Nostalgi över en liberal vägröjare

Nyligen avled George McGovern (1922-2012). Han blev 90 år, men hur många svenskar minns honom annat än möjligen som den man som vid presidentvalet 1972 gick mot en brakförlust medan ...

Av: Bertil Falk | 19 september, 2013
Övriga porträtt

Queerspel

  Scen ur spelet Bully. Queerspel Efter att spelet Bully (recenserat i Kulturen 2006-12-08) kommit ut dröjde det inte länge förrän man på forumet gaygamer.net (en site för "boys who like boys who ...

Av: Calle Hedrén | 16 februari, 2007
Essäer om samhället

Funderingar runt det estetiska

Vad är estetik? Jag tror inte att jag – ens bland mina litterära och filosofiska vänner – är ensam om att någon gång ägnat saken en åtminstone hastig tanke. Varefter ...

Av: Carsten Palmer Schale, | 19 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Veckan från hyllan, Vecka 14 - 2012

 På fredag fyller Ingvar Kamprad år. Jag visserligen inte för vana att hylla gamla nazister, men visst är Kamprad ett fenomen. Gammal nasse som sagt, skatteflykting, och alkis därtill, men ...

Av: Gregor Flakierski | 31 mars, 2012
Veckans titt i hyllan

Att slå näven i bordet när det behövs



Jessica JohanssonMan ska vara bestämd. Man ska veta vad man tycker och följa upp det i handling. Man ska slå näven i bordet om det behövs. Man ska visa i kroppsspråk och röst att man menar det man säger. Man ska tukta sitt folk, för annars tuktas man själv. Man ska se till att ha vapen till hands, och lydiga soldater. Killing machines.

Och om man plötsligt tvivlar på sitt folk, de man brukar ha som soldater när det kniper, så betalar man fattigare personer från andra länder för att bli killing machines. Som skjuter för att de måste ha råd med mat till sina familjer. Som skjuter för att de inte har något val. Som inte kan tvivla eller ha medkänsla eftersom de inte har råd med det.

 

Man måste återta positionen som den fruktade och snabbt skrubba bort eventuella stämplar av löje och underläge som kan ha dykt upp. Man måste plocka fram det tunga artilleriet. Se till att de bombas som vill ha frihet. Folk ska darra när de hör ens namn. Man måste ladda upp med stridsflygplan och aldrig tveka. Man måste sluta fundera över hur enskilda personer kan känna det, när de inte vågar gå utanför dörren utan istället trycker bakom fördragna gardiner. Man måste sluta tänka på att varje enskilt lik som ens inhyrda militärer släpar bort från gatorna, har haft ett liv med vardag och tankar och resonemang. Man måste se till helheten. Man måste sitta kvar vid makten för annars är man ingenting. Ingen mjäkig organisation ska kunna stoppa en från att sitta säkert i den där tronen och göra som man vill. Ingen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och det är lätt att sitta i en västlig demokrati och raljera över en diktators eventuella rättfärdigande resonemang, men ännu lättare är det att själv känna sig rädd. Jag skriver den här krönikan för att jag känner mig rädd. Rädd för att ett helt folk ska kuvas och aldrig mer våga demonstrera som de modigt nog gör nu. Och rädd för att en svensk politiker fegt kommer med undanflykter för att oljan skimrar i hans ögon och för eventuella relationsmässiga repressalier mellan honom och tyrannen.
Den senaste tiden har jag suttit och konstant uppdaterat morgontidningarnas hemsidor i väntan på ett besked i stil med: DIKTATORN GER UPP. Än har inte beskedet kommit och jag är rädd att alldeles för många människor kommer dö innan det händer.

Det är något politikerna kan tänka på tills nästa gång ett sådant här uppror äger rum. Att varje minut utan att säga emot är en minut för mycket. Att varje halvtimme av förtryck är en halvtimme för mycket. Det dröjde för länge innan man sade emot. För mig handlar politiken om att stå upp för ideologier och grundvärderingar som man har inmurade i sig. Visserligen är jag inte politiker själv, men de som är det och inte sagt ifrån under den här tiden borde skämmas. För man ska vara bestämd. Man ska säga vad man tycker och följa upp det i handling (som inte alls behöver innebära jasplan och krig). Eller hur?

Jessica Johansson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vad sysslar du med?

Jag är argJag är arg på världenMen mest är jag förbannad på digFör jag trodde att du var annorlundaTrodde att du var rättvisans ansikteFaktiskt så trodde jag blint på den ...

Av: Sofia Ahmad | Utopiska geografier | 10 januari, 2011

Eyvind Johnson och det röda Norrland

Allmänt sett skulle man kunna säga att en gemensam strävan hos norrländska författare finns i förhållandet att de önskar bryta sig loss och frigöra sig från det provinsiella arvet. Åtminstone ...

Av: Lars-Göran Söderberg | Litteraturens porträtt | 07 april, 2009

Paul de Man och litteraturen som självbiografi

Paul de Man föddes 1919 i Antwerpen, flyttade 1948 till USA där han dog 1983 i New Haven. Hans tid i Belgien präglades förstås av kriget och ockupationen; hans amerikanska ...

Av: Arne Melberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 Maj, 2014

Barnet Felicia

Efter att ha läst åtskilliga recensioner, krönikor och intervjuer angående boken Felicia försvann vill jag nu genom egen läsning skapa mig en förståelse av texten och det tänker jag göra ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer om litteratur & böcker | 17 januari, 2012

Veckan från hyllan, Vecka 26 - 2012

Det har varit val i Grekland. Huvudfrågan gick inte av för hackor – det gällde att rädda landet ut ur krisen. Valet vanns av det konservativa Ny demokrati. Vad som ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 22 juni, 2012

Vill du spotta i någons soppa?

TEMA KONST Att spotta i någons soppa Människor har mardrömmar om att göra konstiga och udda saker. Ibland känner man sig inställsam, som om man kysser chefen, fast man egentligen vill ...

Av: Niels Hebert | Kulturreportage | 03 mars, 2008

Ålderdom

Tre småkakor låg på assietten. Kaffet hängde i luften, timmen var slagen till mitt på dagen, det var halvtid. Hennes hand var knölig, hon satt och tittade ut genom fönstret ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 30 juli, 2013

Postludium

Och nu har många människor omkring mig dött. Denna höst har i mörkret tagit med sig släktingar och vänner, liksom vore det ett krigsfält. Hösten tog med sig också de sena illusionerna ...

Av: Guido Zeccola | Gästkrönikör | 24 oktober, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.