Skvättet 4

   

Av: Mattias Kronstrand | 21 oktober, 2013
Kulturen strippar

Gustave Moreau. Hercule et l'Hydre de Lerne

Symbolik och mystik i den moderna konsten.

Den moderna konstens uppgift var inte bara att beskriva den fysiska verkligheten utan även att sätta igång tankar och mentala processer genom att påverka känslor och fantasiliv. Termen symbolism används ...

Av: Lena Månsson | 08 Maj, 2017
Essäer om konst

William Blakes tankevärld

Det andliga klimatet: en kort historikUnder renässansen fanns en bildpoesi, Emblem-Poetry. En bildpoesi som byggde på den vid denna tid rådande mystikens kosmologi. Blake kan räknas till efterföljarna av denna ...

Av: Violet Tengberg | 16 december, 2010
Essäer om konst

Je est un autre – Cerebral konst

Del två i utställningsserien Psychosis på Färgfabriken i Stockholm har undertiteln ”I is Someone Else”, efter den franske poeten Arthur Rimbauds välkända fras ”Je est un autre”. Titeln är passande ...

Av: Fredrik Bernholm | 18 juni, 2012
Essäer om konst

Med vin på tungan, parmesan i gommen och osagda ord i danskt hygge



Noah Holtwiesche med verket Alibi, alias på Inkonst den 10 april. Foto: Liveart.dkDet sedan ett halvår torrlagda, och till följd av detta: mindre aktiva, kulturhuset Inkonst i Malmö är sig likt när jag kliver in genom dörrarna denna kyliga torsdagskväll i april. Lite ödsligare än vanligt och mindre folk än jag hade väntat mig, men kanske har jag en övertro på människors intresse för scenkonst, kanske i synnerhet att prata om den. Jag vet inte, men konstaterar att det i så fall är mycket trist. För inte är det väl enbart i konstutbildningens rum eller på parnassens arena som detta samtal skall och bör dryftas? Nåväl, initiativet Samtalekøkkenet förtjänar all respekt och vi som är där är intresserade. Gott så.

Arrangemanget drivs av det danska konstnärsparet Ellen och Henrik Vestergaard Friis och är helt enkelt en kväll där “performancekonsten tas upp till öppen diskussion i en ”hyggelig” atmosfär tillsammans med konstnärer, konstkritiker och konstintresserade.” I syfte att både utveckla konstnärens arbete och främja performancekonsten som sådan.

I korthet: livekonst, mat, vin och samtal. Min erfarenhet av danskt hygge är väletablerad vid det här laget och jag måste säga att jag trivs med konceptet. Vi välkomnas alla av paret Vestergaard- Friis, det bjuds på vin och informeras om kvällens upplägg, och det känns som att vara hembjuden till någon på en bättre middag, men samtidigt inte veta vilka parametrar vi går efter. Så slussas vi efterhand in i blackboxen likt en snäll grupp på studiebesök, ställer oss lydigt vid det trästaket som för kvällen avgränsar oss från scenrummet. Nedanför oss ska det ske, men jag ser bara rök. Tjock och av lampor mörkt rosafärgad rök. Det fnissas och väntas. Verket i fråga, Palais ideal, är ett rörelsebaserat stycke där regissören och skådespelaren Miriam Horwitz (DE) tillsammans med dansaren och koreografen Anne-Mareike Hess (LU) utmanar den kroppsliga instängningen med avstamp i Foucaults idé om kroppen som en obarmhärtig plats utan tillflykt. När röken så skingras skönjer jag två gestalter i rörelse runt en stor hög med bråte, ett slags postapokalyptiskt landskap med bara de två kvar. De står inte stilla en sekund under akten utan rör sig oavbrutet. Som en pågående enhetlig kropp mot ett gemensamt mål. Konstanta skutt och rytmiska steg, vevande armrörelser, ålningar på golvet, kullerbyttor, vad som helst som gör att de fortsätter. Det är som försökte de skaka sig ur sin lekamen, lägga av sitt skal och bli fria. Och bråten då? Den används som ljudattiralj, förstärkning, testperson. Slammer och dunsar, missljud, hack. Efteråt sitter alla, inklusive Horwitz och Hess, i caféet och arrangörerna inleder en frågestund. Mest beröm och positiva kommentarer. Horwitz och Hess, alldeles dyblöta i soffan nära mig, suger i sig och verkar nöjda med responsen. Det blir hygge och ingen kritik och jag tänker att det är svårt att framföra negativ kritik till en som just genomfört sitt verk och nu sitter mittemot en. Inte för att jag behöver det, men ändå: Kvällen ska ju vara ett samtal kring den scenkonst vi ser, med möjlighet att framföra olika perspektiv.

Så är det matstund. Vid en jättelik gryta, jag tänker utfodring och skolbespisning, har någon stått och rört fantastiskt länge, ända sedan vi kom. Risotto med parmesan. Vi köar och får en papptallrik med ruccola och kleggig mat och gott bröd och riktigt smör. Vin med. Bara att fylla på när en själv vill. Så varför känns det som om jag är del av en performance? Interaktivitet stod inte på programbladet, mer än ”samtal” då. Kanske är det maten, hur den rituellt tillagats och delas ut, eller den märkliga lite spända stämningen i rummet. Eller det faktum att konstnärerna sitter bland oss och snart visar sina verk, och att vi efteråt kan bedöma dem och göra hen glad eller ledsen. En krystad maktposition som känns obekväm.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Efter maten framför Noah Holtweisches (AU/DE) sitt verk Alibi, alias i ett nästan nedsläckt rum; en läsning av självmordsbreven mellan den tyske poeten Heinrich von Kleist och hans möjliga älskarinna Henriette Vogel. Poetiskt och suggestivt, jag gillar det, tänker på Allen Ginsbergs stämma och på poesiuppläsningars kraft som konst, men blir ändå lite sömnig. Måste vara maten. Holtweischer avslutar med att släppa ett dussin ping-pongbollar ur jackan, och där tappar han mig helt. Vad vill han säga? Under diskussionen får jag mer kött på benen, och det beror nog på att någon, en lokal videokonstnär, vågar fråga om det var nödvändigt med bollarna. Se där. Vi är igang.

Det sista verket är kort och mer komiskt än intressant. Örn Alexander Amundason (IS) iscensätter en performance lecture om Kurt Cobains inflytande, blir avbruten, låtsas bli förnärmad. Jag funderar över verkets intention och kvalité. Även om just detta inte är min kopp te leder det till en intressant och, faktiskt, nödvändig avslutande diskussion om vad konst är, vad som skiljer verket från en vanlig komedishow, hur något blir konst och något annat inte. Videokonstnären, som jag efterhand inser är Jonas Liveröd, tar åter till orda och menar att det varit för lite kritik under kvällen, att arrangörerna borde styrt upp samtalen mer för att det ska bli konstruktivt och inte bara en hyllningskör. Några ögonbryn höjs, skeptiska blickar kastas och stämningen blir prekär, men Liveröd säger det som behöver sägas och jag håller faktiskt med honom. Ett konstruktivt samtal är så mycket annat än ryggdunkande och utbyte av intryck, och en moderator hade förmodligen givit den udd som behövs för att spetsa diskussionen, få folk att påtala även det mindre bra. Nu går vi hem med vin på tungan, parmesan i gommen och osagda ord. Men jag älskar konceptet.

Helena Lie

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vermeer van Delft och hans konst

Johannes/Jan Vermeers 1600-talsmåleri kännetecknas av den tidens moraliska uppfattningar. Det finns pedagogiska pekpinnar i hans verk, som hade som mål att åskådliggöra synen på samhällets ”nya moral” och fostra kvinnorna ...

Av: Lilian O. Montmar | Konstens porträtt | 18 juni, 2014

De fyra stegen

Den 9 maj 2011 gick jag hem genom Finngatan i Lund. Jag säger "genom" därför att grönskan var sådan, att man kunde uppleva gatan som en tunnel. Det blev jag ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 26 Maj, 2011

Charles Thévenin - La prise de la Bastille

Fransk revolution i tysk tappning

Franska revolutionen initierade större förändringar i Tyskland än i ursprungslandet. Naturligtvis är ett sådant antagande endast en hypotes, ett själviskt och odemokratiskt påstående. Men vem kan motbevisa att i ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om samhället | 06 augusti, 2016

Norska Mari Kanstad Johnsen gillar Barbro Lindgren Foto Belinda Graham

Barnbokens skapande villkor

Tre illustratörer från tre olika länder, med helt olika typer av bilderböcker men en enda idol: Astrid Lindgren.

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 06 november, 2015

Var bärsärken en shaman?

  Myten om de gamla bärsärkarna kan än idag sägas vara högst levande. Forskarna har dock länge tvistat om vilka dessa elitkrigare egentligen var. Medan vissa menar att de bör ...

Av: Thomas Jonsson | Essäer om religionen | 08 mars, 2010

Huvud av Kaala (Tiden) på  Kidals tempelport på Java Foto CC BY SA 3.0

En tidsuppfattning i indisk kultur

När jag i slutet av 1970-talet besökte Srinagar i Kashmir, så träffade jag bland annat en lokal filosof, J.L.K. Lalalai. 1935 hävdade hans guru, Pandit Joo Ganjoo att vad Jalalai ...

Av: Bertil Falk | Essäer om religionen | 01 mars, 2017

Den mexikanska Halvökenkulturen – en förening av kultur och miljö

I samhället Tolimán i delstaten Querétaro i Mexiko har kulturen hos ursprungsbefolkningen Otomí uppmärksammats av UNESCO och platsen har tagits upp som Världskulturarv för sitt unika landskap. Här har man ...

Av: Ann-Marie Svensson | Resereportage | 21 juli, 2012

Inuti en Edward Hoppermålning

22 grader varmt var det när jag lämnade Rom häromveckan. Förutom värmen, all gelato och bilden av Colloseum på min näthinna så hängde något annat kvar i mitt inre. Det ...

Av: Annelie Babitz | Essäer om konst | 18 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts