Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Made music+art+dance+etc



Made music+art+dance+etc

Den nionde till tolfte maj var det dags för årets kanske mest konstnärligt intressanta företeelse i Umeå – Madefestivalen på NorrlandsOperan. Tidningen Kulturen besökte festivalen och slog sina lovar kring konsten och kulturen. 

made.jpg

  

Appelquist, Lift och den nya Midaircondo

lift.jpg 
 
Hans Appelquist och LIFT
Genre: Elektronisk musik
Black Box, NorrlandsOperan

Umeås egen elektronikamusikförening Moonshake anordnar en kväll tillägnad de smala electropopartisterna med bland annat Hans Appelquist och det kvinnliga röstmagikerna LIFT.

Först ut är Apelquist. In på scen äntrar en ganska tystlåten Hans. Han börjar plinka lite på sin lap-top, tar några ackord på sin el-gura och sätter igång. Naima var hans senaste skiva. De flesta av låtarna från den spelas här. Musik med underliga titlar såsom Små människor utan hår och Naima tecknar i ditt skrev. Det är lättlyssnat, lågmält och avslappnat, med samplingar av djur och med gullig animation i bakgrunden. Som en röd tråd genom hela repertoaren finns Appelquists orakelgestalt Naima, kvinnan med pelikanmasken. På storbildsskärm ser vi henne hjälpa människor att hitta rätt i sin tillvaro.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Musiken, animationen, det mesta är sig likt i Appelquistland. Inga överraskningar och inga nya låtar ges och praktiskt taget ingen kontakt har han med publiken. Lite trist kan tyckas. Ett sådant här tillfälle hade ju passat alldeles utmärkt att promota sin kommande skiva Sifantin och mörkret och kanske ge ett litet smakprov. Men icke. Till nästa gång borde Hans våga ta ut svängarna mer, överraska och ta publikkontakt.

Skrik, flås, rap och ett djupt andetag. Allt kan bli musik i alla fall om man lyssnar till den tvåhövdade duon LIFT, med Randi Pontoppidan från Danmark och Sissel Vera Pettersen från Norge. Med olika munläten skapar de häftig, tankeväckande musik med influenser från såväl den nordiska folkmusiken som från den samiska jojken. Sakta men säkert bygger LIFT upp sina låtar, samplar, lägger till och tar bort läten. Loopar dem, lägger till effekter. Det blir storslaget och mycket stämningsfullt. Fortsätter de i samma stil, kan de kalla sig ”de nya Midaircondo”.

Petter Stjernstedt


Play in Perspective

Anja Arnquist och Kajsa Sandström

Denna dansinstallation av Anja Arnquist och Kajsa Sandström var både humoristisk och intressant. Den levererar vad den utlovar. Två dansare med en videokamera där simultant bilden projiceras på en duk. En liten leksaksbil placeras nära kameran som dansarna sedan förhåller sig till i rummets kortända där de framstår som jämnstora med bilen. Vidare introduceras en stol, en parfymflaska och slutligen en grodbakelse som skärs isär och som förorsakar en krock. Med inblåst cigarettrök framstår krocken som våldsam där den projiceras samtidigt som den framstår som barnslig där dansarna ligger på golvet. Även det ett spel med perspektiv.

Daniel Pedersen

 


Ord, dans, ljud ... och ljus

Ingeringeringar
Black box, NorrlandsOperan

 

ingeringeringer.jpg 
foto NorrlandsOperan

Måste man fina ord för detta format? Försöken riskerar att klippa föreställningen kort och göra den orättvisa. Ord, dans, ljud och projektioner blandas. Tre unga kvinnor möter oss på scenen. En stickar, en klipper figurer som placeras på en OHapparat medan den tredje spelar upp en text om att inte passa in, att sticka ut, men inte för mycket – inte heller vara för mesig, att vilja skrika inom – men inte så högt att det hörs ut, hur det skälver inom – samtidigt som ytan måste vara lugn, ja ni förstår… helt enkelt en text om att vara människa. Frågan om vad det innebär att vara människa, vilka normerna är, vilka värderingarna är undersöks mycket humoristiskt i föreställningen. Användningen av scenrummet och användandet av en ljudteknik där de loopar det redan sagda, adderar mer ljud och bygger en ljudkuliss är oerhört effektiv för att bygga ett mycket suggestivt sceniskt universum. Även balansen mellan det högljudda och det lågmälda behärskar gruppen. Föreställningens slut består av två ”dansnummer”. Det ena är en vansinnesdans där hela teaterlokalen och allt löst utnyttjas. En ren bärsärkargång där stolar kastas in på scenen, utrymmet under åskådarnas platser blir en resonanslåda när dansaren verkar gå lös på konstruktionen med ett stålrör, dörrar kastas upp och väggarna får ta emot mängder av sparkar. Allt slutar med att en annan av gruppens medlemmar efter ett stillsamt fotbad på scenen lugnt dansar som om för att torka fötterna. Det hela fick mig att tänka på Audreys jazzdans i Twin Peaks. Sedan mörker och slutet. Aldrig tråkigt, alltid tänkvärt.

Daniel Pedersen


Kroppen och världen

Matthew Barney
The Cremaster cycle (1-5)

 

cremaster-cycle1.jpg 
 

Under festivalen visades de fem delarna i Matthew Barneys The Cremaster Cycle. Cykeln är ungefär sju timmar lång i sin helhet och den behandlar i vid mening kroppslighet och reproduktion. Men det är kroppslighet i utvidgad mening där även byggnader och landskap involveras. Cykelns tredje del är den längsta och mest påkostade där både Empire State Building och Guggenheim, båda med hemvist i New York, spelar en viktig roll. Att den också handlar om kön står klart. Jämför exempelvis den erigerade Empire State Building med den kurviga formen hos Guggenheimmuseet. Egentligen är det svårt att skriva någonting nytt om denna cykel då den sedan länge blivit uttjatad och sönderanalyserad. Låt oss istället tala om premisserna för filmen. Att det är ett avantgardverk, som det annonseras i festivalprogrammet, är förmodligen felaktigt. Mig veterligen har aldrig avantgardeverk uppbackats av så många kommersiella miljoner som detta verk och kanske var det själva vetskapen om produktionens magnitud som fick mig att först se på verket med mycket kritisk blick. Den vidgade frågan som verket istället lämnar efter sig är om man kan, eller om det är önskvärt, att möta konstverk utan förkunskap om deras tillblivelse. Kan man möta konstverk utan hänsyn till konstmarknadens värdering? Selektiv glömska är sällan ett alternativ. Men även om kostnaderna för ett dylikt projekt är bortom fantasins gräns för många konstnärer så är det cykelns bisarra konstnärliga estetik som kvardröjer hos mig och inte svulstigheten i produktionen. Ett intryck som egentligen är ett gott betyg för verket som helhet; det lyckades övertyga trots sitt rykte.

Daniel Pedersen


Lita på konstnären?

Lunchseminarium med Balàzs Kicsiny, Roland Spolander och Per Nilsson.

MADE-festivalens första lunchseminarium hade temat ”Förtroende”. Ämnet diskuterades av bland andra den inbjudne ungerske konstnären Balàzs Kicsiny. Frågorna var många. Skall man lita på konstnärer? I vilken mening litar man då på dem? Är det vidare konstverken eller konstnärerna man bör lita på?

Kicsiny menade att man bör vara skeptisk till konstnärernas egna krav på förtroende. Man bör inte lita på en konstnär bara för att denne är konstnär. Frågan verkar snarare vara vilka förväntningar vi har på konstnären och inte minst konsten. Kan man egentligen ha några förväntningar på en konstnär förutom att denne skapar konst?

Frågan om man bör lita på konstnärer är mycket intressant och den tjänar inte minst som en spegel för den som svarar på den; vilka är förväntningarna som vi litar på att konstnären med sin konst skall uppfylla?

Daniel Pedersen


Vibrerande ljudkonst

Phantom Orchard, Zeena Parkins och Ikue Mori
Black Box, Norrlands Operan

 

zena.jpg 
Zeena Parkins och Ikue Mori.
foto Petter Stjernstedt

Zeena Parkins, en amerikansk helt lysande improvisatör, kompositör och en mästare på elektrisk harpa. Ikue Mori, en lika duktig och lekfull elektronikaartist vars instrument är en lap-top. Tillsammans blir de Phantom Orchard, duon som får hela NorrlandsOperan att vibrera. 

Deras musik, som är ett enda stort flöde av ljud, griper tag, skakar om och översköljer en med intryck. Ett ständigt bubblande, droppande och ljudande. Med naturen ständigt närvarande. Med fågelkvitter och i bakgrunden videosekvenser med fjärilar och stjärnor som tindrar. Något genuint eget och annorlunda, utan någon större struktur till både dess för- och nackdel. Avsaknaden av en större helhet är ibland påtaglig. Kanske är det inte så konstigt när det mesta är improviserat. Ett skickligt musik- och ljudbygge är det hur som helst där det lågmälda blandas med det storslagna och det gladlynta med det mörka, dova.

Lika häftig är Parkins showframträdande. Det är en fröjd att se på när Parkins kommer igång och börjar slå och banka, gno och gnugga och scratcha mot harpan. Och mitt i alltihop tar hon fram en borste som hon med våld drar efter harpsträngarna. Det är när Parkins lekfullhet kommer till liv som framträdandet blir som allra bäst.

Petter Stjernstedt

 


Om kiss, konst och genus och vår oförmåga att debattera saken

Itziar Okariz 

 

Itziar Okariz 
 Itziar Okariz. foto Norrlandsopera

Made-festi valen skulle förvandla Norrlandsoperan till ett drivhus för nya idéer och happenings, skapa ett möte mellan olika konstformer, vara en plattform för oväntade fusioner av skaparlusta. Man kan då undra om det inte var just det som faktiskt hände när Itziar Okariz kissperformance plötsligt blev till en tvåmansshow, då en okänd man klev in, fångade hennes kiss i en pipett och utropade ”This is art!”

Den okände mannen visade sig vara Dorinel Marc, en konstnär som har som sin grej att hoppa in i andras konstverk och på så sätt testa var konstens gränser går. När Itziar Okariz konst går ut på att bryta normer som finns i det offentliga rummet, vill Dorinel Marc se vad som händer när man bryter de normer som finns inom konsten. Visst är väl frågan intressant på många sätt, men reaktionerna kring hela händelsen har varit rätt dogmatiska. Dorinel Marc utmålades direkt som en dåre, en galning som kallar sig konstnär. Plötsligt framstod Itziar Okariz som den sanna konstnären. Bara några sekunder tidigare var det hon som var slagpåsen, den icke trovärdiga konstnären som skulle göra något så upprörande som att kissa för våra skattepengar. I en handvändning blev hon den förorättade artisten med allas sympatier. Vi tycks som programmerade att välja sida, att tänka antingen-eller, vän eller ovän. Varför inte se en poäng i bådas konst, eller åtminstone vidga debatten något? Visst var det respektlöst, visst var det en integritetskränkning. Människan bakom konstnären, Itziar, ska inte behöva behandlas så. Ur en humanistisk synvinkel gör det ont..

Men det kanske kan blåsa liv i en konstdebatt som den senaste tiden uppvisat ganska triviala nivåer. För hur har man egentligen debatterat kring Itziar Okariz kissperformance? Vem har vi låtit ta ordet och lägga ribban för diskussionen? Jo, moderaten Anders Ågren som avfärdat hela saken med att det är slöseri med skattepengar att anlita en konstnär som ska kissa inför publik. Sedan har tugget varit igång, ”jag kan också ställa mig i ett gathörn och kissa och sedan kalla mig konstnär.” Ja fy för de galna konstnärerna. Ingen tycks någonsin vara intresserad av att komma ned till kärnan med Itziar Okariz verk. Hon har en feministisk teoribildning i ryggen som går ut på att ifrågasätta normer för hur män och kvinnor får uppträda. Hon sätter fingret på reglerna för kroppsspråk, hon vill se vad som händer när en kvinna står bredbent och kissar i ett offentligt rum. Hon vill leka med roller, och som hon säger, framföra en ”act of masculinity”. Det intressanta är inte sekunderna av kissande. Det är vi som åskådare, vi som representanter av ett samhälle, som kulturbärare, det är våra reaktioner som blir brännpunkten och poängen med verket. Det verkar helt ha gått folk förbi. Graden av upprördhet och valet av fokus i den senaste tidens debatter ger en rätt dyster bild. Vi biter oss själva i svansen. Vi är avslöjade.

Kirsti Jönson

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.