Sorgen finns ju där tillgänglig hela tiden.Intervju med Regina Lund

Stormvinden i solstrålens mitt, den mångbegåvade multikonstnären och renlevnadsivraren Regina Lund – ständigt lika aktuell – släpper den 7 december sin diktsamling Laserstrålar på Kalla Kulor förlag. Det är knappast ...

Av: Freke Räihä | 14 november, 2011
Övriga porträtt

Illustration: Hebriana Alainentalo

Onåbar del 4 av Gabriella Olsson

Hon vinglade och höll sig i väggar och möblemang. ”Var Jean-Pierre din och Pé-Pés son?” frågade Gilles. Han upprepade frågan tills han tröttnat. Hon hade inga svar att ge. Hennes ...

Av: Gabriella Olsson | 27 juli, 2015
Utopiska geografier

Benjamin 16

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | 03 december, 2011
Kulturen strippar

En färd mot utplåning*

"Bland den moderna vetenskapens största bedrifter vet jag få som inte utnyttjats för att mörda eller lemlästa", konstaterade den framstående österrikisk-amerikanske biokemisten Erwin Chargaff dystert för 20 år sedan. Som ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 14 januari, 2010
Essäer om samhället

Frågor sprungna ur en nedsvärtning



 Om någon kan dansa till nedsvärtade bostäder, så är det Frauke. Foto: Karin JonsonEn nedsvärtning, ett brus: Hon dansar. Eller dör hon? Kropp, vetenskap, rum. Efter föreställningen träder hon med en i krassa ordalag vanlig människas steg fram till en av Atalantes personal, meddelar att tre lampor hittills har gått sönder under föreställningen. En dag återstår av Enlightenment.

”Om någon kan dansa till nedsvärtade bostäder, så är det Frauke.” Så beskrev konstnären Peter Eccer sitt första intryck av koreografen Caroline Lundbladh/Frauke. Tillsammans möts de nu i den tvärkonstnärliga Butohföreställningen Enlightenment, vars utgångspunkt vilar i Peter Eccers tidigare projekt kring oförklarligt nedsvärtade lägenheter. Eccers lika sinnligt som specifika undersökning och bilder översätts av Lundbladhs oformliga butohdans. Själv beskriver hon föreställningens sammansättning liksom de två motpoler som tillsammans skapar en kompass: ”Någonstans mellan vetenskap och kropp”.
Under hösten 2012 bjöd projektledarna, Cecilia Suhaid Gustafsson och Sarah Schmidt, in ett antal professionella koreografer och konstnärer för att under en månad inom ramen för Under My Feet 2.0 undersöka gränserna och metoderna i deras konstnärskap. Hur Fraukes och Eccers samarbete skulle utkristalliseras visste ingen förrän strax innan premiären:

– Vi släppte helheten för att vara i det som sker, berättar Eccer.

Tillsammans har de byggt en verklighet av rörelser och bilder, en plats där dåtidens strävan efter förklaringen av minsta partikel möter den mänskliga kroppens relation till den övriga världen. Med Eccers dystopiska projektioner skapas ett rum som tillsammans med the Knifes dominerande toner öppnar för vad som Caroline Lundblad vill kalla en förvandling. Eccer liknar det vid en resa. Deras olika ingångar dresserar ämnet liksom upplysningstiden dresserade människorna, säger han.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ljudet styr, och rörelserna förtrycks därefter. Eller vem är det som förtrycks? Är det vi i publiken? Armar ben och plats, epitet. Parallellt med Enlightenment visas dansföreställningen Body Remix på Göteborgsoperan, ett gästspel i samband med Stravinskys hundraårsjubileum. Där var det kryckorna som sträckte sig långt bortom kroppsdelarnas begränsningar. Var tar människan slut? På Atalantes scengolv ställs frågan på sin spets:

Finns vi?
Lider vi?
Varför ett frågetecken efter ordet ”vi”?

Det är sparsmakat. Två mörkt kostymklädda personer sitter stilla, på var sida om scengolvet. I omgångar får Frauke låna deras stolar, emedan hon kläs på eller av med hjälp av deras armar. Nya epitet, nya extremiteter, nya skepnader. Rummet utvecklas. Bakom mig är det någon som nyser, skriker, och det passar alldeles utmärkt in i det vågspel av brus efter vilka kroppen rör sig. Människan på scenen som vi betraktar.

Pang, slut. Ombyte, nytt. Ny skrud, nytt ljud. Naket. Hudens verklighetsförankring irriterar mig – måste den synas för att tas på allvar? I den kontrastbefriande vitsminkningen blir hennes kropp till ett verktyg snarare än en identitet. En form att sätta till eller ta bort former på. En kropp av ljudet att bruka. Det nedsvärtande ljudet. Ljudet av en jamande katt, ett lidande?

Hon blir till fågeln. Hård plast kring höfter och ansikte går från att vara skalet på en insekt till en fjäderskrud. Armar blir till vingar och de förut mekaniskt stapplande benen blir till hönans stingsligt envisa. På golvet väntar tre högar av grus, att sprättas sönder. Hon nöjer sig med en.

Den 12 december 2012 visades det hittills gångna resultatet av de båda konstnärernas samarbete: då som en del av utställningen PETER ECCHER AND OTHERS – RAPPORT 2012:1 (17/11–16/12), på Galleri Box i Göteborg. En mängd konstnärer hade tolkat ämnet nedsvärtning i en väggbaserad bok (som jag fortfarande väntar på att få bläddra i, i tryckt format). Närmast entrén dominerade fotografier och projektioner av Eccers smutsiga lägenheter. Ett sovrum, tomt på människor, täckt av sot. I mitten dansade Frauke i ett sotigt täcke och med en peruk lik en statiskt stelnad klick grädde och blandad med damm.

Samma täcke hänger nu i mitten av Atalantes drunknande djupa scen. På och bakom det projiceras bilder – sot, bläck och vyn i ett mikroskop. Det snurrar, och Frauke befrias. Den bleka människan utan former neutraliseras. Rosor, en fjäder och ett instängt huvud. Hon fortsätter att reformeras, deformeras. Bilden av en cell, roterar liksom hon. En encellig organism, är det vad hon är? I hörnet av scenen sitter en storvuxen man vid en underlig orgel. Med hjälp av en av de två påklädarna har han klätts i en vit rock att bruka framför tangenterna, instrumentets konstruktion påminner om en likkista, lagom stor att rymma den dansande kroppen. Innan vi släpptes in till våra platser fick vi förklarat för oss att det här både är en dansföreställning och en konstutställning. En levande utställning med en spelande kista.

Damm, moln. Frauke sträcker sig mot det, kliver på det. Senare projiceras en hög av järnspån. Det är format efter en osynligt närvarande magnet, att skapa samma formliga strävan som hennes egna armar. Medvetet, men mot ett okänt mål. Ett svart glitter tynger hennes skuldror, hals och huvud. Gyllene rosor kring torson blir sakta bruna och döda, ju närmre golvet som de svävar.

När bläcket flyter över täcket kryper hon mot gruset. Hon har nu ett långt, svart fiskenät som släpar efter hennes höfter. Högen rämnar, sprids. Bläcket speglas i sig självt och hon, nätet, gruset i det. En psykoanalytisk hypnos fyller sig i rummet. Den vitklädde mannen fortsätter att spela och hon fortsätter sitt krypande, under det upphängda täckets nederkant. Kroppen flyter framåt, frigörs – ja, förlöses. Lösgörs från det svarta nätet Hjärnspånet snurrar allt häftigare i projektionen på täcket. Hon ställer sig upp bakom det och syns inte längre. Kommer sedan fram i en ny skrud: Stretar, dansar, en piska fäst vid hennes hand. Fastnar i dess egen svans. Massor av hår, rosa, tofsar. Jag har tappat räkningen på antalet skepnader och former, känslor och karaktärer.

Slutligen avstannar tonerna, man täcker åter det instrumentala bordet med svart tyg. Spelmannen kläs av den vita skruden bruset tystnar för ett ögonblick. Bläcket flyter samman och skuggor på väggarna kvarstår, hon står stilla. Svartklädd, instängt i tyg och fransar, lugg. Tyg. Armarna letar efter mynningar att sträckas ut igenom för en hukande rit. Den öppna munnens hål är också svart. Ett elektroniskt lidande. Det tilltar. Peter Eccers fotografi framträder på täcket och strax därefter kläs hon själv i dess motsvarighet. Scenen från Galleri Box återskapas, utökas. Bilden på rummet exponeras allt mer, att snart försvinna i bommulsvävens raster. En frihet? När hon själv dansar i täcket så påminner hon om ett moln. En riktning uppåt, ett hopp? Nej, hon släpar det, täcket. Det är tungt. Jag undrar om det måste det vara ett lidande för att det ser så ut? Måste ett uttryck kategoriseras i lust eller i vånda? Nej, jag ser att det är en ansträngning och det räcker, mer än väl.

Snart faller hon ner i sig själv. Snurrar runt, alltjämt som bruset tilltar. En plastbit på min penna bryts och det blir tyst. Hennes ansikte lugnar sig och ögonen öppnas. Vi hör hennes andetag och föreställningen är slut. De två svartklädda personerna hjälper henne ut från scenen, lyfter täcket så att hon själv kan gå. Är de hennes dödgrävare?

”Övermänskligt” säger mitt sällskap, när vi lämnar Atalante för marskylan.

Eller bara väldigt, väldigt mänskligt.

”Allt går inte att förklara och vissa saker kan man inte begripa”, säger Lundblad. Eccer nämner magnetismen som kan tyckas magisk men som också har en väldigt naturlig, vetenskaplig, förklaring. Men, fortsätter han, ett förgäves sökande efter svar kan också skapa en mystik. Liksom det oförklarliga skapar sin egen verklighet – en overklighet. Det var med sådana ord som Eccer arbetade med de oförklarligt nedsvärtade lägenheter, ur vilka hans senaste projekt föddes. Men på samma sätt som det sotiga har en innebörd, menar han att också uppmärksamheten, frågan, har en funktion:

”Vad betyder det att ha belyst någonting, och hur bygger vi bilden av vår verklighet?”

 

Frida Sandström

 

 

Källa

 

Enlightenment

Ingår i Under My Feet 2.0
Butohdans/koreografi: Frauke
Scenografi/bildprojektion: Peter Eccher
Scenografi/kostym: Anna Sissela Gustavsson
Ljus: Peter Götzlinger
Musik: The Knife
Klavikord: Joel Speerstra

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Episoder från Jerusalem: episod 1

Jag bor i Jerusalem. Smålands Jerusalem. Mellan de två Jerusalemer är det nästan ingen skillnad, förutom att den ena ligger i Småland. Kan du gissa vilken? En av de riktigt påtagliga ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 14 september, 2013

VIPPARE tag plats!

En av sommaren begivenheter var en VIP-resa den 9 augusti sträckan Kalmar – Emmaboda tur och retur med två mellanliggande stopp Nybro och Örsjö. Regionen och kommunerna samt den starka ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 12 augusti, 2014

Craig Taylor: Londoners

Metoden är enkel men effektiv: man låter folk prata på om egna erfarenheter, några stickrepliker behövs knappast för att hålla igång berättarflödet. Så får man, med varsam redigering och trivialiteterna ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 07 augusti, 2012

August och kvinnorna

Johan August Strindberg var sinnligt lagd med anlag för impotens. Impotensen kom sig av ett sedan barndomen inlärt dåligt självförtroende. I skuggan av fadern Carl Oscar, doktor Kapffs skrifter om ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 14 maj, 2011

Anna Fredén. En dikt

Jag är en typisk sängskrivare som helst läser Ann Jäderlund och Pia Tafdrup. När min man sitter med hörlurarna på för att lyssna och skriva så ligger jag i sängen med ...

Av: Anna Fredén. | Utopiska geografier | 06 oktober, 2014

Sammetsnässlan kategorika

(i natt kl. c. 5.20 blev jag klar med min definition av sammetsnässlan, och man ska fan inte börja skriva efter klockan 3, sedan somnade jag som en död trots ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 februari, 2013

Sosialetikk. Del II

For å komme på sporet av grunnlaget for autentiske yrkesvalg, har en å tenke videre enn å oppholde seg ved de ytre sanser, for nå er det om ‘mening’. For ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 februari, 2014

Julvandring i underjorden

Det här är Västerlandet. Solen har gått ner i väster, och det är mörkt. Förmodligen är det Europa det är fråga om. Ja, så är det. Europa och Stockholm, stockarnas ...

Av: Percival | Utopiska geografier | 15 december, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.