Piscatorial Paedophilia

Några anteckningar om flugfiske på Nya Zeeland Det finns få verkligt effektiva botemedel mot en 12 tidzoner lång östlig jetlag. En privat metod som dock fungerar mycket tillfredställande är att få ...

Av: Steven Ekholm | 06 september, 2009
Resereportage

Lydmar Hotell

År 1993 fick Stockholm sitt första designhotell; hyperstylade Lydmar strax intill Stureplan; ett område som just vid den tiden började bli ett verkligt hotplace. Även Lydmar, med sina glasade väggar ...

Av: Björn Gustavsson | 13 september, 2017
Resereportage

Lykke. Del II

Aristoteles, Aquinas og Schopenhauer Gitt at lykke er knyttet til at å være menneske er å ha et personlig prosjekt, eller, om en ønsker og vil, at en har en ambisjon ...

Av: Thor Olav Olsen | 11 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Barnkonventionsdagen

I dag, tisdagen den 20 november är utnämnd till ”Barnkonventionsdagen”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Barnkonventionsdagen”. Och här kommer mitt bidrag till dess ...

Av: Vladimir Oravsky | 20 november, 2012
Gästkrönikör

Storstadens oundvikliga anonymitet



Jessica JohanssonI tv-programmet På bar gärning så testar man i olika situationer svenskarnas moral. En gång lät man till exempel två skådespelare sitta med en rullstolsbunden person på ett kafé och vara elaka mot den handikappade. Tanken var att se om någon vid borden omkring skulle reagera. Till slut gjorde några personer det, och då ganska kraftigt. Men många satt också bara och stirrade. Det var uppenbart i de dolda kamerorna att de märkte vad som ägde rum, men valde att inte ingripa. Det här är naturligtvis ett uråldrigt dilemma – har man civilkurage, skulle man ingripa om någon blev kränkt på stan eller skulle man tänka att ’någon annan säkert säger ifrån’? Det går att sia i det, men man vet inte förrän något faktiskt händer.

Dessvärre har På bar gärning valt att hålla programmet på en ytlig nivå, annars är det faktiskt verkligt intressanta frågor som berörs. Som det är nu, så faller hela grejen en aning platt. En namnkunnig panel som lite kort diskuterar det de sett i programmets olika inslag, sedan vidare till nästa.

Jag håller i skrivarworkshops på Lava, Kulturhusets verksamhet för unga. Vid förra tillfället så pratade vi just om storstadens anonymitet och vad den gör med människor. Hur det är fullt möjligt att inte ens märka kvinnan som har handen nedstucken i en soptunna, i jakt på pant. Hur det är möjligt att kanske inte ingripa om någon far illa, eftersom storstadens anonymitet på något sätt minskar den personliga ansvarskänslan.

Bor man i en storstad så anser jag att det i det närmaste är en plikt att åtminstone fundera på sin roll som sådan, och reflektera kring hur anonymiteten påverkar ens personliga sätt att tänka.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Särskilt när världen blir allt kallare. Särskilt när de som rotar i stadens soptunnor tycks bli fler och fler för varje vecka. Särskilt när man varje dag ser människor som är hemlösa och människor som tigger. Det är en sak att inte ge pengar till den som tigger, det måste man förstås avgöra själv, men man ska åtminstone ha funderat på varför man väljer att agera som man gör.

Vi konstaterade på skrivarworkshopen att anonymiteten har både bra och dåliga sidor. Några av de dåliga är de jag nämnde ovan. En av de bra är att acceptansen för olikheter blir större. Man har sett alla typer av klädstilar och utseenden, så man bryr sig inte om någon skiljer sig från mängden.  

Men förutom det så är anonymiteten ganska farlig, i det att den gröper ur ansvarskänslan. Man riskerar att bli en ser-inget-hör-inget-säger-inget-gör-inget-människa. Liksom avtrubbad och egoistisk.

Jag tänker på det som författaren Karl Ove Knausgård pratade om i sitt sommarprat förra året. Att i Hitlers ideologi så finns ett JAG, ett VI och ett DOM men inget DU. Hade där funnits ett du, så hade empatin genast varit närvarande. Det måste alltid finnas ett du, man måste se till att fundera över sin situation tillräckligt mycket för att uppfatta okända personer i sin stad som DU och inte DOM. Jag tänker också på det en deltagare i lava-workshopen berättade.

Hon hade läst vid socialhögskolan och där gjort en del vardagliga experiment. Hennes kompis hade gått med kryckor i gå-rulltrappan till blåa linjens tunnelbana i T-centralen i Stockholm. De precis bakom henne hade inte sagt ett knyst, bara tålmodigt gått i samma långsamma takt. Folk brukar annars i princip springa i den långa gå-rulltrappan. Men nu gick de alltså utan ett knyst. De som var längre bak i ledet, som inte såg personen med kryckor (och alltså inte kunde se henne som ett DU, som de kände empati med för att hon gick med kryckor) ropade och undrade varför det gick så långsamt, knuffade på och hade bråttom.

Man diskuterade svenskarnas moral, som efterföljd till ovan nämnda tv-program, i Kvällsöppet häromveckan. En kristdemokrat vill införa lagstiftning om civilkurage. Någon har räddat många liv. En annan säger att människan automatiskt hjälper till. Att lagstifta om civilkurage och straffa dem som inte ingriper, låter både luddigt och komplext. Istället bör man kanske uppmana varje enskild person att ägna en stund åt att fundera på sin egen personliga moral.

Det är garanterat bättre än att påtvinga människor hjälpsamhet via lagen.

Jessica Johansson

Ur arkivet

view_module reorder

En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 februari, 2009

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 maj, 2012

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

Abrishami synagogan.  Belysning  symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna

Framme vid en av Teherans många judiska bönehus

Till skillnad från de arabiska länderna har Iran fredat sina judiska församlingar. Sedan 1948 har över 800 000 judar emigrerat och förvisats från sina länder i Mellanöstern och Nordafrika; inte ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om religionen | 08 februari, 2017

Trio Brantelid Härenstam Sparf

Nicolò Paganini kontra Robin Bengtsson

I stället för melodifestivalen har Björn Gustavsson ägnat lördagskvällen åt att skriva om Paganini.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 11 mars, 2017

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 26 juli, 2012

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.