”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | 09 Maj, 2015
Essäer om musik

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten

Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta ...

Av: Isabella Lundgren | 27 juli, 2017
Essäer om politiken

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

"hennes sanna namn är att vara någon annan". Intervju med Bo Gustavsson

Att en oanständig bok samtidigt kan vara den vackraste... det är något fullständigt skandalöst. För mig som tidigare läst Bo Gustavssons böcker (dikter, essäer, etc.) ter sig Howdy, jag är ...

Av: Guido Zeccola | 30 april, 2013
Litteraturens porträtt

BRYT



altEn person jag känner har varit utbränd och sjukskriven i många år. Nu har regeringen ändrat reglerna för fas 3, vilket drabbar henne. Efter att ha gått på vad hon kallar 'vuxendagis' (och fått göra keramiksaker, bland annat) så måste hon med extremt kort varsel gå ut på praktik. Praktiken har ingen koppling till det hon jobbade med tidigare. Hon har ryggproblem, utöver utbrändheten, och praktikplatsen innebär hårt kroppsarbete. Det tar man inte hänsyn till. Hon har svårt att somna på kvällarna, ofta lyckas hon inte sova förrän sent på natten, och är van att gå upp lite senare på morgonen. På praktikplatsen börjar hon klockan sju. Hon har fortfarande så pass nära till negativ stress att hon bara orkar med några måsten i veckan, men det tar man inte heller hänsyn till. Jag vill ropa BRYT.

Men i verkligheten finns inga BRYT.

Min pojkvän får ibland panikångestattacker. Det yttrar sig olika från gång till gång, men ofta får han en känsla av att halsen snörs ihop. Han får svårt att svälja. Han känner det som att han har en klump i halsen.

Det är svårt för mig att förstå, så maktlösheten är lika stor varje gång. Jag säger att det är hjärnan som lurar honom igen, att han inte kommer dö, att det inte är någon fara. För honom är det likadant varje gång. Han är nära döden. Ibland ber han mig att få ut hans poesi om han dör. Det är uppslitande. Några gånger har vi åkt till sjukhuset (andra gånger till psykakuten) men inte fått någon nämnvärd hjälp, annat än många timmars väntan och sedan en darrig tunnelbaneresa hem igen. Äntligen har han bytt till en bra psykiatrisk mottagning (i en del av staden där fler välbeställda människor bor), efter många år av nonchalans och obesvarade samtal. En läkare skrev ut honom självmordsbenägen, utan att nämna detta i journalerna. De skrev av honom helt från mottagningen så att han stod utan läkare. De ringde inte. Han fick reda på det av en slump flera månader senare. Jag vill ropa BRYT.

Men i verkligheten finns inga BRYT.

En kvinna brukar gå runt på Stockholms gator och skrika. Hon är alldeles pinnsmal, antagligen för de många kilometer hon dagligen går upp och ner för Stockholms gator. Hon har nästan alltid samma långa jacka på sig och håret uppsatt i en grånande knut. En gång var jag på samma tunnelbana som henne, från Skanstull och hela vägen ut till Islandstorget. Under hela den vägen gick hon fram och åter i vagnarna och skrek sina Jesus-relaterade budskap. Rösten blev hesare ju fler stationer tåget passerade. De andra passagerarna satt tysta och stirrade tomt framför sig, som för att märkas så lite som möjligt och slippa utsättas för hennes skrik. Jag undrade vad hon tänkte där hon gick och skrek så desperat. Jag undrade vad hon kände. Hon menar att omgivningen är förtappade som inte lyssnar på Jesus, så mycket har jag förstått. Annars är det svårt att höra vad hon säger. Skriken är i falsett. Hon skulle nog må bra av att få hjälp. Hon inser förmodligen inte själv att hon behöver den hjälpen. När jag ser henne spatsera Drottninggatan fram genom alla stirrande blickar, så vill jag ropa BRYT.

Men i verkligheten finns inga BRYT.

En bekant till mig är i princip hemlös. Ständigt åker han in och ut på olika behandlingshem och härbärgen. Det han egentligen vill är, det är jag nästan säker på, att leva ett lugnt och kreativt liv där han får ägna sig åt att skriva och lyssna på musik. Kanske göra lite musik. Han kommer från förutsättningar som gör att ingen lyfter upp honom när han ramlar omkull. Hans mamma har också haft drogproblem, och bor dessutom i en annan stad. Han blir motiverad när han är på ett av LVM-hemmen (dit han alltså förts via Lagen om Vård av Missbrukare) och känner att han är på gång igen. Han kommer klara det den här gången. Han kommer få leva ett fint liv, med fina människor omkring sig. Värme. Lugn. Ro. Sedan tar tiden på hemmet slut. Han får knappt någon eftervård. Några veckor hos en psykolog som nästan inte hinner påbörja sitt jobb innan tiden är slut, klockan tickar och han får klara sig själv. Efter att ha levt i många år som missbrukare så är det inte lätt att kliva ut i samhället på stapplande bambi-ben och plötsligt klara allt. Folk i debattartiklar säger att han, och sådana som han, kostar för mycket pengar. Samhället orkar hjälpa honom men tydligen inte hela vägen, så han halkar tillbaka igen. Det är så lätt. Så nära, eftersom han inte fått all den vård han behöver. Tjoff säger det, så står han där på Medborgarplatsen med en halvfull sjuttis klockan halv nio på morgonen och längtar tillbaka till behandlingshemmet. Jag vill ropa BRYT.

Men i verkligheten finns inga BRYT.
Tyvärr.

 

Jessica Johansson

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 04 januari, 2013

En hobbit, tretton dvärgar och möjligen en drake på slutet

Regissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 09 januari, 2013

Foto: Johan Werkmäster

Jeansens historia börjar i Bayern

Jeansen föddes inte i Bayern. Det gjorde däremot dess skapare Levi Strauss, närmare bestämt i Buttenheim i forna stamhertigdömet Franken i den tyska delstatens norra trakt. Hans barndomshem på Marktstrasse ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 13 februari, 2016

Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om religionen | 14 oktober, 2015

Veckan från hyllan. Vecka 12-2013

Det har valts en ny påve, alltid en spännande och viktig tilldragelse, i synnerhet som själva valet har sina egna mycket speciella ceremonier och tillvägagångssätt. Själva valet kallas för konklav, conclave ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 16 mars, 2013

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor

Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 23 december, 2015

Den indre sammenhengen mellom venting og følelser

Innledning Emnet for artikkelen min er den begrepsmessige sammenhengen mellom venting og følelser. Resonnementet mitt er slik. For det første, venting som fenomen må læres, venting faller ikke under studiet av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 september, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Veckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid. Och så har Arktiska rådet ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.