William Blake  Inferno

Djuren har ingen talan

Djuren som vi gjort till våra slavar vill vi inte tänka på som våra jämlikar. (Charles Darwin 1838)

Av: Lena Månsson | 13 oktober, 2016
Reportage om politik & samhälle

Psykotexten, del 3

Innan jag somnar har det åtskilliga gånger drabbat mig. Klotblixtar lägger sig som en mullrande hinna och börjar viska minnen; ofta när vi besökte honom på rummet i den slutna avdelningen ...

Av: Johann von Fritz | 16 oktober, 2013
Essäer

Gabi Gleichmann ”Att uppfatta en sak riktigt och missförstå samma sak utesluter inte…

Vägar går genom gräset och orter ligger här och där. Till vad nytta är dessa uppbyggda? Och liknar aldrig varandra? Och är oräkneligt många? Varför växlar skratt, gråt och bleknande? Vad gagnar allt oss detta ...

Av: Göran af Gröning | 30 september, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Kärlek = 120kr

Han sa att han älskade mig och tog mig i hand, två gånger. Sedan tog jag min cykel och gick ut från Möllevångens lilla livsmedelsbutik. Kassörskan hade bevisligen uppmanat mig ...

Av: Fredrik Rubin | 27 januari, 2011
Gästkrönikör

I det kalla landet längst upp i norr



Jessica JohanssonI ett land som Sverige så är det inte konstigt att vädret får en stor betydelse. Vi tvingas rent fysiskt rätta våra liv efter vad det är för väder. Det går inte att vara helt opåverkad av vädret. Halva året går vi klädda i heltäckande dunjackor, mössor, vantar och stora snövänliga skor. Vi tvingas ofta gå halvt framåtböjda eftersom vinden är så isande eller snöflingorna så ihärdiga. Vi stänger in oss på gym. Vi häckar framför flimrande teveapparater. Vi kryper under täcket så ofta vi tillåts.

På arbetsplatser och i andra kallpratar-sammanhang så står vi ofta vid kaffeautomater och ondgör oss över vädret. Vi klagar på att det är regnigt, på att snön vräker ner, på att vi var tvungna att skrapa bilarna i en kvart imorse (de som har bil alltså).

Vintern tar visst aldrig slut i år. Höhö.

Fan vad det snöade, jag blev helt blöt om fötterna. Höhö.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Usch vad deppig man blir av vintern (inget ”Höhö” den här gången).

Vi tycker i bästa fall att det måste vara hemskt för de hemlösa i den här kylan. Det är inte många som ens tänker på de hemlösa när det är minus tjugo grader ute. De flesta tänker på sitt absoluta pytte. Sin bil. Sina vinterkläder. Sitt helvete.

Sedan plötsligt säger det poff och så är det sommar. Uteserveringsmöblerna åker fram innan någon hinner säga bikini. Plötsligt är alla så himla glada och tandblekta och piffiga. Då är det uteserveringsöl (gärna huttrande under värmelampor och två-tre filtar per person för att stå ut med aprilkylan) och positivitet och GUD VAD SKÖNT ATT DET ÄNTLIGEN ÄR VÅR! Och depressioner och gråbleka ringar under ögonen är som bortblåsta. Här ska badas! Här ska grillas minst en gång om dagen! Här ska seglas! Här ska solas! Här ska shoppas!

Det är intressant att svenskarna har den nästan übermensch-artade förmågan att gå från misärklagande med depressiva tendenser ena halvåret, till röjiga, fräscha, glada badgalningar andra halvåret.

För mig är fenomenet vårdepression inte ett dugg konstigt.

Det är inte konstigt att bli deprimerad över att inte kunna klaga på vädret längre när våren kommer (nu ska man istället haspla ur sig käcka oneliners i stil med ”vi hade i alla fall tur med vädret! Höhö”). Det är inte konstigt att man blir deprimerad över att inte kunna gömma sig under trygga sjalar och koftor och allehanda stickade påfund. Man måste visa upp sig. Man måste vara glad. Det är ett jävla ansvar att lägga på normalt funtade människor som är ledsna vissa dagar även om det är sommar.

Därför har jag bestämt mig för att vägra delta i den här väderhysterin.

Jag bara gör det inte.

Jag är skitarg och klagar på solen om jag tycker att den är jobbig (för ärligt talat tröttnar man på den ibland på sommaren när den steker och man vill ta en vanlig stadspromenad på eftermiddagen). Oftast tycker jag om den. Men ibland tycker jag inte om den. Och jag är jätteglad och älskar snön när den är alldeles vit och vacker och kanske lite kall men mysig.

Det är provocerande.

Det är jätteprovocerande.

Folk förstår inte varför jag ska komma och påpeka att jag tycker vintern är ganska mysig ibland. Ibland till och med i februari. Och folk fattar inte hur jag kan KLAGA PÅ SOLEN NÄR VI HAR SÅ LITE SOL HÄR I NORDEN.

Jag tror det är nyttigt att avdramatisera vädret lite. Inte låta det styra vårt mående så till den milda grad. Jag läste någonstans att det är med ”årstidsdepression” som många vinterhatare drar till med, visserligen förekommer men är extremt ovanligt. EXTREMT ovanligt till och med.

Idag regnar det ute. Det är snart maj och ganska kallt och absolut inget uteserveringsväder. Men jag älskar det ändå. Det ställer inga krav på mig. Jag kan sitta här och skriva min krönika. Jag kan titta på film hela kvällen och inte ens sticka ut näsan.

Hurra för regniga vårdagar!

Jessica Johansson

Ur arkivet

view_module reorder

Emmakrönika XXXIV Slutet (rum)

In. I ett enbart slutet rum inom förekom anmärkningsvärt jag förutan nämnvärda tankar snarare än desperationell aldrig om varse panik, hamnat där flerdörrstängt åförd ett tomt innehållslöst kalt till asketiskt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 04 januari, 2010

Bild: Guido Zeccola

Ambivalenta tillstånd

Jag vill fortsätta att bjuda in till mitt poetiska universum där vi kan mötas och utforska det fragmentariska och ambivalenta inom poesins bildspråk och detta i en väv av egen ...

Av: göran af gröning | Utopiska geografier | 31 juli, 2015

Tre år efter självmordsattacken

Julen 2010, samtidigt som den så kallade arabiska våren begynte, hördes en smäll på Bryggaregatan i Stockholm. En ung man, Taimour Abdulwahab, hade sprängt sig själv i luften, den första ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 04 januari, 2014

Maria på verandan

Bland änglar hos en ärkeängel i Lärkstan

Rösten är Maria Baczynskis öde. Den egna rösten, andras röster. Solo och körer. Teatrar och salonger. Rösten leder hennes uppmärksamhet in i människors utveckling, i deras möjligheter, hinder eller frihet.

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 23 maj, 2017

Poetmöte på Stockholmcentral

Det var midsommarafton 1987 och jag var på väg hem från Uppsala till föräldrarna i Gnosjö. Med fullpackad ryggsäck och glassklassikern Sandwich i min högra hand tog jag sikte på ...

Av: Bruno Franzon | Gästkrönikör | 29 juni, 2009

Terry Fox Virtual Volume (Smoke Exhalation), 1970 Foto: Barry Klinger © Estate of Terry Fox, Köln

Associativa rum

Tidningen Kulturens Stefan Thorsson besökte Akademie der Künste, Berlin. Här skriver han om verk av Terry Fox och Arno Schmidt.

Av: Stefan Thorsson | Essäer om konst | 04 oktober, 2017

Postmodernismens liv efter detta

För två år sedan publicerades samlingsvolymen Svar på frågan: Vad var det postmoderna?. Skriften kan tolkas som en till akademisk ”nyansering” förklädd äreräddning av ”det postmoderna”. (I skamvrån, som ”onyanserad” ...

Av: David Brolin och Göran Fredriksson | Essäer | 11 maj, 2011

John Everett Millais. Lizzie-Ophelia

Prerafaelitiska brödraskapet och Lizzie Siddal

Idag är medeltiden populärare än någonsin. Det nya intresset för denna halvt mytiska och mörka tid beror kanske delvis på en önskan hos människan att vilja återvända till ett tidsskede ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 16 augusti, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.