Torsten, mera borsten!

Jag ser Johan August Strindberg promenera i ett stockholmskt snöfall. Snart nog ska han återvända till Blå tornet för att jaga bort kräftan med morfin. Bibeln lägger han på bröstet ...

Av: Stefan Whilde | 09 december, 2010
Stefan Whilde

Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn ...

Av: Magnus Dahlerus | 07 juni, 2015
Reportage om scenkonst

Maria Anna (Nannerl) Mozart. En musikalisk begåvning, men en fotnot i historien

På Nationalmuseum i Stockholm visas sedan i slutet av september en utställning om kvinnliga konstnärer i Frankrike och Sverige mellan 1750 och 1860. Den 18 maj 2012 hade en film ...

Av: Lilian O. Montmar | 16 oktober, 2012
Musikens porträtt

Asklepieios mirakelkurer och människans behov av myter

Människan verkar ha ett grundläggande behov av att förstå världen och särskilt det som hon inte har något inflytande över. Kan hon inte logiskt förklara de faktorer som omger henne ...

Av: Lilian O. Montmar | 23 september, 2013
Kulturreportage

Med vin på tungan, parmesan i gommen och osagda ord i danskt hygge



Noah Holtwiesche med verket Alibi, alias på Inkonst den 10 april. Foto: Liveart.dkDet sedan ett halvår torrlagda, och till följd av detta: mindre aktiva, kulturhuset Inkonst i Malmö är sig likt när jag kliver in genom dörrarna denna kyliga torsdagskväll i april. Lite ödsligare än vanligt och mindre folk än jag hade väntat mig, men kanske har jag en övertro på människors intresse för scenkonst, kanske i synnerhet att prata om den. Jag vet inte, men konstaterar att det i så fall är mycket trist. För inte är det väl enbart i konstutbildningens rum eller på parnassens arena som detta samtal skall och bör dryftas? Nåväl, initiativet Samtalekøkkenet förtjänar all respekt och vi som är där är intresserade. Gott så.

Arrangemanget drivs av det danska konstnärsparet Ellen och Henrik Vestergaard Friis och är helt enkelt en kväll där “performancekonsten tas upp till öppen diskussion i en ”hyggelig” atmosfär tillsammans med konstnärer, konstkritiker och konstintresserade.” I syfte att både utveckla konstnärens arbete och främja performancekonsten som sådan.

I korthet: livekonst, mat, vin och samtal. Min erfarenhet av danskt hygge är väletablerad vid det här laget och jag måste säga att jag trivs med konceptet. Vi välkomnas alla av paret Vestergaard- Friis, det bjuds på vin och informeras om kvällens upplägg, och det känns som att vara hembjuden till någon på en bättre middag, men samtidigt inte veta vilka parametrar vi går efter. Så slussas vi efterhand in i blackboxen likt en snäll grupp på studiebesök, ställer oss lydigt vid det trästaket som för kvällen avgränsar oss från scenrummet. Nedanför oss ska det ske, men jag ser bara rök. Tjock och av lampor mörkt rosafärgad rök. Det fnissas och väntas. Verket i fråga, Palais ideal, är ett rörelsebaserat stycke där regissören och skådespelaren Miriam Horwitz (DE) tillsammans med dansaren och koreografen Anne-Mareike Hess (LU) utmanar den kroppsliga instängningen med avstamp i Foucaults idé om kroppen som en obarmhärtig plats utan tillflykt. När röken så skingras skönjer jag två gestalter i rörelse runt en stor hög med bråte, ett slags postapokalyptiskt landskap med bara de två kvar. De står inte stilla en sekund under akten utan rör sig oavbrutet. Som en pågående enhetlig kropp mot ett gemensamt mål. Konstanta skutt och rytmiska steg, vevande armrörelser, ålningar på golvet, kullerbyttor, vad som helst som gör att de fortsätter. Det är som försökte de skaka sig ur sin lekamen, lägga av sitt skal och bli fria. Och bråten då? Den används som ljudattiralj, förstärkning, testperson. Slammer och dunsar, missljud, hack. Efteråt sitter alla, inklusive Horwitz och Hess, i caféet och arrangörerna inleder en frågestund. Mest beröm och positiva kommentarer. Horwitz och Hess, alldeles dyblöta i soffan nära mig, suger i sig och verkar nöjda med responsen. Det blir hygge och ingen kritik och jag tänker att det är svårt att framföra negativ kritik till en som just genomfört sitt verk och nu sitter mittemot en. Inte för att jag behöver det, men ändå: Kvällen ska ju vara ett samtal kring den scenkonst vi ser, med möjlighet att framföra olika perspektiv.

Så är det matstund. Vid en jättelik gryta, jag tänker utfodring och skolbespisning, har någon stått och rört fantastiskt länge, ända sedan vi kom. Risotto med parmesan. Vi köar och får en papptallrik med ruccola och kleggig mat och gott bröd och riktigt smör. Vin med. Bara att fylla på när en själv vill. Så varför känns det som om jag är del av en performance? Interaktivitet stod inte på programbladet, mer än ”samtal” då. Kanske är det maten, hur den rituellt tillagats och delas ut, eller den märkliga lite spända stämningen i rummet. Eller det faktum att konstnärerna sitter bland oss och snart visar sina verk, och att vi efteråt kan bedöma dem och göra hen glad eller ledsen. En krystad maktposition som känns obekväm.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Efter maten framför Noah Holtweisches (AU/DE) sitt verk Alibi, alias i ett nästan nedsläckt rum; en läsning av självmordsbreven mellan den tyske poeten Heinrich von Kleist och hans möjliga älskarinna Henriette Vogel. Poetiskt och suggestivt, jag gillar det, tänker på Allen Ginsbergs stämma och på poesiuppläsningars kraft som konst, men blir ändå lite sömnig. Måste vara maten. Holtweischer avslutar med att släppa ett dussin ping-pongbollar ur jackan, och där tappar han mig helt. Vad vill han säga? Under diskussionen får jag mer kött på benen, och det beror nog på att någon, en lokal videokonstnär, vågar fråga om det var nödvändigt med bollarna. Se där. Vi är igang.

Det sista verket är kort och mer komiskt än intressant. Örn Alexander Amundason (IS) iscensätter en performance lecture om Kurt Cobains inflytande, blir avbruten, låtsas bli förnärmad. Jag funderar över verkets intention och kvalité. Även om just detta inte är min kopp te leder det till en intressant och, faktiskt, nödvändig avslutande diskussion om vad konst är, vad som skiljer verket från en vanlig komedishow, hur något blir konst och något annat inte. Videokonstnären, som jag efterhand inser är Jonas Liveröd, tar åter till orda och menar att det varit för lite kritik under kvällen, att arrangörerna borde styrt upp samtalen mer för att det ska bli konstruktivt och inte bara en hyllningskör. Några ögonbryn höjs, skeptiska blickar kastas och stämningen blir prekär, men Liveröd säger det som behöver sägas och jag håller faktiskt med honom. Ett konstruktivt samtal är så mycket annat än ryggdunkande och utbyte av intryck, och en moderator hade förmodligen givit den udd som behövs för att spetsa diskussionen, få folk att påtala även det mindre bra. Nu går vi hem med vin på tungan, parmesan i gommen och osagda ord. Men jag älskar konceptet.

Helena Lie

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Emma Sundström

Att låta världar mötas

Jag har alltid trott att jag ska dö ung. Bär hela tiden omkring på känslan av att vara döende. Att jag överlever gör mig inte det minsta lättad, snarare förvirrad ...

Av: Emma Sundström | Gästkrönikör | 16 februari, 2017

Höjdpunkterna från musikåret 2013

Hur jag än vrider och vänder på det kommer 2013 alltid att vara täckt av den dystra hinna som Lou Reeds frånfälle lämnade efter sig. Det var som att ett ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 28 december, 2013

Den 25:e ölen

Så här efter alla helgdagar, de olika högtidsdagarna har tillsammans med lördagar och söndagar bildat en ”bombmatta” av festtillfällen (också 2013 blir så om jag räknat rätt på hur dagarna ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 04 januari, 2013

Tintins skapare Georges Remi "Hergé" blir 100 år

Tintins skapare Georges Remi "Hergé"  blir 100 år I år skulle Tintins skapare Georges Remi, mera känd som Hergé, ha fyllt 100 år. Sjöhistoriska museet i Stockholm firar med utställningen "Tintin ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Fragment av surrogatpyret V

Fragment av surrogatpyret V Hur ska man egentligen uttrycka sig, då ju detta ord själv lånar sin prägel från den skatosociologiska dyngan och helgar denna som stilmönster? Hur ska man ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 30 oktober, 2007

Ditt liv kommer bli bättre så här, sa kulturministern

Jag såg på CNN igår. De diskuterade tårtan och ministern, Makode Lindes numera världsberömda tårta och Sveriges kulturminister Lena Adelsson Liljeroth. Enligt Linde själv har alla, från Al-Jazeera och New ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 20 april, 2012

Östersjöfestivalen jubilerar

Östersjöfestivalen fyller tio år, ett initiativ av trojkan Esa-Pekka Salonen, Valery Gergiev och Michael Tydén, med den förstnämnde som konstnärlig ledare. Det är en festival med ambitioner, inte bara konstnärliga ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 01 september, 2012

Ina Sohlberg, dikter

Ina Sohlberg är 25 år och Magister i litteraturvetenskap med fokus på William Blake, Guillaume Apollinaire, Gunnar Ekelöf, André Gide och de franska surrealisterna på 1920-talet. Bor i Paris, flyttar ...

Av: Ina Sohlberg | Utopiska geografier | 12 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.