Vincent van Gogh och orientalismen – Del 2

Vincent van Gogh var japonist – inte orientalist. I artonhundratalets Japan finner man en konst som skiljer sig väsentligt från den västerländska. Den typ av japansk konst som här är ...

Av: Allan Persson | 31 december, 2012
Essäer om konst

Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri

Sedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 augusti, 2012
Essäer om konst

Special: Pride

    Foto: Sofie Nikolajsen Bergh.  Special: Pride   Essäer - Religion Queer Jihad Religionshistorikern Simon Sorgenfrei utforskar en problematik som sälla­n diskuterats i våra tidningar: homosexualitet och islam. Sedan tio år tillbaka finns det ...

Av: Agneta Tröjer & Sarah Degerhammar & Mårten Björk & Simon Sorgenfrei | 03 augusti, 2007
Reportage om politik & samhälle

Det litterära utövandet är ultraviola

"Problemet med att vara utmanande som människa, litterärt eller på något annat transgenitalt vis, är att viljan ofta vänder sig utåt i sitt sökande, istället för att, som ett spegelglas ...

Av: Freke Räihä | 06 juli, 2010
Essäer

CREW – Eric Joris – C.a.p.e. och Kurt Hentschläger – FEED. Intryck från Dans- och Teaterfestivalen i Göteborg 2013



Kurt Hentschlägers FEED blir en skräckelig första upplevelse för skribentenHur mycket litar du på andra människor, på okända människor och människor vars ansikten du inte ser? Det blev utgångspunkten för de två upplevelser från Dans- och Teaterfestivalen i Göteborg 2013 som jag varit med om.

Man kan inte kalla dessa upplevelser föreställningar i traditionell bemärkelse, för de har inga lätt igenkännbara yttre former. Istället överlämnar man sig i händerna på artisterna: i fallet CREW – Eric Joris skapas förtroendet genom en varsam och intresserad introduktion, när det gäller Kurt Hentschläger blir det en skräckupplevelse med en introduktion som består av ett papper där det står skrivet alla skäl till varför man inte bör delta; migrän, panikattack, graviditet, känslighet för stroboskopljus och klaustrofobi är bara några saker man kan drabbas av om man tittar på FEED.

Det underliga är att ingen varnat för högt ljud och redan när föreställningen startar, så framträder det brusande basfyllda högfrekventa ljudet, som av en högtalare som gått sönder på en hög frekvens. Min väninna som har tinnitus måste lämna direkt. Vi i publiken sitter axel mot axel och måste ha våra väskor i knäet, eftersom det måste vara lätt att ta sig ut i fall någonting händer. Vi har fått instruktioner att följa bänkraden och sedan ledas ut av en vakt som sitter på den yttersta stolen.

På en stor duk framför oss spelas en animerad film av en naken människa vars kropp genomfars av små ryckningar, som hos ett foster. Figuren rör sig över duken i alla riktningar och snart uppstår det fler, likadana som rör sig på samma sätt utan att vidröra varandra. Ibland krockar de och blir då halvgenomskinliga, som när två hologram möts.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Tillsammans med den ihållande plågsamma musiken och rummets mörker känns det hela märkligt makabert och tryckande, som om något olycksbådande kommit flygande över våra huvuden. När sedan röken kommer, tjock och vit, bakifrån som om någon ville kväva en, får jag nog. Men hjälp av de andra besökarnas händer och utrymmet mellan deras knän och raden framförs ryggar går jag ut mot min vakt som tittar allvarligt på mig och tar min hand. Innan vi når dörren har röken fyllt hela utrymmet fullständigt och jag känner bara hans hand i min, ser inte ett dugg. Sammanfattningsvis helt outhärdligt faktiskt.

Tur att den andra performanceuppsättningen C.a.p.e. är desto mer njutbar. Här sätter man sig vid ett bord mitt ute på Järntorget i Göteborg, mittemot sin guide. Hon förklarar att hon skall vara med mig under hela ”resan” och att jag skall känna henne som en hand som leder mig åt ett visst håll eller att hon justerar min väg genom att visa var jag skall svänga. I en mundering av heltäckande mask över munnen, dataskärm för ögonen, hörlurar och ett högteknologiskt backpack på ryggen känner jag mig maskerad. Som om jag inte syntes. Min guide fortsätter berätta att jag ska gå sakta och försiktigt, att jag i varje ögonblick har 240 graders vy över var jag virtuellt befinner mig och att jag ska titta åt så många håll som möjligt under vägens gång.

När hon ser att jag hört och förstått stänger hon in mig i den virtuella verkligheten. Framför mig står en kvinna och välkomnar mig till Bryssel. Vi är i en hög byggnad utomhus med vyer åt alla håll. De första stegen stapplar jag, men ju längre jag går desto mer litar jag på min ledsagare och på upplevelsen. Vi rör oss i olika miljöer, en kyrka där jag möter en svart man som byter röret jag har i min hand mot en lite papperslapp. Sedan vidare till en gata med en orientalisk marknad där en annan man skriver något på lappen som jag fått. Jag känner rörelsen av pennan i handen och ler. Detta är en riktigt varm och upplyftande upplevelse.

Lena Lidén

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Livsmotet

Forord Å ha et liv å føre forlanger mye mot – livsmot. Om vi knytter an til den melankolske dikterfilosofen Martin Heidegger, så kjenner ingen av oss til hvordan livet var ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 november, 2014

Det sceniska rummet. Ett sommarminne

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 27 augusti, 2012

Stjärnhängningen

”Lite till höger Eva”, Erika höll varsamt i stjärnan och kände dess värme fortplanta sig i sin tunna, men ändamålsenligt formade kropp. ”Annars blir pappa arg.” Orden var inte särskilt allvarligt ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 25 december, 2013

Å ha et filosofisk liv å føre

Innledning For meg innebærer livet mitt ikke bare at livet er mitt eget, og ingen annens, eller at jeg har et liv å føre. ‘Å ha et liv å føre’ betyr ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2013

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | Kulturreportage | 29 november, 2012

Uppsala reggaefestival 2011

På Uppsala reggaefestival samlas mångkultur från alla olika åldrar för att förenas i baktakt. Reggaen inger en atmosfär som lägger sig över hela festivalområdet och publiken tycks glömma både tid ...

Av: Moa Hjärtström och Liv Nordgren | Allmänna reportage | 11 augusti, 2011

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.