Japansk, expressiv seriekultur i Sverige

Manga är ett intressant fenomen. Det handlar om en import från Japan, som hos oss i första hand tilltalar barn och ungdom. I Japan lär manga vara långt mycket mer ...

Av: Bertil Falk | 20 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Kim Larsson - SS/opiat/ambientia

Kim Larsson bor i Stockholm och är redaktör på nättidskriften Eremonaut, sjösatt 2010. Hans har tidigare studerat teatervetenskap, litteraturvetenskap och filmvetenskap, och är fil. mag. med filmvetenskap som huvudämne. De motvilligt ...

Av: Kim Larsson | 18 juni, 2012
Utopiska geografier

Ernst Rydén. Dikter

Jag heter Ernst Rydén, 21 år gammal. Jag flyttade nyss från Stockholm till Lund. Mitt skrivande uppstod i skolbänken på tråkiga lektioner, det såg bättre ut att stirra in i ...

Av: Ernst Rydén | 07 april, 2014
Utopiska geografier

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | 24 september, 2014
Musikens porträtt

Kan man fortfarande tala om tid?



Anthea Lewis, Anna Bjelkerud, Nina Jeppsson, Caroline Söderström i Att begära tre systrar på Göterborgs stadsteater. Foto: Ola KjelbyeUnder hösten presenterades två föreställningar av två välkända dramatiker och likaledes män; Anton Tjechov och Samuel Beckett. Den förstnämnde har konstruerat ett samhälles miniatyr – innanför välfärdsmurarna. Mellan middag och melankoli rusar bekantskapskretsar i det förra sekelskiftets Ryssland. I bjärt kontrast står det drama av Beckett som på gränsen till en monolog påvisar allt utom gemenskap. Krasst; ett par som väntar ut livet. Eller en äldre kvinna som aldrig ger upp hoppet. Bredvid den dansant fortskridande Tjechov, flyter Becketts skeenden trögare än stearin – som håller på att torka.

Beckett namngav sin pjäs Tre systrar som just handlar om tre systrarsom söker liv; ett liv i staden.

Deras strävan är innerlig, fastän de har det bättre än så många andra i det tidiga nittonhundratalets Ryssland – utifrån sett. Inifrån deras eget perspektiv är de instängda och begränsade, ja, redan döda.

I författandet av Tre systrar lät Tjechov detta som vi idag skulle kalla ett i-landsproblem vara just det; en absurditet. I regi av Mellika Melouani Melani fick dramat en ytterligare botten, och en dubbelt så lång titel.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Att begära tre systrar möter samtidens arbetslöshet den som Tjechov underströk. De sedan födseln pensionerade kvinnorna från då studsas mot Göteborgs långtidsarbetslösa.

I den påföljande repertoaren på Stadsteatern presenterades Samuel Becketts, Lyckans dar: ett drama där språket får figurera på samma sätt som kvinnornas sociala svärmeri gör i Tre systrar.

På väg mot livets ändhållplats söker den äldre kvinnan Åsa-Lena Hjelm argumentera för att det ändå är ganska bra. Hon söker medhåll – från den man, Henric Holmberg, som hon har delat sina lyckliga dagar med. Hon söker samtal, men … resultatet är noll, han tycks inte ha delat vad hon har delat med honom. Deras kroppar är nära, men inte deras ord. Många känner väl igen sig än idag, på samma sätt som man gör i Att begära tre systrar: en social problematik som tycks tidlös.

Ändå släpper varken Att begära tre systrar eller Lyckans dar den dåtid som de en gång skrevs utifrån. Melouani Melani leker förvisso med mötet mellan två tider, men inför Lyckans dar berättar publikgruppen om en homogenitet som vore den hämtad från landet länge sedan.

Åsa-Lena Hjelm som Winnie i Lyckans dar på Göteborgs stadsteater. Foto: Ola KjelbyeDenna fråga om tid är vad som följer mig genom de båda föreställningarna: En tid som på många vis påminner om vår, i den mening att samma sociala strukturer härskar i konstruktioner och upprätthållanden av könsroller och kapitalfördelning. Blir en dåtid befogad genom sin likhet med samtiden? Eller borde vi inte fokusera på var vi befinner oss idag? Kan vi ens tala om tid idag? Samma fråga ställs av en nyvaken kvinna närmre pensionsåldern. Hon talar till sig själv i tredje person och vi lär oss att hon heter Winnie:

– Kan man fortfarande tala om tid?

Med handväskan som teleport sitter hon som uppkrupen ur en enorm mullvadshög av uppblåst plast för att kamma sitt åldrade hår. Eller … kammar hon håret? Kammen ligger kvar i väskan och hon brukar inte lägga tillbaks attiraljerna förrän hon är klar med alla skönhetsbestyr. Problematiken är oundviklig och värre blir det när hennes sedan länge mentalt förblindade man citerar några rader, gömd bakom dagens tidning.

– Kan man fortfarande tala om tid? frågar Winnie igen och plutar med läpparna. Publiken skrattar och den förfarsade frågan bränner. Tid? När jag ser denna pjäs har det gått fyra dagar sedan den första antirasistiska demonstrationen i Stockholmsförorten Kärrtorp ägde rum och den stillasittande folkmassan i teaterrummet tycks skrämmande passiv. Jag får känslan av att ingen någonsin har vandrat någon annanstans än till Stadsteatern.

Fyra dagar senare skulle ytterligare en demonstration samla nära på 20 000 människor som ville visa sitt motstånd – trots att det var dan före dan före doppardan. Eller, kanske var det just med anledning av den annalkande familjehögtiden som så många människor valde att bortse från sin egen ”lyckans dar” i strävan efter en kollektiv lycka, utan förtryck – och med fungerande samtal.

"Torget utgör inte längre maktens skådespel", skriver Fredrik Lindblå i Gläntas karnevalsnummer (2-3/13).

Mycket riktigt var den påföljande demonstrationens utgångspunkt inte ett torg, det var Kärrtorps idrottsarena – en plats för spel. Föga förvånande när medial rubricering utgör en alltmer avgörande faktor för huruvida ett ord ska växa eller drunkna bland andra. Med flygbilden över den människofyllda fotbollsplanen är det här nära till hands att fråga om även demokrati är ett spel … eller ett skådespel. Att grundbulten i politiska möten allt som oftast är dramaturgiska knappar som med publicistiken låter avtryck av språk figurera sanningsenliga, trots eventuella förskjutningar. Det är en kommunikation dysfunktionell likt den som kvinnan Winnie för med sin man, det är en världsbild lika sned som de tre systrarnas tro på stadens grönare gräs. Så, är då de två föreställningarna likadana som det spel som formulerar vår samtid, är det ett språk som skjuter snett? Gestaltar de tidlösa fenomen? Kanske, bortsett från kommentarsfältet, från flödet. På Göteborgs Stadsteater är det ingen som twittrar, kommenterar – som svarar. Nej, riktningen är en, och det är sällan som luftväggen mellan scen och publikrad är så uppenbar. I brist på gensvar fortsätter Winnie att påminna sin man om hur han en gång såg henne – för hennes skönhet. Det är vad föreställningen går ut på; den traditionella tvåsamhet med vilken de skulle leva lyckliga i alla sina dar, men för vilken ingen av dem finner ord. Särskilt inte gemensamma ord.

Demonstrationerna mot rasism och till stöd för demonstranterna i Kärrtorp spred sig landet över, och dagen efter mitt möte med Winnie är det dags för fackeltåg i Göteborg. Över folkvandringen sänkte sig frågan om den vite mannens skuld: om vi inte är Jason, är vi då Kärrtorp? Utan att ge något direkt svar, så skulle det för demonstrationen avslutande talets "vi" skulle faktiskt kunna kompletteras med ett "-t". Samma sociala grammatik går att applicera på de båda föreställningarna, inför vilka jag tillåter mig att blunda innan jag åter slår upp ögonen över en vit, medelålders publik som rusar mot pausens rödvin. Att begära tre systrar spelades på Stadsteaterns stora scen. Dit hade tjugo långtidsarbetslösa bjudits dit för att tala, fast främst för att stå tysta – på en scen. Mellika Melouani Melani ville samtidskoppla det 113 år gamla dramat som så tidstypiskt gestaltar en social motsvarighet till engelska sjukan; rikedomens tristess. Hennes regi möts av jubel, och under premiärskålen tackar teaterchefen Anna Takanen de tjugo för deras insats. ”Hon är berörd”, säger hon.

 Ensemblen samt medverkande och medskapande göteborgare i Att begära tre systrar på Göterborgs stadsteater. Foto: Ola KjelbyeGolvet bakom scen där ensemblen har samlats för att fira, viskar med sitt avgrundsdjupa knarr om att de tjugo aldrig har spelat andra än sig själva. Ingen röst yppar detsamma och i stället lyfter Anna Takanen ytterligare en skål för tacka Doktor Glas:

– Utan honom hade vi aldrig vågat sätta upp föreställningar som den här, säger hon leende och ser sig om på folksamlingen. De ler lite snett, införstådda i vad chefen menar. Utan en publiksuccé som Doktor Glas hade Göteborgs stadsteater inte kunnat ta risken att sätta upp en samhällskritisk föreställning som denna, i Melouani Melanis "kontroversiella" regi.

Det är föga förvånande, och förargande, men jag försöker i stället att se tillbaks på största behållningen som jag har från Att begära tre systrar. Det är i andra akten, då strävan mot staden har eskalerat och systrarnas framtid inte tycks ha utkristallisera sig riktigt så lycklig som de hade hoppats. Ångrar de vad de en gång önskade? I en berusande förvirring tar en av de tjugo upp gitarren och börjar spela, skådespelet går upp i en karnevalesk dans. Ja, jag vågar till och med påstå att skådespelet – om än bara för en stund – avstannar … för att sedan fortsätta: Vi ser och ler åt de tjugo som vanligtvis inte syns. En scen, liksom samhällets, rumsterar mellan oss och ridån.

När tacktalen avslutas och samlingen börjar skingras intar den tidigare gitarrspelerskan tackpiedestalen för att berätta vad arbetet med föreställningen har betytt för henne. Ny gemenskap och ett sammanhang där hon är önskad. Ord som jag gärna hade hört även från scengolvet, talade i mikrofon. Men, i stället för att ge denna direkta berättelse en efterklang som den i sammanhanget skulle förtjäna, ter sig situationen snarare lite pinsam. "Kan hon inte gå ner" talar blickar som försöker låtsas om att ingenting har hänt. Den tillfälliga piedestalen bakom scen är ingen scen som den självinitierade talerskan har tilldelats såsom under det föregående skådespelet. I stället uppvisas här ett kort ögonblick av samhällets sanna teater. Hennes odruckna premiärskål avslöjar en förmodad historia. Ingen lyssnar på ett fyllo, om så på gatan eller back stage. Samma scen återfinns i Lyckans dar, där vi skrattar åt kvinnan i det uppblåsta plastberget, bredvid vilket hennes man står tyst.

Att begära. Så lyder tillägget som knyter Tjechovs titel till en samtid. Två utomordentliga ord, men de två andra; Tre systrar? Ja, de tre systrarna söker jobb och liv, men inte i den bemärkelse som dagens arbetslöshet innebär. I stället för en försörjning nog att underhålla ett hem söker de sig undan hemmets bojor. Okej, visst påvisas det med viss sarkasm, de könsroller och sociala diton som förkroppsligas i och med de tre systrarnas vita klänningar, deras vita hy, rosiga kinder och decimeterhöga håruppsättningar. Inte minst deras onaniorgier vid blotta åsynen av en utomstående, hoppingivande man. Men, om rollerna nu är så absurda; varför behålla dem? Varför begära tre systrar, när det är allt utom dem som vi behöver? Att begära en framtid, eller kanske en samtid, till och med, vore mer passande.

Orden upprepas likt ett mantra; livet, staden: De ska flytta till Moskva. Systrarna dansar sina drömmar, men bredvid dem står de tjugo. Deras berättelse om staden talar tyst fram till dess att en av dem tar en mikrofon i handen och berättar. I takt med den ökade decibelen minskar hennes röststyrka. Bakom henne väntar resten, som inte ska komma till tals innan systrarnas rus återtar scenrummet. Hennes ord glöms snabbt bort.

– Nu är hon ingen kattunge längre, säger min vän, vars katt Masja försvann en augustikväll. Oförklarlig, från tredje våningen, puts väck. Det dröjde veckor innan en granne ringde. Att Masjas äventyr hade fört henne in i katternas vuxenvärld var ett faktum, men det var först efter Att begära tre systrar som jag förstod varför hon har fått namnet Masja. Det är efter mellansystern i Tjechovs pjäs, vars näsa ständigt retas av en fjäderkam. En kittlande fjäder i näsborren, i brist på annan stimulans. Men, i stället för att släppa ut sina karaktärer fönstervägen, lät Melouani Melani hela skådespelet rämna.

Tjechovs Masja fick aldrig se sin omvärld, fastän den kretsade runtomkring henne, fastän en samtid från dagens Göteborg dansade med henne på scen. Det är en hård krock.

De tjugo betraktar den direkta projektionen av vad som försiggår på scen från en bänk. Sittdonet får mig att tänka på den bänk som på stationerna i Malmös citytunnel inte går att sitta på särskilt bra, eftersom de sluttar. De kallas "luffarsäkra", och den pinsamma elefant som gömmer sig därunder skulle mycket väl kunna ta samma fysiska form som den plastballong som Tjechovs Winnie sitter i. Lyckans dar spelades i december, månaden som förutsätter familjernas samling i diverse hem och konstellationer.

"Julen är en plåga", skriver poeten och aktivisten Lyra Ekström Lindbäck i SVT Debatt den 22 december. Och kommentarsfältet är fullt av svar:

"Ja… tidigare har jag läst artiklar om att julen är en svår tid för

hemlösa
pensionärer
ensamma
flyktingar
kvinnor
barn
fattiga
och
folk som lever med alkoholister
Nu läser jag att julen även är en svår tid för HTBQ-personer.
Det verkar som om den där julen är ett rent jävla helvete."

 Henric Holmberg som Willie i Lyckans dar på Göteborgs stadsteater. Foto: Jonas KündigDet är inte bara för att det i skrivande stund ännu är mellandagsrea, som jag nu påstår att där helvetet också finns i båda tidigare nämnda föreställningar. Snarare kan julen liksom Lyckas dar och Att begära tre systrar så lätt gestalta hur vi människor ter oss, en värld som ibland kan tyckas enklast att kalla för just ett "jävla helvete". De båda föreställningarna bygger på det där helvetet, men de skapar också förutsättningen för en fortsatt problematik. Om klyftor ska påvisas, varför låta dem förbli? Visst, regissör Melouani Melani förde in samtidens arbetslöshet på scen – men varför lät hon inte de olika parterna tala med varandra, varför behöll hon kråset kring de tre yppiga systrarnas byster? Och ja, varför behålla bysterna alls? Förmodligen var det just den frågan som hon ville ställa, när hon lät scenen själverodera för att bakom de fallande kulisserna åter lyfta fram den samtida arbetslösheten. De tjugo, som, fastän de hade närvarat på scen mer än halva föreställningen, fick även i den sista scenen gestalta ett … fenomen.

"Vad ska vi nu kämpa för, när Pussy Riot är fria?", citerar någon från twitter. Det påminner om en anteckning som jag hittar jag i ett block från det föregående året: I dag är det svårare att hitta någonting att kämpa för. Förr kämpade man inte bara för andra, då kämpade man även för sig själv.

Ingen i Att begära tre systrar har någonting att kämpa för – mer än för sig själva, som de slutligen också kom att ge upp. Men, denna uteblivna kamp var närvarande genom hela föreställningen, alltsedan mottagandet av allvar som de fem första minuterna av föreställningen. Tystnad, leda – en ironisk, välfärdstragedi. Tomma blickar och puder. Det dröjer inte länge innan publikraderna bubblar av skratt. Frustandet håller i sig ända till dess att Jesper Odelberg yppar sin första replik – en rolig sådan. Men, nej, det går inte att skratta åt honom. Odelberg är en av Sveriges få funktionshindrade komiker, men på Stadsteaterns stora scen tycks inte kriterierna fyllas. Till skillnad från föregående skådespel möts han med tystnad. Samma skratt som sedan ska komma att utebli inför de tjugo långtidsarbetslösa. Och vi vet ju att det uteblivna skrattet är det värsta. Det vet även de tjugo långtidsarbetslösa, som i sitt förkroppsligande av teaterpublikens dåliga samhälle aldrig heller bjuds in i skådespelet.

Vem är den kvinna som gråter? Inte i någon av föreställningarna gråter en kvinna, fastän det främst är kring kvinnors sociala sorg som de två dramerna kretsar "Gråt inte flickor, forska!", sa en väns mamma till sin dotter. Ja, men var?

En dryg månad efter den landsomfattande rörelsens födelse med ockuperauniversitetet, samlades ett knappt tjugotal studenter utanför den centrala universitetsbyggnaden i Göteborg. Snart skulle ett kollektivt författat manifest mot universitetsreformen (som kan möjliggöra stiftelsebildningar av svenska universitet och högskolor, någonting som i ett längre perspektiv kan innebära både studieavgifter och prioriterade utbildningar – klyftor) överlämnas.

Jag lämnar en jäsande läsesal på universitetsbiblioteket för att ansluta till gruppen, och det är verkligen som en resa tillbaka till framtiden. När jag återvänder till min plats är nämligen det som om ingenting har hänt. Tangentknattret går som på repeat, och jag får lust att skrika "HUR FAN TÄNKER NI?!". På samma vis får jag lust att skrika på Anna Takanen och på hennes applåderande medarbetare som obekymrat lyfter premiärskålen till läpparna.

Får de redan frälsning? är ytterligare en fråga som jag finner i mina icke-källförtecknade anteckningar. Ja, det är inte utan anledning som SVT visar David Copperfield i mellandagarna. Orättvisor betraktats helst från bekväma stolar, från "hemmabion". Här påminns jag om vad poeten Per Thörn sa under en föreläsning hösten 2012: "Skulle jag vilja ha en stor politisk verkan så skulle jag lämna poesin och engagera mig i lokalpolitiken." Så, nej, det kan inte vara av ondska som Stadsteatern flerfaldigar de strukturer som de båda föreställningarna gestaltar. "Ondska är bara en annan form av glömska", ska Göran Greider ha sagt en gång. Kanske lever de båda föreställningar på ett glömskans bränsle? För, oavsett ursprunglig tid berättar de båda om idag.

Och, för att åter likna vid den gamla filmen och åttiotalsklassikern Tillbaka till framtiden; genom sin dåtid för de oss tillbaka till idag. Så ja, det går fortfarande att tala om tid. Frågan är bara vilka som får ingå i det samtalet och var någonstans det förs.

 

Frida Sandström

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Jag njuter av ljudet ner en el-maskin dividerar (beaktat, men återbruka?

Knappt kunnat sova den här veckan. Varit så orolig. Sett hemska bilder framför mig och även nattmara där mina skrivmaskinsvalser slungas ut i trafikkaoset och strittat rakt in som kilar ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 22 april, 2013

Mystika djup ”I denna ljuva sommartid”

Paul Gerhardt, tysk diktare, lärare och präst."I denna ljuva sommartid" är hans mest sjungna psalm: Paul Gerhardt är namnet på det tyska språkområdets 1600-talsdiktare framför andra. Under 2008 firades fyrahundraårsjubiléet ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om litteratur & böcker | 19 oktober, 2008

Paradoxer och ortodoxer inom svensk lärarutbildning

Anders Zorn Då lärarutbildningen är ett brinnande ämne för närvarande, kunde det vara intressant med några inblickar i denna utifrån ett lärarperspektiv. Jag ska här dra nytta av Tidningen Kulturens obundna ...

Av: Hans Färnlöf, docent | Essäer om samhället | 21 april, 2008

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Melker Garay. Gud finns bortom Gud.

Melker Garay är en mångfacetterad författare som Tidningen Kulturen har bland sina medarbetare. I allt från filosofiska berättelser till hyllade novellsamlingar har Melker Garay, född 1966 i Chile och boende ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 12 augusti, 2015

En intervju med Aija Terauda

Många europeiska skådespelerskor har prövat lyckan i Hollywood, men ofta (med undantag möjligen av Marlene Dietrich och Greta Garbo) har de blivit kända för vissa stereotypiska roller. De mest kända ...

Av: Roberto Fogelberg | Filmens porträtt | 21 augusti, 2011

Elsa Grave och grabbarna Om poetissors plats bland kulturens alfahannar

De berömde henne, åtminstone enligt vissa baksidestexter. Olof Lagerkrantz, poet och DNs kulturredaktör; Karl Vennberg, poet och Aftonbladets kulturredaktör. Elsa Grave var, enligt den elitistiska jargongen, ”betydande”. Detta var under ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 november, 2013

Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 25 april, 2016

Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 23 september, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.