett eget liv i rädslans rum, borde bli obligatorisk i skolorna. Den kan behövas som extra bränsle i den stora vapendebatt som utbröt sedan ännu en ung man dödat skolkamrater och sig själv i en finländsk småstad. Nio människor fick sätta livet till 2007, förra året blev elva personer offer för en annan skjutande skolelev. Filmen kan ses och förstås över hela världen. Haanperä är lika mycket filmare och regissör som han är skulptör och sevärd i alla kapaciteterna.

Kimmo Schroderus fullbordar trion på Kiasma. Han är eleganten som har tagit fasta på temat, horror vacui, på ett fiffigt vis. Den stora, smäckra spindelliknande skulptur - eller en bläckfisk? - som han döpt till Expanderare är en konstruktion som ryms i rätt små utrymmen men som också kan fylla mycket stora rum. Det är bara att dra ut de svartblanka rören mot väggarna, upp i taket. Unik men olika, beroende på var den visas. Han är också upphovsman till ett märkligt bilmöte som äger rum strax intill - två bilkroppar, i själva verket söndersågade Opel Kadetter, årsmodell 1970, har målats knallgula och blir därmed precis vad de väl var en gång för unga finländska män: leksaker. Fast det skulle kanske Kimmo Schroderus inte skulle vilja kännas vid - han lär vara bilfantast på ett rätt så seriöst vis.
Utställningen pågår till den 9 augusti - se den!

 Nancy Westman

Ur arkivet

view_module reorder

Filip Lindberg. Några dikter

Filip Lindberg (f. 1990),studerar masterprogramet i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Även redaktör för litteraturtidskiften Tydningen.                      

Av: Filip Lindberg | Utopiska geografier | 14 april, 2014

Isabella Lundgren

Nya generationers samtal centralt för yttrandefriheten

Vår civilisations överlevnad hänger på vår förmåga att kommunicera, för klarar vi inte det så kommer vi att slåss, kriga och förgöra varandra istället.

Av: Isabella Lundgren | Essäer om samhället | 22 maj, 2017

In memoriam Rautavaara

In memoriam Rautavaara Stefan Hammarén skriver ett memorandum över Tapio "Tapsa" Rautavaara, finsk sångare, skådespelare och idrottsman.

Av: Stefan Hammarén | Musikens porträtt | 09 november, 2006

Den stockholmska barfotatrion åter på frammarsch

  Bandets galne trummis Andreas, basisten Joen och Martin. Den stockholmska barfotatrion på frammarsch Riffrockarna, Jaaris pojkar eller den underliga barfotatrion. Som man säger: kärt barn har många namn. Deras egentliga och ...

Av: Petter Stjernstedt | Musikens porträtt | 16 februari, 2007

Afrikanska toner och skönsång på jazzfestivalen

Etienne Mbappé. Afrikanska toner och skönsång på jazzfestivalen I slutet av oktober gick jazzfestivalen i Umeå av stapeln. Det fanns åtta scener och framföranden för alla smaker, från skönsång med The ...

Av: Calle Hedrén | Kulturreportage | 13 november, 2007

Idioten på muséet

Hörde en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt som flöt iland hos honom vid ett klippors ytterskär, bl.a. åror, lådor med smuggelsprit, talrika naziuniformer, EFFOA:s ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 26 oktober, 2011

Hatthyllan

Det var en höstkväll och allt var stilla. Regnet piskade mot stuprännan. Han satt där med ögonen i den dammiga boken. Sidorna var skrynkliga. Fyllda med kaffefläckar och intorkade ostbitar. Han ...

Av: Stina Nilsson | Utopiska geografier | 05 maj, 2010

Om Nijinskys teckningar

Bild och ande är på något sätt oskiljaktiga hos Nijinskys tecknade motiv värld. De linjer han skapar och återger med krita, kol, grafit, pastell eller olika sorters tusch och vattenfärger ...

Av: Jonas Lindman | Gästkrönikör | 29 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts