Demonernas domptör. Om Bertil Malmberg

Crister Enander skriver ett rörande porträtt av den svenske diktaren Bertil Malmberg. Han har beslutat sig för att hemsöka min enkla boning. Han lämnar mig inte ifred. Inte för ...

Av: Crister Enander | 18 april, 2011
Litteraturens porträtt

Intoleransens spelregler

I dagarna publicerades Forum för levande historias rapport Antisemitism och islamofobi – utbredning, orsaker och preventivt arbete. Det är ett viktigt arbete, och den komparativa ansatsen kan ytterligare hjälpa oss ...

Av: Simon Sorgenfrei | 26 augusti, 2011
Essäer om religionen

Klaustrofobisk skräck utlovas på Spårvägsmuséet

I mitten av april gör skräcken entré bland tunnelbanevagnarna på Spårvägsmuséet i Stockholm. Teaterföreställningen Silverpilen 21.32 är ett samarbete mellan muséet och Minerva Produktion där man använder tunnelbanevagnen som arena ...

Av: Marcus Ridung | 26 mars, 2012
Reportage om scenkonst

Erik Larson i odjurets trädgård

Erik Larson på amerikanska västkusten, han bor i Seattle, är född 1954 och med förflutet som Staff Reporter på Wall Street Journal. Han har också varit flitig i den periodiska ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 mars, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Sceniska rum Grön kultur i det offentliga rummet



Ett övergångsställe kan göra stor skillnad för de boende. Förändringsarbetet i Vårbys offentliga rum pågår för fullt. Foto: Erika ChotaiArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

 Den stad där jag sett mest liv på gatorna och där jag också bott i drygt ett halvår är Amsterdam. Där gick jag på en liten cirkusskola i några månader och lärde känna flera av de gatuartister som försörjde sig genom olika performanceverk på gatorna. De var huvudsakligen också travellers. Vi bodde, de allra flesta av oss, i ockuperade i hus. Eller snarare: flyttade runt från hus till hus allt eftersom vi blev utkastade. Allt det materiella; kläder, möbler, byggmaterial och annat, kom från gatan. Det fanns många marknader och när de stängdes för dagen lämnades en hel del kvar. På så sätt, genom att ta vara på detta, var vi väldigt klimatsmarta. Det blev också ofta veganmat till självkostnadspris. Här kom också postindustrikulturen in. Det hus som jag under största delen av tiden bodde i var en fyra våningar hög gammal diamantfabrik. Vi målade på väggarna och snickrade hur vi ville. Vi ansvarade själva för att hålla det snyggt i vår omgivning.

Vi vill att alla blir delaktiga”

När jag ibland åkte ner och sov i min nya lägenhet i Vårby våren 2012, under några månader då vi fortfarande bodde i Umeå, blev jag ganska överraskad över de förändringar som skedde där. Den vecka under sommaren då jag och barnen flyttade in på riktigt byggdes hipp som happ ett övergångsställe precis nedanför oss – perfekt med tanke på att bussen stannar vid den vägen och att vägen måste korsas för att komma till centrum då man kliver av och på, på vår sida av vägen. Det blir grön gubbe inom några sekunder efter det att man har tryckt. Lite längre ner gjordes ett övergångsställe till, fast utan knapp.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det här var det första jag ”lärde” mig om min nya stadsdel. Snart stod det målare och målade de tidigare grå betongingångarna till gårdarna och hyreshusen nära centrum. I regnbågens färger! Jag var imponerad. Vi har en underbar natur. Vi har också en fin liten kyrka med en välkomnande attityd. Det finns bibliotek, simhall, tennisbanor, många fotbollsplaner och lekparker, men framför allt så har vi en strand vid Mälaren och även en brygga varifrån färjor går ut till Ekerö och till Vikingastaden Birka.

Jag känner att det är förändringar på gång, eller så är Stockholm en alltid föränderlig stad. Kanske både och - men ett som pekar på det förstnämnda är väl ombyggnationen av Slussen, det omdiskuterade nödvändiga ingreppet i innerstadskulturen.

I somras kom fåren tillbaka till Vårby. De har ett stort grönområde att röra sig inom. Det har nu även byggts radhus mellan oss i hyreshus och lyxvillorna på Duvberget. Detta skedde också i början av 2012, ungefär i samma veva som jag fick tag på min lägenhet. Vilka sammanträffanden!

Betong får färg i Vårby, vilket ger upphov till en ny stadsbild. Foto: Erika ChotaiSå blev jag smått delaktig i ett projekt med Zahra Ali i spetsen, där vi målade trädgårdslådorna – också de ursprungligen i grå betong – i kornblått, klargrönt och tomatrött. Projektetet sker i samarbete med ABF i Vårby och med fastighetsbolaget Balder och går under namnet Voice up. Zahra och de andra inom projektet vill att arbetslösa ska hitta något kreativt att göra, att alla ska känna ett gemensamt ansvar för utemiljön och att man ska trivas. Det är också viktigt, tycker hon, att alla kan svenska. Till våren ska det planteras och målas parkbänkar, staket, väggar och så vidare. Zahra har tidigare under 2012 genom ABF haft grupper där de förplanterat sådant som kan planteras ut. Om projektet fungerar bra hoppas Voice up på att Vårby kan bli ett bra exempel för andra förorter. Kanske kan man även besöka andra förorter längs röda linjen mot Norsborg, tänker de.

I Högdalen fick jag även hjälpa till att bygga lite på nya Cyklopen, kulturhuset som brann ner 2006. Också kring Cyklopen uppfattar jag det som att det snarast är en ekologiskt och kulturellt medveten rörelse som ligger bakom. Det bjöds på veganmat, vilket talar sitt tydliga språk gällande var man står ifråga om de globala ekonomiska problemen och klimatutmaningarna. Djurrätt och miljömedvetenhet har starka band sinsemellan. Samtidigt står punken och dess industriella element sig starka. Det var väl banne mig i de här trakterna som Ebba Grön rörde sig?

Personligen är jag mycket glad över att det är en Sesame street-känsla som genomsyrar projekten, snarare än graffitikulturen. Allt det här får mig att riktigt känna mig delaktig i Stockholms utveckling. En dröm har gått i uppfyllelse.

 Vems amerikanska dröm?

I Umeå uppmanas betraktaren att bli vegan. Foto: Erika ChotaiJag tror det är viktigt att man tar avstånd från de typer av konstuttryck som kan förknippas med kriminalitet och droger. Ungdomskulturer är viktiga, men här gäller det att skapa något gemensamt för alla åldrar där man framför allt tänker ur ett miljöperspektiv. En graffitikonstnär tänker kanske mer på att utvidga sitt territorium och att forma stadsbilden, än att färgerna han använder inte innehåller skadliga ämnen. Det är där som den nya tiden tydligt måste lyftas in.

Idag står vi inför enorma problem med klimat och miljöföroreningar. Vi vet att skogen är Jordens lungor och att det enda sätt att reparera miljöproblemen är att fortsätta jobba åt naturen. Människor och djur mår bra av grönska och det är därför som rörelser som Guerillaodling skapats. Vi behöver också en levande kultur och färg i en stadsmiljö för att känna stimulans. Guerilla knitting har spridit sig som en rörelse för att levandegöra offentliga platser.

Just nu byggs det skateboardramper runtom i Sverige, bland annat mittemot Cyklopen i Högdalen. Det är kulturuttryck som påverkar utomhusmiljön och bilden av staden.

På 80-talet, när influenser av svart rap, break dance och gatans kultur, som exempelvis skate board och graffiti kom från U.S.A., diskuterade vi inte i lika hög grad dessa enorma klimatproblem. Visst fanns det miljörörelser, men läget ansågs inte lika akut. Eftersom jag vistades i USA ett år som 7-åring blev jag tidigt bekant med breakdance, Star Wars och Star Trek. Det tog alltid lite tid innan det blev hett i Sverige. Dock är det bara naturligt att kulturuttryck mixas och utvecklas vidare. Vad jag tänker på när jag ser förändringarna här i Vårby och liknande tendenser i andra förorter, som Alby, är Sesame Street. Min lillasyster tyckte om att titta på det i Honolulu (huvudstad för Hawaii-öarna) och där har vi den mångkulturella kulturen i ett nötskal! Dessutom får alla vara med och skapa. Barnen är konstnärer, världen ska vara vacker och färggrann, lekfull och byggas också av barn.

 Från klotter till meningsfullhet

Tyvärr upplever många människor att dörrar har stängts och det bekräftar det utanförskap som personen ifråga befinner sig i på grund av samhällets olika begränsningar. Allt brukar landa i att man ekonomiskt måste dra åt skruvarna och inte kan tillåta vad som helst (läs VEM som helst) inom ramarna av en demokrati. Men den nya ekonomiska rörelsen säger att det är ett error i systemet att tillåta sig tänka i de banorna. Om inte människorna och naturen är det som utgör resurserna i ett samhälle och de mångfacetterade former av liv vi möter, så har man gravt missuppfattat vad en ekonomi är.

På träräcket på bron mellan Ålidhem och Sofiehem var det inte svart klotter utan ljusblått och rosa. Budskapen handlade om att det ska bli fred i Israel/Palestina och att sexism inte är acceptabelt. När jag tog mig tid att läsa klottret runt staden (som var Umeå), förstod jag snart språket som kunde innehålla koder och humoristiska kommentarer. Det gemensamma var att det var där för att lyfta människor. Det är med andra ord en konstruktiv trend. För ibland svarar någon på någon annans rop på hjälp. Med tanke på hur många ungdomar som bär på självmordstankar och som i smyg har ett självskadebeteende, kan en toalettvägg många gånger vara en tröst. Kanske vara den enda plats där man vågar säga som det är och hur man mår.

Men stunden då det verkligen sker något är när uttrycken för hjälp och stöttning, som tidigare mer har fungerat som ”klotter”, omvandlas till konst. Jag såg det hända inom de kretsar som knutits till djurrätt, HBTQ och miljöarbete. Man gjorde klotterväggarna ”lagliga” och accepterade: inte som ett påbud uppifrån, utan som en gemensam handling. För det första höjer man då ribban för vad som ses som normalt och friskt. Människor som tidigare känt sig utanför kan plötsligt befinna sig i en öppenhet där det inte smusslas med hur man mår och känner. Det skapar självkänsla att få respekt för sitt nyansrika och driftiga inre liv i stället för att bli stigmatiserad av omgivningen och bortkopplad från det offentliga livet på grund av tidigare svåra upplevelser eller en svår nuvarande levnadssituation.

Det behövs hjärnor som inte bara lever i en pengastyrd värld. Att man skadar sig själv beror mycket på att man inte klarar den sociala konkurrensen och det eftersom man är känslig. Om den känsligheten togs till vara skulle naturen ha en bättre framtid och ekonomin skulle inte enbart handla om pengar utan om jordens resurser och om människors hälsa. Om man verkligen använde kraften till att utveckla ett mer solidariskt samhälle… Här syns det så tydligt att allt hänger ihop, vår hälsa, jordens hälsa och naturen.

Grönska i det offentliga rummet får människor att må bra. Detta är också guerillaodlingens princip. Foto: Erika Chotai Umeås kultursatsning

Kulturhuvudstadssatsningen som görs i min hemstad Umeå, under parollen Umeå 2014, har många intressanta inslag. Hela året byggs upp kring de samiska åtta årstiderna, som i sin tur blivit till kring rennäringen.

- Ett av skälen till att Umeå fick Kulturhuvudstadsåret 2014, var att vi i Västerbotten har en tillgång i samiska traditioner, berättar Gunilla Samberg, konstnär och naturvetare.

Hon har fått förtroendet att genomföra ett performance- och installationsverk under en månads tid, ett konstprojekt som syftar till att skapa insikt kring miljön och effekten av dagens miljöförstörelse på framtiden.

- Som mormor har jag fått ytterligare en nivå av förståelse för hur vi alla har ett gemensamt ansvar. Våra barn och barnbarn ska dessutom kunna ta hand om oss när vi är gamla, menar hon. Generationerna består av en obruten kedja.

Själva verket, kallat Convoy, består av en konvoj på 16 personer i uniform, som kör varsin vit och numrerad barvagn med växande gräs i. Det är en räddningsaktion för vår planet Jorden, och för människans framtid på den.

Som naturvetare är Gunilla Samberg mycket medveten om alla föroreningar och överutnyttjande av resurser som idag är verklighet.

- Allt levande har så mycket gemensamt, säger hon, och det syns inte minst om man jämför DNA. Också mellan djur och växter sammanfaller det till stor del.

Ett grässtrå och ett barn har med andra ord mycket gemensamt – de kräver båda omsorg, vatten, ren luft och solljus. Hon vill också förmedla samernas sätt att leva i samklang med naturen, att aldrig ta mer än de tillsätter själva.

- Något i barnvagnförarnas uniformer kommer att peka i den riktningen, men jag vill inte avslöja vad, berättar Gunilla Samberg alldeles i slutet av intervjun.

Vernissagen kommer att hållas på Valborgsafton 2014 i centrum av staden och sedan inhyses vagnarna i en gemensam hall, med ett vaktschema. Då gräset behöver ljus och frisk luft kommer förarna att turas om med att ta ut vagnarna, också detta som ett led i utställningen.

Convoy står som en av delarna i ett ramprojekt vid namn 8 X konst. Två andra delprojekt är Street Art och Vasaplan – den sociala trädgården. På Vasaplan, som är den plats där alla lokalbussar möts, planerar man bland annat att skapa kolonilotter. Street Art syftar, som hörs på namnet, till att skapa konst utomhus.

Andra konstprojekt inför 2014, såsom Anonym But Creative och Bloom 2014 syftar också till att smycka staden med konst och växtlighet. Sedan har vi programpunkten Fair City där man tar in idéer från 1000 barn och unga kring ett framtida samhälle. Staden delas upp i nio stadsdelar och nio teman: mat, rymden, vatten, kommunikation, resande, energi, framtidens skola, barns rätt och kunskap. Idéerna ska sedan visualiseras av professionella konstnärer och kulturarbetare. I det stora hela arbetas det från många håll med en framtida stadsbild, både med inslag av konst och av miljö.

Med hjälp av guerilla knitting smyckar de aktiva inom rörelsen gärna stadens sterila miljöer. Foto: Erika ChotaiFler kopplingar till äldre traditioner

I Australien (ja, jag har bott där också!) var det lika lätt att ”läsa” staden genom alla posters och klistermärken som i slitna lager på varandra utgjorde en stadsskulptur. I ett sådant klimat är det dessutom inte lika tydliga skiljelinjer mellan utomhus och inomhus. Olika uttryck blandas och budskapen blir en folkrörelse där alltifrån urspungsbefolkningens rättigheter till avverkningen av gamla träd tillsammans skapar en webb av gräsrotsmedvetenhet. En delvis undergroundskapad community med frivilliga krafter bakom.

För det som kommer fram i dessa gröninfluerade konst- och kulturrörelser är vetskapen om att klimatet hänger ihop med allt annat. Hur vi själva mår påverkar våra medmänniskor som i sin tur påverkar miljön och alla de mekanismer som har en inverkan på Jordens naturresurser och på klimatet. Jag ser det som en människorättsrörelse lika mycket som en klimatdebatt, eftersom konst på allmän plats går bortom sociala regler och lagstiftningar. Det spränger alla murar mot medmänsklighet. Den som är i minoritet vare sig medicinskt eller genusmässigt har tillträde till en allmänplats och kan därför ta del av det informationsflöde som i ett demokratiskt samhälle ska tillhöra alla.

Sedan har vi den gröna trenden som dyker upp i alla städer. Ett enormt odlarintresse har vaknat till liv och man upptäcker nu att det kan odlas i princip vad som helst: en gammal bil eller på ett tak, i burkar, lådor, och det är nog så att man vill ha en grön stadsmiljö.

När jag flyttade från Umeå till Stockholm slogs jag av hur mycket längre man hunnit här nere i just de här idéerna om att vi måste anpassa oss efter klimatet och att människor mår bra av att ha grönt liv omkring sig. Framför allt har jag sett mer oregelbundna mönster, ingen tvångsföreställning om att allt måste se likadant ut överallt. Jag upplever det som intelligent.

Den offentliga miljön ska inte tillhöra ungdomar i luvor som dyker upp under natten och sprayar miljö- och hälsofarlig spray och sedan försvunnit på dagen. Det var viktigt då, när det inte fanns något offentligt utrymme för gatukonst. Men idag är barnen i området med och målar Vårby. De får känna sig delaktiga, de lär sig känna kärlek till det som är allas och då vaknar förhoppningsvis deras ansvarskänslor inför det gemensamma.

Det är ingen hemlighet att förorten varit föremål för ganska mycket skadegörelse och småbrott. Jag kan se att Stockholm som stad jobbar för att förbättra situationen. Jag är enormt tacksam för de förändringar som gjorts bara under de månader jag bott här.

Något som får mig att småskratta är när jag åker tunnelbana genom Bredäng. En före detta gråaktig och nedklottrad cementbotten till ett hyreshus, på ett par meter i höjd, målades ljusblå för ett antal månader sedan. Jag blev så glad åt den lilla förändringen och lite besviken nästa gång jag åkte förbi och såg att klottrarna varit framme igen. Det var helt meningslöst klotter, inte alls i närheten av att vara konst. Och när jag åkte förbi häromdagen hade klottret målats över. Det visar på de positiva krafterna ute i förorten, att man vägrar acceptera sabotage av nya satsningar som görs. Som förälder känns det otroligt viktigt.

Gatukonst med miljötänk – social miljö och naturen i fokus

I den jättefina boken ”Sätta färg på staden – obeställd kreativitet i det offentliga rummet” (Kolbjörn Guwallius, Dokument Press, 2010), finns ett kapitel om Carolina som tröttnade på graffitikulturen. Hon beskriver svårigheterna inom en subkultur: hur maktkamper kan förstöra den ursprungliga gnistan och glädjen i att skapa. Det som från början varit fritt och offentligt blev till interna regelverk och konflikter som mynnade ut i att olika personer ville äga det offentliga utrymmet i staden. Mycket kom att handla om att vinna respekt, utan att vilja ta ansvaret och att visa andra respekt.

”Jag ville göra de farliga sakerna, berättar hon. Men egentligen tycker jag att det är roligare att arbeta i lugn och ro och se en målning växa fram.” berättar hon.(sid. 141)

Ett annat kapitel handlar om guerilla knitters. Söker man på guerilla knitters på nätet, så dyker det upp bilder på stickade bussar, stridsvagnar och telefonkioskar, som ett extra lager eller ett skydd. Till och med träd har stickade stammar och grenar. Maria och Lina berättar här om hur de runtom i Stockholm lämnar stickade och färggranna spår efter sig runt lyktstolpar och parkbänkar och även i övriga världen, under namnet Masquerade. Det står i boken att ”rörelsen” började i Huston, USA hösten 2005. Men redan den sommaren upptäckte jag personligen stickade trappräcken i Paris.

En snäcka hjälper till att bana väg för konst i det australiensiska offentliga rummet. Foto: Erika ChotaiGuerillaodling är en besläktad metod där man planterar växtlighet i precis vad som helst, precis var som helst. Det var trevligt när jag besökte Cirkus Cirkör i Alby, en förort söder om Stockholm, och passerade ett hyreshus som inte var helt fyrkantigt utan hade kanske lite inspiration från de gamla husen i på Söder, med balkonger och gränder och gårdar och små tak. Här fanns det ett litet tak där man planterat ett träd, alltså kanske två våningar upp i luften. Jag såg mycket i Alby där jag kände att ”med rätt ögon så kan man se att de tänkt till när de byggt området”.

Tunnelbanestationen är helt grönmålad med blommor och andra cirkelmönster i ganska jordnära färger på insidan … ända in i tunnlarna är det målat, ingen känsla av grå betong. Gamla industriområdet där cirkusen håller till var skyltad ända från tunnelbanan, och faktiskt fick jag en riktigt positiv bild av ”förorten”. Man kan se på den som ett eget litet samhälle utanför staden, med mycket natur. Men ofta med bra förbindelser till innerstan.

Att tänja regelverken för allas bästa

När jag googlar på guerillaodling och Stockholm leds jag till Tillväxt. Tillväxt är en förening vars syfte är följande (citat från hemsidan tillvaxt.org): ”Tillväxt är en ny rörelse av människor som med spaden i handen vill göra Stockholm till en mer hållbar stad. Det gör vi genom att plantera ut ätbara träd och buskar i parker, på trottoarer, gator, innergårdar, ja var som helst!”

”Eftersom politikerna ännu inte har förstått att framtidens städer måste producera mer av sin egen mat och inte vara beroende av olja, transporter, kött och mark i andra länder så måste vi ta saken i egna händer och börja odla vegetabilier […]. Tillväxt är alla som med spaden i handen bidrar till en fruktbar och bärkraftig utveckling av Stockholm. Hjälp oss att göra Stockholm till en mer självförsörjande och levande stad!”

Där finns handledning för hur man odlar buskar och träd, och en charmig video av ett gäng aktivister som planterar ett fruktträd mitt på en allmän gräsmatta. Så arbetet är igång. När nya Slussen ska stå klart 2018 är det tänkt att fokusen ska ligga mer på cykel och T-bana än förut: ”Kollektivtrafiken kommer att få mer plats, precis som gående och cyklister, samtidigt som ytorna för biltrafik minskar och anpassas för att rymma dagens trafikflöden”,står det ordagrant på Stockholm stads hemsida.

När jag flyttade till Vårby hade man nyligen infört sopsortering. Det hade varit mycket motstånd från hyresgäster, berättade en vaktmästare för mig. Nu är man på gång att få alla att kompostera sitt matavfall, något som vi Ålidhemsbor (min stadsdel i Umeå, ett universitetsområde) gjort under många år redan. Man resonerar i nuläget kring valet mellan hushållskvarnar, färgade plastpåsar som slängs tillsammans men sorteras efter hämtning, eller papperspåsar. Det sista alternativet är det jag är van vid. Man tar tillvara mer av avfallet än med plastpåsar och det är billigare än att installera hushållskvarnar i varje kök.

Det handlar ju liksom om att få ett nytt synsätt, att tänka mer på kretslopp och mindre linjärt. Att leva innebär inte att bara växa och frodas, utan att förvalta ett arv som vi för vidare till framtida generationer. Det låter som en klyscha, men påpekar man inte att vi måste tänka på våra barn och barnbarn, så glöms det lätt bort. Materialism kan inte rädda människan. En hög standard tappar sitt värde om jordens resurser tar slut och människor mår dåligt. Hela samhällen måste förändras och framför allt måste vi ha alternativ som vi hellre väljer.

Genom konst och kreativitet kan vi sätta ett socialt tryck på människor att förändras. Inte alla är medvetna om meddelanden och uttryck som flyter i utrymmen mellan design, arkitektur och konst. Många ser bara en utemiljö, medan de som lever i den ser det mer kanske som ett hem, där vi samspelar med stadens ”känslor”, de kollektiva idéer som skapas där man vistas.

En undergroundrörelse har röjt terrängen för ett allmänt accepterande när det gäller utsmyckningar i utemiljön. Vi börjar förstå att människan hänger ihop med naturen, att staden är en föränderlig plats och att den inte är så viktig som vi trott. Vore det inte trevligt med lite både-och? Att staden och landsbygden flyter in mer i varandra och man kan få det bästa av båda världar? Med den teknologi, medicin och psykologi vi har idag kan vi bygga mycket grönare samhällen och bana väg för en framtid där resursförbrukning anpassas till möjligheten av återvinning, inte tvärtom.

Erika Chotai

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

En bemerkning om Claude Monet og livsvirksomheten hans

Oscar Claude Monet, som var Monet's fulle navn, ble født i Paris, den 14. november, 1840.  Foreldres navn var Louise-Justine Monet og Adolph Monet. Fra før av hadde ekteparet Monet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 06 juli, 2010

Han vägrade att dö

Elias CanettiDöden var den yttersta och största förolämpningen mot människan. Elias Canetti förklarade ett privat krig - ett ensamt korståg - mot döden. Han gjorde det envist, styvnackat och utan ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 mars, 2009

Stigmatisering är ett historiskt begrepp när det gäller samhällets syn på psykisk…

Begreppet stigmatisering används ofta i samhällsdebatten. Ordet stigmatisering kan härledas från grekiskans stigma som betyder (bränn) märke, fläck. Ordet kan härledas till en medeltida (ligatur) av bokstäverna sigma och tau ...

Av: Gunilla Dored | Essäer | 25 maj, 2011

Språk

Efter illusionen om att kunna förstå och om att kunna förklara, efter illusionen om en vilken som helst form av kommunikation och samförstånd, vill jag återkomma till ett stadium (som ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 13 maj, 2016

En arbetslägenhet i Stockholm

- Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så vidare ...

Av: Peter Lucas Erixon | Utopiska geografier | 04 januari, 2010

De långa nätterna på de iskalla perrongerna

tid Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 01 juli, 2011

William Blakes tankevärld

Det andliga klimatet: en kort historikUnder renässansen fanns en bildpoesi, Emblem-Poetry. En bildpoesi som byggde på den vid denna tid rådande mystikens kosmologi. Blake kan räknas till efterföljarna av denna ...

Av: Violet Tengberg | Essäer om konst | 16 december, 2010

Pino Masi och det italienska ärret Intervju med Roan Johnson

På den italienska filmfestivalen den 4 – 7 oktober på biografen Sture visades bland annat filmen ”Högst upp på listan” (I primi della lista), en skruvad komedi med allvarliga undertoner ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 23 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.