Minnen från Ludvig XIV:s hov

En typ av bok som alltid har fascinerat mig är de som får det att kännas som att man har förflyttats till en annan värld. Ibland kan det handla om ...

Av: Tobias Harding | 18 december, 2012
Övriga porträtt

Mats Waltre

Poetiska porträtt

Under serien ”Poetiska porträtt” porträtterar jag kända personer i diktform. De som porträtteras kommer företrädesvis att vara politiker, kulturarbetare, journalister, skribenter och andra som framför och har framfört åsikter eller ...

Av: Mats Waltre | 11 december, 2016
Gästkrönikör

Adolf Hitler. Foto: Wikipedia

Hitlers maktdrömmar

Bo I Cavefors om Adolf Hitler som försökte skapa ett kontinentalt maktcentrum mot bolsjevismen och Storbritannien.

Av: Bo I Cavefors | 25 februari, 2015
Essäer om politiken

foto Hebriana Alainentalo

Ruiner. Av Guido Zeccola

  Vi försöker tydliggöra den namnlösa styrkan som tvingar oss till skriket genom att kalla det med vår älskades namn. Bara i dödens stund ges samma möjlighet, men då förblir vårt ...

Av: Guido Zeccola | 27 september, 2017
Utopiska geografier

Katten är död och levande samtidigt



Laplante i laboratoriet.Foto Tomas GilliamWhat happens if you put a cat in the microwave?”

Ja, vad händer om du gör det, tänker jag. Svar: Ingenting. Så länge du inte sätter på microvågsugnen. Men vad händer om du stoppar en katt i en microvågsugn, ställer in tiden på tio minuter, lämnar rummet och stänger dörren? Med största sannolikhet: katten kokas inifrån. Dör. Men händer detta även om du inte bevittnar det eller ser resultatet när ugnen slutat surra?

Konstnären Myriam Laplante ställer många frågor till oss under The Nightwatch på Lilith performance studio i Malmö. När vi väl blir insläppta i hennes laboratorievärld, vill säga. I sin hittills största installationsperformance utgår denna Italienbaserade konstnär ifrån tankeexperimentet Schrödingers katt och verket är enligt henne själv ”en paradoxal illustration av kvanttillstånd”. Begreppet Schrödingers katt springer ur den teoretiska fysikern Erwin Schrödingers experiment från 1935, som i detta ville peka på bristerna i teorin om kvantmekaniken - när denna tillämpas på ett makroskopiskt plan. I praktiken innebar det att placera en katt i en stålkammare tillsammans med ett radioaktivt ämne, som med 50 % sannolikhet kommer falla sönder inom en timme, samt en geigermätare kopplad till en hammare som krossar en flaska cyanid om sönderfall registreras och katten skulle i sådant fall dö. Efter en timme är sannolikheten för liv och död lika stor; utifrån den kvantmekaniska vyn lever nu katten och är död samtidigt. Frågan Schrödinger for efter är: när övergår ett system från en blandning av tillstånd, till antingen eller?

I The Nightwatch har Laplante utifrån denna paradox iscensatt ett perceptionens observatorium, en experimentkammare där ingenting är konstant och där besökaren sugs in i en perspektivförskjutning som är både befriande och förvirrande. Initialt förs vi gruppvis in i ett möblerat dovrött rum, ett förmak till det vita pulserande laboratoriehjärtat skall det visa sig. En man i vaktuniform tar emot. Inte ett ord. Låser dörren, sätter sig vid ett bord med ett par monitorer. Ömsom betraktar han skeendet i dem, ömsom oss. Tycks söka våra blickar, vilja säga någonting. Kommunicera med vår närvaro, men inte ta ett enda ord i sin mun. Den fiktiva alputsikten i rummets enda fönsteröppning indikerar att vi är på en isolerad plats, en slags station i intet, och att det råder dagsljus ute.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag rör mig över rummet, ser vad som finns i hyllorna, fingrar på brokadtapeten. Det känns som att vi väntar på någonting, ett tecken, en signal. Efter en stund i det röda rummet får jag svårt att avgöra vem som är besökare och vem som är skådespelare. Om det bara är vakten eller fler. Varseblivningen svajar alltså redan och det är nog inte bara hos mig. En man, besökare skall det visa sig, sitter med uppspärrade ögon i en fåtölj. Ser hänförd ut, kanske lite rädd. Ett knäppande över ljudbilden alltmer, en svag doft av sötma och upphettad olja som kommer och går. Över monitorernas skärm glider nu en ljuskägla in och ur bild och två vitklädda gestalter skuttar där inne, försöker fånga den. En väldig uppstoppad korp tronar från en plats i rummet, en överdimensionerad rosa tandmodell gapar vidöppet från en annan. Situationen är klaustrofobiskt kittlande, märklig, och plötsligt reser sig vakten upp, drar hyllorna åt sidan och släpper in oss i en passage.

En experimentell form av poesi. Foto Tomas GilliamBlekt ljus. Det ökande knäppljudet. Ett hjärta som slår och slår, en skylt som upplyser om att vi nu äntrar The experimental area - på egen risk. Ett vitt område öppnar sig, alltigenom vitt. Väggarna, det bleka ljusskenet, maskinröken, gestalter i skyddsdräkter. Hur tyget som skapar avskilda rum i rummet dras fram och åter i intervaller. Hjärtljudet mekaniskt, sakta och oavbrutet, skyddsklädda sveper förbi oss, stirrar, går tätt inpå. Trängs trots att det finns gott om plats. Först går vi fritt mellan öppna rumsavdelningar; i en byggs ett falloslandskap i smält choklad upp på ett bord. Romerska bågar. Det kokas, smetas, kladdas, spills. Lukten så kvalmigt söt blandas med den från het olja och popcorn; i en annan avdelning framställs mängder av just det, popcorn, som allt eftersom faller ur kastrullen och sprids över golvet. Myllrar likt små, små huvuden. Och i nästa del svävar faktiskt just ett sådant, ett riktigt människohuvud, över ett podium i en mycket skickligt utförd illusion. Huvudet ser på oss, viker inte ned blicken en sekund. Konfronterar. Men det gör jag. Viker. Som om jag skämdes över att jag står och betittar hen, fast jag vet att jag får. Mitt emellan rummen vandrar en superhjälte omkring. Det står en backelittelefon på ett bord som han ringer ifrån, men ingen verkar svara. Fast vad vet vi om det? Precis som med Schrödingers katt vet vi inte vad som egentligen försiggår på tråden, om någon talar på andra sidan eller ej, och detta fenomen löper genomgående i The Nightwatch, ibland tydligt, ibland mer subtilt. Superhjälten går efterhand till några rep som hänger från taket, snärjer in sig, försöker lyfta och sträcka ut benen och sväva, men trillar ihop på golvet, gång på gång. Medan besökarna tittar på.

Mitt i detta absurda mischmasch står plötsligt Myriam Laplante själv och lutar sig mot en pelare klädd i helsvart, solglasögon och täckande huva. Hon sticker ut mot allt det ljusa, hennes uppenbarelse minner om den uppstoppade korp som tronade i förmaket och de mytiska konnotationerna är svåra att förbise. Framför en upplyst skulptur av tandmodeller och glasskelett avger hon retoriska frågor som:”Are there good and bad flies?”eller ”Is the cat dead or is it alive? ”, vilka otvivelaktigt korresponderar med Schrödinger, men känslan av overklighet och perceptionsförskjutning bryts nu, upplever jag. Laplantes uppenbara dragning till humor gör det svårt att inte dra på munnen när hon ställer sina frågor eller lojt berättar historien om en pingvin som kanske eller kanske inte bär kostym och detta kan delvis sägas vara signifikant för Laplante: via maximerad absurdistisk komik, lekfulla gränsglidningar och parallella skeenden prövar, omprövar och ifrågasätter hon aspekter av varat, tänkandet, det inbillade upplevda – psykologiskt, metafysiskt och köttsligt. Via redan befästa vetenskapliga teorier, eller fiktiva sådana, borrar hon i den mänskliga maskinens skikt och det den tror den är, men egentligen inte kan vara säker på.

I The Nightwatch sker detta utbrott via ett uppskruvat paradoxalt tillstånd där ingenting är beständigt eller statiskt utan ständigt i undanglidande. Metamorfosiskt, förgängligt, men också ständigt återskapat, upprepat, mekaniserat, och jag anar både en viss civilisationskritik och en tröttnad över samtiden – det ständiga övervakandet denna är så upptagen med, den ständiga centreringen kring jaget, självet, sig:et, via såväl den övervakning sociala medier möjliggör, som övriga mediala kanaler, fenomen som vi själva är ytterligt pådrivande i och medskapare till, fast vi kanske vill ur det. Den paradoxiska konsekvensen.

Plötsligt dras det vita tyget för till rummet jag står i och jag finner mig ensam i en kvadrat tillsammans med en ornamenterad skulptur av glas. Efter några minuter släpps jag ut, för att snart stängas in på nytt på en annan plats och så håller det på. Rummen förvandlas och återvandlas, löses upp, öppnas och sluts igen. Blir lika mycket ett skiftande fysiskt som mentalt tillstånd. Vad är vad, hur länge är det, vad blir det sedan? Vem styr? Finns jag för de andra i lokalen när jag inte syns? Själva essensen i Schrödingers experimentvärld som här i Laplantes kabinett uppenbarar sig överallt genom den ständiga förskjutningen av plats, händelse, individ. Besökaren blir lika mycket aktör som verkets egna, men det ligger ändå en outtalad överenskommelse mellan verk/besökare att inte överträda verkets principer: att inte smita ut från ett stängt rum förrän någon drar bort draperiet, att inte röra vid eller förändra någonting. Jag vet inte om det beror på att världen i The Nightwatch är så extrem i sin performativitet, så överväldigande, och att vi redan från början blev styrda eller om gästerna just denna kväll inte vågar annat än betrakta. Jag tror det förstnämnda; tonen sattes redan i det röda rummet, fråntagandet av kontroll, regeln att någon annan bestämmer handlingsutrymmet. Det gör mig ingenting, men den snälla åskådarpassiviteten förvånar mig lite och jag är inte säker på om Laplantes agenda är en enbart betraktande publik.

Så börjar konstnären röra sig mot ett rum med en svart vägg. Hon håller en upplyst kula i händerna, för den upp och ner längs det svarta. I nästa rum: två vitklädda gestalter som skuttar upp och ner. Samma scen som utspelades på monitorerna, men som nu avslöjar sig: det var bara en iscensatt illusion. Laplante smälte inne i monitorn helt ihop med den svarta väggen, gick inte att urskilja, men här i laboratoriet ser vi henne tydligt. Och, tänker jag när jag minuter senare lämnar hennes mikrouniversum, kanske är The Nightwatch likt livet självt – ointagligt, illusoriskt, men gripbart. Mörkt och ljust. Samtidigt.

Helena Lie

Ur arkivet

view_module reorder
Karen Dalton, ”1966”. Delmore Recordings 2012.

Karen Dalton - Den vita Billie Holiday

Under tidigt 1990-tal bodde en kvinna som hette Karen Dalton på New Yorks gator. Hon hade långt svart hår från hennes mamma Evelyns sida som var Cherokee. Hon luktade illa ...

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 11 april, 2016

Får jag lov

att romantisera Röda mattan. Ingång i solnedgång och utgång i soluppgång. Den imposanta entrédörrens gångjärn går upp för med(ia)gångare, men du är på utsidan och det spelar ingen roll hur gärna ...

Av: Carola Mikaelsson | Essäer | 02 juni, 2011

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | Essäer om samhället | 18 juni, 2011

Edward Hopper, Nattugglor, 1942. Foto: Wikipedia

Romantiker i gangsterhatt

Alla älskar Edward Hoppers konst. Det är mycket märkligt. Hans tavlor utstrålar en mörk pessimism och melankoli och ändå gör de succé var de än ställs ut i världen. Hur ...

Av: Bo Gustavsson | Konstens porträtt | 19 september, 2015

Ett originellt försvar för människans fria vilja. Harry Martinsons Gyro

Harry Martinson-sällskapet har just gett ut Martinsons Gyro, en bok som har en lite äventyrlig historia. Den förelåg i korrektur 1947 utan att tryckas: den var nog inte riktigt färdig ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 03 december, 2012

August Strindberg och Emil Kléen

August Strindberg hade problem med sina relationer, det gällde både kvinnor och män. När det gällde den senare kategorin var Emil Kléen ett av de ytterst få undantag där vänskapen ...

Av: Kurt Bäckström | Övriga porträtt | 01 april, 2014

Filip Jers, foto Lars Löfvendahl

En virtuos på harmonika

Det har regnat priser över Filip Jers, nu senast Jazzkatten, där han fick pris som årets musiker och för inte så länge sedan pris för Årets album i folkmusik vid ...

Av: Bo Bjelvehammar | Musikens porträtt | 30 oktober, 2016

Zigge Holmgren: En nyrenässans för porträttkonsten

Zigge Holmgren: En nyrenässans för porträttkonsten Porträttkonsten har som uttryck under lång tid varit förbundet med titlar, hedrande utmärkelser och som minnesbilder av avlidna personligheter. Men i dag kan vem som ...

Av: Emma Olsson | Bildreportage | 06 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.