Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Teater för alla – utan morgondag



fr.v. Ivana Šćepanović,  Zoran Ćosić, Aleksandra Nikolić,  Ivan Bosiljčić, Sena Đorović, Dragan Nikolić och Darko Tomović i den färdiga föreställningen Izbiracica. Foto: Jovan Tarbuk Narodno PozoristeFem år efter det att Dramaten avbröt samarbetet med Nationalteatern i Belgrad är det äntligen dags för ett nytt flöde mellan Sverige och Serbien. Nästa år ska Helsingborgs stadsteaters konstnärliga ledare Anna Novovic regissera en uppsättning av Romeo och Julia på nationalscenen i Serbiens huvudstad. Jag var där, just på Nationalteatern i Belgrad, och följde en uppsättning i våras tillsammans med min man Stefan Stanisic. Det fanns ett påtagligt sug hos alla vi mötte på teatern där att utbyta erfarenheter, jämföra metoder och organisationsformer - se utanför det egna. Med pågående förhandlingar om EU-medlemsskap och en egen bottenekonomi står hela landet med ena benet i tilltro till europeisk gemenskap och stabilare valuta, det andra i gamla konflikter och kommunistiska system.

När jag hör om Anna Novovics regiuppdrag springer en hel rad av minnen från Belgrad över mig. Jag önskar att fler ska inse hur enkelt det är att ta sig till den här staden, att fler svenskar får vakna till doften av turkiskt kaffe och cigarettrök. Äta ostpaj till frukost och leka memory med samlingen udda tallrikar på köksväggen: en perfekt avvägd mix av gammalt och nytt, sirligt och lergods, arvegods och Coca-Cola. Allt finns på samma gång och ständigt närvarande är teatern.

Jag och Stefan tar bussen in till centrala Belgrad med vårt minimala bagage (Wizzair är billigt av en anledning) och på sätet framför mig har någon lagt en gigantisk begravningskrans. ”Välkomna till Serbien, ni ser bleka ut.” Det är Miki, chefsproducent på Nationalteatern som skjutsar in oss i den anrika byggnadens personalrestaurang – komplett med spegelväggar, fulla askfat och jazzmusik – och sätter varsin rödbetsjuice framför oss. ”Vitaminer, drick.” Han lägger upp ett schema för vår vistelse i staden – både repetitioner och teaterbesök ska hinnas med varje dag. Efter att vi försäkrat honom om att våra vita uppsyner endast beror på en lång svensk vinter lämnar han över oss till Nikola Zavišić, regissören vi kommer att följa de närmaste tio dagarna. Nikola har studerat regi på den dramatiska högskolan FDU i Belgrad men tog sin masterexamen i alternativ- och dockteaterregi på DAMU i Prag för tio år sedan. Nu i höstas tillträdde han som konstnärlig ledare på ungdomsstadsteatern Pozorište Mladih i Novi Sad. Det är första gången han får regissera på Nationalteaterns stora scen och han tänker ta ut svängarna som om det vore hans sista.

Nikola kastar direkt in oss i produktionsruljansen, med en intensiv sammanfattning av arbetet så här långt. Vi får se rykande färska scenografiskisser och bläddra i de böcker Nikola bär med sig till alla rep – en katalog från en utställning med konstnären Leonid Šejka och Baudrillards Simulacra and Simulation. Nikola ska göra en psykothriller av den klassiska serbiska komedin Izbiracica av Kosta Trifkovic från 1872.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”Tänk er en korsning mellan Tarantino och stiliserat Bob Wilson-skådespeleri” gestikulerar han medan han kickar igång repetitionen med att sätta på föreställningens tema på hög volym. Musiken är till stor del redan färdig och skriven av en kompositör han brukar arbeta med. Skådespelarna radar entusiastiskt upp sig och börjar räkna i takt med rytmen ur högtalarna. ”Jedan, dva, tri – posa!” De har dagen innan tillsammans med en rörelseinstruktör arbetat fram en rad poser för sina karaktärer som de nu visar upp med full energi. Resten av dagen sitter vi med när det repas en mellanakt som inte finns i manus. Huvudkaraktären Malčika, spelad av Anja Mandić, springer runt i ett mardrömsintermezzo där de övriga tio är hjärndöda varelser – zombies som släpar sig efter henne. Nikola ger oss uppgifter i förbifarten hela tiden. ”Vilka andra zombiesituationer finns det?” Vi ger ett förslag som direkt snappas upp och provas på golvet. ”Ja, det blir bra. Den scenen behåller vi. Nu har ni också regisserat för stora scenen, hur känns det?” Det är snabba ryck som gäller och ensemblen mejslar fram scenerna med en extremt upphöjd och lekfull stil. Schemat vi fick i handen av Miki med alla föreställningar som skulle ses tas upp för inspektion och självklart har samtliga i salen synpunkter på listan. Snabbt byts några av de klassiska publiksuccéerna ut mot mer alternativa grejer. Ivan Bosiljčić, som spelar en av birollerna i Izbiracica är tydligen bland de mest populära unga skådespelarna just nu och visar sig ha huvudrollen i en av de stora musikalerna på listan. ”Se inte den – den är tråkig.” Själv är han fantastiskt tacksam att få göra något annorlunda i Izbiracica och inte bara spela den ”snygge ungkarlen”.

Nikola bjuder ofta hem oss till sig efter repen. Han bor i ett krypin 73 steg från teatern. Där visar han oss mängder med klipp från tidigare föreställningar han regisserat i Serbien, Slovenien, Montenegro, Kroatien, Italien, Prag. Vi visar vad vi har gjort och Nikola bankar i oss vikten av att dokumentera allt vi gör. Vi planerar samarbeten – men det får bli sommaren 2015, innan dess är hans schema fullbokat.

”Formen driver!” Det är några dagar senare i replokalen och skådespelarna räknar fortfarande ”jedan, dva, tri – posa”. Ständiga cigarettmoln ligger över borden i restaurangen, i hissen och i repsalarna. Om en vecka går de upp på scen för första gången och om en månad är det premiär. Uppvärmningen består alla dagar av olika zombiescener och Nikola skrattar: ”Cheferna har ingen aning om vad jag gör av pjäsen. Antingen älskar de det eller så slänger de ut mig för att jag är respektlös. Det är på den nivån.” Jargongen är rak och kaxig i salen. Ingen är rädd för regissören men alla provar helhjärtat varenda liten idé han får. Ordet för repetition på serbiska är ”proba” vilket betyder just prova. Kostymören är där och tittar. ”Hur kommer kostymen bli?” frågar vi. ”Galen.” flinar hon.

 Sena Đorović och Tamara Stošić. I bakgrunden lurar Ivana Šćepanović. Foto: Jovan Tarbuk/Narodno PozoristeÄr det alltid såhär smärtfritt? En undrar ju när vi dag efter dag sett idéerna spruta obehindrat. Den äldsta kvinnliga skådespelaren kommer fram till Nikola när vi sitter och pratar. ”Ska vi inte börja jobba med våra karaktärer och relationer snart?” Vad Nikola precis beskrivit för oss är rastlösheten hos framförallt de äldre att behöva arbeta såhär koreografiskt. Han försöker förklara för henne att genom att använda sig av poser, karikatyrer och enkla bilder hoppas han kunna komma åt en djupare politisk innebörd. Relationerna och situationerna i pjäsen är enkla och uppenbara. Texten är välskriven om än något ålderdomlig och består av en rad speglande scener där huvudkaraktären väljer. Hon väljer kavaljer, vad gästerna ska göra på middagsbjudningen, vad hon ska ha på sig för klänning. Hon är bortskämd och har uppenbarligen för mycket att välja mellan. I Nikolas tappning så väljer hon och väljer och väljer men gör aldrig det hon säger att hon ska göra. ”Serbien är ett land i simulacra – människor säger att de ska göra saker men ingen gör något. Ingen har gjort något på väldigt länge. De är fast i bilden av sig själva.” Själv har han inga tvivel på sitt arbetssätt och förutsäger att rastlösheten kommer att släppa efterhand. Det gör den. Tjugo minuter sen till ett rep gapar Nikola inför synen han möter: ensemblen har självmant satt sig ner för att läsa igenom akt ett. När vi första gången går upp på stora scenen har det släppt för alla. Den tydliga formen gör att ingen blir osäker av de nya förhållandena. Inte ens när de blir runtkörda på vridscenen, upphöjda tre meter i luften eller nedsänkta under golvet (Nikola har lovat sig själv att använda stora scenens hela tekniska arsenal – för att han kan). Alla zombielekar gav resultat. Även de äldre skådespelarna har köpt konceptet och är roliga, provar, misslyckas, märker det och skiter i det, om vartannat.

Att ta teatern på fullaste allvar men med en kritisk distans är något som varit gemensamt för alla teatrar vi besökt. Det gäller både för publik och för scen. Vi fick höra en historia under en guidad tur på en av stadsteatrarna Ateljé 212 som lade en klangbotten till vistelsen. Under de 78 dagar NATO-bombningarna varade 1999 var dörrarna till teatrarna i Belgrad öppna för alla. För lite eller ingenting kunde en se föreställningar mellan tre och sex på eftermiddagen – den enda tiden det inte var räder. Salongerna var alltid fyllda till brädden. Vladan, vår guide på Ateljé 212, berättar om den tiden med ögonen långt bort i fjärran. ”Festerna på den tiden var de bästa jag någonsin kommer att gå på. Vi började dricka öl klockan nio på morgonen och gick på teater eller spelade själva varje kväll i teaterns skyddsrum. Det fanns in


gen morgondag”. Idag är det skyddsrummet teaterns lilla scen och det är fortfarande fullt varenda kväll.

Sista kvällen i Belgrad blir vi bjudna på middag hemma hos producenten Miki, hans fru och två barn – sex och tio år – som pratar förtjusande bra engelska. ”Det är det enda jag kan göra för dem”, säger Miki. ”Jag kan ge dem tyska och engelska; privatlektioner för att de ska ha verktyg att ta sig härifrån. Jag ser ingen framtid i det här landet.” Fullproppad med gästvänlighet, färska syrliga ostar, saftigt nybakat bröd, salta tjocka skivor kött, späda lökar doppade i salt, pannkakor med hemlagad aprikosmarmelad, turkiskt kaffe och intelligent teater ser jag först Mikis kommentar som djupt pessimistisk. Sedan ser jag något annat: för att sätta det i rörelse som står stilla krävs det nya språk. Miki ger det till sina barn för att han ser en framtid. Nikola ger det till teatern för att han vill förändra den och jag kommer åka toklila Wizzairplan fler gånger till staden där begravningskransar åker buss. Om inte innan så när ”Romeo i Julija” har premiär nästa år!

 

Emma Bexell

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.