På drift med Beatgenerationen

Jack Kerouacs klassiska trendskapare ” På väg” finns nu i ny reviderad upplaga, snyggt översatt av Einar Heckscher. Volymen innehåller även ett förord av Anne Charters där hon kortfattat redogör ...

Av: Elisabeth Brännström | 06 januari, 2013
Kulturreportage

Kulturförbittring

Att bilda kultur är att lära sig att förnimma den associativa undertexten mellan: bokstäver, ordens ideogram, text, fotografier, andra bilder, sysslor eller artefakter i detta syfte. Syfte definieras som mellanmänsklighet ...

Av: Freke Räihä | 08 oktober, 2010
Essäer

neophyte

På tillgivenhetens och kritikens väg

En kort recension/essä om Ulf I Eriksson, en av Sveriges mest radikala tänkare.

Av: Gunnar Lundin | 28 februari, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Svartmässa på Bragegatan 15 i Malmö

En kväll i början av oktober kunde man uppleva en Black Metal performance på Skånes Konstförening i Malmö. Det var den Wienbaserade konstnären Yuki Higashino som utförde en performance där ...

Av: Mathias Jansson | 22 november, 2011
Kulturreportage

Fokus Sceniska rum Retrospektion över äldreboendets dramatik Att bota den gamle från det gamla



I ett kapitalistiskt system objektifieras våra äldre. Här är vårdtagarna kunder istället för människor. Copyright Jan BernhardtzArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Gabriel Garcia Marquez, som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1982, har drabbats av senildemens. Han är alltjämt vid god vigör meddelade brodern i somras, trots minskad minnesförmåga. Från och med nu kommer det ändå med all säkerhet att gå utför. I sinom tid är försämringen allvarlig, kanhända talar han i tungor, har grind på sängen och dricker blåbärssoppa ur pipmugg. Det är svårt att föreställa sig ett sådant scenario. Eller ännu värre: att omvårdnadspersonalen sätter på honom de nerkissade byxorna som torkat under natten, för att inga andra finns.

Larmen om vanvården på Caremas ålderdomshem har tystnat. I Dagens Nyheters granskning från hösten 2011 och våren 2012 rapporterades det om undernärda vårdtagare, dödsfall som kunde ha undvikits och att chefer uppmanat personal att inte byta de äldres blöjor förrän de var ordentligt fulla. Nästa vända handlade också om etik, på ledningsnivå. Det var dolda agendor, giriga riskkapitalister med konton i Luxemburg som vägrade beskatta intäkter i Sverige. Carema Koppargården svarade genom att säga upp sin DN-prenumeration. Shit happens, jovisst.

Reaktionerna från folket lät inte vänta på sig. Mobben hade funnit sin syndabock och skottsalvorna var inte nådiga. Drevet fick omfattande konsekvenser, då de anställda fick utstå hot och råa anklagelser. Men dessa missförhållanden är bara toppen av ett isberg, där Carema är långt ifrån ensamma om att objektifiera sina vårdtagare.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Exemplen ovan illustrerar ett reellt tillstånd. En blöja som ännu inte är full med kiss kommer inte bytas förrän den är full med kiss, om situationen är sådan att det är besvärligt att ersätta den med en ny. Det är så det fungerar. Eller snarare, det är så det ser ut lite varstans på våra äldreboenden runt om i Sverige. Det är ett många gånger slitsamt arbete som vårdpersonalen utför, och är förenat med skuld och dåligt samvete när saker och ting inte hinns med. Dessa otillräcklighetskänslor härrör från en förödande obalans där motsvarande resurser för arbetets svåra sidor inte ställs till vårdgivarens förfogande. Så hur botar man en gammal kvinna från att åldras? Hur hjälper man en människa som bara vill ha mer och mer hjälp ju mer hjälp hon får? Många arbetssysslor består i ett sorts omöjliggöra, där arbetarens ansats – att bota den gamle från det gamla – inte harmonierar med de äldres förmågor eller utsikter. Enligt principerna som rådde under vårdskandalen på Carema skulle dödshot vara skåpmat för i princip alla vårdbiträden och undersköterskor i vårt land. Ska vi skratta eller ska vi gråta?

När August Strindberg satte punkt för kammarspeletSpöksonaten hade han fem år kvar att leva. Han satte samman pjäsen som ett rekviem över livets egenheter, futtigheter och märkligheter. Kanhända kände författaren slutet nalkas. Koreografen och regissören Mats Ek gjorde således helt rätt när han förlade Dramatenuppsättningen avSpöksonaten från 2012 till ett ålderdomshem. Här betydde musik och dansant rytmik lika mycket som, om inte mer än, talade repliker. Det sker underliga saker i huset vi besöker: gamlingarna gör piruetter med rullatorerna, en dam tror hon är en papegoja där hon sitter som en mumie i garderoben, under spöksupén talar de förbi varandra och skådespelarna har både något ungdomligt och musealt över sig.

Teatern kan stöpa verkliga omständigheter i nya former, förbättra vår förståelse och erbjuda åskådaren ett alternativt sätt att se på välden. Eks tolkning är skarpsynt, förlöjligande och förskönande på samma gång och aldrig verklighetsfrånvänd. Det går en rak linje mellan vårt dagliga liv – hur vi beter oss i olika sammanhang som samhällsvarelser – och den teatrala konstruktion som vi finner inom dramatiken. Det blir man varse i äldrevården varje dag. Jämförelsen med Spöksonaten är inte alls så tokig. För som vi kommer att se äger mängder av besynnerliga händelser rum innanför väggarna på en äldreinstitution.

Att längta hem hemma

Regissören Mats Ek förflyttade passande nog handlingen i ”Spöksonaten” till ett äldreboende. Copyright Jan BernhardtzDet luktar köttbullar och brunsås. Matoset har spridit sig längre och längre in i lokalen. Vårdbiträdena är snart färdiga med förmiddagssysslorna; så gott som alla vårdtagare är uppstigna, påklädda och har ätit frukost. Några har också duschat. Somliga har samlats nere i gemensamhetsutrymmet, som vanligt framför teven, där de läser tidningen eller dricker sitt morgonkaffe. Rollatorerna har parkerats. För personalen är detta den lugnaste tidpunkten på dagen.

Scenen är ett så kallat servicehus i en förort till Stockholm. Huset, en mycket ful tegelanläggning, innefattar över 100 lägenheter och de boendes service är avgiftsbelagd och hyran räknas separat. Alltsedan byggnaden uppfördes som en del i miljonprogrammet under 1960-talet har denna sociala välfärdsinrättning arbetat hårt med att inte visa några sprickor i fasaden. Enhetschefens verksamhetsbeskrivning är lockande och färglägger en annars gråtrist verklighet. På bottenvåningen finns en reception, kiosk, samlingssal, rehabiliteringsenhet, tvättstuga, hår- och fotvård och en restaurang i privat regi. Detta ”bidrar till att öka livskvaliteten”, står det i informationen.

Det är viktigt för de boende att de känner sig trygga och är bekanta med miljön. Inramningen på dessa humana serviceverksamheter påminner därför om sådant som de varit vana vid att ha i sina egna hem. Allt är i en sorts vedertagen disharmoni. Så här ser scenanvisningarna ut:

Genom fönstren faller ett ljus in i den dunkla lokalen. Det är en kall och klar söndagsmorgon. På anslagstavlan vid entrédörren i fonden står några förhållningsregler uppskrivna, en busstidtabell och allmän information. Till vänster i förgrunden några bord med små mönstrade dukar; till vänster ett bortglömt bibliotek med mestadels svenska klassiker. Längs med väggen till höger står en vit bänk; ovanför hänger tavlor (Matissereproduktioner). I fönstret bakom den vita bänken syns hyacinter i krukor. I bakgrunden ett övertäckt biljardbord, omgivet av palmer och andra höga inomhusväxter. Mitt på scenen finns ett akvarium med några vettskrämda fiskar i. Ute på gården har flaggan hissats på halv stång efter en boendes plötsliga bortgång. När ridån går upp börjar de gamla tala om väderleken. Bland dessa vårdtagare finns många livshistorier och öden. I gemenskapen deltar en tandläkare som tappat sina tänder, en Don Juan som drabbats av social fobi och en predikare med dysfasi. I en rullstol sitter en gammal dansös orörlig och väntar på någon som vill skjutsa på.

Foajéatmosfären är ’hemlik’, utan att den går att förväxla med någons hem. Inredningen är således institutionaliserad men det är ändå ett rimligt antagande att var och en kan identifiera sig med sakerna i denna omgivning. Här ska vem som helst kunna finna sig väl tillrätta.

Om vi förflyttar oss till de enskilda lägenheterna är situationen lite annorlunda. Personalen besöker någon annans hem, helt enligt biståndsbedömaren och vårdtagarens ömsesidiga överenskommelse, men det är ändå ett problematiskt förhållande som uppstår mellan vårdbiträde och pensionär. Det kan härledas till vad ett hem kan tänkas vara. Är det en plats eller en känsla? En nationalitet eller en ideologi? Gemensamma referensramar eller rentav något materiellt? Ett hem har med återvändande att göra, någonting dit jag är knuten och där det finns någonting som är knutet också till mig. Samtidigt finns kanske inget riktigare hem än det vi bär med oss i våra minnen. Om vi trots allt begränsar oss till en plats tillhör hemmet det redan kända, privata och familjära.

Vi har väl alla tittat in i upplysta lägenheter från mörkret utanför, fått utlopp för vår nyfikenhet men aldrig gått över några gränser, och fascinerats av det liv som människorna lever därinne. Det finns något lockande med att titta in någons hem, att i detta verkliga dockhus följa andra människors tillvaro för ett ögonblick och bedöma den utifrån sin egen. Här framträder distinktionen mellan ’hemma’ och ’borta’ som tydligast, likt främlingens tillfälliga besök i den andres sfär.

Inne i servicehusets lägenheter är personalen ’borta’ och vårdtagaren ’hemma’. För vårdbiträdena innebär ’borta’ först och främst ’gäst i någon annans hem’, men även ’arbetsplats’. Att besöka pensionären med den inställningen är en förutsättning för att upprätthålla en jämbördig relation. För att lämna mediciner går man inte hem till de äldre, utan kort och gott till, eftersom det första implicerar en närhet till vårdtagaren som eventuellt inte finns. Samtidigt ingår det i yrket att bli hemtam och iscensätta den roll som krävs för att uträtta vissa sysslor hos de äldre.

Det gäller dock att vara observant beträffande integritet och respekt. Som personal har man möjligheten att möblera om för att underlätta sin arbetssituation. I dessa fall får inte ettingrepp bli övergrepp. Fastän det rör sig om ett slags institutionaliserat boende bör man alltid komma fram till slutsatsen att ett servicehus är någonting mer än en avstjälpningsplats där man förvarar gamlingar. Ibland tenderar det ändå att hemfalla åt en sådan objektifiering. Eller som Ragnar Thoursie fruktar i Sånger från äldrevården: ”Vi gamla är föremål för omsorgen. Visst är det underbart! Bara vi inte blir till föremål i omsorgen.”

Analogin mellan teatervärlden och vardagslivet är uppenbar. I äldrevården agerar man nästan jämt på farsens villkor. Copyright Jan BernhardtzI lägenheterna, aldrig större än två rum, finns endast det nödvändigaste av inventarier: kök, sovrum, vardagsrum och toalett. De flesta boende har inrett med sina egna tillhörigheter. Bara några få har det riktigt ombonat – och de tillhör de friskaste. Ju sjukare människa desto fallfärdigare hem. Dessa bostäder är ofta överhopade av arbetsmaterial: blå plasttossor, förkläden, handskar och blöjor. Här blir konflikten mellan hem och arbetsplats som mest framträdande. Måhända en släkting hittat dit och lämnat en blomma, som hunnit vissna tills nästa gång, då de ställer dit en ny. I dessa förstämda och spartanskt utrustade hem drar en kall fläkt av förtvivlan igenom rummen – som för att säga: det blev inte som det var tänkt. På väggarna hänger fotografier på personer som ler, självporträtten ser alltid lyckligast ut. Men de muntrar inte upp, utan tvärtom nästan hånar det liv som är på väg mot sin slutstation. Ändå är detta den plats som ska inge mest trygghet.

Tystnaden bryts av att ett vårdbiträde går in med nyckel, knappt säger hej, drar ut några kökslådor, försvinner in i sovrummet, spolar ner något i toaletten, pysslar med något i hallen, släcker en lampa, und so weiter. Mitt i detta intermezzo söker den gamle hantera dödsångesten och kan varken identifiera sig själv eller sin besökare.

Sigmund Freud har begreppsliggjort denna företeelse. Han kallar det ’unheimlich’ – vilket på svenska träffar närmast ordet ’kusligt’ – och betecknar ett främmande element i det välkända. Slutsatserna i Freuds etymologiska diskussion är av betydelse. Bakom termen unheimlich gör sig dess motsats (heimlich) påmind och antyder sådant som har med det trygga hemmet att göra, det vill säga det ’hemlika’. Eftersom obehagskänslan (unhemlich-känslan) härrör från de företeelser som vi förväntar oss ska ha förblivit dolda i vårt verkliga liv, såsom skrämmande delar i våra drömmar, tycks heimlich (det trygga och vana) också betyda ’hemligt’. På så sätt ligger unhemlich och hemlich i linje med varandra, alltså både det o-hemlika och hemlika. Därför kan det kusliga uppstå som såväl en obehaglig aspekt i det familjära som en familjär aspekt i det obehagliga.

Man kan föreställa sig åtskilliga situationer när de äldre på servicehuset upplever rysningar i kroppen. Tänk bara ensamheten, oigenkännligheten, oförmågan och kroppens förfall. Att vårdtagarna är förvirrade, dementa eller sjuka och att gränsen mellan fantasi och verklighet har suddats ut kan spä på unheimlich-känslan. Freud försöker åskådliggöra typiska fall på det kusligas inträde, t.ex. att gå vilse i sin närmiljö eller att händelser upprepar sig om och om igen. Många av pensionärerna förkunnar att de inte kan igenkänna sin omgivning och att de längtar hem, även om de befinner sig i den lägenhet som varit deras i flera år. Det gamla och välbekanta, som en tidigare bostad, träder istället fram för dem som något reellt och nuvarande. Primärt avser detta inte ett missnöje över boendet i sig utan handlar nog om ett rop på hjälp – en längtan efter förändring, att återse sitt friska och unga jag.

När åldern tagit ut sin rätt på människan och skröpligheten dominerar är det lätt att på nytt hemfalla åt ett beroende till andra. Dessa livsvillkor är inte helt annorlunda från barnets. Skillnaden är att barnet utvecklas undan för undan för att lära sig använda de verktyg som behövs för att reda sig på egen hand i samhället. Det är en fråga om att slå sig fri. Så när barnet efter ett långt liv blivit åldring har han dessa mekanismer så djupt rotade inom sig att återgången till beroendeställningen, detta egentligen övervunna stadium, många gånger är smärtsam. För en del innebär denna regression en sorts obehaglig insikt om sin egen oförmåga, som bekräftas genom att man får hjälp med vardagligheter. Här avslöjar sig döden som en skrämmande påtaglighet för de mycket gamla barnen. Men det är fortsatt stilla på servicehuset, eftersom ångestropen dämpas med hjälp av de två S:en – Sobril och Stesolid.

Men det är inte bara vårdtagaren som upplever unheimlich-känslor emellanåt. Att någonting okänt hotande förekommer på arbetsplatsen är inte ovanligt för personalen. Man får räkna med oförutsedda händelser när man arbetar inom hälso- och sjukvård. Det kusligas väsen dyker upp när man minst anar det. Fastän man inför varje besök är beredd på det värsta rullas den första katastrofscenen upp redan när man sätter nyckeln i låset hos de boende. Får man inte svar på sitt första eller andra ”hallå?” rullas nästa scen upp samtidigt som man går mot sovrummet. Därinne kan man mötas av lite vad som helst (men vanligast är att vederbörande ligger i sin säng och dåsar utan hörapparater).

Vi agerar alla bättre än vi vet om

Vårdbiträden blir åskådare till det förgängliga i en människas liv och medaktör i den palliativa vårdens regi. De följer det straff som kallas ålderdom från första parkett och bevittnar den skröpliges långsamma förtvinande under långa perioder. Arbetssituationen är således förknippad med ansvar inför både sin egen och andras sinnesstämning. I omsorgsyrken är emotionella uttryck en del av arbetet, vilket kräver att personalen då och då iscensätter känslor i mötet med vårdtagarna. ”Det handlar om att låna ut sitt leende, sin intresserade blick, sin omsorg […]. Det handlar om att producera en hjälpsam och vänlig attityd gentemot den kund som köper den aktuella servicen”, skriver Nina Björk iLyckliga i alla sin dagar – Om pengars och människors värde.

Det kräver omfattande skådespelarinsatser för att upprätthålla en sådan relation, vilket fordrar flexibilitet, lyhördhet och tålamod. Varje dag blir vårdbiträden föremål för verbala angrepp, arrogans eller fördomar – här tvingas man anpassa sig till den föreskrivna rollen; det gäller att behålla masken och ibland även underordna sig och foga sig i sådant som aldrig skulle tolereras eller godtas utanför arbetstid. Vare sig man vill eller inte dras man in i rollspelet och det är för sin överlevnads skull nödvändigt att låta vissa händelser och utfall rinna av en. Med vilken inlevelse man gestaltar sin performance kan variera beroende på hur nära bekant man är med vårdtagaren. Relationen till vissa påminner mer om vänskap än om en formell förbindelse på jobbet. Då lyfter man lite på masken, blottar en del av självet, men inte någonsin helt och hållet – det kommer ständigt uppstå situationer som kräver en professionell, torr och opartisk iscensättning. Det ter sig som en ändlös cykel i att hemlighålla, improvisera, styra och försvara sitt beteende i form av kroppsspråk och det dialogiska.

För att omsorgsarbetarna ska härda ut i det tunga omsorgsarbetet finns det en poäng i att resignera inför faktum att det råder obalans mellan arbetskrav och handlingsmöjligheter. Man tvingas skydda sig själv så att arbetsbördan inte förvärras, till exempel genom att reflektera över vad man själv förväntar sig i mötet med den andre. Då kan i sin tur förbindelsen mellan självet och den professionella masken positionsbestämmas. I sociala möten finns en tendens att var och en vill gripa och behålla initiativet i en relation. Då handlar det inte i första hand om makt, utan snarare om ett villkor för det mellanmänskliga.

Det finns en analogi, menar sociologen Erving Goffman, mellan vardags- och yrkeslivet och teatervärlden. I vårt dagliga liv agerar vi i mötet med andra människor, vi spelar teater på arbetet, i hemmet, bland våra vänner – ja, överallt. I denna process prövar vi våra identiteter och förstärker eller försvagar våra jag beroende på situation. Ibland tillåter inte publiken oss att vara uppriktiga, utan förväntar sig att vi ska skarva lite. Vi är inte alla duktiga skådespelare och det är heller inte meningen att vi ska öva in våra roller, utan den verkliga gestaltningen sker i det plötsliga, oförberedda nuet. Det är när vi handlar på ren rutin i stundens ingivelse som vi uttrycker vilka vi är i det sociala spelet: ”Det förefaller som om konsten att avslöja en individs försök att uppträda med utspekulerad avsiktslöshet tycks mer utvecklad än vår förmåga att manipulera vårt eget beteende”, säger Goffman. Mitt framför ögonen på oss, i varje möte och kollektivt sammanhang sker samma dramaturgi som man vill uppnå inom dramatiken.

Vi konstruerar våra jag och visar upp olika sidor av oss själva utifrån var vi befinner oss. En brandman och en frisör agerar olika på grund av att gestaltningsfaktorerna ser olika ut. Av allt att döma är både distans och cynism nödvändiga attityder inom omvårdnadsarbetet för att hålla iscensättningen levande, och ibland måste verkliga känsloreaktioner skylas över och ersättas av klena rolltolkningar. Vårdtagaren slår dock alltid underifrån, vilket är viktigt att minnas. Relationen bygger på en från början vertikal linje, inte horisontell och jämlik. Så när personalen klistrar på sig masken och träder in i skådespeleriet skriver de också i viss mån under på de dysfunktionella villkor som finns inom vården.

Medmänsklighet under omänskliga former – vad är kvalitet?

För somliga äldre är ensamheten besvärlig, vilket Freud åskådliggör genom begreppet ”unheimlich”. Copyright Jan BernhardtzEtt vårdbiträde berättar om ett besök hos en vårdtagare: ”Jag kunde inte hjälpa henne och dröja mig kvar kunde jag inte heller, så jag gav henne lugnande medicin och sedan fick hon finna sig i att ensam stirra in i väggen.”

Många av den här tjänstesektorns arbetare går från jobbet med en klump i magen (all psykisk bearbetning görs oavlönad utanför arbetstid), de är missnöjda med sina insatser och menar att det saknas tid för de behov som finns. Patienterna går miste om den uppmärksamhet och det engagemang som deras krämpor kräver. De vittnar om allvarlig tidsbrist, underbemanning och överbelastning och den status och det erkännande som de förtjänar uteblir. De känner sig övergivna i det ofta ensamma arbete som det innebär att jobba med äldre. Samtidigt pekar våra politiker på kvalitetsmarkörer, såsom konkurrens och öppna jämförelser. Hur går detta ihop? Vad är det som de som arbetar inom vård och omsorg ser men beslutsfattarna blundar för? Vem förnekar verkligheten?

Att bedöma kvalitet är svårt. I de forskningsrapporter där man försökt definiera begreppet har tonvikten av underlaget utgjorts av personalens utsagor. Den mest framträdande slutsatsen som gått att dra har vi redan redogjort för, nämligen att obalansen mellan personalens krav och resurserna de har att arbeta med missgynnar kvalitet. På de arbetsplatser där villkoren varit mest ofördelaktiga utförde vårdbiträdena sina uppgifter och behandlade människorna enligt en industriinspirerad löpande band-hantering där effektivitet går före medkänsla och anständighet. Nuförtiden, när den ena vårdenheten konkurrerar med den andra, handlar det om att sälja god service och locka kunder. Att bedriva den här typen av verksamhet handlar idag om att anpassa sig till den kapitalistiska marknaden, att närma sig industriella organisationsformer även där inget tillverkas. Man gör ingen skillnad på bilproduktion och äldrevård; målet är att företaget ska gå med vinst. Taylorismens själsdödande sönderstyckning och uppifrånstyrning av arbetet har nått vård- och omsorgssektorn. I en värld som avhumaniseras är allt gyttja och dy. Och den styrs av dem som helst skulle vilja förvandla människor till kunder.

En nyanställd vikarie beskriver sina första veckor som plågsamma. Hon erfor hur personalen hamnade i en sorts slentrianfälla och utförde sina uppgifter utan att lyssna till den mänskliga impulsen. Den nyanlände förväntar sig ett omsorgsfullt och berikande arbete men utmattas av att lära sig de nya koder och strukturer som livet innanför äldreboendets murar vilar på, där mänskligt beteende förvandlas till teater.

Ändå återger enkäter bland vårdtagare en bild som säger att de flesta är nöjda med omsorgen i Stockholm stad. Det säger egentligen ingenting om huruvida socialtjänstlagens syften uppfyllts eller inte. Men på det hela taget har vardera verksamhet alltså uppnått sina mål – och belåtet fastslagit det som kvalitet, inte som ett incitament att fortsätta bli bättre.

Diskussioner om kvalitet inom äldreomsorgen är legio. Speciellt tittar man på utfallet i olika mätningar. Redan här är det slående: ett mer instrumentellt kvalitetsbegrepp har smugit sig in. Det är hämtat från näringslivet och är strängt resultatinriktat. Här tycks kvalitet ha smält samman med sitt traditionellt sett motsatta värderingselement, kvantitet. Bedömningsgrunderna för att någonting är bra baseras på ett visst urval, vilket innebär att vi går miste om det som inte går att omvandla till siffror. Inom äldreomsorgen osynliggör mätbara värden i själva verket kvalitet – ty det uppstår ju i mötet med den Andre.

Förutsättningen för att jag ska kunna definiera mig själv är mitt förhållande till den Andre. Filosofen Emmanuel Lévinas menade att vi måste gå främlingen, ’annanheten’, det jag inte är, till mötes. Det är först i detta möte som problematiseringen av min värld och mina normer är möjlig; vi måste lära oss att acceptera det fundamentalt ’annorlunda’. Min existens är avhängig den Andre och relationen innebär i förlängningen en etisk fordran.

Genom kommunikation, föreslår Lévinas, kan vi hålla förbindelsen vid liv. Ansiktet är för honom vårt viktigaste instrument och vi vänder oss till varandra med hjälp av blicken och talet. Ansiktet symboliserar annanheten och kommer någonstans utifrån. Samtidigt är det mitt eget ansikte jag ser; jag ser en sorts gemenskap i blicken hos den andra människan – den säger något om vår belägenhet, om vår hjälplöshet och vår förvirring, i vilken vi kan förenas. Även Goffman menar att ”själva kärnpunkten i den dramaturgiska disciplinen är konsten att behärska röst och ansiktsuttryck”. Vidare menar Lévinas att identifikationen också betyder att jag har ett ansvar gentemot den Andre.

Ansvaret är inte kategoriskt men åskådliggör mellanmänskliga relationer. Som vi tidigare klarlagt står man ofta inför varandra inom äldrevården – det är ett yrke som anbefaller det dialogiska – men där masken alltsomoftast sitter i vägen för äktheten i mötet. Därför är det särskilt viktigt att kvalitet omvärderas och att vanligtvis osynliggjorda egenskaper lyfts fram och att förutsättningarna för deras utveckling förbättras. I åldringsvården hamnar man ofta i situationer när man ersätter eller kompletterar de äldres bristande kraft och oförmåga och ställs öga mot öga med sin näste.

Aristoteles talar om fronesis som klokheten och eftertankens dygd. Begreppet går att applicera på mellanmänskliga yrken, i bemärkelsen av en förmåga att i olika situationer med olika människor behandla var och en som individer med särskilda behov och möjligheter och utifrån det agera på ett sätt som gör det så bra som möjligt för både mig själv och den andre. Detta kan inte mätas enligt en kvantifierbar princip, dock kan man framhäva fronesis-egenskapen som ett incitament i strävan efter att göra vården bättre och tryggare. Således kan den också kvalitetsbestämmas. I jämförelse med att mäta hur många blöjor en verksamhet förbrukar är detta ingenting statiskt utan går att utveckla, kräver ett reflektionsutrymme och kan – och kanske bör – formas och omformas, just för att det är dynamiskt. Oöppnade blöjpaket visar varken om vården är bra eller om pensionärerna är friska. I själva verket handlar det om att snarare vilja förbättra de förutsättningar som möjliggör kvalitet.

De tycker om att arbeta med människor. Det kanske är därför så många slutar

 Street_2: Kvalitet inom äldrevården bör bedömas i mötet med den Andre, inte i antalet förbrukade blöjor. Copyright Jan Bernhardtz   Det finns höga samhälleliga krav på äldreomsorgen, men tyvärr rimmar det inte med institutionernas resurser. De officiella förväntningarna på kvalitet formuleras i socialtjänstlagen. Äldrevården effektiviseras alltmer och idag finns knappt möjlighet till omsorg i form av närvaro och dialog hos vårdtagaren. Att tillgodose sociala och emotionella behov, såsom att lyssna, ta en kopp kaffe eller trösta, tillhör de uppdrag som hamnar i skymundan. Istället riktas arbetet alltmer in på de kroppsliga behoven. För personalen innebär detta en påfrestning i form av tunga lyft, stress och ohälsa. Den fysiska och känslomässiga återhämtningen tar tid, men man tillåts aldrig att samla sina krafter innan man ska på nästa pass. Idag finns inte tid att både prata och agera; en lägesuppdatering om den äldres hälsa ersätts oftast av ett toalettbesök eller liknande, dvs. sådant som senare kan journalföras. Vårdbiträdena tvingas stänga av medmänskligheten och ägna sig åt de praktiska problem som dyker upp. Det man inte måste göra låter man därför bli.

Andelen äldre ökar i samhället och därmed tilltar även trycket på hemtjänst och servicehus. Mycket tyder på att vi går en ganska dyster framtid till mötes. Socialtjänstlagens intentioner ter sig ogenomförbara i servicehusets rådande system. Det är många aspekter i arbetsmiljön som måste förbättras för att uppgifterna ska fungera. Bristerna börjar emellertid långt upp i organisationen. För att jämna ut förhållandet mellan arbetare (de vars insatser granskas direkt på golvet) och chefer (de som följer upp granskningen, dock långt senare) pekar många på personalens bristande insyn i verksamheten. I den dominerande arbetsdelningen, där arbetet delas upp i olika delmoment och utförs av olika personal, befinner sig beslutsfattare och arbetare långt ifrån varandra. Därmed blir vårdbiträdenas redogörelser för hur de upplever arbetssituationen bortglömda – och så fortsätter problemen i samma omloppsbana. En lösning på problemet skulle kunna vara så litet som att cheferna avvarar en halvtimme ett par gånger i veckan för att delta på rapporten tillsammans med personalen. Eller äter lunch i samma rum som personalen. Eller för en gångs skull tittar in i personalrummet och frågar: ”Hur har ni det?”

Det går som sagt en rät linje mellan arbetsvillkor och vårdbiträdets möjligheter att utföra sitt arbete på ett bra sätt. Men eftersom villkoren inte är gynnsamma kan vi då förvänta oss någonting annat än lite halvdan vård? Nej, naturligtvis inte.

I föreställningen Avd. 305, som turnerade runt om i landet lagom till vårdskandalen 2011, åskådliggör dramatikern och satirikern Gertrud Larsson vad detta gör med dem som arbetar inom äldreomsorgen, t.ex. hur de bemöter varandra i fikarummet. Atmosfären på den arbetsplats som Larsson skildrar präglas av stress, skuld och hierarkier. Hon beskriver situationen som en produkt av de avgrundslika förhållanden som vårdpersonalen lever under. Men den som har erfarenhet av lågstatusyrken vet att det inte är alldeles enkelt att påtala problem för chefen. Arbetsförhållandena är utmattande, men blir allteftersom en naturlig del av vardagen.

En känsla av frihet i arbetet är svårt att uppnå när man ständigt befinner sig på samma plats som vårdtagarna. På ett servicehus är man mitt bland de behövande och kan inte komma undan i samma utsträckning som i exempelvis hemtjänsten. Erving Goffman talar om en bakre och en främre region. Den främre regionen är den plats där personalen (aktörerna) agerar inför vårdtagarna (publiken), medan endast personalen har tillgång till den bakre regionen. Där kan aktörerna hämta andan, undanhålla publiken information och förbereda sig inför nästa scen. En sådan plats är personalrummet, där man inte har problem att diskutera fekalkräkningar över lunchlådorna. Men det främsta utrymmet för kraftsamlingar är utanför byggnaden, på en angiven rökplats (det är dock förbjudet att röka på arbetstid som kommunalt anställd). I denna frizon talar kollegorna sinsemellan om regitekniska problem, om hur cheferna blundar för tydliga sakförhållanden, om dråpliga situationer. Dessa samtal tyder på engagemang och fungerar som ett sätt att försöka distansera sig från arbetsbördan. Viljan till distans tillhör en iscensättningsjargong och utbytet av de erfarenheter man har hos de olika vårdtagarna stärker känslan av gemenskap och insikten om att alla verkar under samma dramaturgiska villkor.

Inom äldrevården ser man dagligen olika ’förstörelseprocesser’, som också personalen reproducerar, t.ex. genom att byta arbetskort istället för pensionärer. På det sättet gör man de äldre till objekt. Brukarna – som gruppen vårdtagarna heter på förvaltningsnivå – benämns enligt ett kapitalistiskt mönster som ’kunder’, antagligen för att öka deras inflytande och haka på servicedevisen ”kunden har alltid rätt”. På golvet uppkallas de boende efter sina lägenhetsnummer, A511, C212 osv. Säger man någon gång deras riktiga namn är det få som minns vem man menar.

Här följer ett mönster som innebär en sorts de-personalisering, det vill säga ett objektifierande av de äldre, där vårdgivarna både har tolkningsföreträde och makt i förhållande till pensionärerna. Personalen lyder på förhand redan nedskrivna instruktioner på hur uppgifterna ska gå till, vad som ska göras hos vem och hur lång tid vardera vårdtagare tar. Ju fler ur personalkåren som förhåller sig till dessa regler desto färre anpassar sig efter den äldres behov. Många gånger hospitaliseras individen och det bristande samspelet mellan vårdgivare och vårdtagare är en faktor som leder till en form av avhumanisering. Poeten Johan Jönsson skildrar sin tid på ett korttidsboende i diktsamlingen Efter arbetsschema: ”De så kallade gästerna utgör en ofrånkomlig börda för de som jobbar. För oss. En form av döda kroppar som ska lämnas tillbaka i samma skick som när de lämnades in. Det är därför vi är här.”

Situationen inom äldrevården är många gånger fullständigt barock. Att inte ha tillräckligt yrkeskunnande om att alzheimer framkallar skengestalter som avgrunden anropar är en sak, men förvandlas det mänskliga skådespelet till fars blir det förödande för alla samhällets medlemmar. 

Även för den som heter Gabriel Garcia Marquez.



Robin Bernhardtz



Referenser

Aristoteles, Den nikomachiska etiken, Daidalos, Göteborg, 1993
Astvik, Wanja, Relationer som arbete: förutsättningar för omsorgsfulla möten i hemtjänsten, Stockholm, 2003
Björk, Nina, Lyckliga i alla sina dagar: om pengars och människors värde, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2012
Freed Solfeldt, Mary, Tyvärr, jag hinner inte...: om inskolning till vårdbiträde vid servicehus, Socialförvaltningen, FoU-byrån, Stockholm, 1988
Freed Solfeldt, Mary, Vårdbiträde: arbete i eget och andras hem : om konsten att tränga sig på utan att vara påträngande, Bonnier, Stockholm, 1995
Freud, Sigmund, Konst och litteratur, Natur och kultur, Stockholm, 2009
Goffman, Erving, Jaget och maskerna: en studie i vardagslivets dramatik, Norstedts, Stockholm, 2009
Jönson, Johan, Efter arbetsschema, Albert Bonniers förlag, 2008
Larsson, Gertrud, Avd. 305, Colombine teaterförlag, Stockholm, 2011
Lévinas, Emmanuel, Tiden och den andre, B. Östlings bokförl. Symposion, Stockholm, 1992
Filosofiska rummet. (2012). Vad är kvalitet?. Sveriges Radio 1 april. (Ljudupptagning).
Sörensdotter, Renita, Omsorgsarbete i omvandling: genus, klass och etnicitet inom hemtjänsten, Makadam förlag,Göteborg, 2008
Thoursie, Ragnar, Sånger från äldreomsorgen, Albert Bonniers förlag, Stockholm, 2009









 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Iskalla ord och en död mor. James Ellroy i textverklighetens tvång

Här finns varken Gud eller nåd, tillförsikt eller lösning. Det är våld, vapen, ursinne, vansinne. Det är smärta, tyngd, svärta, död. Våldet är obevekligt, blankt, förgörande naket. Det är texter ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 22 juli, 2013

Tappad rätt ner i bilen

I Jim Jarmuchs märkliga episodfilmfilm "Night on Earth" finns ett avsnitt med en tysk taxichaufför i New York som varken kan köra bil - den skuttar fram när han trampar ...

Av: Ulf Stenberg | Gästkrönikör | 17 juli, 2009

Roberta och dagens rätt, ristorante Ristoria. Foto Belinda Graham

Ristoria - Italienska berättelser om mat, dryck och det goda livet

Ristoria är en riktig pärla i Göteborgs skattkista. Den här italienska drömmen har än så länge inte upptäckts av de stora turistskarorna – fast det lär inte dröja länge. Ristoria öppnade ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 13 december, 2017

Omöjliga intervjuer. Bertil Falk intervjuar Aurora Ljungstedt

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 11 mars, 2012

Tystnaden i kosmos

Första gången jag ledde en julotta hörde jag tystnaden i kosmos. Över mittgången brann bågar av trä med levande ljus. Heidenstam hade ristat på en tegelplatta i golvet.  illustration: Berit ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 18 december, 2007

Napoleon den III, skaparen av det moderna Frankrike?

Napoleon den tredjeNapoleon den III, den kanske mest missförstådde kejsaren, föddes för tvåhundra år sedan, den 20 april 1808.  I sina memoarer skriver Hortens, Hollands drottning om sin nyfödde son ...

Av: Anne Edelstam | Essäer om samhället | 15 oktober, 2008

Äkthet och falskhet i Blade Runner och Homo Falsus

”[…] av alla bländverk livet tvingar på oss är detta det farligaste: att tro att det bara finns en verklighet och att den är begriplig.” – Jan Kjaerstad, Homo Falsus Med ...

Av: Gustav Borsgård | Essäer om litteratur & böcker | 30 november, 2012

Jeremiah Karlsson

Akvariecaféet

En ny novell av författaren Jeremiah Karlsson

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 23 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.