Möten och betraktelser i kristidernas Rethymnon 2014

Det är olidligt varmt på Kreta nu i augusti och badstranden är överfylld av människor. Jag simmar ut i den långgrunda bukten och ligger sedan och flyter runt i det ...

Av: Lilian O. Montmar | 30 augusti, 2014
Resereportage

Veckan från begravningsplatsen

 Anders Behring Breivik är psykiskt sjuk och var det när han begick massmorden på Utöya i juli. Enligt den rättspsykiatriska undersökningen lider Breivik av paranoida schizofrena drag. Breivik anses psykotisk ...

Av: Gregorz Flakierski | 03 december, 2011
Veckans titt i hyllan

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | 19 juni, 2007
Övriga porträtt

Unterwegs zur Musik. Om Anton Webern

Anton Webern var den mest radikala bland Schönbergs lärjungar och en portalfigur för alla musikpionjärer under andra hälften av nittonhundratalet. Teoretiker av en integral serialism och, framför allt, grundaren av ett ...

Av: Guido Zeccola | 06 november, 2013
Musikens porträtt

Uppsala stadsteaters festival TUPP leder till reflektion



 The Curators’ Piece (A Trial Against Art) är en föreställning där utvalda curatorer medverkar vid sina egna festivaler och teaterhus. Foto: TUPPFör en tid sedan satt jag i främre bänkrad på en föreläsning med rubriken ”Kan teater vara politisk?” Det var naturligtvis en retorisk fråga. I två timmar talades det om Bertolt Brecht, om Peter Weiss och Joan Littlewood. Deras teater skiljer sig från varandras, men en sak för dem samman: att de på ett eller annat sätt blev politiskt censurerade. Vad deras motståndare förstod var att makten kan ha användning för teater som ett medel att förändra människornas syn på samhälleliga företeelser. Teatern var kort sagt ett hot mot nazistisk, fascistisk och högerpopulistisk ideologi. Jag skriver ”var”, ett tempus som vittnar om det förgångna – och som i viss mån oroar. Har scenkonsten mist sin betydelse som samhällsförändrare?

Den internationella scenkonstfestivalen ”TUPP” på Uppsala stadsteater vägrar att tro det. Under tre dagar samlades här aktörer från Italien, Kroatien, Slovenien, Tyskland och Sverige. Rubriken för festivalen formulerades som en i allra högsta grad angelägen fråga: ”Kan scenkonsten göra skillnad?”. Bakgrunden till årets upplaga är dyster. I media har man kunnat följa en rad olika händelser runt om i Europa där politiker och makthavare ruinerat teaterhus på deras rättigheter. I Ungern är situationen kritisk efter att landets regering begränsat yttrandefriheten och krävt politisk styrning av kulturlivet. Där har man dessutom tillsatt teaterdirektörer som sympatiserar med högerextrema rörelser och bär på främlingsfientliga åsikter. Även Italien har haft liknande problem. I kölvattnet av den ekonomiska krisen ockuperades Roms äldsta ännu aktiva teater, Teatro Valle, efter att stadens förvaltning bestämt att den skulle säljas till privata aktörer. Ockupanterna ville stå upp för konsten, för det fria uttrycket.

Teater, och konstuttryck över huvud taget, kommer alltid ha en avgörande roll i samhället, framför allt där det finns ett missnöje och en vädjan om förändring. Det är alltid besvärligt att försöka utröna vilken uppgift den har, och det finns spridda åsikter om den saken, men konsten hjälper människan i sin strävan mot att bli fri. Man kan naturligtvis tala om höga ideal i all oändlighet, men utan handling förblir de oförverkligade.

Det är just detta som konstnärskollektivet Gob Squad från Volksbühne i Berlin ställer på sin spets. Under sin föreställning ”Revolution Now!” vill de, nästan urskillningslöst, undersöka den vanliga människans vilja att förändra. Den eventuella revolutionen är redo att direktsändas inne i teaterrummet, där publiken finns, samtidigt som två av skådespelarna söker upp folk ute på Uppsalas gator. Intresset är ganska svalt från allmänheten: ”Göra revolution? Nej, vi ska vidare och dricka öl”, säger vissa. Andra har ett tåg de måste hinna med, eller en familj att ta hand om. Det är å andra sidan symptomatiskt för vårt patos; om bara Facebooks ”like”-funktion funnits hade delaktigheten förmodligen varit större. Gob Squad undersökning är lika löjlig som allvarlig och ironin är stundtals briljant. Det engelsk-tyska kollektivets självspegling vittnar till sist om att scenkonsten är ganska vilsen i sökandet efter en plats i vår tid. Efteråt bjöds publiken på vodka – kanske var det för att göra oss svenskar mindre stela och mer revolutionära.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den Berlinbaserade ensemblen sådde trots allt ett frö i publiken. Det gjorde även de italienska, avantgardistiska scenkonstnärerna Motus med föreställningen ”Alexis. A Greek Tragedy”. Med utgångspunkt i Sofokles tragedi ”Antigone” hade de förlagt handlingen i vår samtid och de händelser som utspelade sig i centrala Aten år 2008, då en ung pojke sköts till döds av polisen medan han demonstrerade. Om Gob Squad ville väcka munterheten hos åskådarna var Motus intention av ett annat slag. Deras föreställning var psykologiskt obehaglig och hade som syfte att berätta en historia som präglar våldet mot regimkritiska demonstranter.

Sedan 2007 leder Linus Tunström Uppsala stadsteater och är både VD och teaterchef. Alltsedan hans inträde har teatern kommit att bli en av av Sveriges mest dynamiska scener, där man inte är rädd att experimentera. De värnar om en bred, originell konstnärlig repertoar. Hans syn på hur scenkonsten kan göra skillnad är ganska enkel:

-I grund och botten är det, oavsett om åthävorna är stora eller inte, en fråga om att jag som åskådare ser något välkänt i ett nytt ljus. Att jag får normer synliggjorda, medvetandegjorda. Då har vi möjlighet att reflektera och eventuellt förändra. Kanske sker förändringen i vårt eget liv eller i hur vi bemöter omvärlden, säger Tunström.

Italienska Motus har i en serie föreställningar genomlyst Antigone-myten. Foto: Pierre BorasciTurteaterns ”SCUM-Manifestet” gästspelade under festivalen. Valerie Solanas text från 1967 är ett lysande exempel på hur samhällets normer, den könsmaktsordning som finns i den patriarkala värld vi lever i, ställs på ända. Det är en befriande föreställning skapad av Erik Holmström, som i allra högsta grad handlar om att göra det osynliga synligt. Andrea Edwards är briljant i rollen som skärskådaren, manifestets röst. Uppsättningen både provocerar och gör det möjligt att medvetandegöra de strukturer av ojämställdhet som finns runt omkring oss, i hemmet, på arbetet, ja överallt – även på teatern.

-Intressant scenkonst bör synliggöra strukturer som vi tar för givna och på så vis skapa aha–upplevelser. Helst inte för att moralisera eller driva en agenda. Utan helt enkelt för att verkligheten i all dess motsägelsefullhet är fascinerande och inte bör förenklas, säger Linus Tunström.

De som trodde att vi här i Sverige var befriade från de ohyggligheter som försiggår i Ungern och Italien får tänka om. I samband med ”SCUM-Manifestet” anmälde Turteatern de hot som riktats mot dem. Framför allt hade det uppstått en hotfull stämning på nätet. Det är heller ingen tillfällighet att näthatarna, rasisterna och antifeministerna riktar sig mot just Valerie Solanas radikala text. I och med de så kallade ”Jämställdisternas” frammarsch går det en våg av hat mot feminister, en stark fientlig ton mot de som står upp för mänskliga rättigheter och som har tröttnat på att se hur vissa människor särbehandlas i världen. Teatern och konsten har således en viktig roll i att belysa våra gemensamma värderingar och de etiska grundvalarna som vårt samhälle vilar på.

Det är något spännande som sker under TUPP. Som besökare återvänder man till en och samma tanke: man har fått hjälp att reflektera över vad det innebär att vara människa. Föreställningarna möjliggör ett utträde ur sin egen synkrets och i förlängningen också gör så att man både lär sig förstå sig själv och andra lite bättre.

-Scenkonsten bör intressera sig för samhället, både i mikro- och makroperspektiv. Både i hur djupt privata existentiella frågor och i hur stora förändringar och värderingar i ett samhälle påverkar människan. Detta bör teatern berätta om – och är ett av dess grundmaterial, menar Tunström.

Under tredje och sista dagen anordnades en föreställning, utformad som en sorts rättegång mot teatern, som handlade om scenkonstens framtid: ”The Curators’ Piece”. På ett självreflekterande plan diskuterade olika kuratorer från andra teatrar i Norge, Tyskland, Lettland och New York huruvida utmaningarna för kulturyttringen är möjliga att bekämpa. Befinner sig teatern i ett ekonomiskt delirium? Vilken plats har konstnärer, arrangörer och publik? Den kanske viktigaste frågeställningen var om evenemang som TUPP anordnas för inbördes beundran, bland press och andra aktörer. Var befann sig till exempel Uppsalaborna, den allmänhet som Gob Squad tidigare sökt upp? Festivalgeneralen Danjel Andersson fick föra såväl sin egen som teaterns talan i ett försök att problematisera både scenkonstens roll och existensberättigande.

Linus Tunström ser att scenkonsten står inför stora utmaningar och kommenterar det så här:

-Det grundar sig i samhällets syn på långsiktiga kollektiva investeringar i vår andliga infrastruktur kontra kortsiktigt vinsttänkande. Teater är en personalintensiv verksamhet och löner kostar pengar. Balansen mellan ökade vinstkrav och de förenklingar i arbetet som krävs med mindre tid och resurser och ändrade konsumtionsmönster utgör stora utmaningar. Jag tror på institutionsteatern som idé, men den kommer nog att genomgå förändringar.

På det hela taget ger festivalen prov på att scenkonst på intet vis spelat ut sin roll. Fastän TUPP inte drog fulla hus kan man verkligen se vad teatern gör med dess besökare. Det fysiska i att befinna sig i det slutna rummet och känna närvaro med det man ser får inte undervärderas. Häri ligger kraften. En dag kanske jag kommer säga: ”Jag fick uppleva en tid då teaterns omdefinierades, men aldrig miste sin betydelse.”

Robin Bernhardtz

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Jenny Westerström: Den unge Anders Österling

”Skymningen faller, det brusar från Östersjön, och om en stund skall jag höra helgringningen från den lantliga kyrkan, ty det är lördagsafton.” Med de vackra orden avslutade Anders Österling sina ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2014

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 05 januari, 2007

Tillbaka hos Poesin!

Att först visa sig synlig (synlig för de synliga), och bli upptagen av den ”rätta” vägen, verkar nästan som en norm i dag. Därefter kommer texten, som ett bekräftelse-vara för ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 30 augusti, 2014

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Förfallsperiodernas uppgift är att blottlägga en civilisation

En kväll på tunnelbanan tittade jag mig uppmärksamt omkring: vi hade samtliga kommit någon annanstans ifrån...Bland oss fanns dock två eller tre ansikten härifrån, besvärade silhuetter som tycktes be om ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 22 april, 2017

Ett res nullius en plazas de toros

Efter att äntligen slitit med h;ströms korrektur, behövde jag utlopp och mening. Då här om kvällen och en del av natten cyklade jag till evigheten nära inpå det det trots ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 09 september, 2010

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 16

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | Stefan Whilde | 24 juli, 2017

Ayatollor

Uppvigling, Irans nya taktik mot landets bahá’i-minoritet

År 1863 tillkännagav Baha’u’llah offentligt  att han var Babs och alla profeters utlovade  återkomst och att Gud hade en plan för  mänsklighetens framtid. De som accepterade  hans ställning började kallas för bahá’ier. Samma ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson Text och bilder | Kulturreportage | 12 Maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.