En ny röst åt konsten

Linda Aker är en av de kreativa ledarna för det till vintern årsgamla Galleri Vox, beläget i ett gårdshus i Sundsvalls stenstad. Hon är bildpedagog och har gått på utställningar ...

Av: Pernilla Andersson | 15 augusti, 2010
Kulturreportage

Bitskt tandlösa krokodiler

När Sagokungen Ludwig II 1864 bjöd in Richard Wagner från exilen i Schweiz för att möblera om kulturlivet i München, förändrades den bayerska huvudstaden raskt och radikalt. Efter Wagners ettåriga gästspel var ...

Av: Bo I. Cavefors | 19 Maj, 2014
Essäer

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | 22 oktober, 2008
Scenkonstens porträtt

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | 16 mars, 2014
Kulturreportage

MADE-festivalen, 6-9 maj 2009



Laurie AnderssonMitt i MADE

Medverkande konstnärer: Uglycute, Trumpetgerillan, Generationskören, Robin Jonsson, Sara Lundén, Laurie Anderson, Reijo Kela med vänner, Kids of the Ranch, Evelyn Glennie och Norrlandsoperans symfoniorkester, Ulrika Nuottaniemi, Andersson Dance, Two White Horses, Norrbotten Neo, Karttunen Kollektiv, Mattias Alkberg, Diamanda Galás, Tobias Bernstrup, Gudrun Gut, Sten Hansson, Autokratz, Ung Teater, Getaren, Paul Green School of Rock, Astrid Hadad, Matti Ollikainen, DJ Jesse Garon, Trio Lligo, Malin Hellkvist Sellén, David Sandström Overdrive, Chicks on Speed, m fl
Norrlandsoperan, Umeå

Det oupphörligt pågående samtalet om konst och konstnärskap aktualiseras i Umeå från den sjätte till nionde maj i och med MADE-festivalen. Årets upplaga har undertiteln IDENTITY JUST och yttermera diskussionsunderlag för de fyra dagarna är attityd, identitet, äkta, och fejk. I baren på Norrlandsoperan håller Per Nilsson dagliga filosofiska samtal i samband med en lunchbjudning där dessa angelägenheter hamnar under lupp. Till sin hjälp har Per Nilsson flera av de konstnärer som är medverkande i festivalen, och det är också här som konstens tinktur kommer upp till ytan. För det doftar när debatten kommer inpå den konstnärliga yttringen, inte så mycket av en enda konstnärlig essens så som av olika särpräglade aromer som alla blandar sig samman i festivalens parfym. Synen på uttryckssätt och hur det tolkas genom konstnärlig praktik centraliseras genom lunchsamtalen. Reflektivt frågar sig dock undertecknad varför man väljer att marknadsföra MADE som en festival med vissa inbjudna konstnärer. Det är i ordets betydelse ett arrangemang kring ett visst tema, men evenemanget sträcker sig utöver de medverkande konstnärernas handlingar. Det är bättre uttryckt en dialog för att ta sig an en konstnärlig tillämpning och genom reflektionen betrakta performance och dans. Att göra det i sammanhang med den skaparkraft och teorietiska konstruktivitet som de aktuella konstnärerna bidrar med är lukrativ intellektuell undfägnad för samtliga medverkande.

På scen i operans Black Box så avför Robin Jonsson gränsen mellan en virtuell och en fysisk värld. Kamp, iakttagande, och repetition upplevs till musiktexten "Everyday is exactly the same". Dansarna (Jonsson tillsammans med Sirah Foighel Brutmann, Gilles Polet, och Ondrej Vidlar) gestaltar virtuella karaktärer och frågar sig varför det finns en port i mitten av ingenstans, och svarar sig själva med att portens existens är för dansarna att vakta. Verket bär namnet 'I believe I can see the future' och ifrågasätter strukturer som formar samhällskroppen. Vaktandets alternativ är ännu en upprepning av mönster som bringar existensen på tal, och så också individens roll i förhållande till gruppen. Gruppen - den månghövdade publiken - tar sig sedan ut ur Norrlandsoperan och, alternativt till ett betrakta i sittande position, så cirkulerar denna åskådarskara runt Sara Lundén som ställt upp sitt piano framför entrén på Operaplan och presenterar en vacker sång, om och om igen, i en nästan ceremoniös taktmässig rörelse.

Laurie Anderson tar plats i ett landskap av ljus och för in publiken i en rymd. Mot en musikalisk rytmisk bakgrund omskapas marken och stjärnorna och de strukturer som minnet tar i anspråk. Utgångspunkten är det västerländska samhället och sakta låter Anderson förändra sakernas tillstånd med berättelser ur sitt eget liv. Det är också en omvandling av hur vi människor förslappas och om det någonsin finns en möjlighet att fly undan berättande så kan vi inte bara vara tysta, "you who can be silent in four different languages, your silence can be considerad your consent" konstaterar Laurie Anderson och menar också att berättandet är ens eget men för varje gång berättelsen tar plats så glöms den än mer. Utan brådska så bryter hon sitt eget berättande med fiolspel och sång, som konstnär är Laurie Anderson mångfacetterad och för fram sin berättande idé med sober avpassning och god omdömesförmåga.

Operaplan är för dessa fyra dagar formgivet av Uglycute, med bland annat gula parkbänkar, gula blomsterlådor och en gul scen. Under torsdagen framför här Kids of the Ranch en populärmusikalisk valmöjlighet att exkludera storslagenhet med vacker finstämd musik. Utomhusscenen viker sedan undan för regnet och Ulrika Nuottaniemis performance under torsdag kväll, 'Die Mutterkoloss Intervention', skjuts till nästkommande dag. Presentationen handlar om ett ingripande angående åsikter om empati, engagemang, och nödtvång. Något som i samhället många gånger även skjuts upp till en annan dag, tydliggörandet genom 'Die Mutterkoloss Intervention' är därför högst aktuellt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Andersson Dance berättar historien i Black Box på torsdagskvällen, en koreografi signerad Örjan Andersson och framförd av dansarna Yoshifumi Inao och Asher Lev. Gruppens och individens identitet presenteras och representeras i dansen och tydliggör de strukturer som avgränsar identitetens rum. Det är en undersökande nyfikenhet och konfrontation med omvandlingen från en spegelbild till egenart, och tvärtom. Identiteten innebär ett ansvar och samtidigt som den är förklarande så tydliggörs livets missförstånd kanske framför allt i svårigheterna, och i väntan på döden. Yoshifumi Inao sjunger en stillsam godnattvisa för sig själv som ett minne av hans bortgångne far. Lyssna till månen, tycks han säga, den lyser på dig även om du inte vet om det.

MADE handlar om att vara på plats, där tankeutbytet före, mellan, och efter akterna för in betraktarna i det konstnärliga rummet med ett oöverträffat tillfälle att ta del av teori och tankebanor. Om man så vill är det estetikens dualitet - att föreligga i både konstnärens och betraktarens perspektiv. Mötet på Norrlandsoperan ger form åt kunskap och är en energi av, i större utsträckning än en reaktion på, konstnärlig utövning. Varje medverkande person åstadkommer en egen berättelse ur det direkta mötet, och ger inte upp sin kontroll över intrycken. Därför känns det omedelbart oriktigt att som en enda person redogöra för MADE, vad jag istället sätter rubrik på är en egen berättelse. En berättelse som likt Reijo Kela dansar erinrande likt ett charmfullt folkparksfyllo och sträcker ut en begäran att skapa genklang i det estetiska samtalet. Min text ackompanjeras dock inte av Kimmo Pohjonens eldfängda dragspel och Heikki Laitinens improviserande sång. Så som Laurie Anderson menade, "I alone am left to tell the tale", medan MADE inte avslutar det aktiva samtalet förrän lördag natt. Följt av ett långt intellektuellt nachspiel där mötet mellan konstnärer och publik har fägnat en rikare dialog än dessförinnan.

Liknelsen med parfym känns självklart befängd, men energin i konstnärerna på MADE skapar ett än rikare rum att dela, där även dofterna har sin självskrivna, om än inte framträdande, plats. Att min text har drag av att vara högtravande faller på mitt eget tillkortakommande, för att uttrycka alla tankar och idéer i text tar långt större anspråk än så här. MADE handlar inte om materialitet så mycket som tid och rörelse, och den kunskap denna konstyttring tillför betraktarna. Idag fredag kväll uppträder bland andra Diamanda Galás och Gudrun Gut, följt av lördagens olika performance i kretsen av Astrid Hadad, och Malin Hellkvist Sellén. Det är ett samspråk som fortgår.

Nils Jernelius

Ur arkivet

view_module reorder

Från Bosch till Sollman - Game Art i Holland på 2000-talet

Det dröjer visserligen till 2016 innan Jheronimus Boschs 500-årsjubileum ska firas i Holland, men man har redan tjuvstartat. Under 2013 arrangerades en tävling om att göra ett dataspel som inspirerats av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 juni, 2014

Jakten på den röda ballongen – en essä om ballongen i konsten

Ett rött hjärta stiger mot himlen. Kvar på marken står en liten flicka och ser hur hennes ballong flyger iväg. Det går inte riktigt att se om flickan är ledsen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 oktober, 2012

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Bomber över Tyskland. Kommentarer till bombandet av Tyskland under andra världskriget

Bilden av bombandet av Tyskland under andra världskriget har i den versionen av historien som sprids i allmänna media försetts med ett dämpande filter. Den som haft oturen att ha ...

Av: Olof Hirn | Essäer om samhället | 16 Maj, 2011

En livskraftig hundraåring: ”På spaning efter den tid som flytt”.

I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 09 Maj, 2013

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Upplopp av Torsten Renqvist

Upplopp av Torsten Renqvist Torsten Renqvist: Född 1924. Debuterade som målare och grafiker 1950. Fick pris på Biennalen 1964. Lämnade några år senare måleriet helt. Sedan dess har han skulpterat ...

Av: Anders Forsberg | Bildreportage | 02 november, 2006

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.