Intervju med författaren Mikael Sundqvist

- Då visste jag allt om livet och skulle skriva om det, säger Mikael Sundqvist om sitt 17-åriga jag och skrattar. Han talar om drömmen om boken. Boken med stort B ...

Av: Johann Bernövall | 03 december, 2012
Litteraturens porträtt

Omöjlig intervju med Aleister Crowley, del 7 av 666

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Rähiä | 31 oktober, 2012
Övriga porträtt

Monster och sexualitet i skräckfilm

Med en lång spöklik inledning förs publiken sakta ombord på rymdskeppet Nostromo. Karaktärerna omges av mörker och dova ljud som vibrerar i bakgrunden och ger en känslan av ett enormt ...

Av: Sara Larsson | 16 oktober, 2011
Essäer om film

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | 01 november, 2016
Essäer om samhället

Storstadens oundvikliga anonymitet



Jessica JohanssonI tv-programmet På bar gärning så testar man i olika situationer svenskarnas moral. En gång lät man till exempel två skådespelare sitta med en rullstolsbunden person på ett kafé och vara elaka mot den handikappade. Tanken var att se om någon vid borden omkring skulle reagera. Till slut gjorde några personer det, och då ganska kraftigt. Men många satt också bara och stirrade. Det var uppenbart i de dolda kamerorna att de märkte vad som ägde rum, men valde att inte ingripa. Det här är naturligtvis ett uråldrigt dilemma – har man civilkurage, skulle man ingripa om någon blev kränkt på stan eller skulle man tänka att ’någon annan säkert säger ifrån’? Det går att sia i det, men man vet inte förrän något faktiskt händer.

Dessvärre har På bar gärning valt att hålla programmet på en ytlig nivå, annars är det faktiskt verkligt intressanta frågor som berörs. Som det är nu, så faller hela grejen en aning platt. En namnkunnig panel som lite kort diskuterar det de sett i programmets olika inslag, sedan vidare till nästa.

Jag håller i skrivarworkshops på Lava, Kulturhusets verksamhet för unga. Vid förra tillfället så pratade vi just om storstadens anonymitet och vad den gör med människor. Hur det är fullt möjligt att inte ens märka kvinnan som har handen nedstucken i en soptunna, i jakt på pant. Hur det är möjligt att kanske inte ingripa om någon far illa, eftersom storstadens anonymitet på något sätt minskar den personliga ansvarskänslan.

Bor man i en storstad så anser jag att det i det närmaste är en plikt att åtminstone fundera på sin roll som sådan, och reflektera kring hur anonymiteten påverkar ens personliga sätt att tänka.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Särskilt när världen blir allt kallare. Särskilt när de som rotar i stadens soptunnor tycks bli fler och fler för varje vecka. Särskilt när man varje dag ser människor som är hemlösa och människor som tigger. Det är en sak att inte ge pengar till den som tigger, det måste man förstås avgöra själv, men man ska åtminstone ha funderat på varför man väljer att agera som man gör.

Vi konstaterade på skrivarworkshopen att anonymiteten har både bra och dåliga sidor. Några av de dåliga är de jag nämnde ovan. En av de bra är att acceptansen för olikheter blir större. Man har sett alla typer av klädstilar och utseenden, så man bryr sig inte om någon skiljer sig från mängden.  

Men förutom det så är anonymiteten ganska farlig, i det att den gröper ur ansvarskänslan. Man riskerar att bli en ser-inget-hör-inget-säger-inget-gör-inget-människa. Liksom avtrubbad och egoistisk.

Jag tänker på det som författaren Karl Ove Knausgård pratade om i sitt sommarprat förra året. Att i Hitlers ideologi så finns ett JAG, ett VI och ett DOM men inget DU. Hade där funnits ett du, så hade empatin genast varit närvarande. Det måste alltid finnas ett du, man måste se till att fundera över sin situation tillräckligt mycket för att uppfatta okända personer i sin stad som DU och inte DOM. Jag tänker också på det en deltagare i lava-workshopen berättade.

Hon hade läst vid socialhögskolan och där gjort en del vardagliga experiment. Hennes kompis hade gått med kryckor i gå-rulltrappan till blåa linjens tunnelbana i T-centralen i Stockholm. De precis bakom henne hade inte sagt ett knyst, bara tålmodigt gått i samma långsamma takt. Folk brukar annars i princip springa i den långa gå-rulltrappan. Men nu gick de alltså utan ett knyst. De som var längre bak i ledet, som inte såg personen med kryckor (och alltså inte kunde se henne som ett DU, som de kände empati med för att hon gick med kryckor) ropade och undrade varför det gick så långsamt, knuffade på och hade bråttom.

Man diskuterade svenskarnas moral, som efterföljd till ovan nämnda tv-program, i Kvällsöppet häromveckan. En kristdemokrat vill införa lagstiftning om civilkurage. Någon har räddat många liv. En annan säger att människan automatiskt hjälper till. Att lagstifta om civilkurage och straffa dem som inte ingriper, låter både luddigt och komplext. Istället bör man kanske uppmana varje enskild person att ägna en stund åt att fundera på sin egen personliga moral.

Det är garanterat bättre än att påtvinga människor hjälpsamhet via lagen.

Jessica Johansson

Ur arkivet

view_module reorder

Vegetarianism – Om vördnad för livet

En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas utifrån hur deras djur behandlas. (Ghandi) Mänskligheten tycks idag stå vid ett vägskäl. Den stora välfärdsökningen i västvärlden har tveklöst andra mindre goda ...

Av: Lena Månsson | Essäer | 15 september, 2013

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel

Omlästa klassiker: Per Olov Enquists Nedstörtad Ängel Mycket har sagts och mycket har skrivits om Per Olof Enquist och hans författarskap alltsedan romandebuten med Kristallögat 1961. Drygt fyrtio år senare nämns ...

Av: Patrik Tornéus | Essäer om litteratur & böcker | 08 februari, 2007

Vågskvalp av Hebriana Alainenatalo

En diktares svårighet …

Min prosalyrik, lyrik och poetik vilar på samma grund och bär på samma byggklossar. Det som sker är att något dras ifrån, något kommer till; allt i ett sökande efter ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2015

Strofer av Emily Brontë i översättning av Erik Carlqvist

I Harold Blooms bok Hur du ska läsa och varför kallar han, beundrande men litet klichéartat, Emily Brontë för "Svindlande höjders sibylla". I sin kommentar till dikten Stanzas, nedan "Strofer", visar ...

Av: Emily Brontë | Kulturreportage | 06 april, 2013

Att förstå ”med” sig själv. Om Sapfo och Alkaios

”Eros skakar mig motståndslöst än en gång –ljuvligt stingande, obetvingliga djur!”(Sapfo) Kan en liten bok som innehåller fragment från en tid utanför tiden alstra i mig samma darrning som jag känner ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 20 april, 2013

Jag drömde om Cornell…igen

Egentligen är det en ganska osannolik historia. En tjugosjuårig försäljare av designade textilier råkar av en slump få syn på en collageroman av Max Ernst, La Femme 100 têtes, blir ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 16 januari, 2017

Infernaliska vindar: håll i tanten

Vi här mitt i Sverige, invid sjön Vättern, har haft flera dagars intensiv vind. Härligt, för det känns nästan som att vara ute till sjöss. Men vi upplever vinden på ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 23 april, 2013

Gabriella Olsson. Foto: Anna Langseth

Är det skamlöst att tigga?

Är tiggarna ”skamlösa” och ”moraliskt lägre stående”?

Av: Gabriella Olsson | Gästkrönikör | 03 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.