Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Meningen med ett meningslöst berättande i elfte timmen



Life and Times Episode 1 Med Life and Times finns det ett före och ett efter – ett innan jag såg föreställningen och ett efteråt, säger Birgitta Winnberg Rydh, konstnärlig ledare för Göteborgs Dans och Teaterfestival.

I am not alone responsible to entertain the audience myself, the responsibility is also on the audience, säger Pavol Liska från Nature Theater of Oklahoma.

Kelly Kopper håller med: nej, det är omöjligt att underhålla någon i 12 timmar.

Fem delar, tolv timmar, arton år. Så långt har Nature Theater of Oklahoma kommit hittills. De berättar att föreställningens del fem har världspremiär i kväll – för dem som stannar kvar. Mycket riktigt är alla inte kvar tills dess, än mindre vakna. När episod 5.2 ska visas och den sista pausens sockerkick har delats ut, då har klockan har då hunnit bli 02. De som inte redan gått hem halvsover i teaterbaren eller ligger utsträckta på en tom bänkrad. Daniel Lower, husbandets pianist, berättar att de naturfärgade kuvert som vi nyligen tilldelats, men ännu inte tillåtits öppna är vad vi ska spendera nästkommande timme med.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I en mörk sal sticker vi på order ner händerna i kuverten för att fiska upp varsin läslampa. Han instruerar likt en flygvärdinna och hänger som ett pedagogiskt exempel läslampan om halsen.

– Tänd den med tumme och pekfinger och ta sedan upp boken ur kuvertet. Men öppna den inte, inte ännu.
Vi håller förklaringen till Life and Times i händerna och har en timme på oss:

– Från det att jag börjar spela till dess att jag slutar. Lämna sedan tillbaks boken och lampan på vägen ut.
Han upprepar: lämna tillbaks allting. Det tillhör inte er.
Den halvtomma salen skrattar lite nervöst, men upptäcker snart hans allvar, när han tillägger:
– Ni kommer inte att kunna lämna teatern utan att lämna tillbaks det.
Skratten avstannar och han sätter sig vid elorgeln. Från en stor ensemble på scen återstår nu bara han.

Akt 5.2. Högt och skränigt, stressigt. Vi läser i våra respektive lampors ljus. En skräckopera. Boken är en serieroman över huvudrollens sista tonår och sexuella debut. Illustrerar orden gör en tecknad Kama Sutra av och med NTO:s två konstnärliga ledare, Kelly Kopper och Pavol Liska. Jag vänder mig om liksom Amelie från Montmartre och ser salen läsa, undrar varför, varför, men stannar kvar. Bläddrar fram till eftertexten och föreställningens bakgrundshistoria; frågan "what's the story of your life?", som satte igång allt.

Frågan hade ställts till den tidigare NTO-medverkande Kristin Worrall, som därefter hade svarat, per telefon. Den sammanlagda samtalstiden slutade på 16 timmar och är nu vad som NTO utgår från – transkriberat. Med de fem episoderna har NTO nu kommit halvvägs.

Tife and times Episode 2I transkriptionen har alla ljud översatts, ord, såsom mummel. Allting spelas, dansas, sjungs, skriks.

I ett telefonsamtal måste de som talar ta till andra metoder för att ersätta det uteblivna kroppsspråket och minspelet, skriver Kelly Kopper och Pavol Liska.

I'm so…
Shall I start?
Ok… um…
Like…

Alla ord får samma värde och på så sätt blir föreställningen ett lika journalistiskt som konstnärligt experiment. Det är oundvikligt att ställa sig frågan: vad är ett ord och var går egentligen skiljelinjen mellan ord och ljud?

En kvinna. Mungipor. Hon börjar sjunga. Hon gör en annans talspråk till sitt eget. Ett husband som snart också visar sig höra till scenen.

I episod ett går huvudkaraktären från nyfödd till mycket ung. Fastän transkriptionen är kronologisk, så är Kristin Worralls berättelse som vilken annan muntlig berättelse som helst: hon glömmer saker, blandar ihop tillfällen eller upprepar sig. Fastän vi har hört det så många gånger förut, så gläds jag när hon funderar på om hennes andra minne springer ur ett faktiskt minne eller om det är någonting som hon har efterkonstruerat efter att ha sett fotografier från tillfället.

– Eller finns det ens något fotografi från just då? Hur kan jag då annat än faktiskt minnas det, om det inte finns någon bild… fast kanske har jag fantiserat ihop bilden själv, efter de berättelser som jag hör.

Tillsammans med hennes reflektioner på scenen går tiden ur led och föreställningen ter sig därefter; spretig, glättig, slumpartad. Och ändå så sammanhållen. Det är iscensättningen som bär. Anne Mridley, Julie La Mendola och Asli Bulbul börjar på scen. En trippel, tuggummituggande Lotta på Bråkmakargatan. Men, allteftersom pojkgestalter i hennes dåvarande umgänge nämns, hoppar en sådan också in på scen. Någon har skägg och ölmage, en annan är inte mycket äldre än jag själv. De har alla olika åldrar, men spelar samma tolvåring, vars namn varierar beroende på vem som sjunger jag-rösten. Identiteterna hoppar liksom under en uppväxt och det spretiga slätas ut.

– De är ju faktiskt ganska fula, allihop, säger en i mitt sällskap, och jag kan inte annat än hålla med. Ingen på scenen är särskilt vacker och de anstränger sig inte heller för att vara det. Inte ens varandra försöker de likna, utan alla bär med sig sin egen person in i tidsspiralen, och den aktuella flickans karaktär blir tusen. Liksom en spegling av publiken.

För nog följer vi med, och nog känner vi igen oss. Pauserna, som infaller ungefär varannan timme, fylls av allt fler reflektioner om vår egen uppväxt. Vårt sällskap är av tre nationalitetsursprung och av två kön. Ändå tycks vi dela samma historia och det blir ett samtal som fortsätter i flera dagar.

– Har ni tänkt på…
– Ja, det har jag.

eller

– Jag kom plötsligt att minnas…
– Jag också!

Vi börjar tala som hon gör:

I have to tell you another story that I have very strongly in mind….

och:

Yeah, whatever.

Berättelsen som gör livet. Och berättat, det har vi alltid gjort, liksom vi genast utvärderar vad vi själva berättar:

God, this must be so boring for you.

eller:

Wait, why did I bring this up?

Life and Times Episode 3, 4Åter till den första akten och till första kvinna ut på scen: hennes mungipor får människor att skratta – åt henne, åt sig själva eller utan att veta varför. Hennes ord är banala och jag märker snart att jag inte måste lyssna till alla. På två stora tv-skärmar visas den aktuella transkriptionen, en fördel för dem som inte hänger med i det snabba tungomålet, som är enskilt för var person som tar till orda

Men texterna understryker också det skrivna ordets närvaro i föreställningen. Sufflösen dansar tillsammans med bandet och lyfter skyltar med kodord för de olika koreografiska partierna. Jag undrar, och i femte episodens bok läser jag svaret: första aktens iscensättning av transkriptionen var slumpartad och endast via öronsnäckor får skådespelarna höra vilka stycken text som de i slumpartat urval, och i samma stund, ska sjunga.

Den andra episoden, och huvudkaraktärens tidiga tonår, går som en dans – i bokstavlig mening. Ett tiotal lokalt rekryterade skådespelare och dansare och har tillsammans med delar av bandet anslutit på scen. I Adidasdressar av otaliga färger och ditofärgade Converse sätter de sig truppen i sin fulla mängd på scenkanten. Liksom mellanstadiedisco betraktar sin publik, eller spegelbild. Den efterföljande middagen serveras av skådespelarna själva: hamburgers and baked potatoes, liksom på Worralls första fest. Vi äter under tystnad, för att snart åter förflyttas till de såpoperor som hennes tonår präglades av. Väggar, möbler, kläder, ja, klassiska, klichéer. För visst är det i en kliché som vi alla upplever våra första kyssar, kärlekar, fyllor och gudsfruktan – oavsett plats. För, om det är något som blir uppenbart i Life and Times, så är det att den går att relatera till det. Oavsett vår egen historia. Det här beror delvis på att det bara är Worralls muntliga historia som är aktualiserad, delvis på att en bild säger mer än tusen ord, och att bilderna är det upp till oss själva att addera till vardera ord och således till skådespelet. Självklart är flickornas lek med barbiedockorna både banal och provocerande, likaså är hennes familjära och skolkamratliga hierarkier absurda. Men om de inte vore på det viset, så hade vi inte heller uppmärksammat händelserna på de sätt som vi nu gör. Varför är det såhär? I de grälla färgerna understryks frågorna, våra ögon får ge svaren.

I såpoperan har dramat förändrats – det har blivit ett drama: Agatha Christies The Mousetrapper – en uppsättning som visats i nästan femtio år och nu också på Backa teater… nästan. Allting utom manuset är intakt och för att prova ännu en dramaturgisks metod har Christies manus i sista sekund bytt ut det mot… ja, gissa vad?

Men till skillnad från de tidigare partierna får nu även telefonintervjuaren en framträdande roll, här som detektivens och älskarens. Vi blir tv-publiken och Worralls fantasier om att bli ett med sin favoritsåpa blir verklighet genom oss.

Det är en medelklassens berättelse, men den berättas av alla och blir till allas. Vi är en, men vi är också många, som sångerna har sjungit genom tiderna. På samma sätt inkluderas berättelsens biroller i jagets berättelse och livsödet multipliceras, blir flerspråkigt.

– Plötsligt förstår man hur enkel plotten är, säger en i mitt sällskap, och vi andra instämmer. Det är mycket enkelt, så enkelt att jag stundtals frågar om det ens finns någon mening med att berätta en sådan historia. Några sekunder senare slås jag förstås av berättandets egen kärna; genom meningslösheten får den mening, genom andras liv ser vi vårt eget, så har det alltid varit. Och vad Life and Times ytterligare understryker är att det talade språket innebär är mer än vad det skrivna ordet rymmer. Bilden är vår gemensamma, liksom tiden. Men, just tiden är vad jag slutligen funderar över. Tolv, nästan 13 timmar. I elfte timmen tröttnar jag och utan kropparna på scen ser jag inte längre någon anledning att stanna kvar. Men jag gör det ändå, upplevelsen har blivit till en utmaning och jag fortsätter. För, så som bokens eftertexter beskriver: life and times has existed long before a whole life story.

Hälften av det transkriberade materialet återstår och redan i sommar planerar kompaniet presentera den sjätte episoden i Berlin. Den slutliga produktionen beräknas bli en 24-timmars-föreställning, och om de själva har någon uppfattning om hur det kommer att bli är omöjligt att säga. Uppenbart är dock att de kommer att stå vid sina, eller snarare, vid Kristin Worralls ord. Men det är inte med hennes ord som de avslutar Life and Times i Göteborg, det är med den framlidne koreografen Merce Cunninghams:

If it is easy, we have not yet arrived where we could be.

Med de orden i tanken lämnar jag bok och läslampa åter, får en sista kopp varm choklad och går ut från teatern. Men jag lämnar inte Life and Times. För på samma sätt som Nature Theater of Oklahoma arbetar med ett funnet material, så gör jag det också; mitt eget. Så också jag fortsätter.

Frida Sandström

Fakta

Life and Times – episodes 1 – 5
Regi: Pavol Liska och Kelly Copper
Efter ett telefonsamtal med Kristin Worrall
Originalmusik: Robert M. Johanson (Episod 1)
Robert M. Johanson och Julie Lamendola (Episod 2)
Robert M. Johanson och Daniel Gower (Episod 3&4, episod 4.5)
Daniel Gower (Episod 5)
Design: Peter Nigrini
Dramaturgi: Florian Malzacher
Producent: Dany Naierman
Ljudteknik: Daniel Gower
Medverkande: Ilan Bachrach, Asli Bulbul, Elisabeth Conner, Gabel Eiben, Daniel Gower, Anne Gridley, Robert M. Johanson, Matthew Korahais, Julie Lamendola, Kristin Worrall
Nature Theatre of Oklahoma
Göteborgs Dans och Teterfestival i samarbete med Backa teater, Göteborg

 

Läs även Frida Sandströms intervju med Birgitta Winnberg Rydh, konstnärlig ledare för Dans- & Teaterfestivalen.

 http://tidningenkulturen.se/artiklar/scenkonst/reportage-om-scenkonst/14948-dans-a-teaterfestivalen-i-goeteborg-2013-binaer-planering-i-tid-och-rum

Läs också Lena Lidéns reflektioner kring ytterligare ett antal performance under Dans- & Teaterfestivalen.

 http://tidningenkulturen.se/artiklar/scenkonst/reportage-om-scenkonst/14949-crew--eric-joris--cape-och-kurt-hentschlaeger--feed-intryck-fran-dans-och-teaterfestivalen-i-goeteborg-2013

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.