Tidens flod

Tankar vid Tidens flod

Att födas är inte religion. Att dö är inte religion. Eller är det? Mellan födelse och död försöker människan leva så gott hon förmår, och under den tiden ägnar hon ...

Av: Percival | 31 oktober, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Arbetaren i maktens skuggor och dagrar

   Ernst Jünger och Carl Schmitt i roddbåt. Arbetaren i maktens skuggor och dagrar Ernst Jünger upplevde två världskrig, Wilhelm II-riket, Weimarrepubliken, Hitlerdiktaturen, det tudelade efterkristyskland och ett återförenat och formellt demokratiskt Tyskland ...

Av: Bo I. Cavefors | 09 november, 2006
Litteraturens porträtt

Tabubelagda ämnen utgångspunkt för Caramel

Libanesiska Nadine Labaki kom till Sverige och Stockholm filmfestival för att visa sin debutfilm Caramel. Och hon åkte hem med FIPRESCI-juryns utmärkelse för Bästa Film. Jag fick tillfälle att prata ...

Av: Jessica Drambo | 06 mars, 2008
Filmens porträtt

Sceniska rum. Kunst og religion del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Liv Kristin Holmberg | 12 april, 2013
Reportage om scenkonst

Frågor sprungna ur en nedsvärtning



 Om någon kan dansa till nedsvärtade bostäder, så är det Frauke. Foto: Karin JonsonEn nedsvärtning, ett brus: Hon dansar. Eller dör hon? Kropp, vetenskap, rum. Efter föreställningen träder hon med en i krassa ordalag vanlig människas steg fram till en av Atalantes personal, meddelar att tre lampor hittills har gått sönder under föreställningen. En dag återstår av Enlightenment.

”Om någon kan dansa till nedsvärtade bostäder, så är det Frauke.” Så beskrev konstnären Peter Eccer sitt första intryck av koreografen Caroline Lundbladh/Frauke. Tillsammans möts de nu i den tvärkonstnärliga Butohföreställningen Enlightenment, vars utgångspunkt vilar i Peter Eccers tidigare projekt kring oförklarligt nedsvärtade lägenheter. Eccers lika sinnligt som specifika undersökning och bilder översätts av Lundbladhs oformliga butohdans. Själv beskriver hon föreställningens sammansättning liksom de två motpoler som tillsammans skapar en kompass: ”Någonstans mellan vetenskap och kropp”.
Under hösten 2012 bjöd projektledarna, Cecilia Suhaid Gustafsson och Sarah Schmidt, in ett antal professionella koreografer och konstnärer för att under en månad inom ramen för Under My Feet 2.0 undersöka gränserna och metoderna i deras konstnärskap. Hur Fraukes och Eccers samarbete skulle utkristalliseras visste ingen förrän strax innan premiären:

– Vi släppte helheten för att vara i det som sker, berättar Eccer.

Tillsammans har de byggt en verklighet av rörelser och bilder, en plats där dåtidens strävan efter förklaringen av minsta partikel möter den mänskliga kroppens relation till den övriga världen. Med Eccers dystopiska projektioner skapas ett rum som tillsammans med the Knifes dominerande toner öppnar för vad som Caroline Lundblad vill kalla en förvandling. Eccer liknar det vid en resa. Deras olika ingångar dresserar ämnet liksom upplysningstiden dresserade människorna, säger han.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ljudet styr, och rörelserna förtrycks därefter. Eller vem är det som förtrycks? Är det vi i publiken? Armar ben och plats, epitet. Parallellt med Enlightenment visas dansföreställningen Body Remix på Göteborgsoperan, ett gästspel i samband med Stravinskys hundraårsjubileum. Där var det kryckorna som sträckte sig långt bortom kroppsdelarnas begränsningar. Var tar människan slut? På Atalantes scengolv ställs frågan på sin spets:

Finns vi?
Lider vi?
Varför ett frågetecken efter ordet ”vi”?

Det är sparsmakat. Två mörkt kostymklädda personer sitter stilla, på var sida om scengolvet. I omgångar får Frauke låna deras stolar, emedan hon kläs på eller av med hjälp av deras armar. Nya epitet, nya extremiteter, nya skepnader. Rummet utvecklas. Bakom mig är det någon som nyser, skriker, och det passar alldeles utmärkt in i det vågspel av brus efter vilka kroppen rör sig. Människan på scenen som vi betraktar.

Pang, slut. Ombyte, nytt. Ny skrud, nytt ljud. Naket. Hudens verklighetsförankring irriterar mig – måste den synas för att tas på allvar? I den kontrastbefriande vitsminkningen blir hennes kropp till ett verktyg snarare än en identitet. En form att sätta till eller ta bort former på. En kropp av ljudet att bruka. Det nedsvärtande ljudet. Ljudet av en jamande katt, ett lidande?

Hon blir till fågeln. Hård plast kring höfter och ansikte går från att vara skalet på en insekt till en fjäderskrud. Armar blir till vingar och de förut mekaniskt stapplande benen blir till hönans stingsligt envisa. På golvet väntar tre högar av grus, att sprättas sönder. Hon nöjer sig med en.

Den 12 december 2012 visades det hittills gångna resultatet av de båda konstnärernas samarbete: då som en del av utställningen PETER ECCHER AND OTHERS – RAPPORT 2012:1 (17/11–16/12), på Galleri Box i Göteborg. En mängd konstnärer hade tolkat ämnet nedsvärtning i en väggbaserad bok (som jag fortfarande väntar på att få bläddra i, i tryckt format). Närmast entrén dominerade fotografier och projektioner av Eccers smutsiga lägenheter. Ett sovrum, tomt på människor, täckt av sot. I mitten dansade Frauke i ett sotigt täcke och med en peruk lik en statiskt stelnad klick grädde och blandad med damm.

Samma täcke hänger nu i mitten av Atalantes drunknande djupa scen. På och bakom det projiceras bilder – sot, bläck och vyn i ett mikroskop. Det snurrar, och Frauke befrias. Den bleka människan utan former neutraliseras. Rosor, en fjäder och ett instängt huvud. Hon fortsätter att reformeras, deformeras. Bilden av en cell, roterar liksom hon. En encellig organism, är det vad hon är? I hörnet av scenen sitter en storvuxen man vid en underlig orgel. Med hjälp av en av de två påklädarna har han klätts i en vit rock att bruka framför tangenterna, instrumentets konstruktion påminner om en likkista, lagom stor att rymma den dansande kroppen. Innan vi släpptes in till våra platser fick vi förklarat för oss att det här både är en dansföreställning och en konstutställning. En levande utställning med en spelande kista.

Damm, moln. Frauke sträcker sig mot det, kliver på det. Senare projiceras en hög av järnspån. Det är format efter en osynligt närvarande magnet, att skapa samma formliga strävan som hennes egna armar. Medvetet, men mot ett okänt mål. Ett svart glitter tynger hennes skuldror, hals och huvud. Gyllene rosor kring torson blir sakta bruna och döda, ju närmre golvet som de svävar.

När bläcket flyter över täcket kryper hon mot gruset. Hon har nu ett långt, svart fiskenät som släpar efter hennes höfter. Högen rämnar, sprids. Bläcket speglas i sig självt och hon, nätet, gruset i det. En psykoanalytisk hypnos fyller sig i rummet. Den vitklädde mannen fortsätter att spela och hon fortsätter sitt krypande, under det upphängda täckets nederkant. Kroppen flyter framåt, frigörs – ja, förlöses. Lösgörs från det svarta nätet Hjärnspånet snurrar allt häftigare i projektionen på täcket. Hon ställer sig upp bakom det och syns inte längre. Kommer sedan fram i en ny skrud: Stretar, dansar, en piska fäst vid hennes hand. Fastnar i dess egen svans. Massor av hår, rosa, tofsar. Jag har tappat räkningen på antalet skepnader och former, känslor och karaktärer.

Slutligen avstannar tonerna, man täcker åter det instrumentala bordet med svart tyg. Spelmannen kläs av den vita skruden bruset tystnar för ett ögonblick. Bläcket flyter samman och skuggor på väggarna kvarstår, hon står stilla. Svartklädd, instängt i tyg och fransar, lugg. Tyg. Armarna letar efter mynningar att sträckas ut igenom för en hukande rit. Den öppna munnens hål är också svart. Ett elektroniskt lidande. Det tilltar. Peter Eccers fotografi framträder på täcket och strax därefter kläs hon själv i dess motsvarighet. Scenen från Galleri Box återskapas, utökas. Bilden på rummet exponeras allt mer, att snart försvinna i bommulsvävens raster. En frihet? När hon själv dansar i täcket så påminner hon om ett moln. En riktning uppåt, ett hopp? Nej, hon släpar det, täcket. Det är tungt. Jag undrar om det måste det vara ett lidande för att det ser så ut? Måste ett uttryck kategoriseras i lust eller i vånda? Nej, jag ser att det är en ansträngning och det räcker, mer än väl.

Snart faller hon ner i sig själv. Snurrar runt, alltjämt som bruset tilltar. En plastbit på min penna bryts och det blir tyst. Hennes ansikte lugnar sig och ögonen öppnas. Vi hör hennes andetag och föreställningen är slut. De två svartklädda personerna hjälper henne ut från scenen, lyfter täcket så att hon själv kan gå. Är de hennes dödgrävare?

”Övermänskligt” säger mitt sällskap, när vi lämnar Atalante för marskylan.

Eller bara väldigt, väldigt mänskligt.

”Allt går inte att förklara och vissa saker kan man inte begripa”, säger Lundblad. Eccer nämner magnetismen som kan tyckas magisk men som också har en väldigt naturlig, vetenskaplig, förklaring. Men, fortsätter han, ett förgäves sökande efter svar kan också skapa en mystik. Liksom det oförklarliga skapar sin egen verklighet – en overklighet. Det var med sådana ord som Eccer arbetade med de oförklarligt nedsvärtade lägenheter, ur vilka hans senaste projekt föddes. Men på samma sätt som det sotiga har en innebörd, menar han att också uppmärksamheten, frågan, har en funktion:

”Vad betyder det att ha belyst någonting, och hur bygger vi bilden av vår verklighet?”

 

Frida Sandström

 

 

Källa

 

Enlightenment

Ingår i Under My Feet 2.0
Butohdans/koreografi: Frauke
Scenografi/bildprojektion: Peter Eccher
Scenografi/kostym: Anna Sissela Gustavsson
Ljus: Peter Götzlinger
Musik: The Knife
Klavikord: Joel Speerstra

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Röda korset, en spännande berättelse om en folkrörelse och ett stycke kvinnohistoria

Den så kallade Röda korsdagen firas traditionellt 8 maj, i år (2013) för 150:e gången. Historien om hur schweizaren Henry Dunant tog initiativet till den freds- och sjukvårdande organisationen Röda ...

Av: Mats Myrstener | Essäer | 03 december, 2013

Livsfarlig, livsnödvändig läsning (Om klassiker och kanon del I)

Varför läser jag klassiker?   Vad är en klassiker? Den mest allmänna och traditionella definitionen är att klassikerna, i likhet med kanon, betecknar "det utvalda och mönstergilla", och "att denna förebildlighet är ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2010

Dagar med film i Cannes

En gång om året förvandlas den annars lugna staden vid franska rivieran till en mötesplats för filmentusiaster från hela världen. Till filmfestivalen i Cannes kommer alla som vill göra sig ...

Av: Lena Andersson | Kulturreportage | 14 juni, 2014

Vladimir Oravsky blickar i systrarna Nina Marjavaara, Yvonne Teifell och Marie Lundströms dekolletage

Mina barn brukar fråga mig, vad har du gjort idag pappa? och jag svarar, läst en massa mail och funderat över om jag har råd att avstå från att svara ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 06 januari, 2013

Veckan från hyllan, vecka 48, 2012

Så har det varit ett litet krig i Gaza igen. Ockupationsmakten blockerar den lilla överbefolkade landsremsan, med stort lidande för befolkningen där, för att slå vakt om sin säkerhet. Det ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 24 november, 2012

Fragment av surrogatpyret V

Fragment av surrogatpyret V Hur ska man egentligen uttrycka sig, då ju detta ord själv lånar sin prägel från den skatosociologiska dyngan och helgar denna som stilmönster? Hur ska man ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 30 oktober, 2007

Ett levande monument för den palestinska kulturen

Ända sedan Babels torns dagar har översättare varit oundgängliga för mänsklig förståelse. En av dem som flitigast bidragit till denna verksamhet är Dr Selma Khadra al-Jayyusi. Hennes mål är ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Essäer om litteratur & böcker | 26 januari, 2011

James Lee Burke – den amerikanska söderns gestaltare

Den amerikanske författaren James Lee Burke har i de flesta av sina kriminalromaner skildrat den amerikanska södern främst Louisiana, New Orleans, New Iberia och trakterna däromkring, framför allt då i ...

Av: Lars Jonsson | Litteraturens porträtt | 01 november, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.