Åminnelse. Warszawapaktens arméer Tjeckoslovakien

För 45 år sedan, den 21 augusti 1968, invaderade Warszawapaktens arméer Tjeckoslovakien och kväste det spirande experiment som antog den för dåvarande styrande makthavare den kraftigt provocerande benämningen, ”socialism med ...

Av: Vladimir Oravsky | 21 augusti, 2013
Essäer om samhället

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 april, 2009
Gästkrönikör

Herreglud, julkalendern tar redan slut.

24/ 24. Frisk jul! Eller god jul rätt upp i stussen på etablissemanget, som Dante Sjöboda uttryckte saken 2003 i Svenska dagbladets jultipsande om sin då starkaste läsning, en soppboka ...

Av: Stefan Hammarén | 24 december, 2012
Stefan Hammarén

Den arbetslöse i vildmarken

Få svenska filmer som jag har sett har varit så lyckade som Losers. I händelsernas centrum står en kvinna i yngre medelåldern, Karin (Isabella Von Saenger). Hon arbetar med en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 31 december, 2013
Filmens porträtt

Storstadens oundvikliga anonymitet



Jessica JohanssonI tv-programmet På bar gärning så testar man i olika situationer svenskarnas moral. En gång lät man till exempel två skådespelare sitta med en rullstolsbunden person på ett kafé och vara elaka mot den handikappade. Tanken var att se om någon vid borden omkring skulle reagera. Till slut gjorde några personer det, och då ganska kraftigt. Men många satt också bara och stirrade. Det var uppenbart i de dolda kamerorna att de märkte vad som ägde rum, men valde att inte ingripa. Det här är naturligtvis ett uråldrigt dilemma – har man civilkurage, skulle man ingripa om någon blev kränkt på stan eller skulle man tänka att ’någon annan säkert säger ifrån’? Det går att sia i det, men man vet inte förrän något faktiskt händer.

Dessvärre har På bar gärning valt att hålla programmet på en ytlig nivå, annars är det faktiskt verkligt intressanta frågor som berörs. Som det är nu, så faller hela grejen en aning platt. En namnkunnig panel som lite kort diskuterar det de sett i programmets olika inslag, sedan vidare till nästa.

Jag håller i skrivarworkshops på Lava, Kulturhusets verksamhet för unga. Vid förra tillfället så pratade vi just om storstadens anonymitet och vad den gör med människor. Hur det är fullt möjligt att inte ens märka kvinnan som har handen nedstucken i en soptunna, i jakt på pant. Hur det är möjligt att kanske inte ingripa om någon far illa, eftersom storstadens anonymitet på något sätt minskar den personliga ansvarskänslan.

Bor man i en storstad så anser jag att det i det närmaste är en plikt att åtminstone fundera på sin roll som sådan, och reflektera kring hur anonymiteten påverkar ens personliga sätt att tänka.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Särskilt när världen blir allt kallare. Särskilt när de som rotar i stadens soptunnor tycks bli fler och fler för varje vecka. Särskilt när man varje dag ser människor som är hemlösa och människor som tigger. Det är en sak att inte ge pengar till den som tigger, det måste man förstås avgöra själv, men man ska åtminstone ha funderat på varför man väljer att agera som man gör.

Vi konstaterade på skrivarworkshopen att anonymiteten har både bra och dåliga sidor. Några av de dåliga är de jag nämnde ovan. En av de bra är att acceptansen för olikheter blir större. Man har sett alla typer av klädstilar och utseenden, så man bryr sig inte om någon skiljer sig från mängden.  

Men förutom det så är anonymiteten ganska farlig, i det att den gröper ur ansvarskänslan. Man riskerar att bli en ser-inget-hör-inget-säger-inget-gör-inget-människa. Liksom avtrubbad och egoistisk.

Jag tänker på det som författaren Karl Ove Knausgård pratade om i sitt sommarprat förra året. Att i Hitlers ideologi så finns ett JAG, ett VI och ett DOM men inget DU. Hade där funnits ett du, så hade empatin genast varit närvarande. Det måste alltid finnas ett du, man måste se till att fundera över sin situation tillräckligt mycket för att uppfatta okända personer i sin stad som DU och inte DOM. Jag tänker också på det en deltagare i lava-workshopen berättade.

Hon hade läst vid socialhögskolan och där gjort en del vardagliga experiment. Hennes kompis hade gått med kryckor i gå-rulltrappan till blåa linjens tunnelbana i T-centralen i Stockholm. De precis bakom henne hade inte sagt ett knyst, bara tålmodigt gått i samma långsamma takt. Folk brukar annars i princip springa i den långa gå-rulltrappan. Men nu gick de alltså utan ett knyst. De som var längre bak i ledet, som inte såg personen med kryckor (och alltså inte kunde se henne som ett DU, som de kände empati med för att hon gick med kryckor) ropade och undrade varför det gick så långsamt, knuffade på och hade bråttom.

Man diskuterade svenskarnas moral, som efterföljd till ovan nämnda tv-program, i Kvällsöppet häromveckan. En kristdemokrat vill införa lagstiftning om civilkurage. Någon har räddat många liv. En annan säger att människan automatiskt hjälper till. Att lagstifta om civilkurage och straffa dem som inte ingriper, låter både luddigt och komplext. Istället bör man kanske uppmana varje enskild person att ägna en stund åt att fundera på sin egen personliga moral.

Det är garanterat bättre än att påtvinga människor hjälpsamhet via lagen.

Jessica Johansson

Ur arkivet

view_module reorder

Bibliskt mörker och Samuel Becketts

"Knappt hade Watt stigit in över mr Knotts tröskel förränhan såg att det inte var så mörkt i huset som han först hade trott.Det brann ett ljus i köket."  Samuel Beckett ...

Av: Hans-Evert Renérius | Övriga porträtt | 17 september, 2013

Robert Frank, Stones & Cocksucker Blues

Att använda låtar av Rolling Stones i filmer har prövats med framgång. Mest minnesvärda exempel är väl scenen där Martin Scorsese låter Robert DeNiros figur Johnny Boy göra entré i ...

Av: Peter Ejewall | Essäer om musik | 06 december, 2017

Lindellhallen. Lage Lindell. Formspråk.

Inom arkitektur talar man om en stereotom känsla som åsyftar volymen, en distanslöshet, en öppenhet. Den må vara subjektiv, alla tolkar vi rum olika, men den är också bestämmande för det ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 01 februari, 2012

Om Chalmersspex

Chalmersspexet räknas till en av Sveriges största amatörteaterföreningar och går att härleda tillbaka till 1948 då det första studentspexet i Chalmers regi sattes upp, Bojan.Ett Chalmersspex handlar enligt utsago alltid ...

Av: Kajsa Ljusegren | Kulturreportage | 05 maj, 2016

Lisa Olsson, bärnsten från Östersjön.

Att göra sand till guld

Lisa Olsson bor nära havet, hon lever nära naturen, bara med några steg är hon ute på blomsterängen och med några älgakliv är hon vid den underbara sandstranden i Ystad ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer om konst | 11 mars, 2017

Intervju med Gail Carriger, författaren bakom Själlös, första boken i serien om Alexia…

Jag möter Gail på förmiddagen på Hotell Hansson i Stockholm över ett par koppar English Breakfast. Hon är chict klädd i knallrött, en vitmönstrad femtiotalsklänning med full kjol och en ...

Av: Jessika Ahlström | Litteraturens porträtt | 22 april, 2012

Paret Myrdal på resa.

Rasbiologin och de goda svinslagen

Vad är en perfekt människa? Något om 20:e seklets syn på människa, växter och djur.

Av: Annakarin Svedberg | Porträtt om politik & samhälle | 05 februari, 2015

Mircea Cartarescu och den rumänska litteraturens okända historia

Hertha Müllers nobelpris i litteratur ifjol har ökat intresset för Rumänien och landets kultur, men vad finns förutom Müller för en svensk publik? Rumäniens främsta författare Mircea Cartarescu besöker Sverige ...

Av: Waldemar Ingdahl | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.