Den döende dandyn - scenbyte på Moderna Museet i Malmö

 Målningen “Den döende dandyn” av Nils Dardel har fått bli affischgosse när Moderna Museet i Malmö växlar spår i sin historiska utställning. Dardel målade “Den döende Dandyn” 1918. Det glada ...

Av: Mathias Jansson | 15 oktober, 2011
Kulturreportage

Mike Nichols 1931-2014

”One of the better films of formerly interesting director Mike Nichols” påstod en kritisk filmskribent för snart tjugo år sedan apropå Carnal Knowledge. Må vara att inte alla i den långa ...

Av: Ivo Holmqvist | 23 november, 2014
Övriga porträtt

Huset med de många rummen En ekumenisk exposé

1. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder ...

Av: Thomas Notini | 13 juli, 2014
Essäer om religionen

Fredrik F. G. Granlund

Författarpresentation, Fredrik F. G. Granlund:   Jag är Mästaren utan Margarita, en intelligent och tankfull idiot, ett sovande svärd, ett rorschacktest på himlen, ett refuserat Bamseavsnitt, en ambitiös pacifist, vansinnig med förstånd ...

Av: Fredrik FG Granlund | 19 december, 2011
Utopiska geografier

Uppsala stadsteaters festival TUPP leder till reflektion



 The Curators’ Piece (A Trial Against Art) är en föreställning där utvalda curatorer medverkar vid sina egna festivaler och teaterhus. Foto: TUPPFör en tid sedan satt jag i främre bänkrad på en föreläsning med rubriken ”Kan teater vara politisk?” Det var naturligtvis en retorisk fråga. I två timmar talades det om Bertolt Brecht, om Peter Weiss och Joan Littlewood. Deras teater skiljer sig från varandras, men en sak för dem samman: att de på ett eller annat sätt blev politiskt censurerade. Vad deras motståndare förstod var att makten kan ha användning för teater som ett medel att förändra människornas syn på samhälleliga företeelser. Teatern var kort sagt ett hot mot nazistisk, fascistisk och högerpopulistisk ideologi. Jag skriver ”var”, ett tempus som vittnar om det förgångna – och som i viss mån oroar. Har scenkonsten mist sin betydelse som samhällsförändrare?

Den internationella scenkonstfestivalen ”TUPP” på Uppsala stadsteater vägrar att tro det. Under tre dagar samlades här aktörer från Italien, Kroatien, Slovenien, Tyskland och Sverige. Rubriken för festivalen formulerades som en i allra högsta grad angelägen fråga: ”Kan scenkonsten göra skillnad?”. Bakgrunden till årets upplaga är dyster. I media har man kunnat följa en rad olika händelser runt om i Europa där politiker och makthavare ruinerat teaterhus på deras rättigheter. I Ungern är situationen kritisk efter att landets regering begränsat yttrandefriheten och krävt politisk styrning av kulturlivet. Där har man dessutom tillsatt teaterdirektörer som sympatiserar med högerextrema rörelser och bär på främlingsfientliga åsikter. Även Italien har haft liknande problem. I kölvattnet av den ekonomiska krisen ockuperades Roms äldsta ännu aktiva teater, Teatro Valle, efter att stadens förvaltning bestämt att den skulle säljas till privata aktörer. Ockupanterna ville stå upp för konsten, för det fria uttrycket.

Teater, och konstuttryck över huvud taget, kommer alltid ha en avgörande roll i samhället, framför allt där det finns ett missnöje och en vädjan om förändring. Det är alltid besvärligt att försöka utröna vilken uppgift den har, och det finns spridda åsikter om den saken, men konsten hjälper människan i sin strävan mot att bli fri. Man kan naturligtvis tala om höga ideal i all oändlighet, men utan handling förblir de oförverkligade.

Det är just detta som konstnärskollektivet Gob Squad från Volksbühne i Berlin ställer på sin spets. Under sin föreställning ”Revolution Now!” vill de, nästan urskillningslöst, undersöka den vanliga människans vilja att förändra. Den eventuella revolutionen är redo att direktsändas inne i teaterrummet, där publiken finns, samtidigt som två av skådespelarna söker upp folk ute på Uppsalas gator. Intresset är ganska svalt från allmänheten: ”Göra revolution? Nej, vi ska vidare och dricka öl”, säger vissa. Andra har ett tåg de måste hinna med, eller en familj att ta hand om. Det är å andra sidan symptomatiskt för vårt patos; om bara Facebooks ”like”-funktion funnits hade delaktigheten förmodligen varit större. Gob Squad undersökning är lika löjlig som allvarlig och ironin är stundtals briljant. Det engelsk-tyska kollektivets självspegling vittnar till sist om att scenkonsten är ganska vilsen i sökandet efter en plats i vår tid. Efteråt bjöds publiken på vodka – kanske var det för att göra oss svenskar mindre stela och mer revolutionära.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den Berlinbaserade ensemblen sådde trots allt ett frö i publiken. Det gjorde även de italienska, avantgardistiska scenkonstnärerna Motus med föreställningen ”Alexis. A Greek Tragedy”. Med utgångspunkt i Sofokles tragedi ”Antigone” hade de förlagt handlingen i vår samtid och de händelser som utspelade sig i centrala Aten år 2008, då en ung pojke sköts till döds av polisen medan han demonstrerade. Om Gob Squad ville väcka munterheten hos åskådarna var Motus intention av ett annat slag. Deras föreställning var psykologiskt obehaglig och hade som syfte att berätta en historia som präglar våldet mot regimkritiska demonstranter.

Sedan 2007 leder Linus Tunström Uppsala stadsteater och är både VD och teaterchef. Alltsedan hans inträde har teatern kommit att bli en av av Sveriges mest dynamiska scener, där man inte är rädd att experimentera. De värnar om en bred, originell konstnärlig repertoar. Hans syn på hur scenkonsten kan göra skillnad är ganska enkel:

-I grund och botten är det, oavsett om åthävorna är stora eller inte, en fråga om att jag som åskådare ser något välkänt i ett nytt ljus. Att jag får normer synliggjorda, medvetandegjorda. Då har vi möjlighet att reflektera och eventuellt förändra. Kanske sker förändringen i vårt eget liv eller i hur vi bemöter omvärlden, säger Tunström.

Italienska Motus har i en serie föreställningar genomlyst Antigone-myten. Foto: Pierre BorasciTurteaterns ”SCUM-Manifestet” gästspelade under festivalen. Valerie Solanas text från 1967 är ett lysande exempel på hur samhällets normer, den könsmaktsordning som finns i den patriarkala värld vi lever i, ställs på ända. Det är en befriande föreställning skapad av Erik Holmström, som i allra högsta grad handlar om att göra det osynliga synligt. Andrea Edwards är briljant i rollen som skärskådaren, manifestets röst. Uppsättningen både provocerar och gör det möjligt att medvetandegöra de strukturer av ojämställdhet som finns runt omkring oss, i hemmet, på arbetet, ja överallt – även på teatern.

-Intressant scenkonst bör synliggöra strukturer som vi tar för givna och på så vis skapa aha–upplevelser. Helst inte för att moralisera eller driva en agenda. Utan helt enkelt för att verkligheten i all dess motsägelsefullhet är fascinerande och inte bör förenklas, säger Linus Tunström.

De som trodde att vi här i Sverige var befriade från de ohyggligheter som försiggår i Ungern och Italien får tänka om. I samband med ”SCUM-Manifestet” anmälde Turteatern de hot som riktats mot dem. Framför allt hade det uppstått en hotfull stämning på nätet. Det är heller ingen tillfällighet att näthatarna, rasisterna och antifeministerna riktar sig mot just Valerie Solanas radikala text. I och med de så kallade ”Jämställdisternas” frammarsch går det en våg av hat mot feminister, en stark fientlig ton mot de som står upp för mänskliga rättigheter och som har tröttnat på att se hur vissa människor särbehandlas i världen. Teatern och konsten har således en viktig roll i att belysa våra gemensamma värderingar och de etiska grundvalarna som vårt samhälle vilar på.

Det är något spännande som sker under TUPP. Som besökare återvänder man till en och samma tanke: man har fått hjälp att reflektera över vad det innebär att vara människa. Föreställningarna möjliggör ett utträde ur sin egen synkrets och i förlängningen också gör så att man både lär sig förstå sig själv och andra lite bättre.

-Scenkonsten bör intressera sig för samhället, både i mikro- och makroperspektiv. Både i hur djupt privata existentiella frågor och i hur stora förändringar och värderingar i ett samhälle påverkar människan. Detta bör teatern berätta om – och är ett av dess grundmaterial, menar Tunström.

Under tredje och sista dagen anordnades en föreställning, utformad som en sorts rättegång mot teatern, som handlade om scenkonstens framtid: ”The Curators’ Piece”. På ett självreflekterande plan diskuterade olika kuratorer från andra teatrar i Norge, Tyskland, Lettland och New York huruvida utmaningarna för kulturyttringen är möjliga att bekämpa. Befinner sig teatern i ett ekonomiskt delirium? Vilken plats har konstnärer, arrangörer och publik? Den kanske viktigaste frågeställningen var om evenemang som TUPP anordnas för inbördes beundran, bland press och andra aktörer. Var befann sig till exempel Uppsalaborna, den allmänhet som Gob Squad tidigare sökt upp? Festivalgeneralen Danjel Andersson fick föra såväl sin egen som teaterns talan i ett försök att problematisera både scenkonstens roll och existensberättigande.

Linus Tunström ser att scenkonsten står inför stora utmaningar och kommenterar det så här:

-Det grundar sig i samhällets syn på långsiktiga kollektiva investeringar i vår andliga infrastruktur kontra kortsiktigt vinsttänkande. Teater är en personalintensiv verksamhet och löner kostar pengar. Balansen mellan ökade vinstkrav och de förenklingar i arbetet som krävs med mindre tid och resurser och ändrade konsumtionsmönster utgör stora utmaningar. Jag tror på institutionsteatern som idé, men den kommer nog att genomgå förändringar.

På det hela taget ger festivalen prov på att scenkonst på intet vis spelat ut sin roll. Fastän TUPP inte drog fulla hus kan man verkligen se vad teatern gör med dess besökare. Det fysiska i att befinna sig i det slutna rummet och känna närvaro med det man ser får inte undervärderas. Häri ligger kraften. En dag kanske jag kommer säga: ”Jag fick uppleva en tid då teaterns omdefinierades, men aldrig miste sin betydelse.”

Robin Bernhardtz

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Sista platsen pausen

knäarflickan tejptjejen hade rivit ihop en rad på permeabel by avlopp i uteblivna spyregnet den kvarhållna hällidogt arbetligt liv vid en samma IDO, eller subliv vidgjort en slidIDO-leve format, all ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 06 mars, 2012

Nell Walden och Der Sturm

Kvinnliga konstnärer hade en aktiv roll i det svenska modernistiska projektet. De ifrågasatte den traditionella könsordningen och sökte nya estetiska uttryck men marginaliserades ofta av de samtida manliga kritikerna. Daniel ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 15 november, 2013

Litteraturens etik

Vad är autonomi? Finns det en litteraturens etik? Detta är de grundläggande frågorna för Carin Franzéns studie För en litteraturens etik som Mårten Björk granskar för Tidningen Kulturens räkning. Är ...

Av: Mårten Björk | Essäer om samhället | 18 december, 2007

Ett rop på den autentiska litteraturen

Italien ser sig om efter något lugnande. Nuet är ostadigt, politiken svajar betänkligt och till råga på allt dyker Berlusconi upp igen som gubben i lådan. Men tillfällig lindring finns ...

Av: Annagreta Dyring | Essäer om litteratur & böcker | 09 januari, 2013

Kristina Murray Brodin. Dikter

Ibland är det bara några skrivna rader som kan ge uttryck för de känslor som ryms i mig. Då finns orden där, pockar på att få komma ut och bli ...

Av: Kristina Murray Brodin | Utopiska geografier | 31 januari, 2012

Cynism och människosyn

Ur Crister Enanders Slagregnens år (Heidruns)

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 21 oktober, 2016

Viborgs fall 1944

Förlusten av staden Viborg var psykologiskt förödande för finnarna. Krigslitteraturen om andra världskriget är omfattande. Anthony Beevors böcker om Stalingrad, Berlin och spanska inbördeskriget har gått ut i stora ...

Av: Rolf Karlman | Essäer om samhället | 03 september, 2008

Donna me prega

    Donna me prega, - per ch'eo voglio dire      d'un accidente - che sovente - è fero      ed è si altero - ch'è chiamato amore:      sì chi lo nega - possa ...

Av: Guido Cavalcanti | Utopiska geografier | 25 december, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.