Storstadens oundvikliga anonymitet

I tv-programmet På bar gärning så testar man i olika situationer svenskarnas moral. En gång lät man till exempel två skådespelare sitta med en rullstolsbunden person på ett kafé och ...

Av: Jessica Johansson | 15 april, 2012
Jessica Johansson

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | 24 december, 2017
Essäer om religionen

Litterära avgudar och charterturism

Litterära avgudar och charterturism Allt är inte guld som glimmar? Steven Ekholm skriver om den lönlösa jakten efter litterära reliker i bland annat Prousts Combray. Ett märkligt fenomen, även om det ...

Av: Steven Ekholm | 09 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Fragment av surrogatpyret IX

Dörrn öppnades långsamt, å en kväljande dunst av överhettad å döendedesperat lågbudgetvällevnad vällde ut när en rejält tilltagen tant klädd i va fan de nu va, nåt bjärt bjäfs som ...

Av: Nikanor Teratologen | 27 november, 2007
Teratologisk sondering

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1



Är samhällets sista heliga rum stängt för dagens konst? Har Gud ett konstnärligt tolkningsföreträde? Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Att finna ett rum för sin konst är i dag förenat med vissa svårigheter. De konventionella konstrummen – galleriets vita kub och teaterns svarta box – är våra konstlade konstrum. Hur undgår man som konstnär dessa konventionella rum om man önskar skapa en verklighetens konst? Var finner man rummen som kan möjliggöra en konst som baseras på ett allvar och som drivs av visionen om att kunna nå ut till och förändra världen och människan? Den norska musikern och konstnären Liv Kristin Holmberg har via några scenkonstverk, med musiken som det bärande fundamentet, undersökt vilka gränser kyrkorummet innebär för konsten och vad konsten i sin tur har att erbjuda kyrkan.

För mig innebär de två konventionella konstrummen en på förhand given estetik. Även om man placerar skitiga, oförståeliga, magiska, stigmatiserade, irrationella objekt i dessa rum är det trots allt oftast rummets ramar och begränsningar som pratar högst och tilldrar sig mest uppmärksamhet. Den vita kuben, som är tänkt att utgöra och representera en objektiv och osynlig avgränsning för de utställda konstverken, framstår för mig som en rationalitetskuliss där de vita, bakterielösa, hygieniska, ångestbefriade, vita väggarna mer än något annat tvingar fram en distanserat kall betraktelse och upplevelse.

Teaterns svarta box har även den sina problematiska sidor. Det är ett rum där lögnen är accepterad och satt i system – man låtsas som om någonting är på riktigt. Och ofta upplever jag det som en förnärmelse av mitt intellekt eftersom vi skall luras till att tro på dessa oäkta, konstruerade samtal och händelser som sker på en teaterscen. Vi blir uppfostrade och manade till att även kunna ha det trevligt på teatern samtidigt som vi blir presenterade för personer som grips av förtvivlan eller skendör några meter framför oss. Vi ser barn, mödrar, älskande par lida och dö mitt framför näsan på oss, men hur ofta är det som vi verkligen blir gripna av dessa upplevelser?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

. Vad är heligt – och då implicit – vad är inte heligt? Och vem har mandat att svara på dessa frågor – kyrkan eller konsten? Ibland undrar jag om vi medborgare verkligen är intresserade av en konst som ger utslag, som kliar, som spjärnar emot, som uppmanar till handling och förändring, som gör att man stiger upp nästa morgon och vill något annat? Men om vi nu önskar och saknar en konst som engagerar och uppmanar till förändring – var finner vi den? Vilket rum har potentialen att transformeras till ett livsrum; ett levande rum där konst och människa står närmare varandra och kan förenas och gå upp i ett? I vilket rum kan vi föra konsten tillbaka till det mänskliga; i enlighet med vad den spanske filosofen Ortega y Gasset drömde om för knappt ett sekel sedan? I vilket rum kan vi konstnärer skapa en konst som kan erbjuda människor en annan värld, ett annat liv?

Med bakgrund som kyrkomusiker och kantor anser jag att kyrkorummet är ett sådant möjligt rum, till trots för alla svårigheter – sceniska, publika, teologiska, ideologiska – man ställs inför i detta oinvigda vigda rum. Men trots dessa otaliga hinder vill jag ändå hävda kyrkans potential, eftersom detta rituella rum, till skillnad från de konventionella konst(lade) rummen, kan erbjuda verkliga händelser med verkliga människor i verklig tid. Jag har en tro på att konstens potential och verkan blir större om den inte befinner sig på ett tryggt, rationellt avstånd så som ofta är fallet på teatern eller i gallerirummet.

Kyrkans estetiska situation

Kyrkorummet kan sägas vara det sista heliga rummet i vårt profana, materialistiska samhälle. Men det är något som har skett med den protestantiska kyrkans förhållande till konsten: Gudstjänsterna framstår i dag som vardagliga och avmystifierade. Kyrkans förkunnelse är pedagogiskt förklarande vari det heliga budskapet blir bortrationaliserat. Dagens kyrkokonst kan beskrivas i termer som dekorativ och förenklat bekräftande i motsättning till den moderna konsten. Det musikaliska uttrycket och liturgin har gjorts förståelig. De senaste femtio årens kyrkomusikhistoria kan, med få undantag och snävt uttryckt, omtalas som statisk med i det närmaste infantila inslag. Kyrkan har försökt locka besökare med populistiskt präglade psalmer, som tillsammans med en förenkling av ritualerna har lett till en reducering av mysteriet. Eventuella överskridande av gränser tycks inte få plats i den protestantiskt kristna heligheten.

I tillägg har musiken i en liturgisk kontext tilldelats en underordnad funktion; all liturgisk musik kan i princip beskrivas som bruksmusik. Tanken om upplysning har satt sitt tydliga avtryck i dagens liturgi; förnuftet, det kognitiva och ordet är starkt dominerande. Det protestantiska konceptet om självet tillsammans med varningar om kroppsliga, sinnliga frestelser har medfört ett svagt rituellt engagemang. Sakramenten är inte längre riktiga ritualer eller handlingar så som de ursprungligen var tänkta, numera kvarstår resterna som ett uttryck för Guds ord.

Vilka gränser sätter rummet? Och hur kan man konstnärligt konstruktivt bruka den sakrala kontexten? Hur mycket konst tål kyrkan och hur mycket kyrka tål konsten?

Kyrkan har i den europeiska konsthistorien varit konstens främsta skådeplats. Men varför är det så få konstnärer som dras till kyrkan i dag? Det enkla svaret är på grund av att det utövas censur mot vissa konstnärliga uttryck – har Gud en viss estetisk smak och ett konstnärligt tolkningsföreträde? Frihet är essentiellt för oss människor, för samhället och för konsten; vad innebär det då när kyrkan stänger sitt rum för samtidskonsten? Och vad innebär det för oss konstnärer när samhällets sista heliga rum är stängt? Jag och några med mig ser ett tydligt behov för en ny estetisk kraft som kan och bör fylla kyrkorummet. Och ge dagens konst en katedral som kan fyllas med sakralt allvar och skönhet.

Men som utövande konstnär stöter jag oftast på patrull och blir konfronterad med svårlösta men intressanta problemställningar: Vilka gränser sätter rummet för min konst? Vad är heligt – och då implicit – vad är inte heligt? Och vem har mandat att svara på dessa frågor – kyrkan eller konsten? Hur mycket tål de båda instanserna? Vad är religion utan konst? Vad är konst utan allvar och nödvändighet? Och hur kan man konstnärligt konstruktivt bruka den sakrala kontexten?

Det är ”bara teater” eller konstens transformativa potential

 Vad är religion utan konst? Vad är konst utan allvar och nödvändighet? En avsevärt liten del har gjorts i kyrkorummet inom scenkonsten i Europa (om man nu inte anser att gudstjänsten är ett av de största musikteatrala dramerna i världshistorien). Som scenkonstnär kan man dra nytta av det performanceteoretiska faktum att sakramenten är en verkansfull handling. Detta faktum har sin grund i att denna handling är det som den representerar, till skillnad från andra handlingar. Allvaret som är närvarande i ett vigt rum uppmanar mig till att närmare vilja undersöka förhållandet mellan konst och verklighet. Varför upplever vi vissa saker som allvarliga medan andra passerar förbi? Vad innebär det så kallade fiktiva kontraktet i konsten? Att konst är en skenverklighet? Vad kännetecknar en verklig handling i motsats till en fiktiv? Kan man tänka sig att ritualen och fiktionen är två sidor av samma sak? Att metafysiken och det fiktiva står i paritet med varandra?

Vision

I vårt rationella, avmystifierade samhälle befinner sig kyrkan i ett tillslutet estetiskt vakuum. Vad händer om konstnärer och konsten av i dag kan träda in vårt gemensamma heliga rum och via ikoniska handlingar skapa nya betydelser, klanger och bilder? Jag kan se att några viktiga processer redan är i gång, både innanför kyrkomiljön och i konsten. Efter flera decennier, med först en sträng, förnuftsdriven modernism i konsten, och därefter en trivialiserande postmodernism med sin ironi och sitt avståndstagande, kan man numera ana en längtan hos människorna efter det gamla allvaret; med tonvikt på att se och inte bakåt. Kyrkan har i många avseenden förlorat sitt fotfäste i samhället; den är inte längre en hotfull maktinstitution, utan snarare ett vackert, tomt rum. Eller snarare tusentals. Och dessa tomma kyrkorum tillhör folket. Och konstnärerna.

Jag tror att vi människor känner behovet av himmelska omvälvningar, mäktiga instrument, historisk visdom och metafysiska överbyggnader i framtidens konst. Det är min fasta övertygelse att kyrkan och konsten kan befrukta varandra och resultera i nyfunnen, angelägen skönhet, tro och skapelse. Min avsikt och starka önskan med denna artikelserie är att få läsare och konstnärer till att bli intresserade av och nyfikna på kyrkorummets potential. Samt i förlängningen att få prästerna och kyrkomiljön till att slå upp sina massiva portar och öppna upp de vackra men slutna rummen – för konstens nödvändighet, för både tron och livet och för att kunna se skönheten som en frälsning.

Liv Kristin Holmberg
[Bilder och översättning: Stefan Thorsson]

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Umeå som jag minns det

Mats Myrstener om Umeå som stad och kulturstad. I år celebrerar Umeå, ”Kvarkens pärla”, att man blivit utnämnd till kulturhuvudstad inom Europeiska unionen. Inget fel i det – Umeå har alltid ...

Av: Mats Myrstener | Kulturreportage | 17 januari, 2014

Royal Nizam of Hyderabad Osman Ali Khan

Hyderabad

Om Nizamen av Hyderabad hade ställt sig på rebellernas sida under Sepoysupproret 1857 hade historien tagit en annan vändning och engelsmännen drivits ut ur Indien. Men han förblev lojal och ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om politiken | 28 oktober, 2017

Abdel-Qader Yassine

Om Albert Einstein hade invandrat till Sverige!

För tre månader sedan var jag i Malmö, Sveriges mest mångkulturella stad, för att föreläsa. I Malmö har över 40 procent av invånarna sina rötter i ett annat land. När ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Gästkrönikör | 16 december, 2017

Kulturförbittring IV

Om demoner: Som poet är jag inte röst - jag är textuell; mitt kommer ur den skrivna rytmen, ur bilden av tågets öga mot rälsens gång: ta-ta-tam, ta-ta-tam, ta-ta-tam, ta-ta-tam ...

Av: Freke Räihä | Essäer | 01 juni, 2011

Veckans Bodström

Förre justitieministern, fotbollspelaren och deckarförfattaren Thomas Bodström har skrivit en bok som avslöjar det som alla redan för länge sedan visste. Dessutom tycker han att socialdemokraterna ska förnya sig genom ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 29 Maj, 2011

Vägen till läsandet – Svenska Akademien

Mörkret är kompakt. Det är tidig morgon. Men det är ändå långt till gryningen. Skrivbordslampan lyser, skapar en skyddande cirkel av ljus som möter dataskärmens flimmer. Det är höst, och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 24 oktober, 2012

Om blicken från WM-Data

Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Där kommer ju Dylan, sa pappa

Vi stod vid våra cyklar utanför Trädgårdsföreningens norra entré när Bob Dylan kom gående, österifrån, på Slussgatan. När han var ett tjugotal meter ifrån oss hoppade han in i en ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 19 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.