Jesus och mobiltelefonerna – en julbetraktelse

Nu i dagarna för sisådär 2015 år sedan sände Gud sin enfödde son till jorden. Han gjorde det för att ge oss möjlighet till frälsning. Något som profeterna i Gamla ...

Av: Carsten Palmer Schale | 24 december, 2011
Essäer om religionen

Rune Depp 3

                                           

Av: Janne Karlsson | 27 januari, 2012
Kulturen strippar

Blomgubben / över huvudet taget

Vad betyder vackert för dig egentligen, plus något mer? Såklart kan de va skönt behagfullt, fåfängt i en gliring, taggat explosivt. Har vackert någonting med verkligheten att göra, över huvudet ...

Av: Kenneth Rundberg | 01 november, 2010
Utopiska geografier

Helmer Osslund – Norrlandsskildraren

”En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står ...

Av: Thomas Notini | 06 april, 2013
Konstens porträtt

Fokus Det sceniska rummet. Stadens teater



Staden: helhet, delar eller fragment? Foto: Frida SandströmArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Lars Norén har en förmåga att fånga människor och människors livssituation. Det är många överens om. Hösten 2012 var det urpremiär för hans nya pjäs Fragmente, specialskriven för Folkteatern i Göteborg. Produktionen är en den av det konstnärliga samarbetet Cities on Stage, ett femårigt projekt mellan flera europeiska teatrar. På den lokala scenen gestaltas städerna och invånarna får liv på scenen. När föreställningarna turnerar mellan de olika teatrarna hoppas man samtidigt på ett samtal kring hur det är att leva i en europeisk stad.

– Det finns inga olikheter mellan städer, säger två av Fragmentes skådespelare Anna Ackzell och Adam Dahlgren. De är båda yngst i föreställningen och det är första gången som de spelar på en scen stor som Folkteaterns. Adam har just gått ut gymnasiet.

Föreställningen börjar. Med ljud- och ljussättning vrids betraktarens uppmärksamhet åt olika håll. De elva skådespelarna är ständigt närvarande på scenen. Ibland tar de på ett klädesplagg från sopberget i mitten, eller kastar dit ett annat. De kroppar som inte rör sig blir osynliga i röran. Tillsammans spelar de ett trettiotal roller.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

– Vi går in i och ut ur deras liv, säger regissör Sofia Jupither.

I recensioner av Fragmente beskrivs det hur människor genom fattigdom reduceras till brutala insekter. Fattigdomen beskrivs som en smitta av hat och våld som förgiftar det ursprungligt mänskliga. Den största delen av recensionerna har samlat sig kring ett slutgiltigt positivt intryck, men från de som gestaltas i hörs inga ord. Ulrika Josephson är VD och konstnärlig ledare på Folkteatern. Hon förklarar problematiken hos människorna i pjäsen.

– De har inte hamnat utanför, men de är på kanten, säger hon och förklarar att när ett socialt problem inte är stort nog för att inkluderas i statistiken, så märks det inte.

– Ändå slåss de för sin överlevnad.

Hon kallar det för ”samhällets döda vinkel”.

– Här får de osynliga synas.

Behöver vi en bild av staden?

1952 stod Tage Erlander på Olof Palmes Plats för att inviga Folkets Hus. Betongbyggnaden fick ersätta det tidigare Arbetarföreningens hus. Där hade samlingslokaler och teaterlokaler funnits, men dessa ersattes nu med teatern i Folkets hus. Teater som tidigare varit ett privilegierat nöje i överklassen skulle nu finnas för alla. Folkteatern blev utgångspunkt för Programbolagets turnerande föreställningar och många gästspel bjöds in. I foajén möttes människor. Idag myllrar Järntorget, men Olof Palmes plats ligger ofta tom. I Folkteaterns restaurang är det fri påtår på kaffet; 18 kronor. Men åsikterna om teatern är delad.

”Folk springer ju inte precis benen av sig för att komma hit”, säger någon. ”Det är helt sjukt att det inte sitter folk här hela tiden”, säger en annan. Vid eftersamtalen till Fragmente medverkar både Försäkringskassan och polisen, Pantrarna och Stadsmissionens ungdomsfältare. Någon säger att Vasaallén avskärmar teatern från övriga järntorgskulturen.

– Vilka är det som hänger in sina jackor här? De är ju inte alltid så unga.

Är Folkteatern fel plats för Fragmente, med priser mellan 110 och 240 kronor beroende på ålder och eventuella studier? I pjäsen gestaltas vardagssituationer såsom när en mamma inte har råd att köpa nya skor till sin son. Under föreställningens två och en halv timmar unnar sig inte någon av karaktärerna något nöje. Fragmente utspelas i Göteborg, men ingen i pjäsen går på teater. Men det finns de som säger att det är just teaterpubliken som behöver se det här allra mest. De som kan tillbringa en kväll i mjuk, röd plysch med armstöd, får här en bild av dem som inte har möjlighet till något sådant.

– Igenkänningen ska vara stor, säger Ulrika Josephsson.

Hon menar att det inte räcker att konstatera vad som händer i samhällets olyckligare skikt, också bakgrundshistorierna måste föras fram i ljuset.

– Det inte bara händer. Det är en lång väg till händelserna, fortsätter hon.

Är Folkteatern fel plats för Fragmente? frågar sig skribenten. I pjäsen gestaltas vardagssituationer och vanliga människor. Ingen av pjäsens karaktärer går på teater. Foto: Frida SandströmHon berättar om den spridda förundran som hon upplevt hos människor som inte kan förstå hur Lars Norén kan veta allt det här.

– Det finns inte något ”dem”.

Vad vill du? // Träffa dig// Ja, nu har du träffat mig, nu kan du väl gå?”

Efter föreställningen går publiken. Hem.

Stadens fragmentering

– Alla kan inte välja sin stadsdel, säger Ola Andersson, arkitekt och arkitekturskribent.

Det är föreläsning på Folkteaterns trappa, ett ABF-samarbete i samband Fragmente. Denna gång har tre arkitektanknutna akademiker bjudits in att samtala under rubriken Den fragmenterade staden. Henrik Rehn, lektor vid institutet för konst och kulturvetenskap, Köpenhamns universitet, stannar vid föreställningens titel: Fragment(-e):

– E:et på slutet gör ordet franskt, men det förändrar inte dess innebörd, säger han och beskriver fragmenten som bitar av det brustna, som rester. Han tycker att ordvalet ger en väldigt negativ bild av stadens utveckling.

– Fragmentering sker när staden förändras, när stadsrummet delas. Men det kan också vara skisser av det ännu inte färdiga, säger han.

Olle Andersson flikar in att ”e” är liktydigt med tekniken som har fragmenterat staden, att det med spårvagnar, tunnelbanor och bilism blir enkelt att färdas långt och alltså också lättare att sprida ut sig.

– Det är en dålig idé att sprida ut bebyggelsen så som vi gör. Vi bygger fortfarande våra städer efter denna tanke: att erövra ny yta. Men i takt med att vi delas upp växer det längs med stadsgränsen fram enorma köpcentra som snart tar form liksom egna samhällen, säger han.

Henrik Rehn nämner artonhundratalsfilosofen Walter Benjamin som redan på sin tid förutsåg detta:

– I stadens butiker såg Benjamin små versioner av stadslivet.

Katarina Gabrielsson, lektor i arkitektur, nämner litteraturens fascination av ruinen. Hur skärvan bär på historien om en brusten helhet och hur vi som betraktar den gör det med en ödmjuk förståelse för det större och hela.

– Det är riskfyllt, säger hon och menar att risken finns att bilden av det ”hela”, av ordningen, får en likhet med det totalitära:

– Politiskt sönderfall, politisk helhet. Homogena åsikter, demokrati. Jag skulle hellre vilja se fragmenten som luckor och möjligheter i krisens spår.

Ola Andersson påpekar att det tycks finnas en utopisk bild av att bryta upp staden i mindre helheter, att se stadsdelen som en by.

– Fenomenet finns i flera europeiska städer. De är glesa, segregerade och uppdelade.

Han påminner om att utkanterna av staden, det som förut låg utanför stadstullarna, på den tiden var avlägsna.

– Nu är förorten en del av staden, säger han och tillägger:

– Innerstaden är ett centrum som därför måste tillåtas att växa.

Han jämför en galleria med en gata:

– Mänskliga rättigheter existerar överallt.

Han menar att när tillgängligheten på en privat plats begränsas av entréer som är öppna mellan särskilda klockslag, så inskränks också de mest fundamentala rättigheterna.

– I det privata är yttrandefriheten begränsad, men så fungerar det inte på en allmän plats, säger han.

Henrik Rehn menar att stadsrummet behöver rörliga ramar, en mer flexibel gräns för vad som är innanför och vad som är utanför.

– Vi lever i en förstadscivilisation, vi tror fortfarande på det omkringliggande, säger Olle Andersson.

Likadant överallt”

I utrymmet mellan objekt och betraktare tar skulpturen form, men kan stadsrummet diskuteras såsom konstverket? Med gränsen byggs samhällsskulpturen. Bakom Folkteaterns scen är utrymmet stort, en tidigare ännu större scen fylls nu av luft och kommande scenerier.

Tillbaka på Folkteaters trappa. Katarina Gabrielsson nämner det krigshärjade Istanbul där förfallna hus står kvar, trasiga och osynliga. Samtalsledare Ann Ighe frågar om det finns smärtsamma minnen också i Göteborg. Svaret blir ja:

– Hus kan stå tomma i finanskrisens spår och hur de liksom det offentliga utrymmet används påverkar staden. Det är viktigt, för att ha en fungerande samhällsutveckling, att det går att hitta billiga lokaler, säger Katarina Gabrielsson.

Man kommer fram till att alla måste ha tillgång till staden, men Ann Ighe fortsätter och menar att hon upplever glapp i staden, bland de tomma utrymmena. Henrik Rehn nämner vidare situationisternas och deras sextiotalsstrategier. På en karta ritades linjer mellan en ung students två vardagssysselsättningar och hemmet. En trekant inom vilken hennes stad rymdes. Utanför ingenting, resten av staden låg bortom hennes blickfång. Med sådana psykogeografiska kartor ritade under strövtåg och promenader, ville situationisterna finna vägen till en ny sorts stad. Och ett nytts sorts samhällsspel. La Socité du spectacle skrevs av Guy Debord 1967. Samhällets teater. Samhället som han ville bryta ner. Femtio år senare talar Karin Gabrielsson om det förfallande samhället. Hon ser sjukhuset och bostäderna i Fragmente som ett mikrokosmos uppställt på en scen.

Från samtalspubliken ställs frågan om vilka som bor i staden. ”Eller är folk bara där?” svarar man retoriskt på sin egen fråga.

Efter Fragmentes första genomdrag går Sofia Jupither upp på scenen.

– Alla människor är en produkt av en situation, säger hon.

På trappan i foajén fortsätter samtalet om det offentliga rummet:

– Det kan inte bara tas i anspråk av någon, utan måste delas av alla. Det går inte att bygga upp alla hålrum i staden, säger Katarina Gabrielsson. Hon understryker att öppenheten måste bevaras.

– Vi måste motverka så att inte delar av samhället glöms bort, faller i kras, fragmenteras, säger hon.

Utanför den röda scenens entré berättar Adam Dahlgren och Anna Ackzell att de har stött på många av rollkaraktärerna i Fragmente på Göteborgs gator och på spårvagnarna.

– Det är likadant överallt.

In till Folkteatern leder en röd matta. I dess fiber följer stadens damm, som sedan sopas bort från foajégolvet.

­ – Man vill bara ställa sig på gatan och spela för alla, säger Adam Dahlgren.

Frida Sandström

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Några dikter

Bläckfiskar lever i de mörkaste djup Sjunger stilla sin sång Omfamnar mjukt den som dristar sig ner Likt sirenerna sjömän en gång   Längst ner på botten krabborna bor Gläds åt det som bli över En förlorad ...

Av: Ivar Andersen | Utopiska geografier | 29 mars, 2010

Den institutionella plikten och den svårmanövrerade referenspunkten

”Det är institutionernas ansvar att sörja för en konstnärlig återväxt som inte räds att ta ut svängarna och i en del fall rasera daterade förväntningar på konstformen som sådan.” Frågan ...

Av: Magnus Bunnskog | Essäer om musik | 03 mars, 2013

En konstnärinna som brinner för miljön

Charlotte Nicolin, uppväxt i Gryts skärgård, kom till Paris från Kanada, 2006, och är nu installerad i konstnärskvarteret "Bastille" där hon bor och har sin ateljé. Jag steg in på en ...

Av: Anne Edelstam | Konstens porträtt | 24 juni, 2009

Renässanstänkaren Giordano Bruno och oändligheten

Illustration: Ragni Svensson Renässansen höjde taket. Man kunde andas friare. Man vågade vara mer sant egensinnig, mer storsinnad och mer djupsinnig än tidigare. En genomgripande pånyttfödelseanda var på väg, men den ...

Av: Percival | Essäer om politiken | 21 april, 2008

Mannen som aldrig blev min svåger

Mannen som aldrig blev min svåger och James Joyce's paradox. Stefan Gurt berättar här om en gammal flickväns bror och ett långt, komplicerat förhållande till James Joyce, om en resa till ...

Av: Stefan Gurt | Essäer om litteratur & böcker | 14 december, 2006

En marginaliserad grundlagsfader

Anders Chydenius på finländskt frimärke. Anders Chydenius var en uppfinningsrik och energisk präst från Österbotten som kom att bli den svenska liberalismen första store uttolkare och förkämpe. Bertil ...

Av: Bertil Falk | Essäer om politiken | 10 februari, 2011

dagen efter orden del 2

               

Av: Bröderna Blomqvist | Kulturen strippar | 20 april, 2012

Tankens ambivalens Kort synopsis gällande mitt manus

Ramberättelsen ligger i en korrespondens mellan en filosofilärare och hans forna elev. Berättarrösten/eleven är nu disputerad och vill gärna mäta sig med sin forna mentor. Vi kan höja nivån med ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 02 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.