Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 1

”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade ...

Av: Peter Sjöblom | 21 maj, 2013
Essäer om musik

Nattliv av Joseph Roth

Natt efter natt går jag samma väg. Natt efter natt ser jag samma bilder. Utanför fattighuset kör likvagnen fram, obevekligt, nyktert, affärsmässigt, för att sänka i jorden dem som var ...

Av: Joseph Roth | 05 september, 2014
Kulturreportage

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | 02 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Gustav Mellberg - den förste utvandraren från Habo till Nordamerika 1843

För drygt tvåhundra år sedan föddes Gustav Mellberg eller Gustav Andersson, som han hette fram till den dag då han vid 14 års ålder började skolan vid Jönköpings Högre Lärdomsskola. Gustav ...

Av: Hans-Evert Renérius | 21 mars, 2014
Kulturreportage

Katten är död och levande samtidigt



Laplante i laboratoriet.Foto Tomas GilliamWhat happens if you put a cat in the microwave?”

Ja, vad händer om du gör det, tänker jag. Svar: Ingenting. Så länge du inte sätter på microvågsugnen. Men vad händer om du stoppar en katt i en microvågsugn, ställer in tiden på tio minuter, lämnar rummet och stänger dörren? Med största sannolikhet: katten kokas inifrån. Dör. Men händer detta även om du inte bevittnar det eller ser resultatet när ugnen slutat surra?

Konstnären Myriam Laplante ställer många frågor till oss under The Nightwatch på Lilith performance studio i Malmö. När vi väl blir insläppta i hennes laboratorievärld, vill säga. I sin hittills största installationsperformance utgår denna Italienbaserade konstnär ifrån tankeexperimentet Schrödingers katt och verket är enligt henne själv ”en paradoxal illustration av kvanttillstånd”. Begreppet Schrödingers katt springer ur den teoretiska fysikern Erwin Schrödingers experiment från 1935, som i detta ville peka på bristerna i teorin om kvantmekaniken - när denna tillämpas på ett makroskopiskt plan. I praktiken innebar det att placera en katt i en stålkammare tillsammans med ett radioaktivt ämne, som med 50 % sannolikhet kommer falla sönder inom en timme, samt en geigermätare kopplad till en hammare som krossar en flaska cyanid om sönderfall registreras och katten skulle i sådant fall dö. Efter en timme är sannolikheten för liv och död lika stor; utifrån den kvantmekaniska vyn lever nu katten och är död samtidigt. Frågan Schrödinger for efter är: när övergår ett system från en blandning av tillstånd, till antingen eller?

I The Nightwatch har Laplante utifrån denna paradox iscensatt ett perceptionens observatorium, en experimentkammare där ingenting är konstant och där besökaren sugs in i en perspektivförskjutning som är både befriande och förvirrande. Initialt förs vi gruppvis in i ett möblerat dovrött rum, ett förmak till det vita pulserande laboratoriehjärtat skall det visa sig. En man i vaktuniform tar emot. Inte ett ord. Låser dörren, sätter sig vid ett bord med ett par monitorer. Ömsom betraktar han skeendet i dem, ömsom oss. Tycks söka våra blickar, vilja säga någonting. Kommunicera med vår närvaro, men inte ta ett enda ord i sin mun. Den fiktiva alputsikten i rummets enda fönsteröppning indikerar att vi är på en isolerad plats, en slags station i intet, och att det råder dagsljus ute.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag rör mig över rummet, ser vad som finns i hyllorna, fingrar på brokadtapeten. Det känns som att vi väntar på någonting, ett tecken, en signal. Efter en stund i det röda rummet får jag svårt att avgöra vem som är besökare och vem som är skådespelare. Om det bara är vakten eller fler. Varseblivningen svajar alltså redan och det är nog inte bara hos mig. En man, besökare skall det visa sig, sitter med uppspärrade ögon i en fåtölj. Ser hänförd ut, kanske lite rädd. Ett knäppande över ljudbilden alltmer, en svag doft av sötma och upphettad olja som kommer och går. Över monitorernas skärm glider nu en ljuskägla in och ur bild och två vitklädda gestalter skuttar där inne, försöker fånga den. En väldig uppstoppad korp tronar från en plats i rummet, en överdimensionerad rosa tandmodell gapar vidöppet från en annan. Situationen är klaustrofobiskt kittlande, märklig, och plötsligt reser sig vakten upp, drar hyllorna åt sidan och släpper in oss i en passage.

En experimentell form av poesi. Foto Tomas GilliamBlekt ljus. Det ökande knäppljudet. Ett hjärta som slår och slår, en skylt som upplyser om att vi nu äntrar The experimental area - på egen risk. Ett vitt område öppnar sig, alltigenom vitt. Väggarna, det bleka ljusskenet, maskinröken, gestalter i skyddsdräkter. Hur tyget som skapar avskilda rum i rummet dras fram och åter i intervaller. Hjärtljudet mekaniskt, sakta och oavbrutet, skyddsklädda sveper förbi oss, stirrar, går tätt inpå. Trängs trots att det finns gott om plats. Först går vi fritt mellan öppna rumsavdelningar; i en byggs ett falloslandskap i smält choklad upp på ett bord. Romerska bågar. Det kokas, smetas, kladdas, spills. Lukten så kvalmigt söt blandas med den från het olja och popcorn; i en annan avdelning framställs mängder av just det, popcorn, som allt eftersom faller ur kastrullen och sprids över golvet. Myllrar likt små, små huvuden. Och i nästa del svävar faktiskt just ett sådant, ett riktigt människohuvud, över ett podium i en mycket skickligt utförd illusion. Huvudet ser på oss, viker inte ned blicken en sekund. Konfronterar. Men det gör jag. Viker. Som om jag skämdes över att jag står och betittar hen, fast jag vet att jag får. Mitt emellan rummen vandrar en superhjälte omkring. Det står en backelittelefon på ett bord som han ringer ifrån, men ingen verkar svara. Fast vad vet vi om det? Precis som med Schrödingers katt vet vi inte vad som egentligen försiggår på tråden, om någon talar på andra sidan eller ej, och detta fenomen löper genomgående i The Nightwatch, ibland tydligt, ibland mer subtilt. Superhjälten går efterhand till några rep som hänger från taket, snärjer in sig, försöker lyfta och sträcka ut benen och sväva, men trillar ihop på golvet, gång på gång. Medan besökarna tittar på.

Mitt i detta absurda mischmasch står plötsligt Myriam Laplante själv och lutar sig mot en pelare klädd i helsvart, solglasögon och täckande huva. Hon sticker ut mot allt det ljusa, hennes uppenbarelse minner om den uppstoppade korp som tronade i förmaket och de mytiska konnotationerna är svåra att förbise. Framför en upplyst skulptur av tandmodeller och glasskelett avger hon retoriska frågor som:”Are there good and bad flies?”eller ”Is the cat dead or is it alive? ”, vilka otvivelaktigt korresponderar med Schrödinger, men känslan av overklighet och perceptionsförskjutning bryts nu, upplever jag. Laplantes uppenbara dragning till humor gör det svårt att inte dra på munnen när hon ställer sina frågor eller lojt berättar historien om en pingvin som kanske eller kanske inte bär kostym och detta kan delvis sägas vara signifikant för Laplante: via maximerad absurdistisk komik, lekfulla gränsglidningar och parallella skeenden prövar, omprövar och ifrågasätter hon aspekter av varat, tänkandet, det inbillade upplevda – psykologiskt, metafysiskt och köttsligt. Via redan befästa vetenskapliga teorier, eller fiktiva sådana, borrar hon i den mänskliga maskinens skikt och det den tror den är, men egentligen inte kan vara säker på.

I The Nightwatch sker detta utbrott via ett uppskruvat paradoxalt tillstånd där ingenting är beständigt eller statiskt utan ständigt i undanglidande. Metamorfosiskt, förgängligt, men också ständigt återskapat, upprepat, mekaniserat, och jag anar både en viss civilisationskritik och en tröttnad över samtiden – det ständiga övervakandet denna är så upptagen med, den ständiga centreringen kring jaget, självet, sig:et, via såväl den övervakning sociala medier möjliggör, som övriga mediala kanaler, fenomen som vi själva är ytterligt pådrivande i och medskapare till, fast vi kanske vill ur det. Den paradoxiska konsekvensen.

Plötsligt dras det vita tyget för till rummet jag står i och jag finner mig ensam i en kvadrat tillsammans med en ornamenterad skulptur av glas. Efter några minuter släpps jag ut, för att snart stängas in på nytt på en annan plats och så håller det på. Rummen förvandlas och återvandlas, löses upp, öppnas och sluts igen. Blir lika mycket ett skiftande fysiskt som mentalt tillstånd. Vad är vad, hur länge är det, vad blir det sedan? Vem styr? Finns jag för de andra i lokalen när jag inte syns? Själva essensen i Schrödingers experimentvärld som här i Laplantes kabinett uppenbarar sig överallt genom den ständiga förskjutningen av plats, händelse, individ. Besökaren blir lika mycket aktör som verkets egna, men det ligger ändå en outtalad överenskommelse mellan verk/besökare att inte överträda verkets principer: att inte smita ut från ett stängt rum förrän någon drar bort draperiet, att inte röra vid eller förändra någonting. Jag vet inte om det beror på att världen i The Nightwatch är så extrem i sin performativitet, så överväldigande, och att vi redan från början blev styrda eller om gästerna just denna kväll inte vågar annat än betrakta. Jag tror det förstnämnda; tonen sattes redan i det röda rummet, fråntagandet av kontroll, regeln att någon annan bestämmer handlingsutrymmet. Det gör mig ingenting, men den snälla åskådarpassiviteten förvånar mig lite och jag är inte säker på om Laplantes agenda är en enbart betraktande publik.

Så börjar konstnären röra sig mot ett rum med en svart vägg. Hon håller en upplyst kula i händerna, för den upp och ner längs det svarta. I nästa rum: två vitklädda gestalter som skuttar upp och ner. Samma scen som utspelades på monitorerna, men som nu avslöjar sig: det var bara en iscensatt illusion. Laplante smälte inne i monitorn helt ihop med den svarta väggen, gick inte att urskilja, men här i laboratoriet ser vi henne tydligt. Och, tänker jag när jag minuter senare lämnar hennes mikrouniversum, kanske är The Nightwatch likt livet självt – ointagligt, illusoriskt, men gripbart. Mörkt och ljust. Samtidigt.

Helena Lie

Ur arkivet

view_module reorder

53. Kjell

Det har slagit till och blivit riktigt kallt. Snöröjningsfordonens larm på Lundagatorna har pågått hela natten och Kjell vaknar av det blinkande ljuset. Nu kommer ungarna att bli glada tänker ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 28 december, 2012

Den långa färden

Liten dårfinkerapport mindre, än en dag i mars igår nu. Min tidigare psykiater i Trädstockholm, vilken var alldeles för normal och verkade homosexuell i vinjett, eller delvis bisexuell eftersom han ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 23 september, 2013

Emmakrönika XII Det vackraste att få älska dig

Här excerpt käx: Vi är ej likadana, hurpass vi ens förstår varann, aldrig förstör varandra, jag betvivlar dock att någon annan kan förstå och acceptera endera oss bättre det ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 februari, 2009

Att säga hej!

-Guten Morgen, säger kontrollanten vid säkerhetskontrollen. -Grüss Gott, säger jag, resenären. Så växlandes orden en tidig morgon på flygplatsen i Allgau, i hjärtan av Bayern. -För mig finns bara god morgon. -Så konstigt, är ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 25 januari, 2014

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 november, 2012

Claude Simon - ordorgiernas mästare

Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2010

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | Kulturreportage | 15 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.