av Caspar David Friedrich

Götterdämmerung!

Charles-Valentin Alkans op. 27, ”Le chemin de fer”, hör till de många musikaliska tolkningarna av järnvägsresandets fart och fläkt. Det är mindre direkt ljudhärmande än avgångsvisslan och ångpuffarna i H ...

Av: Ivo Holmqvist | 22 november, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Svensk Musikvår 17-20 mars 2016.

Kraftsamling för nutida svensk konstmusik

Efter närmare 25 år återuppstod festivalen Svensk Musikvår, 17-20 mars 2016. I Stockholm kunde man lyssna till framföranden av 250 musiker och närmare 50 svenska tonsättare. En riktig kraftsamling för ...

Av: Thomas Wihlman | 26 mars, 2016
Musikens porträtt

Varför denna människoindelning?

Något det talas mycket om den senaste tiden är införandet av ordet ”hen”. Detta ska ersätta orden han och henne så att vi tilltalar alla på samma sätt. Jag är nog ...

Av: Emma Holmén | 19 april, 2012
Gästkrönikör

Ralph Waldo Emersons två filosofier

Vem läser Ralph Waldo Emerson idag i Sverige? De sista seriöse läsarna av honom var Ekelund och Geijerstam. Sedan har det varit tyst om den amerikanske filosofen. Ändå har han ...

Av: Bo Gustavsson | 10 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Är du halvspråkig eller är du flerspråkig? Intervju med Teater Foratt



 Niclas Sandström, konstnärlig ledare på Teater Foratt i Malmö. Foto: Jesper KlemedssonPå Teater Foratt i Malmö ser man språken som en kompetens och det är i språken och i flerspråkigheten som man hela tiden rör sig när man gör sina uppsättningar. I maj 2012 valdes Teater Foratts ”JaLaDa”, skriven av Vanja Hamidi Isacson, ut för att visas på BIBU (Scenkonstbiennal för barn och unga) i Lund. Uppsättningen är ett stycke konst som just undersöker, använder sig av och till och med skapar flerspråkighet på ett sätt som även blir en symbol för hela Teater Foratts arbete. Om detta och mycket mer kom intervjun med Teater Foratts konstnärlige ledare Niclas Sandström att handla. Niclas Sandström driver Teater Foratt tillsammans med Manal Masri.

Kan du berätta lite om teaterns historia?

- Vi startade 2005. Vi är uppe i ungefär 20 uppsättningar och i princip alla uppsättningar vi gjort har innehållit två språk, ofta tre, och mängder med sätt att ta sig förbi språket som barriär. Vi har hållit på med helt vansinniga och spännande, galna översättningsarbeten, t.ex. har vi haft små mottagare i form av pennor som har varit knutna till en ”illegal radiostation” hos oss och så har vi försökt sända översättning live; man kunde ha pennan och en öronsnäcka för att lyssna, om man ville, samtidigt som man hade skådespelarna framför sig.

Vi ser språket som en tillgång, hela tiden. Vi tolkar varje dag. Vi ser hela tiden att våra skådespelare och vår personal sitter inne med extra kompetens och inte med ett problem, som samhället så ofta gör. Och det är svårt. Det är komplicerat, för man blandar teaterestetik med olika utbildningar, med kulturella krockar och försöker hitta nämnare och intressanta punkter som blir större än de hade blivit om vi inte hade gjort det. För det är klart att vi hade kunnat göra mängder av bra uppsättningar enbart med grymt skickliga svensk-skolade skådisar som i princip alla andra teatrar. Men det har vi aldrig varit intresserade av, för vi tycker att vårt sätt i stället fördjupar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vi har också producerat väldigt mycket nyskrivet. Säkert 90% har varit nyskrivet. Både när jag regisserar och när vi har en regissör inne, så blir det öronen som måste styra när vi är på plats i replokalen. Att se och höra de erfarenheter som finns hos den skådis som har rätt kompetens för just den uppsättningen, att fånga detaljerna, det här lilla. Det vore idioti att inte ta tillvara på det. I stället får man lita på att man i sin ryggsäck har helheten.

Det genomsyrar hela vår verksamhet. Hälften av teaterns medarbetare är så att säga ”bara” svensktalande och hälften har minst ett språk till. Det genomsyrar allt, från oss som driver teatern, till producenterna – vi har en producent från Libanon som inte pratar svenska – och vidare till ensemblen, t.ex. i ”JaLaDa” där ingen av skådisarna är född i Sverige. En av dem pratar bra svenska, de andra två med brytning eller inte alls.

Hur arbetar ni för att plocka fram kompetenserna som finns hos de medverkande?

- Det är väldigt öppet när vi tar fram vad som är intressanta ämnen, när vi letar efter vilken sorts tematik, politisk fråga eller sociala områden som vi vill fokusera på. Där är vi väldigt öppna och stora, men sedan måste vi släppa den konstnärliga friheten till den författare som tillfrågas och där utkristalliseras så klart historien. Sedan möts vi upp igen.

Så ni har en ”förfas”, med diskussioner innan manusstadiet?

- Precis, absolut. När vi skickar en ”beställning” eller förfrågan till en dramatiker, så kan det vara så att vi vill undersöka möjligheten till en pjäs om kvinnlig omskärelse. Det finns många tjejer i Malmö med den erfarenheten, men ingen pratar om det. Samtidigt tycker vi att språket är viktigt i en sådan berättelse. Så när personen som ska skriva berättelsen väl skriver frågar vi till exempel: ”Kan du då tänka in det, även om du själv inte pratar arabiska, kan du, när du bygger berättelsen, ha den inriktningen mot språket?” för vi är nyfikna. Då blir dramatikern intresserad; ”Vad är ni ute efter? Då måste jag ha en översättare.” Självklart.

Eller som när vi gjordeNine Parts of Desire”, så bad jag samtidigt Parvin Ardalan som är fristadsförfattare i Malmö att skriva en kompletterande text. Texten om de nio kvinnorna var brännhet, otroliga öden, men offerlocket, eller offerrollen, ligger där och offerhistorier har vi hört en miljon stycken, så hur skulle vi kunna kontrastera det? Jo, genom en aktivist, journalist, som genom vad hon läser av i pjäsen, ger oss ytterligare ett perspektiv. Hon blev som en katalysator, satte fokus på publiken. Vi släckte ner allting runtomkring, med grönt, obehagligt ljus på publiken och med replikerna av skruvade anonyma röster. Man visste inte var man skulle titta längre, man snurrade på stolarna och det uppstod en mycket spänd stämning. Då lekte vi med persiska, arabiska, svenska, engelska i alla delarna.

En fjärdedel av vår publik är arabisktalande. Ibland mer, ibland mindre. Det är inte så att vi gör det i något exklusivitetssyfte; ”Nu ska ni inte förstå.” Det finns en vinst i det. Som ett klipp på vår hemsida, när skolungdomar ser en av våra föreställningar. En blixtsnabb kommentar av en skådespelare på arabiska, och publiken bara kastar och vrider sig av skratt. De svenska kompisarna är blixtsnabba på att koppla. En helt annan kontakt.

Vad jag gillar med vår publik är att de säger vad de tycker. En av teaterns svagheter är att folk går hem och det uppstår väldigt lite diskussion. Recensenten är den starke. Man går hem, pratar kanske med sin kompis, dricker ett glas vin, men vad tyckte resten? Den här publiken är mycket mer van vid att säga vad de tycker och framföra sin åsikt direkt efter föreställningen.

Försöker ni sitta kvar efter föreställning?

- Vi försöker göra det, alltid. Vi gjorde nog inte det i början. Vi förstod inte att vi borde göra det. Men sedan var det någonting som hände och gradvis har vi utökat det. Den som står i foajén är anställd en och en halv, två timmar längre för att folk ska ha möjlighet att sitta kvar i foajén och prata och skådisarna kommer ut och pratar.

Påverkas, och i så fall hur påverkas, dramaturgin av det faktum att ni arbetar med många språk samtidigt?

- Är du halvspråkig eller är du flerspråkig? Har du ett problem eller har du en kompetens? Om fler i Sverige idag skulle ställa sig den mycket enkla frågan så skulle vi få helt andra svar än vad vi får. Jag tror att fler skulle svara att det finns en kompetens och inte ett problem, men folk ställer sig inte den frågan. Det påverkar såklart direkt ditt material, din dramatiker.

Om vi nu tar ”JaLaDa” som exempel, så har dramatikern beskrivit det som att hon har en kodväxling. Det är första gången som vi har pratat i de termerna, även om vi har använt det också innan. I en och samma mening, så skiftar skådespelaren språk flera gånger om och det sker hela tiden naturligt bland kolleger. I Libanon pratar många engelska och arabiska mixat. I Algeriet har du franskan i arabiskan, och så vidare. Och här har du det, plus svenskan, så det är en galen röra av språk som blir oerhört läcker när du drar ihop det.

Om du har en dramatiker som förstår detta, så tränger det in pjäsen. Det gör Vanja [Hamidi Isacson som skrivit pjäsen]. Hennes man är algerier, så hon har detta nära sig i vardagen. Hon kunde göra den flerspråkiga växlingen och leka med orden.

Uppsättningen ”JaLaDa” är ett experiment, en del av vårt lab, Foratt Lab. I uppsättningen finns ingen linjär dramaturgi. Den var mycket mer uppbyggd kring poesin, kring ord, för barn i Malmö. Vi spelade den i Lund inför bara svenska barn och de satt undrande. I Malmö var det full fart, de förstod för att de hade den tillgången. Det blev en helt annan föreställning.

Då påverkar språken sättet att berätta.

- Ja, Vanja skrev manuset hela tiden med de andra språken [samtidigt]. Det översattes inte efteråt. Hon var tvungen att veta: ”Vad heter det här på rumänska? Jaha, det var inte rätt, det ligger inte rätt eller det var ett tråkigt ord.” I början pratar karaktärerna om en takfläkt och det upprepar sig på de olika språken och de hittar nyanser med hjälp av varandra och till slut hamnar de i ordet ”schäslong” och så visar det sig att det är samma på alla språken. Vissa barn tycket att det var oerhört spännande när de förstod strukturen – det handlar om tre- till femåriga barn.

”JaLaDa” är vår första barnteaterföreställning, så vi har inget krav på oss själva att vi måste göra barnteaterföreställningar som måste sälja – barnteater säljer ju ofta väldigt mycket mer än vad vuxenteater gör. Det är okej att vi väljer en svårare föreställning för barn, som är mer riktad och kanske inte går hem i Osby och Eslöv på samman sätt, men som fungerar i Malmö.

Teater Foratt har producerat ett 20-tal uppsättningar. De inramade affischerna pryder kontoret. Foto:Niclas SandströmHar ni också som syfte att mångspråkigheten ska kunna träffa enspråkiga barn och ge dem större insikt i hur språk och kommunikation fungerar? Finns det en svaghet i att de svenska barnen i Lund inte kunde förstå lika mycket som de som redan har kompetenserna i de olika språken?

- Det är väldigt svårt att svara på den frågan. Det är väldigt svårt att intervjua barn. Du får direkta reaktioner av dem och sedan får du några som inte alls är samma sorts reaktioner, men vad de tänker, vad de landar i… Låt oss säga att det landar i att de tänker ”vad coolt det där lät” eller ”vad häftigt, fast att jag inte fattade”. Sedan kanske samma barn har föräldrar som har bekymmer med invandring. Då kanske man kan få ett lite annat tänkande, ett kritiskt tänkande eller så har man väckt en egen nyfikenhet, väckt en egen lust för det okända.

Det är detta vi hela tiden jobbar med. Vi jobbar hela tiden med att gråskala det storpolitiska, det vill säga ”araben”, ”muslimen”, ”västerlänningen”, kontakten, mötet. Det är vår stora utmaning och vårt stora nöje; Egypten, val, det har blivit en muslimsk stat, det kommer att påverka hela arabvärlden, eftersom Egypten är ett av de absolut viktigaste länderna. Det kommer att påverka oss, men det är inte så många i Europa som fattar att om Egypten blir en muslimsk stat, så kommer det att ske en förändring och för att ta det vidare, så är det enligt många araber den enda vägen förbi religionen, att få se de religiösa partierna sitta vid makten och misslyckas. ”Sen kan vi gå vidare.” Sedan är det ju många som inte tycker det, såklart, men det är en ganska intressant tanke, att ”annars kommer vi inte att komma vidare”.

Det är ett perspektiv som inte alls lyft i debatten hos oss.

- Nej, eller hur… Tillbaks till ”JaLaDa”. Vad Vanja gjorde där för att testa det ett steg vidare, var att hon uppfann ett fjärde språk, förutom svenska, arabiska och rumänska. Rumänskan var med bara för att en skådis pratade rumänska och engelska, ingen svenska, en mastersstudent på teaterhögskolan. Men så kommer hon just till problematiken [att de inte förstår]. Så uppfann hon det här sista språket för att se vad det kunde tillföra och det, typiskt nog, blev ett väldigt fysiskt språk. När de pratade det språket var de nästan som mest fysiska i föreställningen och barnen var som mest med. Har det att göra med att skådespelarna själva var tvungna att sätta det i kroppen för att de själva inte förstod språket? Det är ett utforskande i allra högsta grad.

Det finns ju nästan ingen forskning om det här i konstvärlden, trots att teatern är så beroende av språket. Den är så oerhört beroende… Det är inte så konstigt att det hela tiden varit rikssvenskan. Det är det du ”ska” prata. Pratar du med dialekt, så spelar du en bonde, om man vill uttrycka sig drastiskt. Vi är nyfikna på hur mycket vi kan förstöra det här. I hur hög grad vi kan ta in historier som inte fyller den korrektheten. Det är ganska många som inte förstår det här. Som inte förstår vidden av det, vad det faktiskt innebär, att det är en viktig sak i samhället också.

Det är intressant med ett nytt, påhittat språk och när man hör att ett barn reagerar och är med i den processen; För alla är det språket nytt, för skådespelarna, ja till och med för karaktärerna kanske…

- En av karaktärerna uppfinner det i stunden, för hon är inte nöjd, och överraskar de andra två.

Det uppstår en jämlikhet. Frågan är om det inte är just där man fångar barnet, att det känner att inte heller de på scenen har något övertag i förståelse av språken. Här förstår ingen någonting och alla förstår därför lika mycket.

- Det är mycket möjligt att det är så. Det är svårt att säga, men det får mig direkt att tänka på en föreställning som jag såg 2003. Vi spelade i Vietnam av alla ställen. Dit kom ett gästspel från Sydkorea. Regissören, från Sydkorea, utbildad i USA, och truppen hade gjort en föreställning på sanskrit. Sanskrit talas ju inte idag. Truppen jobbade med ett uttal av det skrivna sanskrit och sedan gjorde de om Odysseus. Det är nog den starkaste föreställningsupplevelsen jag har i mitt liv. Ingen hade egentligen en susning av språket och ändå var de så fantastiska, magiska skådespelare med ett språk som ingen av oss förstod. Där tog de med sig den tanken till sin yttersta spets. Det var otroligt, så det är mycket möjligt att det [är som du påstår].

Det är intressant språkligt att den största gnistan i ett språk uppstår när du inte förstår, men det är inte vår grund, vår grund är mer politisk. Det är inte alltid så att det är estetiskt vackert att vi pratar det eller det språket, men vi utnyttjar det hela tiden. Plötsligt pratas det snabb arabiska och det översätts inte, publiken reagerar, för ända fram tills nu har vi översatt allting, och så vidare. Man sitter och förväntar sig någon form av översättning och så får man inte den och märker hur man blir helt ställd. Vi leker mer med bilden av språket eller bilden av människor. Det påverkar mycket snabbare än man tror.

Ni måste också i väldigt hög grad fråga er; ”Vad är kommunikation?” Om man återgår till det här att man skapar ett språk som ingen förstår, men där samtidigt alla verkar hänga med ändå. Vad är det som är kommunikation i en sådan situation? Då kommer man också till bildmässigheten, iscensättningen, gestaltningen… Vari ligger kommunikationen? Vad är kommunikationen? Vad är ett språk?

- Jag har aldrig riktigt tilltalats av att regissera radioteater och jag har funderat på varför jag inte gjort det. Varför tycker jag inte att det är så spännande? Det har väldigt mycket att göra med, har jag kommit på, min upplevelse av vad jag behöver för att få en komplex bild av någonting och jag behöver kroppen. Om man vill hårddra det, så är ju det vi gör helt naturligt för oss idag, för min del är det såklart ingen skillnad på om en människa kommer därifrån eller därifrån. Ok, du har det språket och den kompetensen. Ok, nu jobbar vi ihop, voilà. Då återkommer man till Malmö som stad och det är en självklarhet i vår verksamhet, i oss, att språket är så mycket större än det talade språket. Vi ser likheterna, medan andra kanske väljer att se skillnaderna, och det är därför som det fungerar för oss.

Om man drar paralleller till skola och språkundervisning, så blir detta intressant ur ett rent pedagogiskt perspektiv och man kan fråga sig: ”Hur kan man ta till sig språk?” Visst, man förstår inte allting, men kan man också lära sig ett språk genom en blandning av språk? Där blir ju den här typen av uppsättning, ”JaLaDa”, intressant, eftersom, som du säger, språket på något sätt knådas fram till ett gemensamt ord och att barnen kanske sedan kan se roten till orden och hur de utvecklats.

- När jag gick på teaterhögskolan, så hade jag kunnat göra praktik på ett antal teatrar i Sverige. Det hade nog inte varit svårt att övertala någon om att en registudent skulle komma och vara mycket billigare än en vanlig regissör på deras teater, men jag ville göra den i Tyskland och jag hade bara skoltyska i bagaget, det vill säga: pratar du långsamt, så är jag med. Jag ville göra det för att de gör bra teater, men minst lika mycket för att jag ville utsätta mig själv för just för det: Vi har språket, det går djävulusiskt fort, jag kommer inte att prata engelska. Hur kommer det att slå i mig, det som jag jobbar med åt andra hållet hela tiden? Hur kommer det att slå tillbaks? Det räckte att göra den lilla förflyttningen.

Jag tänker också på språkliga strategier. Hur gör man för att förstå? Hur gör ett barn i den här situationen med de olika språken för att förstå? På något sätt så måste man ju använda olika strategier. Det är intressant att använda teatern för att förstå hur de kan ta till sig språk. Hur kan de själva gå tillväga för att bjuda in och gå andra språk tillmötes och bygga på sin språkliga kompetens?

- Många som vi träffat utomlands är förvånade över att vi inte lär våra barn engelska i ung ålder, även om det inte är vårt modersmål. Det är ganska vanligt i andra länder. Man vet hur snabbt barn snappar upp språk. Barnen som har sett föreställningen - de är där, de dömer inte, de minns orden, de har inga förutfattade meningar om vilket av orden som är vilket. Det var omöjligt att hålla koll på språken efter ett tag, eftersom rumänskan också var inblandad. Karaktärerna bytte hela tiden mellan språken, det fanns ingen regel för vem som sa vad och hur, vilket gjorde att man fattade vad de pratade om, men samtidigt frågade man sig vilket av de här orden som tillhör ”mitt språk”?

Där ligger den politiska drivkraften för Teater Foratt. Det finns så många negativa associationer. För mig är ”JaLaDa” inte en föreställning bara för barn. För mig är den för barn, men där jag som vuxen sitter och tittar och efter ett tag känner mig rätt mycket som en idiot; Barnen förstår mycket mer än jag gör, jag har en massa associationer till och förutfattade meningar om språket och hur det sägs, men det har inte barnet och varför har det inte det… Det uppstår frågor.

Har ni haft en tvådimensionell publik, det vill säga att ni har en barnpublik som tittar på pjäsen och bakom den en vuxenpublik som både kan se barnen och pjäsen?

- Risken är att det blir på bekostnad av barnen. Jag har sett många barnteaterföreställningar där vuxna inte förstår förutsättningen, det är så jag ser det. Barnen känner att de vuxna sitter och skrattar åt någonting helt annat. Då vänder sig barnen ofta om och undrar om den vuxne är med i föreställningen, varför den sitter och skrattar…

Uppsättningen är för 60 barn. Vi spelar i mitten på en liten spelplats och barnen sitter runt omkring. Vi spelade på en utbudsdag i Lund där det också satt 100 vuxna [bakom och ovanför dem]. Barnen struntade i dem. Det trodde jag inte att de skulle göra. Vi var tvungna att spela till enbart barnen så de vuxna fick liksom titta på, eftersom det skulle vara ett svek om vi spelade över barnens huvud för mycket. Det blev lite som att vi hade en värld och sedan var det ett gäng, ytterligare en ring, som satt och tittade på den världen. Jag vet inte hur mycket delaktighet någonting sådant kan skapa, för kontakten behöver man ju också som vuxenpublik. Men vi är egoistiska i den uppsättningen, till förmån för barnen.

Skulle det kunna ingå i er verksamhet att ni filmar en föreställning och att ni sedan har vuxna som sitter och tittar på filmatiseringen och sedan har en debatt…?

- Jag tror i princip aldrig på ett filmat material, för det måste vara så oerhört skickligt gjort för att det ska fungera. Men man skulle kunna göra det ännu mer raffinerat: vad är det som säger att man inte skulle kunna lämna barnen ifred med sina egna upplevelser i stunden, slå en mur runt det rummet och sedan skapa fönster som vuxna ser igenom? Det skulle vara oerhört provocerande att få sitta där och titta på det hela, med känslan ”här sitter jag med mitt vuxenperspektiv och tittar på barnteater”, fast du får samma upplevelse. Det skulle vara oerhört läckert att göra en utvidgning av den pjäsen eller av någonting annat.

Vad är Foratt Lab?

- Vi gör normalt två, tre stora uppsättningar per år. Sedan hösten 2011 har vi också Foratt Lab. Inom Foratt Lab vill vi att processen ska vara helt i fokus, helt styrande och utan krav på att vi ska vara duktiga i slutändan, för att kunna ”forska” så mycket som möjligt, enligt vårt sätt, inte enligt forskningsvärldens sätt att definiera det, kring de ämnen som vi är intresserade av… Det är inte förrän precis i slutet som vi är intresserade av vad vi faktiskt presenterar. Det gällde även ”JaLaDa”. Det här ett sätt för oss att kunna forska maximalt och sedan har man ett mindre antal redovisningar, och inga krav på sig att göra en perfekt show. Nu har vi gjort tre redovisningar inom Foratt Lab.

Hur går ert ”forskningsarbete” till?

- Vi har tre olika steg där analys och praktisk undersökning av analyserna är i fokus, utan att veta vilket resultatet ska bli. Regissören vet ju alltid annars ungefär vilket resultatet ska bli, någonstans finns det en högst medveten tråd. Det är klart att det finns regissörer som säger sig inte ha den – ”vi får se vad som händer” – men det är inte alls så vi jobbar på Foratt. Vi jobbar mycket tydligt med att undersöka vissa specifika ämnen.

Vi har redan pratat om ”JaLaDa”. Det är ett väldigt tydligt exempel på halvspråkig/flerspråkig kompetens, om kapade människor. Vi gjorde också ett annat undersökande projekt som vi döpte till ”Tillit”, om den europeiska ekonomin. Det var ett riktigt kamikazeprojekt. Vi läste in oss på oerhörda mängder information om delar av den europeiska ekonomin. När vi repade visste vi att ”blev det ungefär det här”, så visste vi ungefär vart [i spelet] vi skulle sen. Vi improviserade hela föreställningen utifrån ett gäng hemliga regler. Danserna som vi hade, cash dances, var lagda, men i parscenerna fanns det bara triggers, vem som skulle sätta igång. Det var oerhört spännande att vi inte förrän sju dagar före premiären visste vilka scener vi skulle göra och med frågor som: ”När ska vi repa?” och svar som ”Vi repar nog inte den här scenen mer. Ni vet ungefär vilka olika vägar som finns. ” och svar tillbaka som ”Ok…” Avancerade former av improvisationsteater i en skitsnygg scenografi, som dessutom varit gratis. De var så modiga, två unga studenter, som gick upp och gjorde detta. All heder.

Publiken förstod ibland inte och då kände vi att vi aldrig mer skulle hålla på med teater, men ibland var det genialt. Innan vi började spela gick vi ut och dementerade för att folk skulle förstå. För höga förväntningar kan döda vilken upplevelse som helst. Vi sa: ”Det är så här det ligger till… men fram tills nu har vi haft jäkligt roligt.” Det gav oss mycket, mig som regissör; hur jag utforskar, hur jag kommer fram till ett resultat, hur modig kan jag vara, hur länge kan jag vara modig, vad ska jag absolut inte undersöka? För oss blir det en konstnärlig utvecklingsprocess i form av ganska billiga projekt. Vi utmanar oss själva.

Inom labet har vi har lekt med begreppet ”artists in residence”. Vi har i stället haft ”arabs i residence”, araber som har fått ha replokalen en månad och scenen en vecka eller har kunna göra en dokumentär eller en kortfilm eller vad det nu kan vara. Josef Salama gjorde ”The Revolution Factory”, med en cementblandare i centrum. Nu kan han presentera ett utdrag ur det han har gjort på Foratt. Med en dramatiker som kanske har sett vad han har gjort och som kan skriva vidare på hans personliga berättelser, så tror jag att det kan bli en cool fortsättning.

Tanken med detta är också att de blir verkets kreatör. Det är problemet vi har idag, att skådisar som inte pratar perfekt svenska inte får så många chanser. Man får manus på kollationeringen och så råkar det vara på vers… Det är sjukt svårt. Det är många regissörer som inte förstår det. Vi har sett det som vårt försök att ge olika, främst skådespelare, en möjlighet.

Jobbar ni med andra teatergrupper, frigrupper?

- I arabvärlden och övriga Europa, ja. Men inte i Sverige. Det är populärt i Sverige att samarbeta grupper emellan, men vi har inte brytt oss om Sverige.

Har ni hittat grupper utomlands som arbetar på ett liknande sätt?

- Ja, och enskilda. Vi har till exempel haft auditions i Alexandria i Egypten för att få hit skådespelerskor. Efter ett samarbete åkte producent och regissör och höll auditions där nere, vilket var läckert och coolt att kunna göra. Vi har samarbetat och turnerat i Jordanien, Libanon och runt hela Nordafrikaremsan, förutom Libyen. Vi har haft mängder med Irak att göra, många föreställningar. Vi har låtit Palestina vara. Det är en het potatis för många andra i Sverige och det är kanonbra, så det har vi låtit andra göra medan vi har varit i andra arabländer.

Kommer teatergrupper hit också?

- Några gånger har det varit så. Där är det ekonomin som är ett hinder. Det är väldigt svårt för grupperna i dessa länder, med tanke på det politiska läget de senaste åren. Ofta är kulturavdelningarna korrupta och om det handlar om en stark scenkonstnär så är kulturdepartementen [kulturavdelningarna] ofta de sista du vill ha med att göra. Det är väldigt svårt att vaska fram pengar.

Anna Nyman

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Mediation i Tibet. Bild: Guido Zeccola

Asiens helande inverkan

Varför har discipliner från Asien en botande (helande) inverkan på oss?

Av: Nina Michael | Gästkrönikör | 07 juli, 2015

Malin Bergman Gardskär

Det är inte svenska folket det är synd om

Människor runt om i världen tvingas fly från sina hem, liv och familjer i hopp om att finna en trygghet bortanför sin egen landsgräns. Vi borde vara tacksamma över det ...

Av: Malin Bergman Gardskär | Gästkrönikör | 17 augusti, 2015

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Några Dikter av Sven André

Resenärerna   Klockan halv fem i begynnelsen det gröna språket - fågelsången som en flock andhämtande osagdheter i den uppdämda morgontimmen talande till oss dessa spräckta ansatser:

Av: Sven André | Utopiska geografier | 17 maj, 2010

Now is the Time, Art and Theory in the 21st Century

Konsten är alltid, i sitt ständiga försök att förstå och förklara, hylla eller kritisera, på ett eller annat sätt en produkt av sin samtid. Därför måste man för att förstå ...

Av: Ida Thunström | Kulturreportage | 18 december, 2009

Stefan Alldén

(Sur)realistiska sagor

En vacker blomma blev en gång planterad på en äng. En människa som höll av den så. Fler och fler kom och betraktade och beundrade. Med tiden blev den bara ...

Av: Stefan Alldén | Gästkrönikör | 27 december, 2015

Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 19 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.