Detalj ur omslaget till

Vad kan vi lära av Läsebok för folkskolan?

I ”Läsebok för folkskolan” – huvudlärobok för svenska skolbarn fram till 1960-talet – speglas tydligt hur ett samhälles rådande mentaliteter reproduceras när det gäller att smidigt infoga de unga i ...

Av: Björn Gustavsson | 13 juli, 2017
Björn Gustavsson

Eslövs kulturskola håller till i Gamla Rådhuset. Foto: David Castor

Kulturskolan, en livsnödvändighet?

Kulturskolan är en organisation där minst tre av ämnena musik, bildkonst, teater, dans och film/video finns som frivillig, regelbundet återkommande verksamhet för barn och ungdom efter skoldagens slut. Verksamheten skall ...

Av: Kajsa Ljusegren | 06 januari, 2016
Kulturreportage

”Till alla säger jag förlåt” – En betraktelse om döendet i tiden

I vår framåtrusande samtid blir legender snart till myt, myten vår lösryckta historia, historien en verklighet utan grund för empirin, som en frånvarande empati där drömmarna ingår som jagande element ...

Av: Göran af Gröning | 30 november, 2013
Övriga porträtt

Om Donatien Alphonse François de Sade, markisen

Det var pompa och ståt, stela ceremonier och stram högtidlighet. Det var påbjudet överdåd och allt vad som vid denna tid tillhörde ett bröllop som välsignats av monarken Ludvig XV ...

Av: Crister Enander | 02 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

CREW – Eric Joris – C.a.p.e. och Kurt Hentschläger – FEED. Intryck från Dans- och Teaterfestivalen i Göteborg 2013



Kurt Hentschlägers FEED blir en skräckelig första upplevelse för skribentenHur mycket litar du på andra människor, på okända människor och människor vars ansikten du inte ser? Det blev utgångspunkten för de två upplevelser från Dans- och Teaterfestivalen i Göteborg 2013 som jag varit med om.

Man kan inte kalla dessa upplevelser föreställningar i traditionell bemärkelse, för de har inga lätt igenkännbara yttre former. Istället överlämnar man sig i händerna på artisterna: i fallet CREW – Eric Joris skapas förtroendet genom en varsam och intresserad introduktion, när det gäller Kurt Hentschläger blir det en skräckupplevelse med en introduktion som består av ett papper där det står skrivet alla skäl till varför man inte bör delta; migrän, panikattack, graviditet, känslighet för stroboskopljus och klaustrofobi är bara några saker man kan drabbas av om man tittar på FEED.

Det underliga är att ingen varnat för högt ljud och redan när föreställningen startar, så framträder det brusande basfyllda högfrekventa ljudet, som av en högtalare som gått sönder på en hög frekvens. Min väninna som har tinnitus måste lämna direkt. Vi i publiken sitter axel mot axel och måste ha våra väskor i knäet, eftersom det måste vara lätt att ta sig ut i fall någonting händer. Vi har fått instruktioner att följa bänkraden och sedan ledas ut av en vakt som sitter på den yttersta stolen.

På en stor duk framför oss spelas en animerad film av en naken människa vars kropp genomfars av små ryckningar, som hos ett foster. Figuren rör sig över duken i alla riktningar och snart uppstår det fler, likadana som rör sig på samma sätt utan att vidröra varandra. Ibland krockar de och blir då halvgenomskinliga, som när två hologram möts.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Tillsammans med den ihållande plågsamma musiken och rummets mörker känns det hela märkligt makabert och tryckande, som om något olycksbådande kommit flygande över våra huvuden. När sedan röken kommer, tjock och vit, bakifrån som om någon ville kväva en, får jag nog. Men hjälp av de andra besökarnas händer och utrymmet mellan deras knän och raden framförs ryggar går jag ut mot min vakt som tittar allvarligt på mig och tar min hand. Innan vi når dörren har röken fyllt hela utrymmet fullständigt och jag känner bara hans hand i min, ser inte ett dugg. Sammanfattningsvis helt outhärdligt faktiskt.

Tur att den andra performanceuppsättningen C.a.p.e. är desto mer njutbar. Här sätter man sig vid ett bord mitt ute på Järntorget i Göteborg, mittemot sin guide. Hon förklarar att hon skall vara med mig under hela ”resan” och att jag skall känna henne som en hand som leder mig åt ett visst håll eller att hon justerar min väg genom att visa var jag skall svänga. I en mundering av heltäckande mask över munnen, dataskärm för ögonen, hörlurar och ett högteknologiskt backpack på ryggen känner jag mig maskerad. Som om jag inte syntes. Min guide fortsätter berätta att jag ska gå sakta och försiktigt, att jag i varje ögonblick har 240 graders vy över var jag virtuellt befinner mig och att jag ska titta åt så många håll som möjligt under vägens gång.

När hon ser att jag hört och förstått stänger hon in mig i den virtuella verkligheten. Framför mig står en kvinna och välkomnar mig till Bryssel. Vi är i en hög byggnad utomhus med vyer åt alla håll. De första stegen stapplar jag, men ju längre jag går desto mer litar jag på min ledsagare och på upplevelsen. Vi rör oss i olika miljöer, en kyrka där jag möter en svart man som byter röret jag har i min hand mot en lite papperslapp. Sedan vidare till en gata med en orientalisk marknad där en annan man skriver något på lappen som jag fått. Jag känner rörelsen av pennan i handen och ler. Detta är en riktigt varm och upplyftande upplevelse.

Lena Lidén

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

I shot the sheriff

Sen fredagskväll. Mycket sen. Ska vi verkligen ta tunnelbanan? Okej, rädslan ska inte få bestämma.

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 18 september, 2008

Plast och heroin – en lyrisk betraktelse av konstnärligt samarbete hos Basquiat och…

Att ställa sig inför konstnärernas samarbeten var som att låta språk möta text. Jag låter Basquiat representera språk i relation till Warhol som text. Det är som att båda deras ...

Av: Freke Räihä | Essäer om konst | 09 februari, 2012

En blygsam trendskapare som ser det stora och vackra i de andra

Bill Cunningham, den etablerade gatu- och modefotografen, mest känd för sina New York Times strippar av gatutrender och gatustilar vilka influerat couture designers, moderedaktörer, och stilbloggare världen över i många ...

Av: Linda Johansson | Övriga porträtt | 09 maj, 2014

Kain Tapper, in memoriam

   Foto: Kiasma museet i Finland Kain Tapper, in memoriam För ett par år sedan avled den finske skulptören Kain Tapper. Han var tveklöst en av sitt lands, och Nordens, mest framstående konstnärer ...

Av: Mats Åberg | Konstens porträtt | 20 oktober, 2006

Bertil Falk. Den heliga dymmelveckan

Jag är en sedan länge pensionerad dagstidnings- och TV-journalist. Dikterna skrevs för snart 60 år sedan under en kort period då jag fungerade som biträdande vaktmästare på Sigtunastiftelsen och varje ...

Av: Bertil Falk | Utopiska geografier | 25 mars, 2013

Musikkrönika: Nordpolens verkliga transparens berör

Jag funderar först på varför han griper tag i mig så. Pelle Hellström, Uppsalas förlorade son, som under artistnamnet ”Nordpolen” nu släpper sitt andra album ”Vi är många som är ...

Av: Johann Bernövall | Gästkrönikör | 17 mars, 2013

Queer Tango och Tantrisk Buddhism

Sex är nog inte mänsklighetens bästa ämne. Konstigt och märkvärdigt kan det tyckas, efter som sex ju betingar själva vår existens. Men så har också, under epokernas gång, sådana filosofier ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om religionen | 02 april, 2011

Räkans fenomenologi

Vad är poesi? Är det att med björnkoll på versmått och rim svaja sig fram genom grekiska myter? Är det att tala med stora bokstäver om livet och döden och ...

Av: Jesper Nordström | Övriga porträtt | 28 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.