Uppror och klassikerstatus – Ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen

Un coup de dés jamais n’abolira le hazard (Stéphane Mallarmé)Gud existerar inte längre som en allsmäktig kraft. Universum är ett kaos frambringat av slumpen och livet har ingen nåbar mening ...

Av: Pernilla Andersson | 12 juli, 2012
Essäer om litteratur & böcker

TIC TAC TIC TAC

Det var 5475 dagar sen jag helt utan förvarning kraschade in i en förälskelse som inte alls var lämplig med dig. Det tog 365 dagar att sluta vara ledsen, efter ditt ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 juli, 2014
Gästkrönikör

Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | 23 september, 2013
Utopiska geografier

Vildapel foto CCBYSA3.0

Vildapel

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av ...

Av: Johannes Söderqvist | 13 februari, 2017
Kulturreportage

Edward Albee

Edward Albee 1928-2016



Någon gång strax bortom mitten av sextiotalet hade Edward Albees pjäs ”Balansgång” premiär på Malmö Stadsteater. I Lund fanns på Helsingkrona Nation den driftige Klas Olofsson (senare chef för Svenska Filminstitutet och för Nordiska Ministerrådet) som organiserade teaterresor för en grupp studenter som fick ett lämpligt namn, Kvarsittarna.


Men det var med helaftonsstycket "Vem är rädd för Virginia Woolf" som Albee slog igenom, 1962, ett äktenskapsdrama om ett akademikerpar som tar ut svängarna lika våldsamt som i Strindbergs "Fadren" eller just O´Neill i "Lång dags färd mot natt" (och senare i pjäser av Lars Norén). I Mike Nicholls filmversion fyra år senare grälar och försonas Elizabeth Taylor som Martha och Richard Burton som George minst lika vildsint som de gjorde i sitt eget äktenskap. Det gav utdelning: filmen fick fem Oscars, och är fortfarande sevärd.

Annons:

Man ordnade eftersitsar för att diskutera vad man just sett, och gav ut tidskriften "Kvarsittarbladet". I ett av de häftena samtalade jag med Anders Tyrberg, litteraturvetare liksom jag, om just "Balansgång". Om jag minns rätt tog vi pjäsen på lite för stort allvar och glömde nog bort att den samtidigt var absurt rolig, i all sin bitskhet.

Albee var i ropet den gången, och jag var inte obekant med vad han skrivit. Jag hade läst hans kortare pjäser, av någon anledning i tysk översättning, bland annat "The Death of Bessie Smith". Den gjorde intryck, framför allt de desperata slutscenerna. Den var baserad på en verklig händelse, den färgade amerikanska bluessångerskans sista dag. Hon tog en taxi en het sommarkväll, lät sin arm dingla utanför det nervevade fönstret, och så körde någon in i taxin på hennes sida. Scenerna som följer är ruggiga. Man kör från den ena akutmottagningen till den andra med den lemlästade Bessie Smith. Eftersom hon inte är vit vägrar man överallt att ta emot henne, och hon dör av blodförlust.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den skrevs mot slutet av femtiotalet, ungefär samtidigt med den kortare "Sandlådan", om ett tillfälligt möte på en parkbänk i New York som slutar våldsamt, och "Zoo Story" som fick sin premiär i Berlin, sammankopplad med ett lika absurt stycke av Samuel Becket. Sedan gavs den av Provincetown Players på deras scen i Greenwich Village på nedre Manhattan (den ursprungliga gruppen fanns i änden av Cape Cod, därav platsnamnet, och hade haft Eugene O´Neill som drivande kraft).

Men det var med helaftonsstycket "Vem är rädd för Virginia Woolf" som Albee slog igenom, 1962, ett äktenskapsdrama om ett akademikerpar som tar ut svängarna lika våldsamt som i Strindbergs "Fadren" eller just O´Neill i "Lång dags färd mot natt" (och senare i pjäser av Lars Norén). I Mike Nicholls filmversion fyra år senare grälar och försonas Elizabeth Taylor som Martha och Richard Burton som George minst lika vildsint som de gjorde i sitt eget äktenskap. Det gav utdelning: filmen fick fem Oscars, och är fortfarande sevärd.

Albee blev bara någon månad gammal bortadopterad till ett par vars förmögenhet kom från ett teaterimperium. I en senare pjäs, "Three Tall Women", låter han adoptivmodern figurera som en kallhjärtad och grälsjuk kvinna. Kanske stämde det överens med verkligheten: "I never liked her, and she never liked me". I en intervju sent i livet avslöjade han att man inte slösade med känslor under hans uppväxt som bland annat var en snitselbana mellan olika internatskolor. Men de välbärgade föräldrarna som var både bigotta, reaktionära och rasistiska såg i alla fall till att han fick en god utbildning.

Han började skriva dikter, och har berättat roligt om hur han bad romanförfattaren och dramatikern Thornton Wilder läsa dem. De satt vid ett vattendrag och Wilder lät det ena manusbladet efter det andra glida ut i vattnet allteftersom han läste diktförsöken, och så slutade han med en försynt fråga: "Have you ever thought of writing a play?" Det var förstås ett elegant sätt att säga att dikterna var ganska usla. Men Albee tog frågan på allvar och ad notam, och blev med sina trettiotal verk en av de stora amerikanska dramatikerna, i höjd med Eugene O´Neill, Tennessee Williams, Thornton Wilder, Arthur Miller och några andra.

I en tio minuter lång intervju på New York Times websida gör han ingen större affär av sin homosexualitet (kompositören Aron Copland hörde till hans nära vänner) eller att han ibland drack lite väl mycket (där var han i gott sällskap, Tennesse Williams och O´Neill drack så mycket mer). Och när intervjuaren vill få till en bra slutkläm genom att fråga om vad livet lärt Albee får han ett ärligt svar, rakt på sak: "People should live dangerously, at the precipice."

Jag vet inte om Edward Albee alltid levde på randen av ett stup (det låter mera som Beckett). Han bodde i Montauk, orten längst ut på Long Island öster om New York som är bekant bland annat för att Max Frisch skrivit en självbiografisk bok därifrån med just den titeln. Och nu har han alltså gått ur tiden, 88 år gammal, denne dramatiker som var en slagfärdig mästare i det absurda, och inte sällan i det absurt roliga.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Bortvändhet från ambitionerna

I stort sett varje strävan uppåt i de givna hierarkiernas tjänst bemöts idag med gillande eller åtminstone acceptans (som kan komma sig av såväl en välkomnande känsla av samhörighet som ...

Av: Peter Worland | Utopiska geografier | 08 juni, 2009

Översätta texten eller sätta sig över texten?

Översätta texten eller sätta sig över texten? Hans Färnlöf, lektor i franska vid Mälardalens högskola, har läst språkexperimentalisten Stefan Hammaréns tolkning av Maupassants kortroman "Horla".

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 08 september, 2006

C. J. E. En novell

Vid själslivets marginaler Höststormarna sänkte sina moln över lärdomsstaden och de ogenomträngliga bolstren av spindelvävsgrå dimma gav gatorna ett sken av den psykotiska outsäglighetsmystik som färgade de Maupassants sena, av syfilistöcknet ...

Av: C. J. E. | Utopiska geografier | 03 november, 2014

Hugo von Hofmannsthal (1910) på ett fotografi av Nicola Perscheid.

Hugo von Hofmannsthal – i det inre och yttre livet

Hugo Laurenz Augusti Hofmann von Hofmannsthal (1874 -1929) var en habsburgsk författare, essäist, librettist, poet och dramatiker, under den tyska post-romantiken. En period där kanske Stefan George lyste starkast men ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 12 februari, 2015

Den gamla världens undergång

I en av vårens böcker beskriver den franske kulturskribenten Olivier Poivre D’Arvor hur den globala erans tekniker osynligt bidrar till amerikaniseringen av världen. Men problemet förblir i slutändan en fransk ...

Av: Jonas Elvander | Essäer om litteratur & böcker | 06 augusti, 2011

Utdrag ur romanen Orolig ordning av Andreas Åberg

Illustration: Edda Erik drömmer att det ringer på dörren till hans lägenhet när det är mitt i natten. Han tar sin papperskniv ur pennburken på skrivbordet, för att skydda ...

Av: Andreas Åberg | Utopiska geografier | 05 november, 2008

Pippin Barr och Marina Abramovic Institute – Dataspel om performance

Med spelet ”The Artist Is Present” fick Pippin Barr internationell uppmärksamhet både i konst- och dataspelsvärlden. Spelet handlade om Marina Abramovic performance på MOMA i New York 2010. En performance ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 11 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts