Den nya flaggan?

Nytt från Nya Zeeland – flaggan fortsätter flamma stolt

I ”Sörgården”, den trevliga läseboken för folkskolans yngre åldrar som kom ut kring början av förra sekelskiftet och som trycktes om i många upplagor, finns en trevlig bild på en ...

Av: Ivo Holmqvist | 26 mars, 2016
Essäer om politiken

Benjamin 12

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | 05 november, 2011
Kulturen strippar

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | 14 oktober, 2010
Essäer

Om tro och vetande och behovet att ett gemensamt samtalsrum

En sentida hypotes hävdar att det finns en gen som styr individens spiritualitet. Den så kallade gudsgenen. Denna hypotes framlades i modern tid av den amerikanska genetikern Dean Hamer, och har ...

Av: Aje Björkman | 20 juni, 2010
Essäer

Edward Albee

Edward Albee 1928-2016



Någon gång strax bortom mitten av sextiotalet hade Edward Albees pjäs ”Balansgång” premiär på Malmö Stadsteater. I Lund fanns på Helsingkrona Nation den driftige Klas Olofsson (senare chef för Svenska Filminstitutet och för Nordiska Ministerrådet) som organiserade teaterresor för en grupp studenter som fick ett lämpligt namn, Kvarsittarna.


Men det var med helaftonsstycket "Vem är rädd för Virginia Woolf" som Albee slog igenom, 1962, ett äktenskapsdrama om ett akademikerpar som tar ut svängarna lika våldsamt som i Strindbergs "Fadren" eller just O´Neill i "Lång dags färd mot natt" (och senare i pjäser av Lars Norén). I Mike Nicholls filmversion fyra år senare grälar och försonas Elizabeth Taylor som Martha och Richard Burton som George minst lika vildsint som de gjorde i sitt eget äktenskap. Det gav utdelning: filmen fick fem Oscars, och är fortfarande sevärd.

Annons:

Man ordnade eftersitsar för att diskutera vad man just sett, och gav ut tidskriften "Kvarsittarbladet". I ett av de häftena samtalade jag med Anders Tyrberg, litteraturvetare liksom jag, om just "Balansgång". Om jag minns rätt tog vi pjäsen på lite för stort allvar och glömde nog bort att den samtidigt var absurt rolig, i all sin bitskhet.

Albee var i ropet den gången, och jag var inte obekant med vad han skrivit. Jag hade läst hans kortare pjäser, av någon anledning i tysk översättning, bland annat "The Death of Bessie Smith". Den gjorde intryck, framför allt de desperata slutscenerna. Den var baserad på en verklig händelse, den färgade amerikanska bluessångerskans sista dag. Hon tog en taxi en het sommarkväll, lät sin arm dingla utanför det nervevade fönstret, och så körde någon in i taxin på hennes sida. Scenerna som följer är ruggiga. Man kör från den ena akutmottagningen till den andra med den lemlästade Bessie Smith. Eftersom hon inte är vit vägrar man överallt att ta emot henne, och hon dör av blodförlust.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den skrevs mot slutet av femtiotalet, ungefär samtidigt med den kortare "Sandlådan", om ett tillfälligt möte på en parkbänk i New York som slutar våldsamt, och "Zoo Story" som fick sin premiär i Berlin, sammankopplad med ett lika absurt stycke av Samuel Becket. Sedan gavs den av Provincetown Players på deras scen i Greenwich Village på nedre Manhattan (den ursprungliga gruppen fanns i änden av Cape Cod, därav platsnamnet, och hade haft Eugene O´Neill som drivande kraft).

Men det var med helaftonsstycket "Vem är rädd för Virginia Woolf" som Albee slog igenom, 1962, ett äktenskapsdrama om ett akademikerpar som tar ut svängarna lika våldsamt som i Strindbergs "Fadren" eller just O´Neill i "Lång dags färd mot natt" (och senare i pjäser av Lars Norén). I Mike Nicholls filmversion fyra år senare grälar och försonas Elizabeth Taylor som Martha och Richard Burton som George minst lika vildsint som de gjorde i sitt eget äktenskap. Det gav utdelning: filmen fick fem Oscars, och är fortfarande sevärd.

Albee blev bara någon månad gammal bortadopterad till ett par vars förmögenhet kom från ett teaterimperium. I en senare pjäs, "Three Tall Women", låter han adoptivmodern figurera som en kallhjärtad och grälsjuk kvinna. Kanske stämde det överens med verkligheten: "I never liked her, and she never liked me". I en intervju sent i livet avslöjade han att man inte slösade med känslor under hans uppväxt som bland annat var en snitselbana mellan olika internatskolor. Men de välbärgade föräldrarna som var både bigotta, reaktionära och rasistiska såg i alla fall till att han fick en god utbildning.

Han började skriva dikter, och har berättat roligt om hur han bad romanförfattaren och dramatikern Thornton Wilder läsa dem. De satt vid ett vattendrag och Wilder lät det ena manusbladet efter det andra glida ut i vattnet allteftersom han läste diktförsöken, och så slutade han med en försynt fråga: "Have you ever thought of writing a play?" Det var förstås ett elegant sätt att säga att dikterna var ganska usla. Men Albee tog frågan på allvar och ad notam, och blev med sina trettiotal verk en av de stora amerikanska dramatikerna, i höjd med Eugene O´Neill, Tennessee Williams, Thornton Wilder, Arthur Miller och några andra.

I en tio minuter lång intervju på New York Times websida gör han ingen större affär av sin homosexualitet (kompositören Aron Copland hörde till hans nära vänner) eller att han ibland drack lite väl mycket (där var han i gott sällskap, Tennesse Williams och O´Neill drack så mycket mer). Och när intervjuaren vill få till en bra slutkläm genom att fråga om vad livet lärt Albee får han ett ärligt svar, rakt på sak: "People should live dangerously, at the precipice."

Jag vet inte om Edward Albee alltid levde på randen av ett stup (det låter mera som Beckett). Han bodde i Montauk, orten längst ut på Long Island öster om New York som är bekant bland annat för att Max Frisch skrivit en självbiografisk bok därifrån med just den titeln. Och nu har han alltså gått ur tiden, 88 år gammal, denne dramatiker som var en slagfärdig mästare i det absurda, och inte sällan i det absurt roliga.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Skenhistoria

 Nästan längst söderut på Attika, en halvtimmas bilfärd från Atens Internationella flygplats, ligger det en liten hamnstad som bär namnet Lavrio. Den tillhör inte det grekiska fastlandets pärlor, faktum är ...

Av: Magnus Alkarp | Kulturreportage | 21 oktober, 2012

Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 11 augusti, 2011

Göran Sonnevi

Den unge Göran Sonnevi och språket

1961 skriver Göran Sonnevi: Nästan ingenting – Varsamhet. Dess klang. Också frågor är möjliga. Det är ur dessa fyra korta rader som Göran Sonnevis diktning tar form. Kortfraserna visar upp en trevande början. En ...

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 17 september, 2017

Gustaf Broms – Det oskyldiga ögats vitalitet

Foto · Carl Abrahamsson Gustaf Broms – Det oskyldiga ögats vitalitet Konstnären Gustaf Broms och hans partner Trish Littler vandrade i över ett års tid från Sverige ned till Ukraina, som ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 30 oktober, 2007

Skenet bedrar ― tradition och förnyelse i Chaucers Canterbury tales

 “Whether saistou this in ernest or in play?”“Nay”, quod Arcite,“in ernest, by my fay”Ur ”The Knight’s Tale”  And eek men shall not make ernest of game.Ur “The Miller’s Prologue”1   Historiska traditioner är ...

Av: Katarina Båth | Essäer | 14 november, 2012

Och Gud skapade Lili von Wallenstein

Lili von Wallenstein är en av de mest intressanta författarinnorna som jag har läst den senaste tiden. Hennes nya bok Och Gud skapade kvinnan har beskrivits som "en postfeministisk Jägarna ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 07 juli, 2011

”Tre par skor” av Vincent van Gogh (1886)

Skor, kängor och stövlar i konsten

Längs kanten av Davidshallsbron i Malmö står det nitton par skor. Skorna är gjorda i brons och tillhör verket Way to go, en offentlig installation av konstnären Åsa Maria Bengtsson.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 04 november, 2016

Aleksis Kivi – Finlands nationalförfattare

Den 10 oktober firas i Finland varje år Aleksis Kivi dagen. I det finsktalande Finland är Aleksis Kivi nationalskalden. Hans ”Sju bröder” är märkligt tidlös och har alltid inspirerat finländska ...

Av: Rolf Karlman | Litteraturens porträtt | 14 september, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.