La Décoration Suspect (2014)

Färgernas språk

Monokrom av Melker Garay pågår till den 30 september Galleri Kameleont i Norrköping

Av: Ida Thunström | 14 september, 2016
Essäer om konst

”De dricker energi, kaffe och jobbar”

Det är samtiden jag lyssnar till. I smyg, jag deltar inte, känner inte, vet inte varför ordet ”samtid” pressar fram någon typ av besatthet inom mig. Jag vill berätta om ...

Av: Linda Bönström | 26 april, 2013
Gästkrönikör

Johan Rasmundson. En dikt

Jag heter Johan Rasmundson och är bosatt i Uppsala och har skrivit poesi de senaste tio åren. Jag har varit publicerad i några antologier, tidskrifter och i år även tryckt ...

Av: Johan Rasmundson | 03 december, 2017
Utopiska geografier

Dr Krabba 12

Av: Janne Karlsson | 23 december, 2011
Kulturen strippar

Katten är död och levande samtidigt



Laplante i laboratoriet.Foto Tomas GilliamWhat happens if you put a cat in the microwave?”

Ja, vad händer om du gör det, tänker jag. Svar: Ingenting. Så länge du inte sätter på microvågsugnen. Men vad händer om du stoppar en katt i en microvågsugn, ställer in tiden på tio minuter, lämnar rummet och stänger dörren? Med största sannolikhet: katten kokas inifrån. Dör. Men händer detta även om du inte bevittnar det eller ser resultatet när ugnen slutat surra?

Konstnären Myriam Laplante ställer många frågor till oss under The Nightwatch på Lilith performance studio i Malmö. När vi väl blir insläppta i hennes laboratorievärld, vill säga. I sin hittills största installationsperformance utgår denna Italienbaserade konstnär ifrån tankeexperimentet Schrödingers katt och verket är enligt henne själv ”en paradoxal illustration av kvanttillstånd”. Begreppet Schrödingers katt springer ur den teoretiska fysikern Erwin Schrödingers experiment från 1935, som i detta ville peka på bristerna i teorin om kvantmekaniken - när denna tillämpas på ett makroskopiskt plan. I praktiken innebar det att placera en katt i en stålkammare tillsammans med ett radioaktivt ämne, som med 50 % sannolikhet kommer falla sönder inom en timme, samt en geigermätare kopplad till en hammare som krossar en flaska cyanid om sönderfall registreras och katten skulle i sådant fall dö. Efter en timme är sannolikheten för liv och död lika stor; utifrån den kvantmekaniska vyn lever nu katten och är död samtidigt. Frågan Schrödinger for efter är: när övergår ett system från en blandning av tillstånd, till antingen eller?

I The Nightwatch har Laplante utifrån denna paradox iscensatt ett perceptionens observatorium, en experimentkammare där ingenting är konstant och där besökaren sugs in i en perspektivförskjutning som är både befriande och förvirrande. Initialt förs vi gruppvis in i ett möblerat dovrött rum, ett förmak till det vita pulserande laboratoriehjärtat skall det visa sig. En man i vaktuniform tar emot. Inte ett ord. Låser dörren, sätter sig vid ett bord med ett par monitorer. Ömsom betraktar han skeendet i dem, ömsom oss. Tycks söka våra blickar, vilja säga någonting. Kommunicera med vår närvaro, men inte ta ett enda ord i sin mun. Den fiktiva alputsikten i rummets enda fönsteröppning indikerar att vi är på en isolerad plats, en slags station i intet, och att det råder dagsljus ute.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag rör mig över rummet, ser vad som finns i hyllorna, fingrar på brokadtapeten. Det känns som att vi väntar på någonting, ett tecken, en signal. Efter en stund i det röda rummet får jag svårt att avgöra vem som är besökare och vem som är skådespelare. Om det bara är vakten eller fler. Varseblivningen svajar alltså redan och det är nog inte bara hos mig. En man, besökare skall det visa sig, sitter med uppspärrade ögon i en fåtölj. Ser hänförd ut, kanske lite rädd. Ett knäppande över ljudbilden alltmer, en svag doft av sötma och upphettad olja som kommer och går. Över monitorernas skärm glider nu en ljuskägla in och ur bild och två vitklädda gestalter skuttar där inne, försöker fånga den. En väldig uppstoppad korp tronar från en plats i rummet, en överdimensionerad rosa tandmodell gapar vidöppet från en annan. Situationen är klaustrofobiskt kittlande, märklig, och plötsligt reser sig vakten upp, drar hyllorna åt sidan och släpper in oss i en passage.

En experimentell form av poesi. Foto Tomas GilliamBlekt ljus. Det ökande knäppljudet. Ett hjärta som slår och slår, en skylt som upplyser om att vi nu äntrar The experimental area - på egen risk. Ett vitt område öppnar sig, alltigenom vitt. Väggarna, det bleka ljusskenet, maskinröken, gestalter i skyddsdräkter. Hur tyget som skapar avskilda rum i rummet dras fram och åter i intervaller. Hjärtljudet mekaniskt, sakta och oavbrutet, skyddsklädda sveper förbi oss, stirrar, går tätt inpå. Trängs trots att det finns gott om plats. Först går vi fritt mellan öppna rumsavdelningar; i en byggs ett falloslandskap i smält choklad upp på ett bord. Romerska bågar. Det kokas, smetas, kladdas, spills. Lukten så kvalmigt söt blandas med den från het olja och popcorn; i en annan avdelning framställs mängder av just det, popcorn, som allt eftersom faller ur kastrullen och sprids över golvet. Myllrar likt små, små huvuden. Och i nästa del svävar faktiskt just ett sådant, ett riktigt människohuvud, över ett podium i en mycket skickligt utförd illusion. Huvudet ser på oss, viker inte ned blicken en sekund. Konfronterar. Men det gör jag. Viker. Som om jag skämdes över att jag står och betittar hen, fast jag vet att jag får. Mitt emellan rummen vandrar en superhjälte omkring. Det står en backelittelefon på ett bord som han ringer ifrån, men ingen verkar svara. Fast vad vet vi om det? Precis som med Schrödingers katt vet vi inte vad som egentligen försiggår på tråden, om någon talar på andra sidan eller ej, och detta fenomen löper genomgående i The Nightwatch, ibland tydligt, ibland mer subtilt. Superhjälten går efterhand till några rep som hänger från taket, snärjer in sig, försöker lyfta och sträcka ut benen och sväva, men trillar ihop på golvet, gång på gång. Medan besökarna tittar på.

Mitt i detta absurda mischmasch står plötsligt Myriam Laplante själv och lutar sig mot en pelare klädd i helsvart, solglasögon och täckande huva. Hon sticker ut mot allt det ljusa, hennes uppenbarelse minner om den uppstoppade korp som tronade i förmaket och de mytiska konnotationerna är svåra att förbise. Framför en upplyst skulptur av tandmodeller och glasskelett avger hon retoriska frågor som:”Are there good and bad flies?”eller ”Is the cat dead or is it alive? ”, vilka otvivelaktigt korresponderar med Schrödinger, men känslan av overklighet och perceptionsförskjutning bryts nu, upplever jag. Laplantes uppenbara dragning till humor gör det svårt att inte dra på munnen när hon ställer sina frågor eller lojt berättar historien om en pingvin som kanske eller kanske inte bär kostym och detta kan delvis sägas vara signifikant för Laplante: via maximerad absurdistisk komik, lekfulla gränsglidningar och parallella skeenden prövar, omprövar och ifrågasätter hon aspekter av varat, tänkandet, det inbillade upplevda – psykologiskt, metafysiskt och köttsligt. Via redan befästa vetenskapliga teorier, eller fiktiva sådana, borrar hon i den mänskliga maskinens skikt och det den tror den är, men egentligen inte kan vara säker på.

I The Nightwatch sker detta utbrott via ett uppskruvat paradoxalt tillstånd där ingenting är beständigt eller statiskt utan ständigt i undanglidande. Metamorfosiskt, förgängligt, men också ständigt återskapat, upprepat, mekaniserat, och jag anar både en viss civilisationskritik och en tröttnad över samtiden – det ständiga övervakandet denna är så upptagen med, den ständiga centreringen kring jaget, självet, sig:et, via såväl den övervakning sociala medier möjliggör, som övriga mediala kanaler, fenomen som vi själva är ytterligt pådrivande i och medskapare till, fast vi kanske vill ur det. Den paradoxiska konsekvensen.

Plötsligt dras det vita tyget för till rummet jag står i och jag finner mig ensam i en kvadrat tillsammans med en ornamenterad skulptur av glas. Efter några minuter släpps jag ut, för att snart stängas in på nytt på en annan plats och så håller det på. Rummen förvandlas och återvandlas, löses upp, öppnas och sluts igen. Blir lika mycket ett skiftande fysiskt som mentalt tillstånd. Vad är vad, hur länge är det, vad blir det sedan? Vem styr? Finns jag för de andra i lokalen när jag inte syns? Själva essensen i Schrödingers experimentvärld som här i Laplantes kabinett uppenbarar sig överallt genom den ständiga förskjutningen av plats, händelse, individ. Besökaren blir lika mycket aktör som verkets egna, men det ligger ändå en outtalad överenskommelse mellan verk/besökare att inte överträda verkets principer: att inte smita ut från ett stängt rum förrän någon drar bort draperiet, att inte röra vid eller förändra någonting. Jag vet inte om det beror på att världen i The Nightwatch är så extrem i sin performativitet, så överväldigande, och att vi redan från början blev styrda eller om gästerna just denna kväll inte vågar annat än betrakta. Jag tror det förstnämnda; tonen sattes redan i det röda rummet, fråntagandet av kontroll, regeln att någon annan bestämmer handlingsutrymmet. Det gör mig ingenting, men den snälla åskådarpassiviteten förvånar mig lite och jag är inte säker på om Laplantes agenda är en enbart betraktande publik.

Så börjar konstnären röra sig mot ett rum med en svart vägg. Hon håller en upplyst kula i händerna, för den upp och ner längs det svarta. I nästa rum: två vitklädda gestalter som skuttar upp och ner. Samma scen som utspelades på monitorerna, men som nu avslöjar sig: det var bara en iscensatt illusion. Laplante smälte inne i monitorn helt ihop med den svarta väggen, gick inte att urskilja, men här i laboratoriet ser vi henne tydligt. Och, tänker jag när jag minuter senare lämnar hennes mikrouniversum, kanske är The Nightwatch likt livet självt – ointagligt, illusoriskt, men gripbart. Mörkt och ljust. Samtidigt.

Helena Lie

Ur arkivet

view_module reorder

Äntligen sex års forskning gått till sin ände,

 resultatet rörande osvikligt: bokstaven C blev T när jag föddes, och fortsatt som loserförfattare.   Ni några minns kanské mina små rapporter under årens lopp från Loserförfattarfabriken om eller till blodläkarna. Från ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 10 maj, 2012

Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 september, 2014

Den hårda lotten att vara författare. Och författarfamilj

”Förr i tiden hade författare inget annat att göra än att ofreda sin familj. Idag kan man ju alltid kylskåpsäta, kolla sina e-mail, surfa lite på nätet, gå ut på ...

Av: Belinda Graham | Litteraturens porträtt | 22 november, 2012

Stillbild ur filmen Sunspring skriven av en AI

Artificiell intelligens skapar framtidens kultur

Artificiell intelligens (AI) beskrivs ofta i Science Fiction i dystopiska ordalag. Det är en HAL i Kubricks 2001 A Space Odysseus, ett ondskefullt Skynet i Terminator-filmerna eller en Matrix som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 02 juli, 2016

Vladimir Oravsky som västanvinden Zefyros i Botticellis Venus födelse Foto Hedvig Wallin

Svenska Dagbladet, Gefle Dagblad, Wikipedia och andra kunskapsliberaler

 I inledningen till min bok ”I skuggornas hetta” skriver jag bland annat ”Om en läsare stöter på tolkningar som han eller hon har svårt att anamma omedelbart, söker han kanske ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2015

Fredriksson om Wittgenstein

Fredriksson om Wittgenstein En gammal bok av Gunnar Fredriksson om Ludwig Wittgenstein aktualiserad i en artikel av Bo I Cavefors. "Hälsa alla att jag har haft ett underbart liv"; det verkar ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 26 oktober, 2006

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 maj, 2015

Personligt inför den 8 mars

Den internationella kvinnodagen är min födelsedag. Det är jag stolt över. Även om jag haft och har svårigheter att kalla mig feminist. Dels beroende på en ovilja och oförmåga att ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 08 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.