Michael Economou

I Peder Winstrups huvud

En ny dikt av Michael Economou

Av: Michael Economou | 12 maj, 2017
Utopiska geografier

“Sök sanningen! Och om de så bär till helvetes portar så klappa på!“…

Det är den femte maj. Våren har kommit tidigt detta år. Solen skiner och en stor skara studenter har samlats i Uppsala för att följa filosofen Benjamin Höijers vagn till ...

Av: Crister Enander | 11 oktober, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Nina Ahlzén. Ärrlighet

Nina Ahlzén. Är 43 och 13. Uppvuxen och boende i Göteborg. Hatar poesiuppläsningar. Är svag för det surrealistiska. Gillar att utforska gränser. Vem är dåren, vem är normal? (Vad är ...

Av: Nina Ahlzén | 03 oktober, 2011
Utopiska geografier

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Frågor sprungna ur en nedsvärtning



 Om någon kan dansa till nedsvärtade bostäder, så är det Frauke. Foto: Karin JonsonEn nedsvärtning, ett brus: Hon dansar. Eller dör hon? Kropp, vetenskap, rum. Efter föreställningen träder hon med en i krassa ordalag vanlig människas steg fram till en av Atalantes personal, meddelar att tre lampor hittills har gått sönder under föreställningen. En dag återstår av Enlightenment.

”Om någon kan dansa till nedsvärtade bostäder, så är det Frauke.” Så beskrev konstnären Peter Eccer sitt första intryck av koreografen Caroline Lundbladh/Frauke. Tillsammans möts de nu i den tvärkonstnärliga Butohföreställningen Enlightenment, vars utgångspunkt vilar i Peter Eccers tidigare projekt kring oförklarligt nedsvärtade lägenheter. Eccers lika sinnligt som specifika undersökning och bilder översätts av Lundbladhs oformliga butohdans. Själv beskriver hon föreställningens sammansättning liksom de två motpoler som tillsammans skapar en kompass: ”Någonstans mellan vetenskap och kropp”.
Under hösten 2012 bjöd projektledarna, Cecilia Suhaid Gustafsson och Sarah Schmidt, in ett antal professionella koreografer och konstnärer för att under en månad inom ramen för Under My Feet 2.0 undersöka gränserna och metoderna i deras konstnärskap. Hur Fraukes och Eccers samarbete skulle utkristalliseras visste ingen förrän strax innan premiären:

– Vi släppte helheten för att vara i det som sker, berättar Eccer.

Tillsammans har de byggt en verklighet av rörelser och bilder, en plats där dåtidens strävan efter förklaringen av minsta partikel möter den mänskliga kroppens relation till den övriga världen. Med Eccers dystopiska projektioner skapas ett rum som tillsammans med the Knifes dominerande toner öppnar för vad som Caroline Lundblad vill kalla en förvandling. Eccer liknar det vid en resa. Deras olika ingångar dresserar ämnet liksom upplysningstiden dresserade människorna, säger han.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ljudet styr, och rörelserna förtrycks därefter. Eller vem är det som förtrycks? Är det vi i publiken? Armar ben och plats, epitet. Parallellt med Enlightenment visas dansföreställningen Body Remix på Göteborgsoperan, ett gästspel i samband med Stravinskys hundraårsjubileum. Där var det kryckorna som sträckte sig långt bortom kroppsdelarnas begränsningar. Var tar människan slut? På Atalantes scengolv ställs frågan på sin spets:

Finns vi?
Lider vi?
Varför ett frågetecken efter ordet ”vi”?

Det är sparsmakat. Två mörkt kostymklädda personer sitter stilla, på var sida om scengolvet. I omgångar får Frauke låna deras stolar, emedan hon kläs på eller av med hjälp av deras armar. Nya epitet, nya extremiteter, nya skepnader. Rummet utvecklas. Bakom mig är det någon som nyser, skriker, och det passar alldeles utmärkt in i det vågspel av brus efter vilka kroppen rör sig. Människan på scenen som vi betraktar.

Pang, slut. Ombyte, nytt. Ny skrud, nytt ljud. Naket. Hudens verklighetsförankring irriterar mig – måste den synas för att tas på allvar? I den kontrastbefriande vitsminkningen blir hennes kropp till ett verktyg snarare än en identitet. En form att sätta till eller ta bort former på. En kropp av ljudet att bruka. Det nedsvärtande ljudet. Ljudet av en jamande katt, ett lidande?

Hon blir till fågeln. Hård plast kring höfter och ansikte går från att vara skalet på en insekt till en fjäderskrud. Armar blir till vingar och de förut mekaniskt stapplande benen blir till hönans stingsligt envisa. På golvet väntar tre högar av grus, att sprättas sönder. Hon nöjer sig med en.

Den 12 december 2012 visades det hittills gångna resultatet av de båda konstnärernas samarbete: då som en del av utställningen PETER ECCHER AND OTHERS – RAPPORT 2012:1 (17/11–16/12), på Galleri Box i Göteborg. En mängd konstnärer hade tolkat ämnet nedsvärtning i en väggbaserad bok (som jag fortfarande väntar på att få bläddra i, i tryckt format). Närmast entrén dominerade fotografier och projektioner av Eccers smutsiga lägenheter. Ett sovrum, tomt på människor, täckt av sot. I mitten dansade Frauke i ett sotigt täcke och med en peruk lik en statiskt stelnad klick grädde och blandad med damm.

Samma täcke hänger nu i mitten av Atalantes drunknande djupa scen. På och bakom det projiceras bilder – sot, bläck och vyn i ett mikroskop. Det snurrar, och Frauke befrias. Den bleka människan utan former neutraliseras. Rosor, en fjäder och ett instängt huvud. Hon fortsätter att reformeras, deformeras. Bilden av en cell, roterar liksom hon. En encellig organism, är det vad hon är? I hörnet av scenen sitter en storvuxen man vid en underlig orgel. Med hjälp av en av de två påklädarna har han klätts i en vit rock att bruka framför tangenterna, instrumentets konstruktion påminner om en likkista, lagom stor att rymma den dansande kroppen. Innan vi släpptes in till våra platser fick vi förklarat för oss att det här både är en dansföreställning och en konstutställning. En levande utställning med en spelande kista.

Damm, moln. Frauke sträcker sig mot det, kliver på det. Senare projiceras en hög av järnspån. Det är format efter en osynligt närvarande magnet, att skapa samma formliga strävan som hennes egna armar. Medvetet, men mot ett okänt mål. Ett svart glitter tynger hennes skuldror, hals och huvud. Gyllene rosor kring torson blir sakta bruna och döda, ju närmre golvet som de svävar.

När bläcket flyter över täcket kryper hon mot gruset. Hon har nu ett långt, svart fiskenät som släpar efter hennes höfter. Högen rämnar, sprids. Bläcket speglas i sig självt och hon, nätet, gruset i det. En psykoanalytisk hypnos fyller sig i rummet. Den vitklädde mannen fortsätter att spela och hon fortsätter sitt krypande, under det upphängda täckets nederkant. Kroppen flyter framåt, frigörs – ja, förlöses. Lösgörs från det svarta nätet Hjärnspånet snurrar allt häftigare i projektionen på täcket. Hon ställer sig upp bakom det och syns inte längre. Kommer sedan fram i en ny skrud: Stretar, dansar, en piska fäst vid hennes hand. Fastnar i dess egen svans. Massor av hår, rosa, tofsar. Jag har tappat räkningen på antalet skepnader och former, känslor och karaktärer.

Slutligen avstannar tonerna, man täcker åter det instrumentala bordet med svart tyg. Spelmannen kläs av den vita skruden bruset tystnar för ett ögonblick. Bläcket flyter samman och skuggor på väggarna kvarstår, hon står stilla. Svartklädd, instängt i tyg och fransar, lugg. Tyg. Armarna letar efter mynningar att sträckas ut igenom för en hukande rit. Den öppna munnens hål är också svart. Ett elektroniskt lidande. Det tilltar. Peter Eccers fotografi framträder på täcket och strax därefter kläs hon själv i dess motsvarighet. Scenen från Galleri Box återskapas, utökas. Bilden på rummet exponeras allt mer, att snart försvinna i bommulsvävens raster. En frihet? När hon själv dansar i täcket så påminner hon om ett moln. En riktning uppåt, ett hopp? Nej, hon släpar det, täcket. Det är tungt. Jag undrar om det måste det vara ett lidande för att det ser så ut? Måste ett uttryck kategoriseras i lust eller i vånda? Nej, jag ser att det är en ansträngning och det räcker, mer än väl.

Snart faller hon ner i sig själv. Snurrar runt, alltjämt som bruset tilltar. En plastbit på min penna bryts och det blir tyst. Hennes ansikte lugnar sig och ögonen öppnas. Vi hör hennes andetag och föreställningen är slut. De två svartklädda personerna hjälper henne ut från scenen, lyfter täcket så att hon själv kan gå. Är de hennes dödgrävare?

”Övermänskligt” säger mitt sällskap, när vi lämnar Atalante för marskylan.

Eller bara väldigt, väldigt mänskligt.

”Allt går inte att förklara och vissa saker kan man inte begripa”, säger Lundblad. Eccer nämner magnetismen som kan tyckas magisk men som också har en väldigt naturlig, vetenskaplig, förklaring. Men, fortsätter han, ett förgäves sökande efter svar kan också skapa en mystik. Liksom det oförklarliga skapar sin egen verklighet – en overklighet. Det var med sådana ord som Eccer arbetade med de oförklarligt nedsvärtade lägenheter, ur vilka hans senaste projekt föddes. Men på samma sätt som det sotiga har en innebörd, menar han att också uppmärksamheten, frågan, har en funktion:

”Vad betyder det att ha belyst någonting, och hur bygger vi bilden av vår verklighet?”

 

Frida Sandström

 

 

Källa

 

Enlightenment

Ingår i Under My Feet 2.0
Butohdans/koreografi: Frauke
Scenografi/bildprojektion: Peter Eccher
Scenografi/kostym: Anna Sissela Gustavsson
Ljus: Peter Götzlinger
Musik: The Knife
Klavikord: Joel Speerstra

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Netta Skog, foto Black Halo Photography CC

2016 års Legitimerade Legend

Den årliga utmärkelsen som LEGITIMERAD LEGEND utdelades 26/11 2016 till musikern och poeten Kjell Höglund i samband med en konsert med Mikael Ramel och Wille Crafoord å Bankiren / Västerås. Mikael ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om musik | 07 december, 2016

Varför skulle jag inte tro på June Campbell?

Funderingar kring  "Traveller in space". (Utkom 1996 på The Athlone Press och följdes av en reviderad upplaga 2002 på Continuum i London/New York). En brittisk kvinnas erfarenheter av mötet med ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 12 mars, 2011

Premiäruppsättningen av Aniara på Kungliga Operan 1959 med libretto av Lindegren Foto Lennart Olson

Erik Lindegren – Ständigt på resa, sökandes sin väg.

Att närma sig – texternas mänskliga sökande – från några av existentialismens grundläggare, med namn som Fjodor Dostojevskij, Sigmund Freud, Oswald Spengler, Fredrich Nietzsche och Thomas Mann, så följer helt ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2016

Tommy Åberg

”Jag erbjöds öronproppar på biblioteket”

Biblioteket har i många år varit mitt andra, i perioder mitt första vardagsrum. Så inte längre. En frustrerande hög ljudnivå har fått mig att istället sitta på olika fik och ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 21 juni, 2015

Vem skriver den svenska litteraturhistorien

Det går inte att undgå i hur stor andel som den litteratur vi konsumerar är översatt från ett annat språk och till vår mycket smala språkgrupp. Vad som också ter ...

Av: Freke Rähiä | Essäer | 17 oktober, 2012

En promenad på Lower Manhattan i New York City del 3

Vi befinner oss på New Yorks födelseplats där allting en gång började. Det var på södra Manhattan som holländarna grundade sin koloni ”Nieuw Amsterdam” i första delen av 1600-talet, efter ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 31 januari, 2012

Idumea Vedamsson

Tidens flod

I The river of time berättar Igor Novikov om vad man trott och tror om tiden. Novikov är verksam som astrofysiker vid Köpenhamns universitet och har ägnat sig åt ...

Av: Idumea Vedamsson | Gästkrönikör | 06 juni, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.