Bevissthetsfilosofi

Bevisstheten som grunnkategori Diskursen om bevisstheten er tvetydig; den kan stå for systematiske undersøkelser av bevisstheten, dens struktur og dens fenomen, eller den kan dreie seg om relasjonen mellom vår tilgang ...

Av: Thor Olav Olsen | 05 januari, 2015
Agora - filosofiska essäer

Storpolitiken i änkefru Hjorths sängkammare Storpolitik och rena Almedalen i Örebro 1812

”Ryssland och England gick in i en sängkammare hos änkefru Hjorth på Storgatan i Örebro och slöt fred.” Det låter som en absurdistisk pjäs men är faktiskt vad som hände den ...

Av: Staffan Skott | 08 april, 2014
Kulturreportage

Hurra för Drottningen

Den 23 december kommer svenska flaggor hissas upp som om det var Juldagen, men så är det ej, anledningen är att vi firar H.M. Drottning Silvias 71:e födelsedag. Grattis. På den ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 december, 2014
Gästkrönikör

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | 09 december, 2013
Gästkrönikör

Edward Albee

Edward Albee 1928-2016



Någon gång strax bortom mitten av sextiotalet hade Edward Albees pjäs ”Balansgång” premiär på Malmö Stadsteater. I Lund fanns på Helsingkrona Nation den driftige Klas Olofsson (senare chef för Svenska Filminstitutet och för Nordiska Ministerrådet) som organiserade teaterresor för en grupp studenter som fick ett lämpligt namn, Kvarsittarna.


Men det var med helaftonsstycket "Vem är rädd för Virginia Woolf" som Albee slog igenom, 1962, ett äktenskapsdrama om ett akademikerpar som tar ut svängarna lika våldsamt som i Strindbergs "Fadren" eller just O´Neill i "Lång dags färd mot natt" (och senare i pjäser av Lars Norén). I Mike Nicholls filmversion fyra år senare grälar och försonas Elizabeth Taylor som Martha och Richard Burton som George minst lika vildsint som de gjorde i sitt eget äktenskap. Det gav utdelning: filmen fick fem Oscars, och är fortfarande sevärd.

Annons:

Man ordnade eftersitsar för att diskutera vad man just sett, och gav ut tidskriften "Kvarsittarbladet". I ett av de häftena samtalade jag med Anders Tyrberg, litteraturvetare liksom jag, om just "Balansgång". Om jag minns rätt tog vi pjäsen på lite för stort allvar och glömde nog bort att den samtidigt var absurt rolig, i all sin bitskhet.

Albee var i ropet den gången, och jag var inte obekant med vad han skrivit. Jag hade läst hans kortare pjäser, av någon anledning i tysk översättning, bland annat "The Death of Bessie Smith". Den gjorde intryck, framför allt de desperata slutscenerna. Den var baserad på en verklig händelse, den färgade amerikanska bluessångerskans sista dag. Hon tog en taxi en het sommarkväll, lät sin arm dingla utanför det nervevade fönstret, och så körde någon in i taxin på hennes sida. Scenerna som följer är ruggiga. Man kör från den ena akutmottagningen till den andra med den lemlästade Bessie Smith. Eftersom hon inte är vit vägrar man överallt att ta emot henne, och hon dör av blodförlust.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den skrevs mot slutet av femtiotalet, ungefär samtidigt med den kortare "Sandlådan", om ett tillfälligt möte på en parkbänk i New York som slutar våldsamt, och "Zoo Story" som fick sin premiär i Berlin, sammankopplad med ett lika absurt stycke av Samuel Becket. Sedan gavs den av Provincetown Players på deras scen i Greenwich Village på nedre Manhattan (den ursprungliga gruppen fanns i änden av Cape Cod, därav platsnamnet, och hade haft Eugene O´Neill som drivande kraft).

Men det var med helaftonsstycket "Vem är rädd för Virginia Woolf" som Albee slog igenom, 1962, ett äktenskapsdrama om ett akademikerpar som tar ut svängarna lika våldsamt som i Strindbergs "Fadren" eller just O´Neill i "Lång dags färd mot natt" (och senare i pjäser av Lars Norén). I Mike Nicholls filmversion fyra år senare grälar och försonas Elizabeth Taylor som Martha och Richard Burton som George minst lika vildsint som de gjorde i sitt eget äktenskap. Det gav utdelning: filmen fick fem Oscars, och är fortfarande sevärd.

Albee blev bara någon månad gammal bortadopterad till ett par vars förmögenhet kom från ett teaterimperium. I en senare pjäs, "Three Tall Women", låter han adoptivmodern figurera som en kallhjärtad och grälsjuk kvinna. Kanske stämde det överens med verkligheten: "I never liked her, and she never liked me". I en intervju sent i livet avslöjade han att man inte slösade med känslor under hans uppväxt som bland annat var en snitselbana mellan olika internatskolor. Men de välbärgade föräldrarna som var både bigotta, reaktionära och rasistiska såg i alla fall till att han fick en god utbildning.

Han började skriva dikter, och har berättat roligt om hur han bad romanförfattaren och dramatikern Thornton Wilder läsa dem. De satt vid ett vattendrag och Wilder lät det ena manusbladet efter det andra glida ut i vattnet allteftersom han läste diktförsöken, och så slutade han med en försynt fråga: "Have you ever thought of writing a play?" Det var förstås ett elegant sätt att säga att dikterna var ganska usla. Men Albee tog frågan på allvar och ad notam, och blev med sina trettiotal verk en av de stora amerikanska dramatikerna, i höjd med Eugene O´Neill, Tennessee Williams, Thornton Wilder, Arthur Miller och några andra.

I en tio minuter lång intervju på New York Times websida gör han ingen större affär av sin homosexualitet (kompositören Aron Copland hörde till hans nära vänner) eller att han ibland drack lite väl mycket (där var han i gott sällskap, Tennesse Williams och O´Neill drack så mycket mer). Och när intervjuaren vill få till en bra slutkläm genom att fråga om vad livet lärt Albee får han ett ärligt svar, rakt på sak: "People should live dangerously, at the precipice."

Jag vet inte om Edward Albee alltid levde på randen av ett stup (det låter mera som Beckett). Han bodde i Montauk, orten längst ut på Long Island öster om New York som är bekant bland annat för att Max Frisch skrivit en självbiografisk bok därifrån med just den titeln. Och nu har han alltså gått ur tiden, 88 år gammal, denne dramatiker som var en slagfärdig mästare i det absurda, och inte sällan i det absurt roliga.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan. Vecka 10 -2013

Efter att ha varit bortrest i två veckor undrar jag efter hemkomsten vad som har hänt under min bortavaro. Som vanligt visar det sig att det har inte hänt något ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 02 mars, 2013

Nigredo

I.   All denna vakna tid tillbringad i andra människors mardrömmar i denna värld av sinnrikt vävda lögner i de svarta pelarnas skuggor vid kanten av den öppna massgraven   Det är som om ett svart hål fötts fram ...

Av: Sven Andrè | Utopiska geografier | 08 november, 2010

Georges Simenon

Maigret kommer tillbaka – svarta döden direkt!

Det är inne just nu att använda ordet retro som försäljningsargument. Vi gjorde det nyss när vi lade ut en del Rörstrandsporslin från sextiotalet på blocket – allt såldes nästan ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 11 november, 2016

Natur och kultur mer samhöriga än vi tror . Byggmästaren som bygger våra…

  Speculum veritatis Titeln på Brian Goodwins bok från 2007, Nature's Due. Healing Our Fragmented Culture, är inte helt lätt att översätta. "Nu är det naturens tur!" (Nature is due) är ett ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 23 april, 2009

Nedslag bland svenska klassiker som blivit film

“Kostymdrama” är i sig ett ord som förpliktigar. Man tänker direkt på påkostade brittiska filmer som vinner Oscars i stil med The King’s Speecheller Gosford Park. Eller så tänker man ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 09 december, 2013

Jean Vigo

Apropå Jean Vigo

Vem minns inte sekvensen i Francois Truffauts ”De 400 slagen”, där en skolklass är ute och joggar med gymnastikläraren i spetsen och det vid varje gathörn smiter iväg några killar ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om film | 29 januari, 2016

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts