Den osynliga staden

Att skriva om Italien är inte lätt. Egentligen skrämmer hela tanken mig. Det finns så mycket redan observerat. Jag kan bara skriva: jag mötte människor. Ryanair är fantastiskt men alla de ...

Av: Mirva Huusko | 27 oktober, 2012
Resereportage

Erotiskkrönika 03

an saminbandet drogs mig mera bestånd i emedan ut jag poet har trädnovellet trä som stod dåtid tillbaka befann mig ock vid ett styloinkwood av träden jag (2) mig bönfalldess ...

Av: Stefan Hammarén | 22 juli, 2010
Stefan Hammarén

51. Underifrån

Om man kommer under Lund med livet öppnar sig en hel värld av möjligheter. En undre värld. Drippetidropp. Ett lösenord lika välfungerande som något annat. För de med tänder – ...

Av: Underifrån | 14 december, 2012
Lund har allt utom vatten

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | 01 november, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Med vin på tungan, parmesan i gommen och osagda ord i danskt hygge



Noah Holtwiesche med verket Alibi, alias på Inkonst den 10 april. Foto: Liveart.dkDet sedan ett halvår torrlagda, och till följd av detta: mindre aktiva, kulturhuset Inkonst i Malmö är sig likt när jag kliver in genom dörrarna denna kyliga torsdagskväll i april. Lite ödsligare än vanligt och mindre folk än jag hade väntat mig, men kanske har jag en övertro på människors intresse för scenkonst, kanske i synnerhet att prata om den. Jag vet inte, men konstaterar att det i så fall är mycket trist. För inte är det väl enbart i konstutbildningens rum eller på parnassens arena som detta samtal skall och bör dryftas? Nåväl, initiativet Samtalekøkkenet förtjänar all respekt och vi som är där är intresserade. Gott så.

Arrangemanget drivs av det danska konstnärsparet Ellen och Henrik Vestergaard Friis och är helt enkelt en kväll där “performancekonsten tas upp till öppen diskussion i en ”hyggelig” atmosfär tillsammans med konstnärer, konstkritiker och konstintresserade.” I syfte att både utveckla konstnärens arbete och främja performancekonsten som sådan.

I korthet: livekonst, mat, vin och samtal. Min erfarenhet av danskt hygge är väletablerad vid det här laget och jag måste säga att jag trivs med konceptet. Vi välkomnas alla av paret Vestergaard- Friis, det bjuds på vin och informeras om kvällens upplägg, och det känns som att vara hembjuden till någon på en bättre middag, men samtidigt inte veta vilka parametrar vi går efter. Så slussas vi efterhand in i blackboxen likt en snäll grupp på studiebesök, ställer oss lydigt vid det trästaket som för kvällen avgränsar oss från scenrummet. Nedanför oss ska det ske, men jag ser bara rök. Tjock och av lampor mörkt rosafärgad rök. Det fnissas och väntas. Verket i fråga, Palais ideal, är ett rörelsebaserat stycke där regissören och skådespelaren Miriam Horwitz (DE) tillsammans med dansaren och koreografen Anne-Mareike Hess (LU) utmanar den kroppsliga instängningen med avstamp i Foucaults idé om kroppen som en obarmhärtig plats utan tillflykt. När röken så skingras skönjer jag två gestalter i rörelse runt en stor hög med bråte, ett slags postapokalyptiskt landskap med bara de två kvar. De står inte stilla en sekund under akten utan rör sig oavbrutet. Som en pågående enhetlig kropp mot ett gemensamt mål. Konstanta skutt och rytmiska steg, vevande armrörelser, ålningar på golvet, kullerbyttor, vad som helst som gör att de fortsätter. Det är som försökte de skaka sig ur sin lekamen, lägga av sitt skal och bli fria. Och bråten då? Den används som ljudattiralj, förstärkning, testperson. Slammer och dunsar, missljud, hack. Efteråt sitter alla, inklusive Horwitz och Hess, i caféet och arrangörerna inleder en frågestund. Mest beröm och positiva kommentarer. Horwitz och Hess, alldeles dyblöta i soffan nära mig, suger i sig och verkar nöjda med responsen. Det blir hygge och ingen kritik och jag tänker att det är svårt att framföra negativ kritik till en som just genomfört sitt verk och nu sitter mittemot en. Inte för att jag behöver det, men ändå: Kvällen ska ju vara ett samtal kring den scenkonst vi ser, med möjlighet att framföra olika perspektiv.

Så är det matstund. Vid en jättelik gryta, jag tänker utfodring och skolbespisning, har någon stått och rört fantastiskt länge, ända sedan vi kom. Risotto med parmesan. Vi köar och får en papptallrik med ruccola och kleggig mat och gott bröd och riktigt smör. Vin med. Bara att fylla på när en själv vill. Så varför känns det som om jag är del av en performance? Interaktivitet stod inte på programbladet, mer än ”samtal” då. Kanske är det maten, hur den rituellt tillagats och delas ut, eller den märkliga lite spända stämningen i rummet. Eller det faktum att konstnärerna sitter bland oss och snart visar sina verk, och att vi efteråt kan bedöma dem och göra hen glad eller ledsen. En krystad maktposition som känns obekväm.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Efter maten framför Noah Holtweisches (AU/DE) sitt verk Alibi, alias i ett nästan nedsläckt rum; en läsning av självmordsbreven mellan den tyske poeten Heinrich von Kleist och hans möjliga älskarinna Henriette Vogel. Poetiskt och suggestivt, jag gillar det, tänker på Allen Ginsbergs stämma och på poesiuppläsningars kraft som konst, men blir ändå lite sömnig. Måste vara maten. Holtweischer avslutar med att släppa ett dussin ping-pongbollar ur jackan, och där tappar han mig helt. Vad vill han säga? Under diskussionen får jag mer kött på benen, och det beror nog på att någon, en lokal videokonstnär, vågar fråga om det var nödvändigt med bollarna. Se där. Vi är igang.

Det sista verket är kort och mer komiskt än intressant. Örn Alexander Amundason (IS) iscensätter en performance lecture om Kurt Cobains inflytande, blir avbruten, låtsas bli förnärmad. Jag funderar över verkets intention och kvalité. Även om just detta inte är min kopp te leder det till en intressant och, faktiskt, nödvändig avslutande diskussion om vad konst är, vad som skiljer verket från en vanlig komedishow, hur något blir konst och något annat inte. Videokonstnären, som jag efterhand inser är Jonas Liveröd, tar åter till orda och menar att det varit för lite kritik under kvällen, att arrangörerna borde styrt upp samtalen mer för att det ska bli konstruktivt och inte bara en hyllningskör. Några ögonbryn höjs, skeptiska blickar kastas och stämningen blir prekär, men Liveröd säger det som behöver sägas och jag håller faktiskt med honom. Ett konstruktivt samtal är så mycket annat än ryggdunkande och utbyte av intryck, och en moderator hade förmodligen givit den udd som behövs för att spetsa diskussionen, få folk att påtala även det mindre bra. Nu går vi hem med vin på tungan, parmesan i gommen och osagda ord. Men jag älskar konceptet.

Helena Lie

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Människor

  Jag hade hängt i Hamburg i fyra timmar. Jag hatar Hamburgs Hauptbahnhof, för där blev jag lurad en gång när jag var sexton av en typ som tog min freestyle ...

Av: Kajsa Ekis Ekman | Utopiska geografier | 01 juni, 2009

Anon. Ur Hedwiga

För mehr än trettio åhr sedan skrifwin, nu mera tryckt i Stockholm anno 1682 Originalöversättning från latin av A. Miellait 1682 Reviderad och exklusivt förskönad översättning för Tidningen Kulturen av ...

Av: Alan Asaid | Utopiska geografier | 28 november, 2008

Gilda Melodia

Håll ut!

Att hålla ut; ett begrepp, ett uttryck, som många som vill ge intryck av att de är hårda använder, för att skapa en illusion av en sorts självklar ensam heroism.

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 17 februari, 2017

Stefan Whilde. Foto: Jane Hansson

Frosseri

Fetaost, räksallad, nybakat bröd, fet lax, feta såser, choklad och oliver i hängmatta eller från schäslong. Mina synder heter lättja och frosseri.

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2015

Tankar kring Marmorklipporna

Ernst Jünger gjorde sin debut som författare redan 1929 med krigsskildringen I stålstormen, och levde och verkade ända fram till 1998. Hans skrivande präglas genomgående av en distanserad hållning till ...

Av: Tobias Harding | Essäer om litteratur & böcker | 17 december, 2013

Petra

Petra

Mellanöstern har utgjort en viktig landbrygga mellan tre kontinenter med livlig handel österifrån. Dyrbara varor som kryddor och aromatiska örter, rökelse och myrra fraktades i stora kamelkaravaner från hamnstaden Aila ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om samhället | 10 april, 2015

Det föds en kokbok om dagen

”Äta bör man, annars dör man” borde bytas mot ”Njuta bör man, annars dör man”. Som en av de leende kändiskockarna så riktigt påpekar. Det finns många väldigt bra kokböcker ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 10 januari, 2013

Disciples of many beliefs

Dr. Ignatius Jesudasan, SJ, has through a series of books and articles applied his searchlight to the intolerance, which tends to grew when religion and ethnicity get identified with each ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 17 november, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.