Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Den sjuka pojken. Fastlåst i en syn med tungan styv som ett horn.

Kan dikten, som är ett verbalt medium, fånga det väsentliga i en målning, en teckning eller ett fotografi, och därigenom transformera det till text så att läsaren i läsningen upplever ...

Av: Emma Tornborg | 08 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | 23 mars, 2015
Utopiska geografier

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | 29 maj, 2012
Konstens porträtt

Om Scenens lust och magi Lena S. Karlsson i samtal med Anna Nyman



Scenens lust och magi – två skådespelare i samtal med Lena S. Karlsson. På omslaget Marie Göranzon och Jan Malmsjö. Omslag: Birgitta Adolfsson.Hon kom som ett yrväder en dag på 70-talet och hade en kamera i en rem om halsen. Lena skulle bli fotograf och hade via vänner hört att det fanns möjligheter att få komma in och fotografera på Dramaten. Någon fotograf blev Lena dock inte, även om hon, som på ett bananskal, slank in på teatern. Efter en sekreterarutbildning och ett jobb som sekreterare, viket hon inte fann särdeles inspirerande, fick hon jobb som kvällsextra på attributen på Dramaten. Senare fick Lena jobb i redaktionen för Dramatens programtidning. Under hela denna period fortsatte hon att nära följa föreställningarna i huset. Hon var, som hon själv skriver i förordet till boken, bergtagen av detta hus där ” de storahistrionerna sitter kvar i väggar och korridorer som vördade skuggor; som minnen och anekdoter”, skriver hon.

Idén att göra en bok, byggd på intervjuer med två av husets mest erfarna och långlivade skådespelare, Marie Göranzon och Jan Malmsjö, väcktes flera år efter det att hon först satte sin fot på Dramaten. Efter att under flera års tid följt de två skådespelarna, inte minst Marie Göranzon, vars skådespeleri och insatser hade fascinerat Lena ända sedan det första tidiga mötet med denna skådespelares insats i Vitt äktenskap (regi Ernst Günther, 1976), bestämde sig Lena för att börja intervjua Göranzon och Malmsjö. Arbetet tog tre år. Resultatet blev en intervjubok som i ett antal tematiska kapitel lägger fokus på skådespelarens arbete och det kollektiva arbete som pågår innanför Dramatens väggar.

- En av ambitionerna med boken har varit att skildra teatern inifrån. Det jag ville visa upp och berätta om var vilken fantastiskt fin, kollektiv process teater är. På Dramaten backar alla upp alla föreställningar, från de personer som sitter i receptionen till olika hantverkargrupper, från scenpersonal till den konstnärliga personalen som regissörer, scenografer och skådespelare. Men det är inte unikt för Dramaten, så ser det ut på alla teatrar.

Detta framkommer tydligt i boken. Du lyfter upp just det här perspektivet och visar upp Dramaten som ett minisamhälle där många olika hantverkargrupper, yrkesgrupper och typer människor befinner sig och verkar under samma tak. Vad tror du att detta, det faktum att Dramaten och andra teatrar förmår samla många människor och yrkesgrupper på en och samma plats som arbetar för en gemensam sak, har för innebörd i ett större perspektiv?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Marie Göranzon i Kajakkvinnan i Per Verner-Carlssons regi. Foto Beata Bergström- Teatern är ju unik av just det skälet som du säger, att det finns så många yrken där som nästan inte finns någon annanstans idag. Där finns, till exempel, ett skrädderi som i samarbete med kostymörer och scenografer kan skära till 1700-talskostymer. Även om man är duktig skräddare och tillskärare, så är det inte säkert att man kan göra det, att man kan de där speciella vecken eller kan modellera fram en historisk dräkt. På Dramaten finns en unik yrkeskunskap eftersom i stort sett allt tillverkas på teatern, det gäller även skor och hattar. Här finns också udda yrkesgrupper som inte finns någon annanstans, det finns till exempel personal som sysslar med patinering, som smutsar ner kläder och gör dem slitna på ett speciellt sätt. Alla peruker och masker tillverkas också på teatern.Så på det sättet, om man skall se till hantverkarna, så är bär de med sig traditioner från långt tillbaka i tiden, traditioner som inte finns någon annanstans i samhället idag.

Om man däremot talar om Dramaten som institution, så är det en annan sak, tycker jag. Idag är det inte längre lika betonat som på Lars Löfgrens tid att teatern är Kunglig Nationalteater och har det uppdraget. Marie-Louise Ekman är väldigt angelägen om att placera Dramaten i tiden, så ur den aspekten har Dramaten mycket mer börjat likna Stadsteatern. Marie-Louise har också varit angelägen om att lyfta fram kvinnliga regissörer, att ge unga regissörer möjligheter att göra experimentella uppsättningar och på det sättet bredda Dramatens uppdrag mer än vad vi har sett tidigare Dramatenchefer göra. Hon tar initiativ till att öppna teatern utåt genom verksamheten Dramaten &, förra våren fanns temat Den Arabiska våren, så ja, jag tycker att Dramaten som institution under hennes chefskap öppnat sig ut mot samhället i övrigt. Det har större betydelse än man tror vem som är chef på teatern.

Har allmänheten också kunnat se den här utvecklingen eller måste man vara insatt i Dramatens verksamhet för att kunna se dessa förändringar och den utveckling som du talar om?

- Det har jag väldigt svårt att svara på, men när jag ser Dramatens föreställningar, så ser jag också, särskilt på de mer experimentella uppsättningarna, att det är en ung publik som kommer. Det gäller inte minst Dramatens scen för unga, Elverket som just nu spelar Drömdykarna, som bygger på interaktion mellan publik och skådespelare.

Jan Malmsjö som Hamlet på Dramaten 1973. Regi Lars Göran Carlson. Foto: Beata BergströmGemene man tycks uppfatta Dramaten som en teater som fortfarande står för det gamla och det konservativa. Frågan är hur lång tid det tar innan förändringsvågen når allmänheten och publiken.

- Ja, det är svårt att svara på, men jag tycker att det är spännande att den här öppenheten finns och den har vuxit fram ur, tycker jag, Marie-Louise Ekmans personliga engagemang. Ser man till teaterns repertoar så finns där en mix av nyskriven dramatik och klassiker, men i repertoarval skiljer sig inte Dramaten särskilt mycket från andra teatrar idag.

Tycker du att pressen har uppmärksammat det förändringsarbete som du talar om?

- Jag hade ett väldigt roligt samtal med Stefan Larsson om det här. Han menar att det är otroligt mycket svårare att få bra kritik om man gör en uppsättning på Dramaten än det är om man gör den på Stadsteatern, Moment, Galeasen eller någon av de andra friateatrarna. Där lyfter pressen ofta föreställningarna för att hjälpa dem på traven. Vi vet ju alla att de mindre teatrarna befinner sig i ett oerhört utsatt läge och jag som teaterkritiker måste nog säga att man tar hänsyn till detta när man skriver om uppsättningar.

Scenens lust och magi prunkar av detaljer och anekdoter. Ditt djupa, goda minne var fascinerande. Naturligtvis har du gjort ett väldigt stort efterforskningsarbete, men det handlar också om att du faktiskt minns detaljer.

- När jag kom till Dramaten så blev jag helt förtrollad av teatern. Jag var där jämt. Jag kom dit halv nio på morgonen och var där till sena kvällen, det enda jag inte gjorde var att sova där. 1977 började jag arbeta med Dramatentidningen som efter något år blev till program för respektive föreställning, det var ett fantastiskt roligt arbete eftersom man kom i nära kontakt med regissörer och scenografer. Så småningom fick jag barn och var tvungen att åka hem på kvällarna men jag hade ju pjäser med mig hem och satt och läste korrektur, så det blev ett sätt att leva på. Det är väl därför jag minns så mycket. Men det är klart att jag under arbetet med boken gjorde mycket research.

Dramaten har ett fantastiskt arkiv och ett fint bibliotek, där finns alla föreställningar dokumenterade på VHS:er och dvd:er, så de föreställningar som jag inte har sett själv har jag kunnat se där. KB (Kungliga Biblioteket) har också en avdelning för visuella medier. Där har jag också suttit. Sedan har jag naturligtvis läst mycket. Det har varit en utveckling, plötsligt blir man intresserad av någonting specifikt och då sitter man och läser om det i en vecka. Projektet har växt. Det har varit som en snirklig vandring genom en stor skog.

Hade du klart för dig vart du ville med ditt projekt?

- Jag hade vissa frågor som jag visste att jag ville ställa. Skådespelare pratar väldigt sällan om sitt arbete. Det är konstigt, men de gör inte det. Första gången som jag frågade Marie Göranzon om hur hon byggde upp en roll, vi pratade då om Bernardas hus, blev jag väldigt förvånad. Jag hade inte klart för mig hur mycket hon byggde upp den här kvinnan, i hur hög grad hon skapade sig föreställningar om hur den här kvinnan hade levt innan, hur hon hade växt upp, hur illa hon hade blivit behandlad i sitt äktenskap – i pjäsen har hon precis blivit änka och hon stänger in barnen. Det tyckte jag var spännande.

Den aspekten är viktig för publiken att kunna läsa om för att få ett djupare förhållande till teatern och konstformen. Jag upplever detta som ett mycket starkt parti i boken.

- Vad roligt, för det låg mig väldigt varmt om hjärtat.

 Marie Göranzon i öppningsscenen till Höstsonaten där Stefan Larssons geniala öppningar tar sig fullt uttryck. Foto: Roger StenbergDet tycks saknas skildringar av Dramaten, deras regissörer och skådespelare. Var det därför du valde att fokusera på två Dramatenskådespelare, närmare bestämt Marie Göranzon och Jan Malmsjö samt på huset?

- Skälet till att valde att skriva om Dramaten var helt enkelt att jag att jag kände till teatern och att jag tyckte att det var intressant att intervjua två skådespelare med den djupa erfarenhet som Marie och Jan har. Idag finns inte så många äldre skådespelare kvar på teatern. Jag kände inte Jan däremot tyckte jag att det var fascinerande med den kolossala bredd han har som artist. Den jag hade följt var Marie. När jag kom dit på 70-talet, så var Marie Göranzon framför allt en av Per Verner-Carlssons skådespelare. Han gjorde de i boken omnämnda och konstnärligt outstanding uppsättningarna som Kajakkvinnan (1982), Vita rum (1978) och så vidare. Jag tyckte att Marie var en så fantastisk skådespelare eller snarare en väldigt ovanlig skådespelare skall jag också säga. Hon är receptiv och intelligent. Så ja, jag beundrade henne väldigt mycket.

Första gången jag la märke till Marie var i Ernst Günthers uppsättning av Tadeusz Rosewicz Vitt äktenskap, en fantastisk och svindlande vackerföreställning med scenografi av Akke Nordwall. Där hade Marie en av huvudrollerna, Bianka, en flicka som blir bortgift mot sin vilja och fruktar äktenskapet på grund av att hon har sett den urartade erotiken i sin omgivning. Slutscenen var så fantastisk, fylld av ett blått ljus, där Marie klär av sig plagg efter plagg tills hon till slut står naken inför publiken, scenen slutar med att hon klipper av sitt långa vackra hår, hon vill stå naken och ren inför världen. Så det var alltså egentligen Marie som jag först var intresserad av.

Hur kommer det sig att du också valde att också intervjua Jan Malmsjö?

- Avgörande var egentligen att jag sett dem båda i Strindbergs Dödsdansen på Fyran i mitten av 90-talet, vilket var Lars Noréns debut som regissör. Jan har varit med så länge. Jag är född 1950 och han var tonårsidol på min tid, med sånger som Snurra min jord som alla lyssnade på, även om han i min värld snart blev utkonkurrerad av Bob Dylan och Frank Zappa.

Jag såg honom även i några roller på Dramaten där han visade vilken stor skådespelare han är, till exempel i en dramatisering av Dostojevskijs Onda andar som Ernst Günther satte upp 1977. Senare medverkade han i August Strindbergs Brott och Brott i Per Verner-Carlssons regi på Stora scenen 1980. 1985 såg jag honom i La Cage aux folles i Malmö i mitten av 80-talet slogs jag av vilken otrolig bredd han har som artist.

Hur skulle du vilja säga att Göranzons och Malmsjös förhållningssätt till teater och instudering av roller skiljer sig åt? Har du fått någon uppfattning om detta under intervjuperiodens gång?

- Egentligen samarbetar de på ett väldigt öppet sätt, på ett väldigt tidigt stadium. De läser och de analyserar roller tillsammans, de diskuterar, gör pjäsanalys. Om de har en avvikande uppfattning så för de hela tiden diskussioner om det. De påverkar varandra väldigt mycket, på ett positivt sätt. Sedan är det ju också så att de arbetar på olika sätt, vilket jag också säger i boken. Marie kan inte läsa in repliker tyst i huvudet, utan hon måste säga ut dem högt. När de är på landet går hon ut i skogen och när de hemma, så går hon in i badrummet för att läsa in sina repliker. Men de är naturligtvis som alla andra äkta par, även om de lever ihop så är de ju inte ständigt i diskussion och samtal med varandra.

Jan Malmsjö i La Cage aux folles. Foto Anders HanssonDe verkar också vara starka krafter på Dramaten, inte minst med tanke på att de varit där så länge och har så stor och lång erfarenhet. Hur stor inverkan har de på Dramaten och på arbetet i huset?

- Marie är den som jag upplever som starkast och hon är väldigt respekterat av sina kolleger. Hon jobbar mycket med de unga skådespelarna och tar på ett fint sätt hand om dem. Hon brukar berätta mycket om sig själv, hur hon själv jobbar.

Ett problem på Dramaten, precis som på alla andra ställen, är att många unga idag inte har den röstträning som de skulle behöva, vilket betyder att många tappar repliken i slutet. Marie går gärna in och berättar för dem att de inte når fram till publiken om de inte gör på ett annat sätt.

Hon har också varit med i konstnärliga rådet, i artistklubben och så vidare, så jag tror att Marie har haft väldigt stor betydelse för Dramaten på det sättet.

Marie Göranzon pratar också om vikten av att analysera och förstå dramatisk text och att scenskolorna har ett stort ansvar.

- Det finns en annan kritik mot scenskolan och jag vet inte hur gällande den är, det växlar väldigt fort. Jag vet inte hur det är där just nu. Senast för ett par år sedan träffade jag studenter vid dåvarande scenskolan som klagade över att de inte fick någon undervisning, speciellt inte första året, vilket var katastrofalt för dem som kom in. Det är så få som kommer in och man har tre och ett halvt år på sig. Ett års bortfall är hemskt, men jag vet inte hur det ser ut på scenskolan på den punkten nu. Stockholms Dramatiska Högskola har ju bildats. Jag tror att det har stor betydelse att regissörer och skådespelare finns under samma tak.

Det berättas en anekdot i boken, nämligen att en skådespelare som kom på besök en gång påpekade att det inte var konstigt att Dramaten hade så mång bra skådespelare.

- Ja, det var Glenn Close. Hon och Erland Josephson blev goda vänner och arbetade tillsammans. När hon var på besök i Sverige, så gick de på Dramaten och när de kom ut, så tittade hon på huset och sade att det något motsvarandeinte finns i USA.

Det närmaste man kommer är Broadway, men övriga teatrar är i princip knutna till olika universitet. En institution som Dramaten finns inte där och vad hon främst menade var väl att den typ av ensemblestruktur som Dramaten har och som gör det möjligt att arbeta med skådespelare i alla åldrar och med olika förmågor, vilket gör att man kan rollbesätta på ett annat, helt unikt, sätt som inte är möjligt när man bara kontraktanställer folk. Det var väl egentligen det hon menade, tror jag.

Sammanhållningen och resultatet man får fram tror jag också hänger väldigt mycket på de regissörer som finns i huset. När jag kom till Dramaten fanns främst två regissörer som dominerade: Det var Alf Sjöberg, som var Dramatens själ, och Per Verner-Carlsson. Efter det att Ingmar Bergman kom tillbaka 1984 med King Lear kretsade det mesta kring Bergman. När han försvann 2002 uppstod ett stort tomrum.

Numer är Stefan Larsson den ledande regissören. Han representerar en helt annan typ. Tidigare, även på Alfs tid, var allting väldigt auktoritärt, även om folk inte var rädda för honom på det sätt som de var för Bergman. Det fanns i och med det också kolossala skillnader mellan skådespelare, mellan dem som ansågs stora och dem som inte ansågs vara det. Allt det har luckrats upp. Stefan Larsson är mycket lyhörd gentemot ensemblen.

Tror du att det beror på Stefan Larsson?

- Ja, jag tror att han har haft väldigt stor inverkan. Han har gjort kometkarriär. Stefan Larsson kom till Dramaten som figurant i King Lear, men senare kom han i stort sett göra allt man kan på teatern, han jobbade som inspicient, rekvisitör, regiassistent och så vidare. Sedan kom han till Galeasen under Rickard Günthers tid, på den tiden ville han bli skådespelare. Under den eran hade han väl någon anti-Dramatenperiod. Så småningom upptäckte han att han alltmer ville lägga sig i regiarbetet, vilket resulterade i att han 1998 debuterade med Lars Noréns ”Rumäner” på Plaza. Då togs han till Dramaten av Ingrid Dahlberg och snabbt blev han chef för Elverket. Runt sig hade han personer som Astrid Trotzig och Sara Stridsberg som dramaturger och husdramatiker. De började utveckla en ny tradition på Elverket, det var en mycket expansiv period där man la tyngdpunkten på nyskriven dramatik, inte minst engelsk.

På Elverket befann de sig samtidigt lite avsides.

- Ja, precis, de fick väldigt mycket frihet. Alla såg att detta var ett spännande sätt att arbeta på och det influerade sedan hela Dramaten. Så slutsatsen är att utvecklingen väldigt mycket beror på vilka personer som råkar finnas där just då.

Vad skulle du vilja plocka fram hos Stefan Larsson som du tycker är så specifikt och speciellt?

- Jag gillar hans sätt att kommunicera med skådespelarna. Jag följde repetitionerna av Farliga förbindelser och under en repetition satte jag mig så att jag kunde hålla koll på hur han håller kontakt med skådespelarna. Det som är så fantastiskt är att Stefan Larsson är så otroligt öppen för förslag från skådespelarna. Han är vidöppen för deras idéer. Skillnaden mellan honom och Ingmar Bergman är milsvid. Bergman satte sig vid sitt regibord. Stefan Larssons sätt att arbeta leder till oerhörda resultat, även om Bergmans föreställningar också blev perfekta, nästan för perfekta, men Stefan Larssons föreställningar lever på ett givande och tagande inom ensemblen. Som jag skriver i min bok så växer detta till ett röstoratorium i uppsättningen av En familj. Samarbetet mellan Marie och Stefan Larsson har betytt mycket för henne. Maries största upplevelse över huvud taget eller en av de fyra, fem gånger som hon anser att hon verkligen lyckats var i Höstsonaten. De andra tillfällena tillskriver hon Per Verner-Carlssons uppsättningar.

Det är roligt att du fortsätter att skriva om vad som händer inom Dramatens väggar och att du nu skall skriva en bok om Stefan Larsson.

- Ja, idén väcktes under tiden jag jobbade med det här projektet. Jag blev medveten om hans specifika registil, han arbetar med spännande lösningar och karakteristiskt är att han har fantastiska öppningar till sina uppsättningar. Det upplever jag som unikt – han är både visuellt spännande samtidigt som han har en fantastisk bra kommunikation med skådespelarna. Så jag frågade honom om han tyckte att det gick bra att jag intervjuade honom och det tyckte han var roligt, så nu följer jag honom. Stefan har utvecklast så snabbt. Han blir bara bättre och bättre och bättre. Det är jätteroligt att vara med.

Kommer boken att vara upplagd på samma sätt och presenteras i form av intervjuer?

- Ja, Stefan är en väldigt verbal person. Det finns inte så många böcker som fokuserar på regissörer. Förutom doktorsavhandlingar finns det någon bok om Per Verner-Carlsson, men en regissör som berättar om sig själv på det här sättet, det finns ännu inte såvitt jag vet. Det ska bli en ny spännande resa.

Anna Nyman

 

Fotnot

Ett seminarium med anledning av intervjuboken Scenens lust och magi – två skådespelare i samtal med Lena S. Karlsson kommer att arrangeras på ABF-huset i Stockholm under våren 2013. Medverkande: Marie Göranzon, Jan Malmsjö och Lena S. Karlsson. Moderator: Bengt Göransson. För mer information om datum och tid, håll utkik efter kommande information på ABF:s hemsida.

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Björn Gustavsson

Litauen - en integrerad del av västvärlden

Björn Gustavsson om Litauen, ett nytt, lite exotiskt resmål för många.

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 maj, 2016

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Konkretpoesi til Tidningen Kulturen fra Uwe Max Jensen

  ŠŠŠŠŠŠŠ./Z¯/)                          ŠŠŠŠŠŠ..,/¯../ ŠŠŠŠŠŠ./Š./                        ŠŠŠŠ./Z¯/'Š'/Z¯¯`·z ŠŠŠ./'/Š/Š./ŠŠ./s¯\                          ŠŠ..('(ŠZŠZŠ. ¯~/'Š') ŠŠŠ\ŠŠŠŠŠ..'Š../                          ŠŠŠ."Š\ŠŠŠ. _.·Z ŠŠŠŠ\ŠŠŠŠ..(                          ŠŠŠŠ..\ŠŠŠŠ.\Š    

Av: Uwe Max Jensen | Utopiska geografier | 04 oktober, 2008

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | Utopiska geografier | 17 juni, 2013

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.