Nils Byrén. Dikter

Mitt namn är Nils Byrén, jag är 23 år gammal och kommer från Eskilstuna. Just nu studerar jag klassisk sång(opera) på musikhögskolan i Hannover, Tyskland.Mina studier började i ”Gamla stadens ...

Av: Nils Byrén | 02 juni, 2014
Utopiska geografier

Omöjliga Intervjuer – Johan von Fritz intervjuar Aleister Crowley

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz | 26 juni, 2012
Övriga porträtt

Le Chat Noir Gaudeamus

Bortglömd radikal från konstnärernas Montmartre

En ny bild av det tidiga nittonhundratalets Montmartre framträder när den politiskt medvetne målaren Théophile-Alexandre Steinlen får ta plats på Musée de Montmartre i Paris. Tidens strömningar och politiska dramatik ...

Av: Eva-Karin Josefson | 27 februari, 2015
Konstens porträtt

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | 30 april, 2008
Essäer om samhället

Kreativiteten hos en teater som fått växtnäring och har nerv



Sommaren 2011 satte Tornedalsteatern i Pajala upp Kesälintu/ En marknadstango som drog fulla hus. I och med detta invigde de också sina nya lokaler i Pajalas gamla Tingshus. Samtidigt firar teatern under året 25-årsjubileum med kalas i Luleå i november och låter annonsera att man nu söker ny teaterchef. Tidningen Kulturen träffade den avgående teaterchefen och konstnärlige ledaren Ulf Fembro för att sätta sig in i var kärnan till denna sprudlande aktivitet på Tornedalsteatern gick att söka. Det blev ett långt samtal där ett flertal parametrar, från teaterns sätt att arbeta med Community art till näringsliv och kulturpolitik i bygden och regionen, vävdes samman till interagerande trådar i en och samma fläta.

Tornedalsteaterns nuvarande teaterchef Ulf Fembro.

Intervju med den avgående teaterchefen och konstnärlige ledaren Ulf Fembro

På er hemsida kan man läsa om 25-årsjubileum och nya lokaler. Det verkar gå bra för er.

- Ja det har verkligen gått jättebra. Just det här med lokalen; Det är ju ingen självklarhet att man skall ha det när man är en väldigt liten Community art som vi är med bara sex till sju personer som utgör den fasta basen för teatern och med resten frilansande som är på projekt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Samtidigt är det modigt att våga ha en lokal, för då kan man tänka sig utvecklingsmöjligheter. Fina lokaler möjliggör fler projekt.

Tidigare hade vi bra lokaler för den teaterverksamhet som vi hade, en källarlokal där vi kunde repa och där vi hade en liten caféscen och kunde spela föreställningar. Dessutom var det väldigt lätt att komma in till oss. Folk kom in och pratade med oss, hade alltid ett litet ärende.

Det har varit lite svårare här. Förutom att ABF är här är det ju en polisstation som har öppet två dagar i veckan. Man måste jobba mot myndighetsföraktet och det gör vi nu genom att öppna med den här föreställningen som är så publik.
 
Nu blev dessutom de 13 föreställningarna utsålda, det blev överfullt, men det kunde jag ju ha räknat med när det är Mikael som har skrivit manus och pjäsen spelas i en mindre salong. Just publiksiffrorna här är extraordinära, att ha så höga publiksiffror när det bor så få människor här, men det kommer, tror jag, av att vi lyckas hitta angelägenheten och att vi då når ut. Då måste man ha kvalitet. När man fyller 25 kan man inte komma ut med skit. Är det dåligt här, så säger folk det. Vi måste hela tiden bli bättre i någon form och då menar jag kvalitetsbegreppet som väldigt rikt; Det kan vara innehållet i pjäsen, det kan vara någon som börjar med det här som har erövrat en kunskap som alla är imponerade av, som har förmågan av att göra teater utifrån den positionen.

Nu har jag lyckats göra bra pjäser och jag kan tycka att när man har gjort det måste man vidare. Det är därför jag måste vidare. Det har gått jäkligt bra. Laestadiusoperan, det var en riktigt perfekt produktion. Det kunde bara göras här, på fem olika språk och i samarbete med Samiska teatern. Och Sions sånger var en stor andlig resa att göra. Det är den uppsättning jag känner mig allra mest nöjd med, för där hittade vi ett alldeles eget uttryck, ett alldeles eget.

Det innebär att varje föreställning blir mer pressande. Hur ska jag kunna överträffa det jag gjorde förra gången? Då når man en nivå när man måste ha mer resurser, man måste ha mer professionella människor, man behöver ha mer tid.

Och jag känner ju det: jag har inte mer att tillföra här nu. Den kunskap jag har nu, den måste nyttjas i andra sammanhang. Jag har valt att gå vidare och det helt rätt att göra det nu, för det här, bland annat med att ha en egen teater med fina lokaler, var min vision, som jag såg den för Tornedalsteatern. Sen kan nästa person efter mig lyfta det till nästa nivå. Det tycker jag är jätteviktigt när det gäller konstnärlig verksamhet – att man inser när man har gjort någonting färdigt, när man har levererat det man kunde. Så det känns bra, men det känns vemodigt att lämna Pajala. Jag och min familj har trivts jättebra.

Hur fick ni tillgång till lokalen?
- Det var ett erbjudande från en fastighetsägare som bor i Gävle. Han har köpt upp ett stort bestånd av fastigheter här uppe. Det gjorde han för många år sedan, innan han visste det här med gruvan, så ha var verkligen förutseende. Nu har värdet fördubblats.

Jag jobbade som teaterchef i Gävle på 90-talet. Det är ju en väldigt kulturell stad. De hade ett stort kulturellt intresse. Fastighetsbolaget övertalade oss. ”Vill ni inte komma hit och få subventionerad hyra?” De ville gärna att det finns kultur i byn. Det är en stor utveckling på gång. Det är bostadskö och många nya företag.

Jag har engagerat mig politiskt under den senaste mandatperioden. Jag har suttit i plan- och miljönämnden. Man kunde inte hålla på med kultur där. Det blir två stolar. Annars skulle det ha behövts mer kulturpolitik här, för kommunen har drabbats hårt av utflyttning de senaste åren. Vår regering har haft ett väldigt hårt tryck på kommunerna och det som har fått stryka på foten är de mjuka sektorerna med skola, idrott och kultur. När det nu vänder i och med gruvan är det ganska nedgånget på det planet.

Det som kulturen kostar är fruktansvärt lite, en del av felräkningsmarginalen, och så är det ju egentligen i alla kommuner i Sverige. Men finns det ingen kulturpolitik att tala om då går det heller inte att resonera om några besparingar. 10 % i besparingar kan innebära 50 % i verksamhetsminskning. Vi som håller på med frigruppsteater, Community art eller institutionsteater vet att det är på marginalen.

Så inför 2010 så såg det väldigt illa ut, för då hade vi fått besparingar eller rättare sagt, vi hade inte fått uppräkningar, varken från stat eller från kommun, på tio år utan hade fortfarande samma pengar i nominella tal. Där är vi inte unika. Det är ju detsamma för hela Sverige. Så är det överallt. Det är helt absurt. Alltså, frigrupper idag har de nominella tal som frigrupper, min fria grupp hade, i slutet på 80-talet. Det finns till och med frigrupper som har mindre i nominella tal idag än vad vi hade i slutet av 80-talet och den samhälleliga besparingen är väldigt, väldigt liten. Ingen kopplar kostnaderna till verksamheten. När man åker runt på konferenser – jag var på Bibu förra året – så tittar man på ”goda exempel” i Sverige. Det är sånt som fanns överallt på 80-talet. Det är ju helt skandalöst.

Så, nu har jag gnällt nog om det. Vad som var fint här i Norrbotten, till skillnad från i södra Sverige, var att det faktiskt gick att tala med Landstinget som lyssnade på oss i detta. De såg vad vi hade gjort, förstod vad brister i uppräkning kunde leda till och höjde vårt anslag med 40 %. Det är bra, det är inte så vanligt, och det gjorde att Kulturrådet också höjde för första gången på sex, sju år samtidigt som Haparanda kommun höjde med fem procent och andra kommuner också ökade sina anslag.

Å andra sidan så uppskattade de att vi kollade med kommunen om vi skulle våga ta en lokal, för det innebär ju ändå ett samarbete vi måste ha under tio år framåt. Nu vet vi att vi kan finnas. Det här, bland annat med att ha en egen teater, var min vision.

Tornedalsteaterns nya lokaler i gamla Tingshuset i Pajala.Får Norrland procentuellt sett mer anslag i förhållande till resten av landet?
- Nej så är det inte. O nej. Det är bara en tillfällighet att den första regionteatern i landet kom här 1967. Men man har alltid haft en förståelse för betydelsen av berättelsen och konsten. Det finns i folksjälen, så hela norra Sverige är ju väldigt annorlunda egentligen, i förhållande till där du och jag har vuxit upp, i södra Sverige. Jag har jobbat arton år i Blekinge och jag brukar säga att det är en merit att jag har kunnat leva på min teater så länge som jag kunde där. Där finns det ingen kunskap om vad en professionell är överhuvudtaget.

Ändå har man en av landets kanske allra mest och på alla plan intressanta amatörteatrar, Teatersmedjan. De har jättebegåvade unga människor som började med teater som barn. Så där är likheten mellan vår och den teatern väldigt stor. Men Tornedalsteatern har, tack vare minoritetsstödet, haft möjlighet att implementera ett professionellt tänkande. Man har kunnat ha professionella regissörer. Det har man förvisso haft i teaterspelen också, men där har man inte haft någon näring som fått det att växa. Här har det kunnat växa i takt med kunskapsutvecklingen och det är ju det man hoppas på, som jag önskar med kulturstödet och kulturpolitiken; När man lyckas ska de som är bäst – tyvärr är det ju inte så i offentlig verksamhet över huvud taget; går det bra, så skärs det ner lite till – ska det som funkar, få möjlighet att utvecklas. Tyvärr brukar det hända alldeles för sent inom frigruppsstödet. Det finns ju ett antal exempel på grupper där stödet kommer när gruppen har fallit, där gnistan har fallit, där drivande krafter har flyttat och så vidare.

Det som är så fint med Norrbotten, det är att de har väldigt nära kontakt med oss som håller på. Det här håller inte Dan Swärd med om, men jag vill nog ändå säga att det finns en nära koppling till det som händer här. I vårt fall har det varit väldigt viktigt att vi fått öka i den takt vi har behövt.

Så den klassiska frågan: Hur har boken, Populärmusik från Vittula, påverkat resten av kulturlivet här?
- Från kommunen, från offentligt håll, ville man göra jättemycket av den. På den tiden fanns ju bara kulturen som halmstrå. Men det är där som många kommuner har gjort ett misstag också. De tror att det är de stora grejerna som fungerar. Men erfarenheten visar att det är från botten som utvecklingen börjar, att det är de kommuner som satsar från botten som får framgång. Se på Luleå, som ligger bland de bästa i Sverige nu vad gäller kultursatsningar och Kulturens hus. Det har helt omskapat Luleå. Alla var emot det, men Karl Petersen som var kommunalråd sade att om inte detta gick igenom, så skulle han avgå. Med den kraften gick det igenom och det har blivit en jättesuccé, med biblioteket mitt i byn, utställningar, alltid utsålt på konserter. Men det hade aldrig fugerat om det i botten inte hade funnits kulturutövarna som hade känt sig sedda och som tillåts komma fram.

Så, för att återknyta, Populärmusik från Vittula betydde jättemycket, men inte så som de ledande hade hoppats. I stället blev de besvikna, men samtidig har man ju sett – det kom nyligen en skrift om de kreativa näringarna – att det finns en stor kreativ och kulturell verksamhet här.

Tack vare att vi har Tornedalsteatern så finns det också möjlighet för våra andra artister att driva sina egna projekt och bo kvar här nu. En pojke som heter Viktor Fors Mäntyranta som spelar ihop med Markus Forsberg har gjort en föreställning ihop med mig. Då har vi det konceptet att de kommer med en idé, så är de anställda här, jag hjälper dem med regi och dramaturgi och så vidare. De får en föreställning och sedan kan de sälja den själva. Det enda vi gör är att vi tar med den i vår statistik, men de sköter säljandet.

Ett annat exempel är gruppen Jord, som har alla varit och är skådespelare här ibland. Nu ska vi ut på riksturné med en uppsättning som vi gjorde i höstas, också skriven av Mikael, 105 Kurvor, och där är två personer ur Jord med. Strax innan jag lämnar mitt jobb ska jag göra en barnteater med Gun Olofsson som också är med i Jord. Tack vare Tornedalsteatern kan hon spela här ibland, hon har Jord och hon fick en uppsättning på Norrbottensteatern förra året.

Gun Olofsson är inne på fjärde året på en föreställning som vi gjorde 2008 här. Återigen: hon kom med en idé, sedan utvecklade vi den tillsammans - i stället för att man gör tvärt om, att man går bakvägen, att man tar fram produktionen att institutionen sedan köper den. Det är mycket bättre att det funkar i artistens vardag. Det kommer från min tid som egen företagare, att jag såg det här.

Dessutom är det jättebra om man kan ha ett antal uppsättningar som man kan ha i repertoaren. I vanliga fall är det nästan aldrig så att man kan ha något på repertoar. Utan när det är färdigspelat så är det färdigspelat. På det här sättet kan kulturarbetarna i stället vara kvar, till skillnad från i Blekinge. Du kan inte leva som konstnär där. Du måste flytta.

Det måste ju vara ett vinnande ekonomiskt koncept att lägga fram även för politiker.
- Jo, verkligen. Det är ju också bra, för att det möjliggör mycket verksamhet och framför allt att kompetenserna hålls kvar här. Det är det som är svårt i många kommuner, att folk flyr till Stockholm. Man behöver ha proffs på hemmaplan och sen behöver de få närig och utveckling.

Hur har det ekonomiska stöd som ni fått till teatern påverkat er? Kan du utveckla det?

- Det kom en miljon kronor år 2000. Då – det var i samband med en musiker som heter Erling Fredriksson flyttade hit – började man kunna göra mer. Han tog hit en del regissörer och Mikael slog igenom med sin Populärmusik från Vittula precis då. Så det blev en väldigt kulturell vagga här. Det finns många som är jätteduktiga som började under den tiden.

2005 anställde de mig. Jag var jätteglad för att jag fick jobbet, för det passade mig så himla bra. Tidigare har jag varit institutionsteaterchef och också jobbat både med frigrupp och frilansat. Här har jag haft möjligheten att göra teater så som jag tror på att projekt ska göras, att projektet kommer underifrån och att sen vi som är proffs har förmågan att lyfta det, placera det på rätt nivå, alltså det som kallas Community art.

Minnen från tidigare uppsättningar.Kan du utveckla det lite mer?
- Precis när jag började här kom termen till Sverige – egentligen är den mycket av det som man höll på med här redan på 70-talet, med arbetarspel och så vidare. En av mina kompisar som arbetade på Riksteatern då, Jocke Sten, började intressera sig för termen och dess innebörd och han tog hit en man som hette Eugene Van Erven. Han har sedan varit i Sverige ganska många gånger och haft olika konferenser, bland annat i Lund för tre år sedan. Idag är det bland annat America Vera-Zavala - hon gjorde bland annat Jävla finnar – som har den bollen kan man säga, så på Riksteaterns senaste teaterdagar var det också ett Community art konvent med henne.

Men Van Erven är spännande, för han presenterar en utveckling där han frågar sig vad som hände med den progressiva teatern från 60-talet och framåt. Jo, kan man då se, många började arbeta ihop med ”vanliga människor” i ”vanliga sammanhang”. Han ser en världsbildsrörelse som handlar om Community art där konstnärer arbetar väldigt nära folk och där konstnärer kommer upp på scenen och deras berättelser blir värdefulla.

Han skiljer på Community Theatre och amatörteater. Amatörteater, kan man säga, det är att man spelar Shakespeare dåligt, det vill säga man härmar riktigt dåligt. Community Theatre hittar i stället sitt eget uttryck, hittar den form som kommer av det som är för handen, det vill säga det man har närmast sig. Detta lyfts sedan upp med hjälp av den konstnärliga kreativiteten. Det är vad man kortfattat kan säga om det.

Sedan finns det då olika sätt att arbeta med det. Vi är väl inte Community art i alla syften, men däremot i vissa projekt. Kesälintu/ En marknadstango skulle jag vilja säga är Community art. Här har vi en författare som är professionell och som verkligen har ordets makt, som har förmågan att gestalta sceniskt. Samtidigt är skådespelarna, förutom en, amatörer. Det är så att säga ”det egna språket”. Sedan är det jag som är regissör. Man kan säga att det går att tala om två olika linjer, dels konstnärer som gör sitt projekt med ”vanliga människor”, dels ”vanliga människor” som tar hjälp av konstnärlig personal för att utveckla sitt verk.

Ett exempel på det förstnämnda är när jag gjorde Strindberg här. Jag ville göra ett eget projekt helt enkelt, så jag lät översätta Hemsöborna delvis till meänkieli. Ett annat exempel på när det kommer underifrån är ett projekt där vi bjöd in kvinnor till teater för att diskutera hur det är att vara kvinna, mamma och dotter och så blev det en föreställning av det. Och likadant hade vi ett projekt, där killar var med, som handlade om älgjakt. Det var en älgjägare som hade skrivit en pjäs om just osämjan i jaktlag och så vidare. Här kan man säga att det finns en rörelse mellan professionella och amatörer eller ”vanliga människor”.

Annars är det fina att vi också kan jobba med teaterpedagogik, att två anställda arbetar med barnen i skolan. Det har blivit så populärt att vi har blivit tvungna att prioritera vad vi skall arbeta med i det sammanhanget. Vi håller huvudsakligen på att undersöka den egna identiteten, den egna historien eller språket i skolprojekten. Men hinner vi, så gör vi naturligtvis alla möjliga saker. Det man kan se är att så fort man börjar med kultur i skolan, så vidgar det sig. Då vill man ha mer.

Det som är så svårt med Kultur i skolan, som Kulturrådet håller på med, är att det är svårt att få någon kontinuitet i det. Det är just kontinuiteten som är det intressanta. Det är när våra pedagoger kommer gång efter gång som man ser att också lärarna har lärt sig en massa. På vissa skolor behöver vi inte vara där, utan de sköter sig helt själva. Så kontinuitet det har varit styrkan här.

Man behöver inte vara en stor teater där alla ska ha jobb hela tiden, vilket är jobbigt med institutionsteater, tycker jag. Där ska alla ha sysselsättning hela tiden. Det kravet finns inte här, men är det en stor produktion, som när vi gjorde Krigsoperan i Haparanda för två år sedan med 138 personer på scen, fyra hästar, två länder som samarbetar och så vidare, då är vi mycket folk och då har vi alltihop, fullt produktionsteam. Det projektet var till och med så stort att vi inte härbärgerade det. Vi bara ledde det. Haparanda och Torne delade på projektet, ett interrailprojekt, men det var vi som hade initierat det och ledde det hela vägen. Det skulle kunna finnas i varenda kommun i Sverige.

Men jobbar inte flera på det här sättet?

Midnattssol över Pajala.- Jo, absolut, och alla kulturpolitiker vill ju ha detta. Det är ju bara det att de flesta inte förstår de professionellas betydelse i arbetet, utan de tänker att det går lika bra med amatörer och det gör det ju i vissa pjäser på vissa platser. Men vill man ha en konstnärlig teater, så kanske man måste vara mer professionell.

Community art kan man därför bara definiera med utgångspunkt i och som det här att man jobbar med ett sammanhang. I vårt fall är det den tornedalska minoriteten. När man jobbar med en grupp så är det ju just det. Sen kanske man inte behöver kalla det för Community art. Det är ju en svår term. Alla termer får också något hippt över sig, men det behöver absolut inte detta ha. Tvärt om, alla begrepp som får oss att se på det vi gör på ett nytt sätt gör också att vi kan utveckla det vi jobbar med. Det är ju det som är fint, för jag jobbade ju med det här redan på 80-talet, men det Van Erven gjorde var att han kom med ett språkbruk som gjorde att man kunde titta på det man gjorde på ett nytt sätt och utveckla det.

Så i de diskussioner som pågår i samband med amatörteater, ATR till exempel, skulle det vara jättebra om man hade fler termer för att se det man gör på ett nytt sätt och utveckla det. Det finns verkligen de som spelar Shakespeare dåligt eller bra eller bättre eller härmar riktig teater. Lika fullt är det ändå kärleken till konsten som för oss samman på något sätt.

Finns det inte en risk att den här typen av arbetssätt avskaffar skådespelaren som professionell existens men bibehåller regissören?
- Alltså, bara på bidragsnivån, men den här utvecklingen leder ju i stället till nya professionella med nya erfarenheter. Det gäller ju då att man inte tar bort gränsen mellan professionell och amatör. Det fick jag lära mig på 80-talet och det tycker jag är jättebra. Det var en arbetsförmedlare i Skåne som frågade mig vilka våra inspiratörer var och jag svarade Skånska Teatern. ”Ja, men lyssna nu här” sade arbetsförmedlaren. ”Skånska Teatern gjorde så att de professionaliserade folk och nu går de arbetslösa. Ulf, du får inte leda en massa människor till arbetslöshet.”

Det var väldigt bra att jag fick det i mig som ung. Jag var väldigt hoppfull på den tiden, hoppfull om att kulturen skulle växa och växa. Jag kunde aldrig tänka att det skulle bli så dåligt som det blivit. Det har verkligen gått bakåt, men just det där att skall man gå in i det här yrket, så måste man vilja det fruktansvärt mycket och sedan måste man lära sig mer och mer. Professionaliseringen på 80-talet betydde att vissa kom in i yrket och sen blev stämplade professionell i pannan. Det fungerade inte, det kommer aldrig att fungera. Att vara professionell, det är också att verkligen vilja lära sig mer och mer hela tiden.

Låt säga att man inte är utbildad, men jobbar inom teater; Det kan ju vara så att man ändå uppfattar sig som arbetslös skådespelare när den dagen kommer. Var går gränsen? Personen i exemplet betraktar sig ändå som en skådespelare under en titel. Vilken är då skillnaden? Är det utbildningen eller vad är det?
- Det är verkligen en svår fråga. Det är ju väldigt många skådespelare som inte har scenskola här på Tornedalsteatern, men som är jättebra. Ta till exempel en av uppsättningarna vi gjorde och där vi hade en finne som var med som var amatör. Han var lika bra som det proffs vi hade som jobbade vid Stadsteatern. Det gick inte att se vem som var proffs och inte proffs i uppsättningen. Jag frågade den här mannen: ”När började du med teater?” När han var femtio år.

Men vad jag menar med professionella, det är att det här med livet och kunskapen, det visar sig ändå i längden. Det är därför man hela tiden måste lära sig nytt, hela tiden vilja mer och inte bli stämplad i pannan med en titel som säger att ”jag är professionell”, utan jag är sökare inom den här konsten och jag skaffar mig kunskaper allt eftersom.

Vår förhoppning är att fler och fler skall komma in på scenskolan. Ofta är det inte så lätt att komma in. När jag kom hit fanns det också ett stort utbildningsförakt från tidigare konstnärliga ledare, men det har jag ändrat på och vi tar hit många konstnärliga pedagoger. Man måste hela tiden vidareutbilda sig. I början av juni hade vi en pedagog här som heter Cecilia De Rico och bor i Amerika nu, men som är utbildad skådespelare i Sverige. Hon har uträttat enormt mycket på kort tid de två gånger hon har varit här. Jag kan känna att min kunskap inte räcker till för att utveckla det här mer. Det är ju det negativa när man arbetar utanför de stora centra. Man får inte lika mycket input.

Säger du inte emot dig själv nu i ditt resonemang om att professionalisera skådespelarna?
- Nej. Allt handlar ju om relationer till publiken. För att återkoppla till början av vårt samtal; Det måste finnas möjlighet att få större resurser ifall det blir bra. Det finns möjlighet för oss att skapa mer resurser, men det ligger kanske mer i internationella projekt. Vi har ju varit i Sydafrika, vi har en del ingångar i Ryssland, vi samarbetar med Sameland. Så min efterträdare, genom att delta i mer internationellt arbete, kan skapa mer resurser för projekten.

Men även om man upprättar sådana projekt, så får man inte glömma att det fortfarande finns nybörjare som behöver spela teater. Det finns fortfarande projekt som behöver göras, men det kanske inte just är den konstnärlige ledaren som skall göra det hela tiden. Det kan vara våra teaterledare eller gästspelande regissörer. Vi har ju länsregissör Catherine Parment som var här för två år sedan. När jag gjorde Krigsoperan i Haparanda, så gjorde hon Dario Fo med skådespelarena. De lärde sig jättemycket av Catherine.

Sedan får ju skådespelarna göra en bedömning om hur länge man vill vara amatör. Så länge det är kul är man det. Är det inte kul längre, så gör man någonting annat. Det finns jättemånga här i byn som är jättebra på att spela teater, men de tycker inte att det är kul, inte tillräckligt kul, så det är en av utmaningarna man kommer till. De som kommer som nybörjare; Hur skapar vi en miljö i denna föreställning nu som gör att han inte avskräcks? Strax innan jag kom så gjorde man ett fantastiskt intressant konstnärligt projekt där man gjorde ett performance som hette Populärmusik från Vittula där hundratals människor från byn var med. Det jag märkte var att det hade tagit musten ur jättemånga. Det är fortfarande många som man inte har lyckats få upp på scenen igen trots att de är jättebra.

Hur gör ni om det kommer någon som är helt grön, men som verkar ha ett enormt driv. Kan den då komma in och vara med i en produktion? Hur jobbar ni då?
- I Kesälintu/ En marknadstango är det två stycken som inte har stått på scen över huvud taget. Bland annat en man som är 59 år som heter Egon. Han har en rätt krävande monolog. Men här kommer vi alltså tillbaka till kunskapen som jag pratade om tidigare. Om man som exempel tar två skådespelare som är 70 år i den här uppsättningen; De har verkligen meänkieli så som den är och de har ju alla de erfarenheter som en annan professionell skådespelare inte kan ha. För just med den här finske mannen i det förra exemplet; Kroppen har alltid en berättelse och med vissa amatörer är det ju så att när de sen kan spela teater, så har de den berättelsen och en viss roll i sig. Egon har de här erfarenheterna i sig, han har levt på den tiden när hans modersmål inte dög. I Kesälintu/ En marknadstango ser man när han ska slå med lien. En dag kom det ingen replik. ”Egon, va fan.” ”Jag men jag måste kolla att lien är vass först, för annars kan jag inte slå.” Han hade lärt sig av sin pappa att ”slå aldrig med lien innan den är vass”. Då fick mig att tänka till. Den diskussionen har man sällan på den professionella teatern.

Det här med erfarenheten är intressant. När jag åkte med Inlandsbanan upp fick mig att reflektera väldigt mycket. Bara på den landskapstyp man ser uppåt får en att inse, gör en medveten om, att detta är områden som jag som skåning står väldigt långt ifrån. Visst, jag har varit uppåt tidigare, men det blir så påtagligt bara genom att titta på träden och myrarna, att det här inte ingår i min identitet.

- Nu föregår du faktiskt en monolog som Egon har i Kesälintu/ En marknadstango. Samtidigt så kan man säga att den här pjäsen, översatt till respektive kontext, skulle den kunna spelas på många ställen. Vi diskuterade detta väldigt mycket under arbetet; Glesbygdsproblematiken ser ju likadan ut i världsmåttstock. Om man tar ett litet ställe, vilket som helst, så är det ju samma problematik för alla ända sedan 50-talet, alltså utflyttningen. Det som har varit så spännande med det här projektet (Kesälintu/ En marknadstango) är inte bara avståndet, utan det är också en kultur som håller på sitt i det egna språket. Det och frågor kring det måste man också brottas med här. Vad är en minoritet? Det finns många uppfattningar om det. Det finns många som har modersmålet finska eller meänkieli eller som säger att ”Finska talar jag, men det meän hatar jag”. Fast det är det de pratar.

Finns det någonting här uppe som skiljer sig, så är det alltså språket. Den erfarenheten, språket och möjligtvis naturen, är det som gör att det blir speciellt här. Det är det som är fint med Mikael, att när han blir riktigt, riktigt konkret, så fångar han. Det är därför som Populärmusik från Vittula gått så bra, för där fångar han någonting som alla känner igen sig i.

Mikael har rätt att göra Kesälintu/ En marknadstango, men hade man gjort den utifrån, så hade man nog inte kunnat göra den på det viset. Den är sann tack vare att han förstår den här kulturen. Folket här känner sig bekväma när de ser pjäsen. Det innebär inte att man inte kan berätta det utifrån, men man kan inte göra det lättvindigt. Jag hatar dessa tv-dramer som just skildrar den norrländske mannen med sin skoter. Det gör vi också här nu – men jag hatar när det görs utifrån. Det blir så falskt.

Så det finns många fraktioner i språkfrågan?
- Jättemycket. Konflikten är vår nerv. Det var det första jag fick reda på här. Konflikten är vår nerv. Det är ju ett gott stoff för dramatik. Jo, det finns verkligen.

 

Anna Nyman, text och bilder

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Ediths bilder

Fantasimänniskan Hjalmar Ekdahl i Henrik Ibsens pjäs Vildanden drömmer om stora projekt, alla de revolutionerande uppfinningar som han bär nästan färdiga i huvudet. De förverkligas förstås aldrig. Han är en ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 06 juli, 2014

Hur krig förs i köket, längs promenader och bland vänner

I maj 2011 avled den holländska författaren Hans Keilson, 101 år gammal. Det skapade inga rubriker i Sverige, vilket är lite synd. Hans Keilson skrev en del romaner och andra ...

Av: Daniel Svederud | Essäer om litteratur & böcker | 30 december, 2011

En liten guide till Vasastan

 Stadsdelen som till skillnad mot andra döda platser i vårt avlånga land sjuder av liv Enklast kommer man till Vasastan från underjorden. Odenplans tunnelbaneuppgång har en rulltrappa som ofta fungerar, och ...

Av: Einar Askestad | Gästkrönikör | 22 september, 2014

Hilma af Klint som konferensämne

Det finns många som frågar sig varför Hilma af Klint inte är ett världsnamn. Hon målade abstrakt före Kandinsky, Malevich och Mondrian, för att nämna några stora. Enligt Ricki Neuman ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 09 juni, 2013

Tintins skapare Georges Remi "Hergé" blir 100 år

Tintins skapare Georges Remi "Hergé"  blir 100 år I år skulle Tintins skapare Georges Remi, mera känd som Hergé, ha fyllt 100 år. Sjöhistoriska museet i Stockholm firar med utställningen "Tintin ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Ett författarskap i mellanrummet

I öppningsscenen i Adnan Mahmutovics lilla svarta bok [Refuge]e (2005) sitter en bosnisk kvinna, Almasa, ombord på en buss på väg mot en flyktingförläggning i Uddevalla. I sitt inre rör ...

Av: Nicklas Hallén | Litteraturens porträtt | 06 augusti, 2009

Roman Charity och amning i konsten

Den gamla mannen suger girigt på den unga kvinnans fasta bröst. Motivet med sina erotiska undertoner lockade många konstnärer under 1600- och 1700-talet. Peter Paul Rubens målning av Roman Charity ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 23 december, 2014

Erotiskkrönika 04 Bandagesstation

Mina nerver svek mig goda hårdhudade, fastän försökte intala mig att är ju lyxpoet, den som skall kunna komprimest mera inte minst även den svåraste av opplevda verkligheter i de ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 26 augusti, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.