Ragnwei Axellie – Alla vita vingar blev svarta

Ragnwei Axellie, författare – debuterade 1979 med diktsamlingen ”Pappa älskade pappa”. ”Vuxenlös”, ”Närleken”, ”Livs-gammal”, ”Lägesrapport” och ”Vem bryr sig?” är andra uppmärksammade titlar ur hennes produktion. Återkommande teman i hennes ...

Av: Ragnwei Axellie | 02 april, 2012
Utopiska geografier

Slask, Polens nationella folklore-ensemble, foto Anna Spysz

Gränslös uppkäftighet i Krakow

Stående ovationer för det svensk-danska bandet Body Sculptures under Unsound i polska Krakow. Och flera internationella samarbeten som ger nya infallsvinklar i en krackelerande värld. Det är Unsound i år ...

Av: Curt Lundberg | 28 oktober, 2016
Essäer om musik

Liten mening om val

Jag skulle kunna skriva ett öppet brev förstås, hoppas att kanske under frukostens förströelser ser Du just min lilla mening. Eller den elektroniska vägen in i regeringskansliet är alltid tillgänglig, förstås, alltid tillgänglig ...

Av: Linda Bönström | 13 september, 2014
Gästkrönikör

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | 26 juli, 2012
Litteraturens porträtt

Den gamla hyttan, ett bedagat kulturslott svept i minnets digitaliserade klichéer. Det sceniska rummets förvandling



Den gamla hyttan hade förvandlats till en konstsalong, en performancehall, ett bedagat kulturslott, ett digitalt tivoli. Foto: Jari NikulaArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutsättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Det var inte den minnestäta närvaron av andligt betingade referenser i rummet av det som en gång utspelats där – i betydelsen historiska tidpunkter, enskilda tillfällen och minnesvärda storheter – som framträdde vid första påseendet. Det var inte heller det faktum att tankarna kring detta historiska skede fortfarande var djupt bevarade av de som fortfarande var i livet och för alltid levde i dessa deras mest högvärderade minnen, detta i tydliga iscensättningar som ständigt återkom som tankereflexer, plötsliga återerinringar eller till och med som mardrömmar, för evigt etablerade i sinnet hos dessa kvarlevande (eller att de var häftade vid de döda på kyrkogården 200 meter därifrån, bevarade i deras halvt om halvt förskingrade, till hälften glömda tingliga och andliga eftermälen förvarade hos anförvanter eller stadfästa och verifierade i diverse historiska tillbakablickar, krönikor i minnesböcker, jubileumsskrifter, etc., undanställda i bibliotek eller i gamla boklådor, vindsutrymmen, etc. och därtill kanske nedlagda som potenta reflexer i sparade verktyg, överdragskläder, gummistövlar, handskar, etc.), och givetvis också som fysiska minnen som för alltid impregnerat deras kroppar i form av inövade rörelsemönster, minnet av handlaget i gamla arbetsgrepp, impulser från värkande leder, alltihop sammantaget som ilande minnesprojektiler i mängden kvarvarande hågkomstsynapser som fortfarande kunde resa genom medvetandet redovisande hela produktionscykeln ledsagade av det enskilda minnet av varje handgrepp, varje liten tidsåtgångs eviga minutvals och timliga tidsavsnitt, varje avstyckad tidspassage.

Minnet fanns dessutom i det sammantagna kollektiva, uttryckt och manifesterat vid konkreta kamratträffar där det hela återberättades med emfas och med det förflutnas melankoliska tonfärg och anda, från grumliga referenser av diverse småstunder eller motsatsvis högvärderade ögonblick till det som i verkligheten en gång varit i verksamhet i sin helhet och pågått i sin självklara närvaro, utspelat sig i alla sina olika delar och förlängda konsekvenser, för att inte tala om mardrömmar eller som ständigt återkommande reminiscenser uttryckt i ångestfyllda konfliktresters abstrakta minnesinslag, i motbjudande aggressionskänslor av bråk, oförrätter, förvecklingar som gått av stapeln i den gamla rökiga, stekheta hyttan, till exempel vid tidiga morgnar när elden var tänd och de morgontrötta hyttarbetarna kom cyklande i vintermorgonens isande kyla och ersatte nattens verkbrutna värmeväktare vid denna eldbemängda ugn.

Det kanske trots allt inte var detta som skapade den största förundran när hyttan trädda fram i sin nya skepnad? Det kanske i huvudsak var själv förändringen, i sig, det abrupta i motsatsens plötsliga inträde på scenen?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Själva bytet av bländverk?

I denna fantasiflygning av ett nonsensetablerat hybrisprojekt som svävar mellan real verklighet och den digitala fantasins lösgjorda poser ligger tankeessensen. Foto: Therese AsplundEller var det bara det ögonblickliga som i den nutida skepnaden direkt kunde beses, igenkännas, och anlända i varseblivningen med sina uppdaterade hågkomster och i sina ting, det som i sin konkreta skepnad omedelbart mäktade återkalla vad som en gång varit (som just martinugnsluckorna – nu både historiskt och materiellt igenrostade – där de ylande slagghundarna en gång framförde sina lass av slagg utvunnen och avyttrad från järnet) även om betraktaren, besökaren i nutid, vore i total avsaknad av minnen från just detta (utan måste få det beskrivet, gestaltat, visat som kvarlämnade ting utpekade som det iögonfallande). Att själva återkallandet genom uppenbarelsen av denna nya skepnad, digitaliserad, bedagad, glänsande, blinkande och glittrande som en tinglig historisk tivoliscen var själva blickpunkten, den fadda eftertankens nutida centrum?

Eller vad var det som förvånade?

Var det den kategoriska självklarhet och elastiska följsamhet med vilken detta rum på sin vandring i historien, utan överdrivna verkar eller ens graden av minnestekniska betänkligheter, förmått ömsa skinn, byta historisk skepnad, i form av utbytt verksamhet, förändrad inriktning, fortfarande och bevisligen med samma källa, men med den nya abstraktionens förvandling till konst, och att den nu kunde träda fram som något alldeles väsensskilt, utgående från dagens sakliga tillstånd, tingliga möjligheter, sociala nödvändigheter och abstrakta, i praktiken tänkta, faciliteter, dessa obevekliga och nytillkomna fakta av den spektakulära uppblandningen av sakligheter och visioner till en digital cirkus, men ändå grundat och fotat på den en gång så tidsmässigt långvariga och långverkande verksamheten?

Nymodigheten hade lyst upp som ett irrande sken inledningsvis och förorsakat reaktioner.

Det fanns dels den faktiska invändningen mot användningen, vad det tingliga, det praktiska och det nödvändiga iscensatte idag, dels den mentala, som kanske stundtals kunde kallas den andliga och i praktiken den kulturella, ibland tilltufsad av rent sentimentala förtecken, att användningen till övervägande del tjänstgjorde i konstens sfär som nu också var det huvudsakliga användningsområdet för hela det sceniska rummet, hela hyttan.

Däri låg den huvudsakliga nutida kritiken.

Hur hade detta gjorts möjligt? Hur kunde detta slaggrykande, stekheta , hyttglåmiga, sotrykande inferno till miljö med sitt dövande dova slammer, sitt monotona helvetesbuller, sina vitmenande dammbemängda ljusstråk och sitt dånande mörkers illustra skepnader och spelande dagrar som verkat i 100-talet år nu plötsligt ha sopats undan och förvandlats till en bländande ljusteknisk exposé av digital verklighet, i en i datateknisk mening försinnligad och abstraherad verksamhet, i betydelse av en ljusets och bländverkens glimrande nutidssaga?

Hur hade förvandlingen kunnat genomföras utan nämnvärda våndor från vare sig tingen eller människorna i fråga?

En digital abstraktion av det tunga arbetet, det gnisslande, rostigt brunockra, nedpyrda minnesekot av den gamla hyttan, upphöjt till digital konst. Foto: Therese AsplundI betraktande av det som en gång varit genuin verksamhet dit denna byggnad tillhört, borde förvandlingen egentligen förorsakat ramaskrin såväl i de berörda själarna som i tingens groteska förvandling till utsmyckning och pråligt tingeltangel. Att det nya rummets skepnad var skränig och gäll, skrällande som en rumsligt etablerad skröna för att inte benämnda det som en förvandling till en historiens sköka.

Att den gamla arbetsvärkta hyttan var förvandlad till ett bedagat kulturslott utsmyckat i minnets vandrande klichéer. Våldtagen kulturellt, socialt korrumperad, till övermåttan klichébemängd.

Med andra ord, förvandlingen hade nästa smugit sig på tå in inte bara i folks medvetande utan i den reella verkligheten med alla ting och vardagligheter, tankar och dagliga betänkligheter på ett nästan abstrakt sätt, med nutida ögon sett. Man trodde, med ett upplevt minne som referens, inte sina ögon vid första påseendet, vid ett betraktande av det naturliga nutida vardagshandhavandet med det respektfullt nedtyngda minnet kvar, utan också det vardagliga hanterandet med de ting som uppdaterats till nutida kulturella formalia och omdefinierats och formats till nya funktioner, sorgligt och talande nog – enkom för att gestalta det gamla.

Bara 200 meter från denna plats, detta nästan antika rum, låg några av de själar begravda som en gång vandrat runt på denna scen, existerat i detta rum iklädda köttliga härbärgen där de ständigt varit dagligt närvarande i sitt vara.

Detta rums tidigare tingliga persona ägde ett hölje av tung tradition och bastant referensbelamring, utgående från en verksamhet som i sin innersta kärna kunde betecknas som livsviktig för landets utveckling och utkomst. Dess historiska aura kunde helt enkelt beskrivas som en genuin bas för landets självbild. En traditionsbunden etablering av det nationella självmedvetandet.

Hela denna förändring av hyttan, av rummets betydelse, dess sceniska innehåll kan för överblickens skull betraktas genom en vandring som ger den upplevda bilden av det till kulturrum och klichébemängd konsthall bedagade scenrummet.

”Vi stiger in i hyttan. De väldiga rostugnarna går rakt upp genom taket och ned genom golvet med en rad små luckor runt där hyttarbetarna en gång skyfflade in kol. Rostugnarna är tutankamiskt mystiska med sina sarkofagiska utmaningar till ungsluckor. Som jättelika termitstackar reser dessa ugnar sig. Här eldades kolet och höll ugnarna i gång för att skilja slagget från tackjärn, här rusade de galna vagnshundarna dånande fram och tillbaks mellan rostugn, masugn och martinugn för att åstadkomma den färdiga produkten till valsverket. Det var skrot, slagg och tackjärn.

Det var arbete.

Vi stannar upp. Insuper doften av gammalt nedlagt arbete. Bara fem minuters promenad från denna rostugn ligger de arbetare begravda som en gång arbetat här. Det är liv och arbete, död och evighet i en snäv cirkel.

Denna produktionscykel skall visas för turister. Arbetets ordning skall bli performance. Arbetet blir konst./.../ ute hörs forsen dåna. Inne i hyttan blir det alltmer dunkelt och konstnärligt. Projiceringar far över väggarna. Videoröster mässar. Digitala ljussken och imaginära skuggor byter plats och skepnader.

This is marvellous! Hörs en konstnär utbrista.

Den gamla hyttan har förvandlats till en konstsalong, en performancehall, ett bedagat kulturslott. Ett digitalt tivoli. Den gruvliknande underjorden öppnas och hela arbetsprocessen i hyttan med de termitstacksliknande rostugnarna och slitet med järnet kring smältugnarna släpps ut ur historien och blir till konst. Turister nedstiger i detta nedlagda arbetsinferno och får känna riktig närhet till arbetet. Får se dessa gnisslande och bråkande vagnhundar yla fram och tillbaks på den historiskt rostiga rälsen /.../.

'När jag steg in i hyttan upplevda jag den brutal i sin råa skönhet' säger en konstnär och installerar nybakade bullar som placeras ut som en rostugnens hemlighet. Att istället för att bearbeta råjärn, slagg och malmtackor i rostugnen gräddas nu på låtsas i någon sorts snällhetsfas en massa mjuka lustfyllt lockande kanelbullar.

/.../

Då ljuder en signal.

Man kunde i dessa absurda konstrasters kölvatten betänka vad som egentligen skett på denna historiska yta. Foto: Therese Asplund  Det är dags för en performance. En projicering iscensätts uppe på hyttans råbarkade inre slaggvägg. En grupp människor sitter vid ett bord och samtalar. De talar franska. De är klädda i arbetskläder. De samtalar om något vardagligt. De har termosar, smörgåsar och kaffekoppar framför sig. Det är en alldaglig situation, i en alldaglig fikahörna...”

Det är alldagligt. Det är vardagligt. Det är vardagen som kliché. Det är fikahörnan som kliché. Det är arbetet som vandrande, stiliserad i efterhand projicerad storbildskliché.

Det är det verkliga livet som kliché.

”Och snart är vi inte i ett grönt tält. Stundtals känns detta som tivoli och som spöktåget när man var liten. In i den ena verkligheten och ut i den andra. En teve som visar en videorulle inne i ett grönt tält. Det är en engelsman som gör något slags flygövningsförsök med en hund där han på hundens rygg riggar ett vingliknande arrangemang som ändå inte orkar lyfta hundstackaren. Man fick sitta och titta innanför ett grönt skynke som kändes sjukhusaktigt med operationskänsla...”

I denna bjärta kontrast mellan hyttans gamla historiska liggsår och denna nutida digitala eufori ligger det tänkta. I denna fantasiflygning av ett nonsensetablerat hybrisprojekt som svävar mellan real verklighet och den digitala fantasins lösgjorda poser ligger tankeessensen.

Det avsedda. Denna digitala cirkus, denna ljusabstraktion, en digital förhöjelse upp i denna signalistiska vintergata utgörande en digital abstraktion av det tunga arbetet, det gnisslande, rostigt brunockra, nedpyrda minnesekot av den gamla hyttan, upphöjt till digital konst.

Man kunde i dessa absurda konstrasters kölvatten betänka vad som egentligen skett på denna historiska yta.

Hade något överhuvudtaget förändrats i och med detta?

Här framstår först och främst byggnaden, hyttan som det sakliga, det rumsliga skelett märkt av tid och rum som härbärgerar hela denna tidsepok som en illustration av tidens gång och dess förvandling dels i tänkandet dels i den rumsliga användningen. Som om hela verksamhetens alla historiska verksamheter förvandlats till digitala ting och det tingliga blivit till historiska fetischer och dess uttryck arrangeras och blivit till digitala ljusbilder som klichéer. Den gamla hyttan som bedagat kulturslott belamrat och ockuperat av den historiska klichébilden av sig själv. Nu abstraherad badande, dansande upp i ett digitalt inferno av intighet.

 

Benny Holmberg

Citaten är tagna ur Benny Holmbergs text ”Arbetet som konst, konstnärligt arbete eller bara konstigt arbete”, ur antologin Insikter, red. Stefan Estby

 

Ur arkivet

view_module reorder

Jubilerande änder

I bokhandeln (fast den är mest bara en större tidningskiosk) på Logan Airport i Boston säljs röda sockor, krus och tröjor med Red Sox-emblemet, det framgångsrika lokala baseball-laget vars historia ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 24 maj, 2016

Foto Bonniers

Gudsnärvaro i Lars Noréns diktning

Lars Norén är en av våra främsta dramatiker. Mindre känt för en vidare allmänhet är Noréns poetiska verksamheter. Han började som diktare i början av 60-talet har under många år ...

Av: Hans-Evert Renérius | Essäer om litteratur & böcker | 08 december, 2017

Det fullkomne liv

Følgende utsagn kan synes å være svært trivielt: at i vår egen tid gis det folk som søker etter livets opprinnelse, opphav, kilde, og slik var det også før tiden ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 januari, 2010

En essä om ingenting

”Tystnad”, svarade Murke. ”Jag samlar tystnad.” I Heinrich Bölls novell ”Doktor Murkes samlade tystnad” möter vi Murke som arbetar på en radiostation. En av hans egenheter är att han samlar på ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 september, 2012

Ett försök till verklighetsåtergivning

Alain Robbe-Grillet (1922–2008). Foto: Il Manifesto TEMA BILDNING Författaren och filmregissören Alain Robbe-Grillet har avlidit. En av 1900-talets mest originella modernister har alltså gått ur tiden. Han var verksam i över ...

Av: Mikael Andersson | Litteraturens porträtt | 07 april, 2008

Bild: Hebriana Alainentalo

17 dikter av Carsten Palmer Schale

Splittrande självpresentation

Av: Carster Palmer Schale | Utopiska geografier | 13 juni, 2016

Metaltown 2011 - två dagar av metal

I år var första året som Metaltown inte arrangerades på sin sedvanliga plats i hjärtat av Göteborgs hamn. Istället hade man valt att placera festivalen på en galoppbana på Hisingen ...

Av: Linda Olsson | Kulturreportage | 03 juli, 2011

Nemesis, Allāt och den som tillägnar. Museum of Fine Arts of Lyon. Foto: Rama, Wikimedia Commons, Cc

De kloka och vackra, sataniska verserna

Det står ett vitt hus längs Fyrisån på Västra Ågatan i Uppsala som kallas Olympen. Det är mest känt genom Ture Nermans studentroman med samma namn från 1913. Huset är ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 25 februari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.