Emmakrönika XXIX Sluttango

  De tusen anhalternas land, postpaketsFinland är nu här helt åt urskogen vanställt och vanskött, beväntar mitt utrikespaket som bara inte kommer fram, hollländska postverket, och de flesta andra utrikespostverk och ...

Av: Hammarén Stefan | 22 oktober, 2009
Stefan Hammarén

En fåfängans marknad, ändå nödvändig

En fåfängans marknad, ändå nödvändig Tidningen Kulturens Guido Zeccola besöker oskuldsfullt Göteborgs bokmässa, diskuterar italienska kungahus med en Bernadotte och lyssnar till Edenborgs obscena predikningar. Jag hade aldrig varit på bokmässan ...

Av: Tidningen Kulturen | 28 september, 2006
Kulturreportage

Bland insekter och skrivmaskiner – om David Cronenbergs Naked Lunch

”It’s a Kafka high. You feel like a bug.”  Länge leve det nya köttet, sa insekten som en gång drömt att den var en människa, och precis som Seth Brundle fusionerades ...

Av: Jonas Wessel | 31 oktober, 2013
Essäer om film

Lily Tuck: Woman of Rome - A Life of Elsa Morante

För sin roman ”The News from Paraguay” fick amerikanskan Lily Tuck 2004 års National Book Award, inte alldeles oförtjänt. Det är en historia på faktiskt underlag om kärlek och politik ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Edward Albee

Edward Albee 1928-2016



Någon gång strax bortom mitten av sextiotalet hade Edward Albees pjäs ”Balansgång” premiär på Malmö Stadsteater. I Lund fanns på Helsingkrona Nation den driftige Klas Olofsson (senare chef för Svenska Filminstitutet och för Nordiska Ministerrådet) som organiserade teaterresor för en grupp studenter som fick ett lämpligt namn, Kvarsittarna.


Men det var med helaftonsstycket "Vem är rädd för Virginia Woolf" som Albee slog igenom, 1962, ett äktenskapsdrama om ett akademikerpar som tar ut svängarna lika våldsamt som i Strindbergs "Fadren" eller just O´Neill i "Lång dags färd mot natt" (och senare i pjäser av Lars Norén). I Mike Nicholls filmversion fyra år senare grälar och försonas Elizabeth Taylor som Martha och Richard Burton som George minst lika vildsint som de gjorde i sitt eget äktenskap. Det gav utdelning: filmen fick fem Oscars, och är fortfarande sevärd.

Annons:

Man ordnade eftersitsar för att diskutera vad man just sett, och gav ut tidskriften "Kvarsittarbladet". I ett av de häftena samtalade jag med Anders Tyrberg, litteraturvetare liksom jag, om just "Balansgång". Om jag minns rätt tog vi pjäsen på lite för stort allvar och glömde nog bort att den samtidigt var absurt rolig, i all sin bitskhet.

Albee var i ropet den gången, och jag var inte obekant med vad han skrivit. Jag hade läst hans kortare pjäser, av någon anledning i tysk översättning, bland annat "The Death of Bessie Smith". Den gjorde intryck, framför allt de desperata slutscenerna. Den var baserad på en verklig händelse, den färgade amerikanska bluessångerskans sista dag. Hon tog en taxi en het sommarkväll, lät sin arm dingla utanför det nervevade fönstret, och så körde någon in i taxin på hennes sida. Scenerna som följer är ruggiga. Man kör från den ena akutmottagningen till den andra med den lemlästade Bessie Smith. Eftersom hon inte är vit vägrar man överallt att ta emot henne, och hon dör av blodförlust.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den skrevs mot slutet av femtiotalet, ungefär samtidigt med den kortare "Sandlådan", om ett tillfälligt möte på en parkbänk i New York som slutar våldsamt, och "Zoo Story" som fick sin premiär i Berlin, sammankopplad med ett lika absurt stycke av Samuel Becket. Sedan gavs den av Provincetown Players på deras scen i Greenwich Village på nedre Manhattan (den ursprungliga gruppen fanns i änden av Cape Cod, därav platsnamnet, och hade haft Eugene O´Neill som drivande kraft).

Men det var med helaftonsstycket "Vem är rädd för Virginia Woolf" som Albee slog igenom, 1962, ett äktenskapsdrama om ett akademikerpar som tar ut svängarna lika våldsamt som i Strindbergs "Fadren" eller just O´Neill i "Lång dags färd mot natt" (och senare i pjäser av Lars Norén). I Mike Nicholls filmversion fyra år senare grälar och försonas Elizabeth Taylor som Martha och Richard Burton som George minst lika vildsint som de gjorde i sitt eget äktenskap. Det gav utdelning: filmen fick fem Oscars, och är fortfarande sevärd.

Albee blev bara någon månad gammal bortadopterad till ett par vars förmögenhet kom från ett teaterimperium. I en senare pjäs, "Three Tall Women", låter han adoptivmodern figurera som en kallhjärtad och grälsjuk kvinna. Kanske stämde det överens med verkligheten: "I never liked her, and she never liked me". I en intervju sent i livet avslöjade han att man inte slösade med känslor under hans uppväxt som bland annat var en snitselbana mellan olika internatskolor. Men de välbärgade föräldrarna som var både bigotta, reaktionära och rasistiska såg i alla fall till att han fick en god utbildning.

Han började skriva dikter, och har berättat roligt om hur han bad romanförfattaren och dramatikern Thornton Wilder läsa dem. De satt vid ett vattendrag och Wilder lät det ena manusbladet efter det andra glida ut i vattnet allteftersom han läste diktförsöken, och så slutade han med en försynt fråga: "Have you ever thought of writing a play?" Det var förstås ett elegant sätt att säga att dikterna var ganska usla. Men Albee tog frågan på allvar och ad notam, och blev med sina trettiotal verk en av de stora amerikanska dramatikerna, i höjd med Eugene O´Neill, Tennessee Williams, Thornton Wilder, Arthur Miller och några andra.

I en tio minuter lång intervju på New York Times websida gör han ingen större affär av sin homosexualitet (kompositören Aron Copland hörde till hans nära vänner) eller att han ibland drack lite väl mycket (där var han i gott sällskap, Tennesse Williams och O´Neill drack så mycket mer). Och när intervjuaren vill få till en bra slutkläm genom att fråga om vad livet lärt Albee får han ett ärligt svar, rakt på sak: "People should live dangerously, at the precipice."

Jag vet inte om Edward Albee alltid levde på randen av ett stup (det låter mera som Beckett). Han bodde i Montauk, orten längst ut på Long Island öster om New York som är bekant bland annat för att Max Frisch skrivit en självbiografisk bok därifrån med just den titeln. Och nu har han alltså gått ur tiden, 88 år gammal, denne dramatiker som var en slagfärdig mästare i det absurda, och inte sällan i det absurt roliga.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Pacifister i det virtuella kriget

I maj 2003 beslöt sig det amerikanska försvaret för att bege sig in på dataspelsindustrins territorium. Stridsklädda soldater ur specialstyrkan invaderade E3 (Electronic Entertainment Expo) understöd av svarta Black Hawk ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 01 oktober, 2008

Tehusens tyrann

Samuel Johnson, enligt en målning av Joshual Reynolds. Tehusens tyrann Han var en svårartat konservativ man, och det mitt i upplysningens och radikalismens stolta tidevarv. Därtill såg han illa intill tidvis blindhet ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 30 april, 2010

Rekonstruktion av Josef Seidels fotoateljé. Källa: Wikipedia

Fotoskatten på Josef Seidels vind

När man kliver in på den mörka vinden till Josef Seidels fotostudio på Lineckagatan 272 i Český Krumlov så upplever man samma känsla som när denna fantastiska fotoskatt hittades. Längs ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 september, 2015

Att lyssna till sfärernas vidunderliga musik

Det har skrivits åtskilliga spaltmetrar om kontroversen kring användningen av Ligetis musik i Kubricks film 2001. Redogörelserna för de juridiska turerna är delvis motsägelsefulla. Klart är i alla fall att ...

Av: Svante Karlsson | Essäer om musik | 30 oktober, 2013

Den kristna gnosticismen och dansen

Från 200-talet synas vissa apostlaakter härstamma, till exempel de så kallade “Johannesakterna”. De hör till den kristna gnosticismen och har särskilt omhuldats av manikéer, priscillianer, med flera. De förekommer som en ...

Av: Eugène Louis Backman | Reportage om scenkonst | 02 januari, 2013

Den store perle-striden

Man skal ikke kalle andre "perle", ihvertfall ikke i Danmark. Det har den danske statsadvokaten Nilas endelig slått fast etter lengre diskusjoner i danske media gjennom de siste fire måneder ...

Av: Bodil Juul | Gästkrönikör | 10 juni, 2009

Sekvens ur Viking Eggelings Diagonalsymfonin.

En bildsymfoni på diagonalen

Jag tror det var 1997 eller möjligen året efter som jag hade stämt möte med filmforskaren Gösta Werner på Fylkingen, där det samma kväll skulle visas några av Hans Richters ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 28 februari, 2016

Nuets tyranni: Virtual reality-filmens sublima rumslighet och samtidens närvarande frånvaro

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Kristian Petrov | Essäer om film | 04 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.