En liten blåsa i Guds andes glas

Jag är förtvivlad, full av ångest och riven i djupet som aldrig förr! Det är nåt fel med mig! Det är som att återuppbygga ett hela tiden raserande och sönderblandat ...

Av: Benny Holmberg | 05 september, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Lee Lozano och bokstävernas magi

Hon föddes som Lenore Knaster i New Jersey 1930, hon försvann från New York omkring 1972 och dök upp i föräldrahemmet i Dallas i Texas där hon dog i ensamhet ...

Av: Birgitta Milits | 11 Maj, 2010
Konstens porträtt

Frank Heller på Casa Collina

Dervischen bleknade

”Berättelserna, vilka förvisso äro bagateller, bära tydliga spår av sättet och tidpunkten för sin tillkomst. Jag bodde i första världskrigets Danmark, där man i lugn och ro lyssnade till stormen ...

Av: Ivo Holmqvist | 07 september, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Nybyggare i den svenska obygden. Arbetslinjen anno 1900-talet

Västerbottens län omfattar inte endast kustlandets goda jordar utan även lappmarkernas stora vidder. När denna obygd bröts kunde en människa få uppleva hur en by blev till. En familj slog ...

Av: Lilian O. Montmar | 13 juli, 2010
Reportage om politik & samhälle

Den synliga och osynliga operan Festtage 09 i Berlin



Lohengrin. Foto: Karl ForsterFestdagarna i Berlin härförleden avlöpte som tidigare år utan yttre dramatik, välinformerande, välorganiserade och välbesökta. Den inre dramatiken däremot visade upp ett annat ansikte, därav den röda lyktan på samtliga konserter och en ytterst spektakulär nyuppsättning av Wagners "Lohengrin". Det var för ovanlighetens skull den enda operan. Men det kom ändå att handla mycket om opera, om opera i det som inte är opera osv, för att så här inledningsvis antyda något av en röd tråd, åtminstone en tråd som jag finner det meningsfullt att nysta i.

Det är maestro Daniel Barenboim som håller i spakarna och taktpinnen, vilket återigen garanterar en hög konstnärlig halt och intressant programsättning, även om den nyare musiken lyser med sin frånvaro, om man inte blundar lite med öronen och räknar Bartoks andra pianokonsert dit, med nära åttio år på nacken. Nästa år ska man fira Pierre Boulez' 85-årsdag med födelsebarnet själv på plats och då blir det, kan jag lova, ändring på den punkten.

Men nu är det 2009. Man rivstartade med Liszt och Mahler, slirade betänkligt i valet av den förres andra pianokonsert, som av förklarliga skäl nästan aldrig framförs, med den utomordentlige rysk-israeliske pianisten Yefim Bronfman vid klaveret. Han gjorde nog allt som stod i hans makt, vilket man emellertid inte kan anklaga Liszt för. Parallella oktavlöpningar upp och ner i ett virtuost fyrverkeri som i undantagsfall landade i musik, mest i ett slags pianistiska exempelsamlingar och bombastiska skalövningar. Bronfman var värd en annan konsert och vi andra också för den delen. Men efter regn kommer solsken, säger man, och det gjorde det med besked, Mahlers nionde symfoni, som emellertid knappast är någon solskenssymfoni men som har en lyskraft som överträffar det mesta i symfonigenren, ja, frågan är om den inte är bäst, här framförd av den kanske främste uttolkaren av densamma och dito orkester, Staatskapelle Berlin.

Jag hörde den under festdagarna för två år sedan, också med Barenboim och Staatskapelle, då samtliga Mahlers symfonier och sångcykler delades upp mellan Barenboim och Boulez. Det var ett makalöst framförande, det bästa jag hört (och det har hunnit bli några stycken, alltsedan jag år 1959 köpte Bruno Walters förnämliga inspelning av symfonin, den andra av honom - den första från 1939 är det inget större fel på heller). Jag tog för givet att han skulle gå tillväga på ungefär samma sätt. Men icke. Första satsen hade ett jämnare flöde, inte, som förra gången, med andlösa, knappt hörbara återhämtningar av huvudtemat i det böljande, orkestrala förloppets särpräglade dramaturgi, som väldeliga in- och utandningar. Mellansatserna hade ett vildare och på sina ställen mer groteskt uttryck, medan sista satsen, som mestadels läggs an ganska trevande och måttfullt, också för två år sedan, denna gång bjöd på ett fullödigt och kraftigt mesto redan från början som vibrerade av mörka förebud och ödesmättade djup, med en närmast svidande och svindlande skönhet som följd. Det finns uppenbart ständigt nya saker att utvinna ur denna fantastiska symfoni. Mahler arbetade hela sitt vuxna liv med opera, som dirigent och operachef, men skrev, märkligt nog eller kanske just därför, aldrig någon egen opera. Den nionde symfonin är hans opera "ohne worte".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En som inte heller skrev någon opera, men som skulle ha behövt göra det, är Johannes Brahms. Han lär ha gjort ett försök. Det blev tydligt efter ett framförande av hans "Ein Deutsches Requiem", där inte ens Barenboim och Staatskapelles kör och orkester och några utmärkta solister förmådde förändra detta. Det är nämligen, trots att den är storstilat anlagd, ganska stillastående musik, där de skilda avdelningarna låter i stort sett likadant utan att, som är det gängse tillvägagångssättet i genren, på något påtagligt vis profileras. Vilket kanske beror på att verket har ett allmänt humanistiskt innehåll och inte använder sig av den traditionella mässtexten med dess intensitet och dramatik, där profileringen är given på förhand. Orkestersats och körsats följer varann unisont utan några egentliga motrörelser i någondera lägret, i ett slags deklamatoriskt musicerande som efterhand blir ganska tradigt. Brahms verkar vilsen och närmast räddhågad i sitt skrivsätt. Han är fortfarande ganska ung, 35 år och i mitten av sin levnads bana, vilket knappast är någon idealisk ålder för en dödsmässa, även om det fungerade för Mozart, fast där var förstås omständigheterna helt annorlunda. Vilsen- och räddhågsenheten gäller sannerligen inte för hans orkesterverk i övrigt, symfonierna och konserterna. Men om man jämför med Verdi och hans rekviem, som jag återkommer till, är Brahms rekviem, om blasfemin tillåts, rena snapsvisan, låt vara av den föga uppsluppna sorten, "där nere miserere sitter djävulen och väntar på en sup". Han hade helt enkelt behövt den musikdramatiska erfarenheten för att få lite stuns på anrättningen.

Lohengrin. Foto: Karl ForsterEn som skrev opera med besked och utan hämningar var Richard Wagner, vilket ofta lett till att uppsättningar av hans verk idag sker just med besked och utan hämningar. Så också i den nyuppsättning av "Lohengrin" som hade premiär under festdagarna. "Lohengrin", som jag för något år sedan såg på Deutsche Oper i en uppsättning av Götz Friedrich, där bäst-före-datum gått ut för länge sedan, behöver sannerligen det. Berättelsen om Elsa von Brabant och graalriddaren Lohengrin har väl inte så mycket som talar till oss idag, för att uttrycka det milt. Vilket uppenbarligen också regissör och scenograf, Stefan Herheim och Heike Scheele, tyckt, då de gått till verket. Man har anlagt en sorts "barnperspektiv", med allt vad det innebär av oskuldsfull förundran, fantasifullt sagoberättande och, faktiskt, regelrätt bus (jag får Blandaren i tankarna: "När avgår nästa svan?"). De har försökt se på det med andra ögon och lyckats övermåttan väl. Musiken är på sina ställen något nertonad, vilket säkert hänger samman med regikonceptet och dess fokus på den sceniska gestaltningens olika, mer eller mindre abrupta förvandlingar. Wagners mästerliga partitur klarar det också, det förpassar man inte till någon andraplansroll, även om man tonar lite här och där.

Under ouvertyren möter vi honom själv i form av en docka som  upptas i en Graal-bägare i form av ett jättelikt tygschabrak som långsamt sänks ned över honom. Därefter invaderas scenen av borgarna i Brabant som förutom att de bär på plakat med texter som  "Staatslische Komische Oper" också bär på sig själva i form av halvstora dockor, alla med Dürerbaskrar och klädda i dåtidens kläder. Själva ser de ut som om de kom ut från närmaste H&M-butik. De båda tidsplanen är därmed etablerade. Nästa förvandling sker när de kastar dockorna åt sidan och H&M-kläderna likaså och helt nakna, nja, mer än illusoriska trikåer blir det inte, med gröna kvistar mellan benen, fortsätter spelet. Nyckfullt och barnsligt, kan det tyckas, och visst, det är nog meningen. Mitt i allt detta dyker riddaren Lohengrin upp på sin svan för att ställa saker och ting tillrätta i Brabant, där Elsa falskeligen anklagats för brodermord. Han är utstyrd som en riktig gammal Wagner-hjälte, med hornförsedd hjälm och silverblänkade rustning, lika sagolik som osannolik. Scenbilden påminner om innehållet i en sån där liten plastkula som man kan skaka om och få att likna ett sagolandskap som täcks vitt av snö. Elsa kan förstås inte låta bli att ställa den fråga till Lohengrin som hon inte får ställa, vem han är och varifrån han kommer, vilket leder till att han kliver upp på svanen och försvinner i höjden. Varifrån han ögonblicket efter dråsar ner och går i bitar som vilken plåtnicklas som helst. Varpå en skylt meddelar att vi inte ska misströsta utan förlita oss på barnens fantasi som ständigt skapar nytt. Ja, se där en "Lohengrin" som skiljer ut sig.

Som alltid på Staatsoper är solisterna utmärkta, liksom kör och orkester. Lohengrin sjungs kongenialt av Klaus Florian Vogt, med en silverglänsande lyster i stämman som för tankarna till en fullfjädrad gossopran, och Elsa von Brabant tolkas med den innerlighet och värme som rollen kräver av Dorothea Röschmann.

Romansen eller lider har ibland karaktäriserats som en "miniopera", som i ett koncentrat sammanfattar operans uttryck, känslolägen och berättelser, som ett slags "bujongtärning". Det må vara hur som helst med den saken, men jämförelsen infinner sig osökt när Thomas Quasthoff och Daniel Barenboim tar sig an Schuberts sångcykel "Die Winterreise". Det är ett överväldigande musikanteri, på alla sätt och vis. Tillsammans med sångcykeln "Die Schöne Müllerin" har Schubert här lagt ribban för vidare romanskonst på en svindlande hög höjd, dit endast några få lyckats följa honom. Programboken är påpassligt illustrerad med bilder av den säregne romantikern Caspar David Friedrich som gärna avbildade människan, ofta med ryggen mot betraktaren, ensam och helt utelämnad i en främmande och föga inbjudande natur. Quasthoff, med sin nyansrika och fullödiga basbaryton, agerar och dramatiserar, går in i texten och är den ensamme och utelämnade vandraren, alltmedan Barenboim följer honom på klaviaturen som en siamesisk tvilling. Samma blodomlopp, samma andning, samma pulsslag. Däremot så var lokalen fel vald, Philharmoniens stora sal, när det naturligtvis skulle ha ägt rum i den angränsande Kammermusiksaal, men, förstås, en full stor sal klingar skönare i kassan än en full mindre, och man når naturligtvis fler människor, även om evenemanget som sådant hade klingat bättre i den mindre.

Verdis "Messa da Requiem" är kanske hans bästa opera, om man ska leka lite med begreppen och ta i något. Den skrevs, åtminstone delar av den, till en minneshögtid något år efter Rossinis död, hans geniale operakollega. Men vad gör då Verdis rekviem till det mästerverk det är, vilket fick Brahms att utbrista, "detta är ett verk av ett geni", och detta framförande till något utöver det vanliga? För att börja med framförandet så var det självaste La Scala-operans kör och orkester - tillsammans över två hundra personer - som här rörde sig på "mammas gata", med ständigt denne Barenboim på pulten. Hur orkar han? De fyra solisterna gick inte heller av för hackor, samtliga tillhörande toppgarnityret i sina röstfack. Jag har aldrig hört något liknande. Anja Harteros, sopran, Luciana D´Intino, mezzosopran, Guiseppe Filianoti, tenor och René Pape, bas. Den sistnämnde är tillsammans med Marti Salminen världsledande i sitt röstfack, vilket han med skönsjungande emfas demonstrerade. De andra var inte sämre, Anja Harteros överröstade till och med de övriga tvåhundra i de högdramatiska partierna och gav verket en översinnlig spets.

När det gäller Verdis rekviem är det, tillsammans med Mozarts, det absoluta huvudnumret i genren, tonsatt som det är av en operakonstens mästare som här inte sticker under stol med sina färdigheter. Från katolskt håll (Verdi avskydde förövrigt den katolska kyrkan) har detta förhållande, dess "världsliga" tonfall så att säga, ibland anförts som kritik mot verket, vilket naturligtvis inte berör oss som lyssnar med öppna öron och utan skygglappar. Verdis rekviem är en himmelsk brygd på mänskliga tonfall, ett slags kvintessens på vad människan förmår och på vad mänskligt skapande kan leda till, på sanningshalten i försokraternas tes, "människan är alltings mått". Philharmoniens stora sal formligen kokade av skönsång, i en akustisk orgie med Barenboim som den självskrivne häxmästaren, där det sannerligen inte sparades på krutet eller felfördelades minsta nyans i det vidunderligt variationsrika partituret.

Som pricken över i, när publiken mer eller mindre klappat sönder sina händer och skrikit sig hesa efter avslutningskonserten med La Scala-orkestern, där Bartok med den närmast osannolike Lang Lang på pianostolen i den perkussivt anlagda andra pianokonserten och Berlioz med "Symphonie fantastique" stod för musiken, slog Barenboim som extranummer in ouvertyren till Verdis opera "Ödets makt" och så att säga placerade operan mitt i händelsernas centrum, som ett avslutande utropstecken, där den denna oförglömliga vecka förvisso hörde hemma, synlig såväl som osynlig.

Ulf Stenberg

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Den gylne regel

For å prøve om det en gjør er etisk/moralsk akseptabelt, gis det ulike prosedyrer det vil si at det tilfredsstiller fordringer som ‘logisk forenlighet’, ‘koherens’, ‘konsensus’, ‘konsistens’, og en av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 juli, 2013

Buddhismen och Västvärlden. Samverkan och anpassning

Buddha Shakyamunis födelse ur sin mors sida (Nepal, 1570)Buddhismen är en ytterligt mångskiftande religion som innehåller ett flertal skolor och olika tolkningar har gett upphov till skilda riktningar. Den viktigaste ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 09 mars, 2009

Regler og regelstyring

Innledning Eksempler på aktiviteter som er regelstyrt, er sjakk og fotball: I det tjuende århundre dukket det opp filosofer som hevdet at språk er regelstyrt (Austin; Searle).Ut fra en oppfatning om ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 12 juni, 2013

Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Utlämnad åt ensamheten

En människa är alltid utlämnad åt ensamheten. Det upptäcker hon ibland; på vägen hem i bussen, i närbutiken, eller när hon ligger i sängen och stirrar upp i taket. Till ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 02 april, 2015

Machiavellis republikanska ideal

Machiavellis republikanska ideal Historikern Satya Datta beskriver Niccolò Machiavellis republikanska ideal. Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex ...

Av: Satya Datta | Essäer om samhället | 03 Maj, 2007

Kaurismäki – absolut finskt?

Aki Kaurismäki kan ses som någonting absolut finskt även om många finländare tycker att han förmedlar en felaktig bild på Finland i sina filmer. Ändå tilltalar Kaurismäkis filmer en internationell publik ...

Av: Mirva Huusko | Övriga porträtt | 17 januari, 2014

Virginia Woolf trendextrapolerar

I sitt berömda föredrag A Room of One’s Own (Ett eget rum), som Virginia Woolf höll på två kvinnliga colleges vid universitetet i Cambridge 1928, sa hon att Jane Austen ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 09 februari, 2014

Stranger Visions (2012-2013) av Heather Dewey-Hagborg

Självlysande kaniner och kvantkonst

Mathias Jansson med en essä om konst vid den yttersta gränsen för forskningen.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 18 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.