Jag ropar

Jag ropar en varm tunga öppnar en sångs tillblivelse Har i vändpunkten ropet som är ett direkt tilltal där randen av fuktighet möter . En tunga söker en mun En blick är funnen I ett stenröse en röst begraven ...

Av: Hebriana Alainentalo | 11 januari, 2007
Utopiska geografier

Den sjuka pojken. Fastlåst i en syn med tungan styv som ett horn.

Kan dikten, som är ett verbalt medium, fånga det väsentliga i en målning, en teckning eller ett fotografi, och därigenom transformera det till text så att läsaren i läsningen upplever ...

Av: Emma Tornborg | 08 oktober, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Maja Stenis 1923-2008

Lustig längtan - en sökares samhällssyn

En gång i tiden var jag också en snäll, liten pojke. Mamma tyckte då att det nog inte var så bra för mig att vid fem års ålder sitta ...

Av: Dr Jan Stenis | 23 mars, 2015
Utopiska geografier

Eugenio Carmi – den pythagoreiske målaren

I dagarna öppnades en utställning med den italienske målaren Eugenio Carmi i Stockholm. Verk av den genuesiske målaren visas på Nobis Hotel vid Norrmalmstorg, och en mindre del på Italienska Kulturinstitutet ...

Av: Guido Zeccola | 29 maj, 2012
Konstens porträtt

BRYT



altEn person jag känner har varit utbränd och sjukskriven i många år. Nu har regeringen ändrat reglerna för fas 3, vilket drabbar henne. Efter att ha gått på vad hon kallar 'vuxendagis' (och fått göra keramiksaker, bland annat) så måste hon med extremt kort varsel gå ut på praktik. Praktiken har ingen koppling till det hon jobbade med tidigare. Hon har ryggproblem, utöver utbrändheten, och praktikplatsen innebär hårt kroppsarbete. Det tar man inte hänsyn till. Hon har svårt att somna på kvällarna, ofta lyckas hon inte sova förrän sent på natten, och är van att gå upp lite senare på morgonen. På praktikplatsen börjar hon klockan sju. Hon har fortfarande så pass nära till negativ stress att hon bara orkar med några måsten i veckan, men det tar man inte heller hänsyn till. Jag vill ropa BRYT.

Men i verkligheten finns inga BRYT.

Min pojkvän får ibland panikångestattacker. Det yttrar sig olika från gång till gång, men ofta får han en känsla av att halsen snörs ihop. Han får svårt att svälja. Han känner det som att han har en klump i halsen.

Det är svårt för mig att förstå, så maktlösheten är lika stor varje gång. Jag säger att det är hjärnan som lurar honom igen, att han inte kommer dö, att det inte är någon fara. För honom är det likadant varje gång. Han är nära döden. Ibland ber han mig att få ut hans poesi om han dör. Det är uppslitande. Några gånger har vi åkt till sjukhuset (andra gånger till psykakuten) men inte fått någon nämnvärd hjälp, annat än många timmars väntan och sedan en darrig tunnelbaneresa hem igen. Äntligen har han bytt till en bra psykiatrisk mottagning (i en del av staden där fler välbeställda människor bor), efter många år av nonchalans och obesvarade samtal. En läkare skrev ut honom självmordsbenägen, utan att nämna detta i journalerna. De skrev av honom helt från mottagningen så att han stod utan läkare. De ringde inte. Han fick reda på det av en slump flera månader senare. Jag vill ropa BRYT.

Men i verkligheten finns inga BRYT.

En kvinna brukar gå runt på Stockholms gator och skrika. Hon är alldeles pinnsmal, antagligen för de många kilometer hon dagligen går upp och ner för Stockholms gator. Hon har nästan alltid samma långa jacka på sig och håret uppsatt i en grånande knut. En gång var jag på samma tunnelbana som henne, från Skanstull och hela vägen ut till Islandstorget. Under hela den vägen gick hon fram och åter i vagnarna och skrek sina Jesus-relaterade budskap. Rösten blev hesare ju fler stationer tåget passerade. De andra passagerarna satt tysta och stirrade tomt framför sig, som för att märkas så lite som möjligt och slippa utsättas för hennes skrik. Jag undrade vad hon tänkte där hon gick och skrek så desperat. Jag undrade vad hon kände. Hon menar att omgivningen är förtappade som inte lyssnar på Jesus, så mycket har jag förstått. Annars är det svårt att höra vad hon säger. Skriken är i falsett. Hon skulle nog må bra av att få hjälp. Hon inser förmodligen inte själv att hon behöver den hjälpen. När jag ser henne spatsera Drottninggatan fram genom alla stirrande blickar, så vill jag ropa BRYT.

Men i verkligheten finns inga BRYT.

En bekant till mig är i princip hemlös. Ständigt åker han in och ut på olika behandlingshem och härbärgen. Det han egentligen vill är, det är jag nästan säker på, att leva ett lugnt och kreativt liv där han får ägna sig åt att skriva och lyssna på musik. Kanske göra lite musik. Han kommer från förutsättningar som gör att ingen lyfter upp honom när han ramlar omkull. Hans mamma har också haft drogproblem, och bor dessutom i en annan stad. Han blir motiverad när han är på ett av LVM-hemmen (dit han alltså förts via Lagen om Vård av Missbrukare) och känner att han är på gång igen. Han kommer klara det den här gången. Han kommer få leva ett fint liv, med fina människor omkring sig. Värme. Lugn. Ro. Sedan tar tiden på hemmet slut. Han får knappt någon eftervård. Några veckor hos en psykolog som nästan inte hinner påbörja sitt jobb innan tiden är slut, klockan tickar och han får klara sig själv. Efter att ha levt i många år som missbrukare så är det inte lätt att kliva ut i samhället på stapplande bambi-ben och plötsligt klara allt. Folk i debattartiklar säger att han, och sådana som han, kostar för mycket pengar. Samhället orkar hjälpa honom men tydligen inte hela vägen, så han halkar tillbaka igen. Det är så lätt. Så nära, eftersom han inte fått all den vård han behöver. Tjoff säger det, så står han där på Medborgarplatsen med en halvfull sjuttis klockan halv nio på morgonen och längtar tillbaka till behandlingshemmet. Jag vill ropa BRYT.

Men i verkligheten finns inga BRYT.
Tyvärr.

 

Jessica Johansson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Björn Gustavsson

Litauen - en integrerad del av västvärlden

Björn Gustavsson om Litauen, ett nytt, lite exotiskt resmål för många.

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 19 september, 2015

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

bild Privat ägo

Jack Vanarsky och den potentiella konstens sällskap

Han arbetade med rörligt, skivade skulpturer och dito ("lamellade") bilder, Jack Vanarsky, den argentinskfödde konstnären (1936-2009) som landade i Paris under upprorens tid 1968 och blev kvar och verksam där ...

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 18 maj, 2016

 Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen. Wikipedia

Att bestiga ett fjäll: Henrik Ibsen (del II)

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för ...

Av: Carsten Palmer Schale | Scenkonstens porträtt | 06 juli, 2015

Konkretpoesi til Tidningen Kulturen fra Uwe Max Jensen

  ŠŠŠŠŠŠŠ./Z¯/)                          ŠŠŠŠŠŠ..,/¯../ ŠŠŠŠŠŠ./Š./                        ŠŠŠŠ./Z¯/'Š'/Z¯¯`·z ŠŠŠ./'/Š/Š./ŠŠ./s¯\                          ŠŠ..('(ŠZŠZŠ. ¯~/'Š') ŠŠŠ\ŠŠŠŠŠ..'Š../                          ŠŠŠ."Š\ŠŠŠ. _.·Z ŠŠŠŠ\ŠŠŠŠ..(                          ŠŠŠŠ..\ŠŠŠŠ.\Š    

Av: Uwe Max Jensen | Utopiska geografier | 04 oktober, 2008

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | Utopiska geografier | 17 juni, 2013

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | Musikens porträtt | 24 september, 2014

Ian McEwan: Sweet Tooth

Goda vänner till oss på Nya Zeeland köpte för många år sedan en försvarlig hög tegelstenar i St. Privat, en liten lantlig by i det inre av Frankrike. Fast de ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 20 maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.