Victorias extraordinära gentlemän

Den tid som inspirerar det mesta med steampunken är en blandning av 1800-talet och 1900-talet, där den tekniska utvecklingen tar en lite annorlunda väg än i den vanliga världen. I ...

Av: Alexander Sanchez | 08 juni, 2011
Essäer

Fredrik Rådberg präst och romantisk aktivist

Den svenske prästen Fredrik Rådberg, född revolutionsåret 1789, nöjde sig inte med att predika de kristna idealen: han ville även se dem förverkligade: samhället borde realisera urkristendomen och dess idéer ...

Av: Björn Gustavsson | 17 oktober, 2009
Litteraturens porträtt

Månmuseet, 1969.

Månmuseet och andra konstverk i omloppsbana

När man står ute en kall vinternatt och tittar upp mot den stjärnklara himlen kan man inte låta bli att ställa sig en av de stora existentiella frågorna: Finns det ...

Av: Mathias Jansson | 02 februari, 2016
Essäer om konst

Kipling foto ivo holmqvist

Engelska mil 2

Som den förste engelske och fortfarande i dag den yngste mottagaren av Nobelpris i litteratur fick den 42-årige Rudyard Kipling både vackra ord, pengar, och en medalj 1907. Den kan ...

Av: Ivo Holmqvist | 13 november, 2016
Litteraturens porträtt

Frågor sprungna ur en nedsvärtning



 Om någon kan dansa till nedsvärtade bostäder, så är det Frauke. Foto: Karin JonsonEn nedsvärtning, ett brus: Hon dansar. Eller dör hon? Kropp, vetenskap, rum. Efter föreställningen träder hon med en i krassa ordalag vanlig människas steg fram till en av Atalantes personal, meddelar att tre lampor hittills har gått sönder under föreställningen. En dag återstår av Enlightenment.

”Om någon kan dansa till nedsvärtade bostäder, så är det Frauke.” Så beskrev konstnären Peter Eccer sitt första intryck av koreografen Caroline Lundbladh/Frauke. Tillsammans möts de nu i den tvärkonstnärliga Butohföreställningen Enlightenment, vars utgångspunkt vilar i Peter Eccers tidigare projekt kring oförklarligt nedsvärtade lägenheter. Eccers lika sinnligt som specifika undersökning och bilder översätts av Lundbladhs oformliga butohdans. Själv beskriver hon föreställningens sammansättning liksom de två motpoler som tillsammans skapar en kompass: ”Någonstans mellan vetenskap och kropp”.
Under hösten 2012 bjöd projektledarna, Cecilia Suhaid Gustafsson och Sarah Schmidt, in ett antal professionella koreografer och konstnärer för att under en månad inom ramen för Under My Feet 2.0 undersöka gränserna och metoderna i deras konstnärskap. Hur Fraukes och Eccers samarbete skulle utkristalliseras visste ingen förrän strax innan premiären:

– Vi släppte helheten för att vara i det som sker, berättar Eccer.

Tillsammans har de byggt en verklighet av rörelser och bilder, en plats där dåtidens strävan efter förklaringen av minsta partikel möter den mänskliga kroppens relation till den övriga världen. Med Eccers dystopiska projektioner skapas ett rum som tillsammans med the Knifes dominerande toner öppnar för vad som Caroline Lundblad vill kalla en förvandling. Eccer liknar det vid en resa. Deras olika ingångar dresserar ämnet liksom upplysningstiden dresserade människorna, säger han.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ljudet styr, och rörelserna förtrycks därefter. Eller vem är det som förtrycks? Är det vi i publiken? Armar ben och plats, epitet. Parallellt med Enlightenment visas dansföreställningen Body Remix på Göteborgsoperan, ett gästspel i samband med Stravinskys hundraårsjubileum. Där var det kryckorna som sträckte sig långt bortom kroppsdelarnas begränsningar. Var tar människan slut? På Atalantes scengolv ställs frågan på sin spets:

Finns vi?
Lider vi?
Varför ett frågetecken efter ordet ”vi”?

Det är sparsmakat. Två mörkt kostymklädda personer sitter stilla, på var sida om scengolvet. I omgångar får Frauke låna deras stolar, emedan hon kläs på eller av med hjälp av deras armar. Nya epitet, nya extremiteter, nya skepnader. Rummet utvecklas. Bakom mig är det någon som nyser, skriker, och det passar alldeles utmärkt in i det vågspel av brus efter vilka kroppen rör sig. Människan på scenen som vi betraktar.

Pang, slut. Ombyte, nytt. Ny skrud, nytt ljud. Naket. Hudens verklighetsförankring irriterar mig – måste den synas för att tas på allvar? I den kontrastbefriande vitsminkningen blir hennes kropp till ett verktyg snarare än en identitet. En form att sätta till eller ta bort former på. En kropp av ljudet att bruka. Det nedsvärtande ljudet. Ljudet av en jamande katt, ett lidande?

Hon blir till fågeln. Hård plast kring höfter och ansikte går från att vara skalet på en insekt till en fjäderskrud. Armar blir till vingar och de förut mekaniskt stapplande benen blir till hönans stingsligt envisa. På golvet väntar tre högar av grus, att sprättas sönder. Hon nöjer sig med en.

Den 12 december 2012 visades det hittills gångna resultatet av de båda konstnärernas samarbete: då som en del av utställningen PETER ECCHER AND OTHERS – RAPPORT 2012:1 (17/11–16/12), på Galleri Box i Göteborg. En mängd konstnärer hade tolkat ämnet nedsvärtning i en väggbaserad bok (som jag fortfarande väntar på att få bläddra i, i tryckt format). Närmast entrén dominerade fotografier och projektioner av Eccers smutsiga lägenheter. Ett sovrum, tomt på människor, täckt av sot. I mitten dansade Frauke i ett sotigt täcke och med en peruk lik en statiskt stelnad klick grädde och blandad med damm.

Samma täcke hänger nu i mitten av Atalantes drunknande djupa scen. På och bakom det projiceras bilder – sot, bläck och vyn i ett mikroskop. Det snurrar, och Frauke befrias. Den bleka människan utan former neutraliseras. Rosor, en fjäder och ett instängt huvud. Hon fortsätter att reformeras, deformeras. Bilden av en cell, roterar liksom hon. En encellig organism, är det vad hon är? I hörnet av scenen sitter en storvuxen man vid en underlig orgel. Med hjälp av en av de två påklädarna har han klätts i en vit rock att bruka framför tangenterna, instrumentets konstruktion påminner om en likkista, lagom stor att rymma den dansande kroppen. Innan vi släpptes in till våra platser fick vi förklarat för oss att det här både är en dansföreställning och en konstutställning. En levande utställning med en spelande kista.

Damm, moln. Frauke sträcker sig mot det, kliver på det. Senare projiceras en hög av järnspån. Det är format efter en osynligt närvarande magnet, att skapa samma formliga strävan som hennes egna armar. Medvetet, men mot ett okänt mål. Ett svart glitter tynger hennes skuldror, hals och huvud. Gyllene rosor kring torson blir sakta bruna och döda, ju närmre golvet som de svävar.

När bläcket flyter över täcket kryper hon mot gruset. Hon har nu ett långt, svart fiskenät som släpar efter hennes höfter. Högen rämnar, sprids. Bläcket speglas i sig självt och hon, nätet, gruset i det. En psykoanalytisk hypnos fyller sig i rummet. Den vitklädde mannen fortsätter att spela och hon fortsätter sitt krypande, under det upphängda täckets nederkant. Kroppen flyter framåt, frigörs – ja, förlöses. Lösgörs från det svarta nätet Hjärnspånet snurrar allt häftigare i projektionen på täcket. Hon ställer sig upp bakom det och syns inte längre. Kommer sedan fram i en ny skrud: Stretar, dansar, en piska fäst vid hennes hand. Fastnar i dess egen svans. Massor av hår, rosa, tofsar. Jag har tappat räkningen på antalet skepnader och former, känslor och karaktärer.

Slutligen avstannar tonerna, man täcker åter det instrumentala bordet med svart tyg. Spelmannen kläs av den vita skruden bruset tystnar för ett ögonblick. Bläcket flyter samman och skuggor på väggarna kvarstår, hon står stilla. Svartklädd, instängt i tyg och fransar, lugg. Tyg. Armarna letar efter mynningar att sträckas ut igenom för en hukande rit. Den öppna munnens hål är också svart. Ett elektroniskt lidande. Det tilltar. Peter Eccers fotografi framträder på täcket och strax därefter kläs hon själv i dess motsvarighet. Scenen från Galleri Box återskapas, utökas. Bilden på rummet exponeras allt mer, att snart försvinna i bommulsvävens raster. En frihet? När hon själv dansar i täcket så påminner hon om ett moln. En riktning uppåt, ett hopp? Nej, hon släpar det, täcket. Det är tungt. Jag undrar om det måste det vara ett lidande för att det ser så ut? Måste ett uttryck kategoriseras i lust eller i vånda? Nej, jag ser att det är en ansträngning och det räcker, mer än väl.

Snart faller hon ner i sig själv. Snurrar runt, alltjämt som bruset tilltar. En plastbit på min penna bryts och det blir tyst. Hennes ansikte lugnar sig och ögonen öppnas. Vi hör hennes andetag och föreställningen är slut. De två svartklädda personerna hjälper henne ut från scenen, lyfter täcket så att hon själv kan gå. Är de hennes dödgrävare?

”Övermänskligt” säger mitt sällskap, när vi lämnar Atalante för marskylan.

Eller bara väldigt, väldigt mänskligt.

”Allt går inte att förklara och vissa saker kan man inte begripa”, säger Lundblad. Eccer nämner magnetismen som kan tyckas magisk men som också har en väldigt naturlig, vetenskaplig, förklaring. Men, fortsätter han, ett förgäves sökande efter svar kan också skapa en mystik. Liksom det oförklarliga skapar sin egen verklighet – en overklighet. Det var med sådana ord som Eccer arbetade med de oförklarligt nedsvärtade lägenheter, ur vilka hans senaste projekt föddes. Men på samma sätt som det sotiga har en innebörd, menar han att också uppmärksamheten, frågan, har en funktion:

”Vad betyder det att ha belyst någonting, och hur bygger vi bilden av vår verklighet?”

 

Frida Sandström

 

 

Källa

 

Enlightenment

Ingår i Under My Feet 2.0
Butohdans/koreografi: Frauke
Scenografi/bildprojektion: Peter Eccher
Scenografi/kostym: Anna Sissela Gustavsson
Ljus: Peter Götzlinger
Musik: The Knife
Klavikord: Joel Speerstra

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Bo Cavefors om Sexualitet - i ett historiskt perspektiv

Människans sexualitet diskuteras alltför ofta i alltför upphetsade former. Historiska fakta förtiges eller förlöjligas, allt för att göra nutida fobier mer acceptabla. Värdeomdömen om sexuell praxis är alltför ofta alltför ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer | 02 juni, 2013

Min yngsta dotter hittills, fyller trettio – hurra, hurra

I en synnerligen underhållande film utspelar sig följande dialog mellan en psykolog, (som, jag svär, inte är min hustru), och terapeutens nytillkomne patient Dave, sittandes tillsammans i en grupp andra ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 26 augusti, 2016

Norrland – en myt som brottas med verkligheten

TEMA VÄSTERBOTTEN Västerbotten ingår i det kulturella begreppet ”Norrland”. Men var ligger Norrland? Är begreppet en myt, som hålls vid liv av dunkla krafter? Någon delade upp Sverige i Götaland, Svealand, Norrland. Södra halvan ...

Av: Signe Rudberg | Essäer om samhället | 02 februari, 2008

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 14 oktober, 2010

Guillaume Apollinaire

Försök till en konstlitterär analogi

I vår samtid är de olika nivåerna gällande vårt formspråk ett oöverskådligt faktum och ställer författaren/poeten inför både ett dilemma och ett val: alltså ett ställningstagande som provocerar fram en ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om konst | 28 juni, 2017

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 3

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 05 juli, 2013

Kattens lag på brinnande bakgator

Katterna jamar, dem skriker som små barn, rännandes mellan ruiner, sophögar och barn som leker bland eldar. Musiken dundrar mellan husen, denna arabiska, sällsamma, sorgliga musik, som klagar, önskar, väntar ...

Av: Linda Johansson | Resereportage | 19 december, 2009

Svartmetall i teori och praktik: En essä kring några aktuella böcker om black…

”Bathory” är namnet på ett svenskt rockband som ofta hyllas som föregångare inom black metal. ”Bathory” är också namnet på en ungersk grevinna, Elisabeth Báthory (1560-1614), som enligt legenden bokstavligen ...

Av: Jonas Andersson | Essäer | 21 november, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.